måndag 3 september 2012

M.G. Magnette, svår att köra om - då!

Sällan har en fyradörrars familjebil fått så många lovord både i tester och av enskilda förare, som Magnetten fick, när den kom 1956. Visserligen saknade den amerikanarnas slösande motorkraft, men det balanserades av vägegenskaper och körglädje.
Framför Uddeholmsbolagets huvudkontor i Uddeholm, Värmland.    '                                                                                                                                                                                                                                                                           
År 1961 ägde jag en 56:a i fint skick. En bil där min dåvarande hustru obekymrat läste tidning under mina vilda kurvtagningar på de värmländska grusvägarna. Det var en kontrast mot hennes uppskrämdhet vid motsvarande framfart i De Soto 47:an dessförinnan.

Så här skrev tidningen Motor.
Efter hård körning på långtur var motorn fullkomligt oberörd av marschfarter mellan 100 och 130. Oljetrycket var klippfast trots värmebölja, liksom kylvattentemperaturen. --------------- Vagnen gör exakt vad föraren vill och ingenting som han inte vill. Den tar kurvor i hög fart som efter mall och med nästan omärklig krängning. -------------- Den kräver inte driven teknik från förarens sida, men spetsar öronen, när en van hand greppar ratt och växelspak. ----------Passar således familjer med både stillsamma och mera hårdkörande förare – och med krav på kvalitet och stil.
PS Oljetrycksmätare är bra att ha!
Intill torpet vid sjön Ullen nära Hagfors. I skuggan så gott det går!
           

söndag 26 augusti 2012

Peugeot 203 - en positiv överraskning!


Mitt bilägande har inneburit några avsteg från diggandet av alla amerikanare och det eviga kapitlet Mercedes. Dels VW-bubblor (se inlägg 14 april 2011), dels M.G. och Jaguar (dom dyker upp framöver) – men också Peugeot.

Peugeots efterkrigsmodeller sålde bättre än förkrigsmodellerna. Femtiotalsmodellen 203 blev populär. Den kördes även i tävlingar, t ex Skarpnäcksloppet (på plan yta med en massa åttor och andra siffror).
Sen kom 403 och den med tanke på motorstyrkan mycket snabba 404.

Foto:  P Haventon

Hur som helst - jag köpte en 203:a från 1954, avställd i garage sedan något år. Man ska ju helst inte med bogsering försöka starta en bil, som inte körts på länge. Vi tog med oss ett laddat batteri med rätt voltantal. Till slut gick den igång.
Efter litet uppfräschning av underredet, var den klar för träffar och rallyn men även för bruksbilskörning, om man ville. Sollucka, fin inredning, fina linjer (tycker jag) med ganska lång motorhuv. Inte så många körda mil. På instrumentbrädan ett dragreglage till startmotorn – det ger en skön, litet robust känsla. Fyrväxlad låda med fyran något överväxlad ger låg bensin-förbrukning.
Men bäst av allt – vägegenskaperna!

Både bilen och jag skulle få vara med i biltidningen CAR, som tyvärr blev alltför kortlivad. Med i produktionen var Peter Haventon, en på många områden framstående person – inte minst som bilskribent men också som fotograf. En fartfylld bild skulle ingå – förstås i en kurva med sladd och i ett moln av grus och vägdamm. Ungefär som bilder av Tom Trana eller Björn Waldegård – så skulle det se ut, tyckte jag. Ett bra fotoställe rekades på en gammal kurvig grusväg.
Men hur fort jag än körde, ville inte 203:an släppa greppet! Till slut blev det något som ser ut nästan som en glidarbild . . .
Men det var blixtsnabb körning av en då ännu fräckare och modigare förare än nu för tiden. Litet fortare och det hade nog blivit en volt in i skogen . . .


Att köra snabbt och dessutom länge med en gammal orenoverad motor har sina risker. Sådana tankar finns ju inte, när man rycks med av körningen och sitter där och njuter. På hemväg på en resa Skåne T & R hände det. Den plåtskiva, som fördelar kylarvattnet till vardera sidan av blocket gav upp, så att vattnet hamnade mest på ena sidan. Motorn blev för varm – det gick bara att köra långsamt. Skivan (sönderrostad) byttes mot en av mässing.

Men en viss osäkerhet hade infunnit sig. Dessutom hade vi två MB 220 S att sköta om. Jag sålde 203:an till en person, som idag efter 30 år fortfarande har den kvar. Den fick nog ett lugnare liv – men kanske inte lika kul.


Den tidens ombonade inredning med tygklädsel, gott utrymme även i baksätet och dessutom tacklucka, gav en känsla av vardagslyx.

Bild två och tre inlagda i februari 2016 - utlovade tre år tidigare enl kommentarerna nedan. Värst vad det tog tid . . .

lördag 18 augusti 2012

Katarinahissen, en fast punkt - men rörlig!

Den ångdrivna Katarinahissen vid Slussen i Stockholm invigdes 1883. Den fick en elmotor 1915. Hissen och gångbron dit från Söders bergmassiv (med Mosebacke Restaurang) byggdes av ett belgiskt företag. Maskineriet kom från USA. Gångbron hade länge normala staket, där man kunde luta sig och se nedåt. Men sedan självmordsstoppande stängsel sattes upp, blev bron inte lika spännande.
Hissen har varit hårt använd (redan i början 1500 pers/dag) och dessutom varit en utmärkt plats för reklam. Den välkända Stomatol-skylten från 1909 var Sveriges första rörliga ljusskylt.
Hissen revs 1933 i samband med Slussens nya, intelligenta trafikmaskineri (1935), som ännu är i bruk efter 77 år. Stomatolskylten flyttades då till ett hus bredvid. Där finns den än idag.

Den nya hissen togs i bruk 1936, byggd i funkisstil. Den var ganska länge manuellt manövrerad. Men på senare tid har endast knapptryckare och biljett-försäljare behövts. Från 2010 är hissen stängd på grund av renoveringsbehov. Den kommer möjligen att återuppstå efter att det skisserade bygget ”Nya Slussen” har blivit verklighet

Restaurang Gondolen använder sina markiser! Detta förefaller vara en ovanlig variant av alla foton av Katarinahissen. Fotografen befinner sig ungefär på samma nivå som restaurangen med City och Skeppsholmen i bakgrunden.(1950).
Under gångbron från berget ut till hissen finns sedan 1935 restaurang Gondolen. Dess utsikt är svårslagen, om man från närmare 40 meters höjd vill kolla på trafikvimlet nedanför och på båtlivet både mot Mälaren/Riddarfjärden och åt motsatt håll mot Saltsjön/Strömmen. Gondolen är numera en lyxrestaurang, men innan den nåddes av det begreppet, var priserna mycket överkomliga. På den tiden åt jag där flera gånger – särskilt när något skulle firas.
Att från tunnelbanans station Slussen bege sig till Katarinahissens påstigning och sedan med full utsikt snabbt pipa upp till den beställda supén blev en upplevelse i sig. I dagsljus, vid solnedgång eller med alla ljusen på kvällen - lika läckert!
Men nu, som sagt, är hissen stängd och det borde vara betydligt knepigare att nå restaurangen, som är lång och smal och förstås döpt efter kanalbåtarna i Venedig. Det påminner mig om en anekdot – därför blir det ett - - -

Nöjsamt tillägg.
I en stad någonstans i Sverige diskuterade kommunalråden en blivande kanal genom stadens nöjespark. ”Det borde vara något mer,” tyckte en av dem, ”Vi kanske skulle skaffa en gondol?”
En annan svarade då: ”I så fall ska vi ha två – en hona och en hane!”

tisdag 14 augusti 2012

P.S. 1 och P.S. 2

PS 1
till Mexican Road Race, kap 6:
När MRR gått i mål, återstod den tekniska kontrollen. Endast i undantagsfall importerades kompletta, körklara bilar till Mexico, Brasilien, Argentina osv. I stället hade monteringsfabriker byggts (fanns även i Sverige som bekant). Det var därför inte svårt att hitta ingenjörer/experter till kontroll av (ev) otillåten trimning. Den genomfördes för de första tio placeringarna. Hos dem fann man inget fusk - som tur var!

PS 2
till MB Heckflosse:
Parallellt fanns den något mindre modellen 190 – fyrcylindrig och därför med kortare motorhuv och inte lika lyxig. 1966 fick den heta 200 och fanns även som sexa - 230 - där man med nöd och näppe fått plats med den längre motorn i samma motorrum! Jag ägde en sådan också. De var mycket snabba. Dessutom fanns 220 b (ej Sb) med bara en förgasare och enklare bakre stötfångare etc. (se även kommentarerna till Heckflosse).

tisdag 7 augusti 2012

Heckflosse - ich liebe dich!

”Fenmersa – jag älskar dig!” ---- så känner jag verkligen ännu efter mina år med sexcylindriga Mercedes 220 Sb, som modellen heter. Den tillverkades från hösten 1959 till 1966 – det sista året med några smärre förändringar. Men dubbla förgasare var det hela tiden – ett progressivt utförande, dvs nr 2 kopplades in ”när det behövdes”.

Och det verkar som tidningen Motors bilbedömare var lika förtjusta. På fyra helsidor öser dom beröm över denna Mersa. Men det fanns något att diskutera, nämligen det där med med bakaxeln.

Ända sedan 30-talet hade man hållit fast vid den s k pendelaxeln – en ledad axel, som gör att spårvidden ändras vi t ex gupp, där den ökar när bakvagnen tyngs ned och återgår till normalläge efteråt. Det innebar också att ju tyngre lass man hade över bakaxeln, dess större var spårvidden. Skulle man ständigt köra med tungt bagage, skulle bakdäcken slitas mera på insidan.
På 220 Sb hade man börjat med en lång, vågrät skruvfjäder ovanför bakaxeln, som reducerade spårviddsförändringen till ett minimum. Så det var inte något man märkte till vardags. Vid halt väglag placerade jag några tyngdlyftnings-skivor på bagagegolvet. De tog ingen plats. Men deras tyngd minimerade förändringen ännu mera. Plus fördelen med tyngd över drivhjulen.
Så jag hade inget emot denna konstruktion och där fick jag medhåll av miljontals förare, nämligen alla som körde VW-bubblan med dess pendelbakaxel.
En inredning med kvalitet. Fällbart mittarmstöd i baksätet.







 Skulle kunna skriva många egna, berömmande ord om 220 Sb. Men jag finner att Motors beskrivning duger gott!
- Känns stadig även vid högre hastigheter. - Fyrväxlad, men ovanligt snabb på tvåan och trean. - Utmärkt sikt runtom, nästan 97%. - Mycket stort bagagerum. - Vägegenskaperna så bra att oerfarna förare kan förledas att göra det omöjliga. - Betr ventilation och uppvärmning ett föredöme. - Snabb, tyst, representativ och bekväm.
Ja, så där låter det om allt som tänkas kan!
Motgående torkare, där fälten överlappar varandra med ett par decimeter. Precision, eftersom den ena förstås måste ligga något före!

Dotter Maria har provat en modell med insprutningsmotor, som jag ägde en tid - 220 SEb. Insprutningspumpen satt vid bakaxeln och var skrämmande dyr. När den senare såldes, kände jag en viss lättnad.
Våra fenmersor vid värmlandstorpet. Fr o m 1965 låg det nära Älvsbacka.

 Det var härliga år med fenmersorna som familjebilar. Vi körde då och då mellan Stockholm och Värmland. Med upp till 120 på fria vägavsnitt blev det 1,2 liter per mil med fullastad bil. Men bensinräkningarna kom i andra hand på den tiden. Med fyra barn och en massa "landet-bagage" kändes det helt o.k. med den transportkapaciteten
Men det är en fråga om livsföring också. Ökade kostnader motsvaras helt enkelt av en viktig sak - bilintresset!  Faktum är att vi har haft var sin bil ända tills i år! (Hur länge det nu ska gå .....)


onsdag 1 augusti 2012

En välsorterad mack!





















En oljekran för varje bilmärke – ibland t o m för olika modeller – finner man år 1929 i South Dakota. Sammanlagt (inkl utanför detta delmotiv) hela 39 kranar. Här säljs bara motorolja.

Skulle då alla dessa bilmärken – ibland i samma koncern – behöva sina egna oljevarianter? Man kan undra.
För nog ligger det nära tillhands att tro, att det är fråga om förgreningar på sista biten, och att bakom väggen förenas allt till några ursprungliga tilloppsrör från tankar/fat med olika kvalitéer av tjockare eller tunnare typ. Eller skulle verkligen 39 olika oljefat fraktas dit för påfyllning?
Troligare är kanske, att en bil med oljefat från t ex Standard Oil kommer dit och föraren säger: ”Det här oljefatet passar Nash, Reo, Studebaker och Packard. Var ska du ha det?”

För kunden måste det kännas tillfredsställande att veta, att den anställde följer specifikationen. Chryslerolja för Chrysler - tryggt och bra! 
Men å andra sidan - kanske denna vägg ligger längre in i verkstaden, till vägledning endast för personalen?
Ja, då undrar man ännu mera.
Plats för andra lösningar??

onsdag 25 juli 2012

Hitta din Dodge!


Bara en del av besöksparkeringen vid Soldier Fields, Chicago. Man kollar på finalen i amerikansk fotboll, antagligen 1930-31 att döma av bilarnas utseende. En fantastisk anblick!
Litet överraskande, kanske, men det hör till saken att USA:s biltäthet de åren uppnåddes i Sverige först under 1960-talet.

Karosserna var frapperande lika, oberoende av fabrikat. Vad man hade att spela med var fronterna, där stötfångare, lyktor och kylare varierades så gott det gick.

Från sidan var det lättare att skilja åtminstone de dyrare från de billigare. Den raka åttan, som tillhörde lyxmodellerna, krävde mera plats – och man fick därmed de långa, imponerande motorhuvarna. Men 1932 kom Fords V8, en billig bil med oansenligt yttre - men som körde ifrån de flesta. Det passade gangstern John Dillinger, som skrev ett uppskattande brev till Henry Ford och tackade för en prima flyktbil.

Lägg märke till hur lätt det ändå är att komma iväg, om man vill hemåt före andra, dvs långa korridorer för att ta sig därifrån. Var ser man sådant i vårt land nu – 80 år senare? Massparkeringar vid evenemang i vårt land visar ibland rena inkompetensen hos arrangörerna. Alla är välkomna dit för att göra av med pengar – men sen då?

torsdag 19 juli 2012

Mexican Road Race kap 6. Vinnaren och hans bil - och dramatiken på slutet.


(Du som är intresserad - börja med kapitel ett . . .)

Segraren hette Hershel McGriff, 22 år, från Portland, Oregon, i norra USA. Han körde en 2-dörrars 1950 Oldsmobile V8 Futuramic 88, femsitsig med litet kupéstuk. Det hör till saken, att endast femsitsiga bilar var tillåtna. I amerikanska produktionskataloger kallas ibland en 2-dörrars femsitsig bil för ”coupe”. Men en äkta sådan var det alltså inte frågan om här. Co-driver var Ray Elliott.

I kap 3 (andra stycket) skrev jag om hur teamet testade Oldsen innan tävlingen. De hade en lastbilsfirma som sponsor och hade fått racet rekat innan med ett litet sportflygplan. Så ekipaget kunde räknas in bland dem som tog loppet på stort allvar.

McGriffs resultat sträcka för sträcka och totalt:

Sträcka nr 1 2 3    4 5     6 7 8 9
Plac.          7 8 8    8 14   9 5 9 3
Totalt        7 5 4    4 4     4 3 2 1

Man ser i mellanraden hur McGriff höll sina konkurrenter väl inom skotthåll. På sträcka 5 dock nere på en 14:e plats. Men det spelade ingen roll! Det visade sig nämligen, att den som ledde totalt (dagen innan) kom in som nr 31, totaltrean som nr 20, fyran misslyckades helt och kom in som nr 68 osv.
Efter sträcka 6, då han blev 9:a, var det samma sak. De främsta placeringarna växlade hela tiden, så fastän han blev 9:a igen på näst sista sträckan, så gav det ett avancemang till andraplatsen totalt (!).

Den nionde och sista sträckan blev dramatisk.
Läget på morgonen (totalplac) – och vad som hände.

Tom Deal, Cadillac -50 (se bild kap 3) låg etta. MEN han sinkades av en (annan deltagares) olycka och kom in som !0:a. Protesterade och ville ha fullt tidsavdrag men fick bara halvt (för dröjsmålet). Blev totaltvåa i alla fall!
Slutsegraren McGriff låg tvåa (se tab.). Mera om honom nedan!
Al Rogers från Colorado, Cadillac -49, låg trea – behöll sin placering totalt.
Johnny Mantz, vars insats med hög feber och trasiga bromsar beskrevs i kapitel 4, låg fyra vid denna sista start, MEN fick stora däckproblem, kom i mål som 36:a! Han blev nia totalt.

Detta förlopp gav förstås McGriff i sin Olds en skjuts mot segern. Men han slog Tom Deal med bara en minut totalt – efter 350 mil. Hade Deals protest gett full utdelning, hade det sett annorlunda ut.
Allra mest bidrog dock McGriffs körskicklighet.

I McGriffs vardag handlade det nämligen om transporter och bilbärgning på avkrokar i Oregons berg. Den sista, avgörande, sträckan var en bergig grusväg med serpentinvägar, där några avsnitt förstås var färdiga men inte helt tävlingsmässiga. Tala om tajming!















Här följer plus och minus om Olds-teamets 350 mil genom Mexico från USA-gränsen i norr till Guatemala i söder.
McGriff berättar:
-” Jag har kört rundbanetävlingar och vunnit flera gånger, så kurvtagning är min specialitet. Men det var tiotals mil med bara raksträckor ibland.
-” Egentligen skulle vi ha kört Oldsen i såna race, men jag lyckades övertala min sponsor att köra Mexico i stället
-” Det var många fördelar att få starta bland de tio första varje dag. Det blev färre omkörningar och när etappen var slut, kunde man i lugn och ro välja bland de bästa hotellen.
-” Vi var livrädda för den mexicanska maten. Och vi drack bara ur flaskor med obruten kapsyl. Vid en av deltagarmiddagarna – det var dag fem – åt vi litet kyckling och det gick bra. Vi fick ett par burkar med tomatsoppa av en annan deltagare, som tur var. Men i princip var vi utsvultna under alla de sex dagarna. När vi kom till slutmålet, åt min co-pilot litet fläsk och måste fraktas till sjukhus efter en timme.
-” Vi bar hjälmar hela tiden - och bälten också, annars hade vi slagit våra huvuden i taket många gånger. Guppen kom ibland överraskande och vi höll sällan under 150.
-” Vi hade bara tre punkteringar. Vi bytte olja en gång och torkade av tändstiften en gång.
-” Vi såg på håll en häst stå mitt i vägen. En vakt kastade en stor sten på hästen, men den träffade olyckligt, hästen föll pladask. Jag hann bromsa till 130 och snuddade bara hästen. Men det var nära ögat.
-” Tom Deal ledde loppet totalt med drygt 8 minuter till godo mot mig inför den mycket tuffa sista sträckan. Men jag litade på min erfarenhet av dåliga vägar.
-” Med bara en futtig men guppig halv kilometer kvar till målet skrapade Oldsens underrede mot den steniga vallen i mitten av vägen. Det hade hänt hundra gånger förut. Nu sprack både oljetråget och bensintanken. Men det märkte vi inte! Vid den tekniska inspektionen vid målgången upptäcktes att det inte fanns vare sig olja eller bensin kvar. Nära ögat igen! Om det hänt någon mil tidigare, så.... hade jag missat 17000 dollar!
-” Särskilt på sista sträckan var jag tacksam för att vi hade manuell låda, så jag kunde motorbromsa och avlasta våra slitna bromsband.
-” Nästa gång vet jag vad det mesta av vår packning ska bestå av. Mat och dryck!

Till sist några ord om de tuffa grabbarna från Italien.
Alfa-teamet, alltså. Deras två Alfa Romeo 1950 hade bara halva cylindervolymen mot genomsnittet av de andras. Alfornas vägegenskaper kom till sin rätt först på slutet, då de efter hand klev uppåt i prislistan. Den ena bilen vann den besvärliga nionde och sista delsträckan. Totalt blev de 4:a och 8:a.
De lämnade in en protest efter den första och snabbaste sträckan, som vunnits av en Cadillac 1950 med snittet 160 km/tim. De menade att ingen amerikansk standardvagn (om ens något trimmad) kunde gå så fort. Fel på tidtagningen! Protesten avslogs förstås.

Om inte det blir ett PS någon gång längre fram, så har Mexican Road Race nu gått i mål.
Tack till alla diggare, särskilt till dem som orkat med alla sex kapitlen! 

söndag 15 juli 2012

Mexican Road Race 1950 kap 5. Olyckor.


Om jag körde en Lincoln 49:a i 160 (visserligen på bra väg) så tänkte jag nog på att 1) man hinner mycket långt under två sekunders ouppmärksamhet, 2) några centimeters rörelse på rattkransen samtidigt blir en given avåkning.
Men Enrique Hachmeister från Guatemala tänkte på något annat. Bilen voltade sex varv i stenig terräng, mr Hachmeister avled med bruten nacke, hans co-pilot fick lindriga skador (!).
Och det var förstås på första sträckan, 37 mil slät asfalt med ett fåtal kurvor – den enda sträckan av den typen.



































  Samtliga foton från sträcka ett.

Överst t v: en veteran från Indianapolis Speedway, Joel Thorne, kvaddade sin Cadillac 49:a fem kilometer från starten (!).
Överst t h: Lincoln 49:an från Guatemala (se text ovan).
Mitten t v: Edward Nieders från Mexico City, Ford -49, rullade ett varv, försenades, diskades men prövade senare (vilket var tillåtet) en annan delsträcka - dock utan framgång.
Mitten t h: Nieders (bärgningsbilen en bit bort) vill ha hjälp med sin Ford.
Nederst: Francisco Ibarra från Oregon, Packard -48, får hjälp med hjulbyte. Kom för sent i mål och diskades. Reglerna tillät som nämnts fortsatt tävlande på separata sträckor. Ibarra försökte på sträcka 2/plac 34 och sträcka 3/plac 84. Han gav sedan upp, eftersom bilen vägrade att gå igång vid nästa start.


För Tommy Francis i en Ford 1950 hade allt flutit på som det skulle. Han låg på 15:e plats totalt med bara sista sträckan kvar med dess smala, vindlande bergsvägar. Men då inträffade det oförutsedda - sådant som gör MRR till en fascinerande upplevelse. Francis öste på som vanligt genom en by, när en liten flicka bland åskådarna sprang ut på vägen! Med sin instinkt i behåll vräkte han Forden åt sidan, räddade flickan men slog runt ett varv. Med bilen fortfarande körbar fortsatte Francis, men stannade en bit bort, alltför skadad.
Oscar de Llego, tidigare diskad, kom ångande i sin Packard 49:a men stannade och tog Francis till sjukhus, där han avled. Co-drivern Tommy Crum reparerade och körde vidare men överskred maxtiden på sträckan.
Ekipaget ströks därmed från den slutliga ”listan”.

Många avåkningar fick lyckligare förlopp, t ex när Dempsey Wilson, Hudson 1950, missbedömde en kurva och flög av vägen ner i en canyon, men hamnade på en liten träddunge som dämpade nedslaget. Bilen bröts sönder, men ingen omkom.

Låt mig avsluta med tävlingens enda totala hjärnsläpp!

Racets andra dag innebar två sträckor, 70 mil sammanlagt, med en halvtimmes paus (i Parral) efter 30 mil. Anthony Musto från Chicago, Cadillac 1950, missade alla stopptecken och körde förbi allt vad funktionärer hette! Det bar iväg ytterligare 38 mil, innan ekipaget till slut körde i diket (utan personskador).
Det må sägas att än fanns inga mobiltelefoner – och fasta telefoner var mycket sällsynta på landsbygden. Det fanns utplacerade kontrollanter, som skulle rapportera om någon medvetet förhindrade en omkörning, Men inte heller dessa kunde stoppa mr Musto, som blev omskriven på ett sätt han inte tänkt sig.

Nu återstår kap 6 – hur det gick till slut och om vinnarbilens taktiska upplägg.

onsdag 11 juli 2012

Mexican Road Race 1950, kap 4 del 2. Ladies!


Av nio bilar med kvinnliga förare (inkl co-drivers) fullföljde fem av dem – en procentuellt bättre siffra än för männen. Kanske beroende på lugnare takt för att undvika alla möjliga fel, inte minst punkteringar, där de visste att de skulle förlora mycket tid.
De kvinnliga deltagarna körde/åkte Buick, Mercury, Lincoln eller Chrysler. Bland 126 startande fanns bara en Chrysler (som ingår i detta kapitel). Det sades ha berott på de återkommande strejkerna hos Chrysler, som försenade 1950 års modeller.

Först vill jag nämna Jean Mott de Riu, som avlöste sin make under halva loppet i deras Mercury 1950. De kom 33:a totalt – en stark körning!

Så har vi Buick -40:an från San Francisco (se bild tidigare under kap 2) med Andrea Gonzalez och Lucille Acevedo. Bland dem som klarade samtliga sträckor under maxtiden fick de nr 47, den sista godkända placeringen.
Visserligen fullföljde 58 ekipage, men elva av dem, plac 48-58, hamnade utanför den godkända ”listan”, eftersom de överskridit maxtiden på någon delsträcka eller flera.
Ett speciellt jumbopris, väl tilltaget, utdelades till The Frisco Girls!

Och nu till tjurfäktarhustrun, Jaqueline Evans Lopez. Hon hade gjort någon filmroll. Kom till Mexico på semester. Gifte sig med senor Lopez, en tjurfäktare. Fortsatte med skådespeleriet och sjöng på barer i Mexico City. Hörde ett rykte om att kvinnor ej fick delta i MRR. Men det var fel! Då fick hon bråttom – tre dagar kvar!
Till sin makes förskräckelse fick hon ihop pengarna. Anmälde sin egen Chrysler -47:a. Hennes tjurfäktare vägrade konsekvent att följa med. Han bad sin vän bli co-driver i stället. Som ingenting kunde om snabb körning eller (ännu mindre) om tävlingar. Hoppade av redan vid starten. Så hon tävlade ensam alla de 350 milen!
Hyllad och omskriven blev hon för detta – lika mycket som de främsta manliga förarna. Hennes slutplacering blev 45 – ändå en bedrift. Chryslern gick perfekt och hon höll sig på vägen. Bemästrade tröttheten utan co-driver. En omdömesgill körning!





































 Ett romantiskt förspel handlade det om för ett äldre par i en Lincoln -49:a (bild ovan). En dekorerad krigsveteran, Ross Barton, råkade nödlanda med sitt privatplan intill en farm i Arizona, ägd av en änka i samma ålder, Marie Brookreson. Han stannade någon dag, blev kär i änkan. Hon besvarade hans uppvaktning, men ville sätta honom på prov - det fanns en lämplig utmaning. 
"Kör hela Mexican Road Race med min Lincoln och med mig som co-driver, så gifter vi oss!"
Sagt och gjort. Men på den sjätte, mycket bergiga, sträckan fördröjdes de av flera punkteringar, gav upp och gifte sig ändå i Mexico City.
Deras Road Race Romance blev mycket omskriven, även i USA.

I nästa kapitel härjar ond, bråd död . . . . .