söndag 28 augusti 2011

Stockholmsutställningen 1930 än en gång



















Ännu ett vykort från 1930. Se även tidigare inlägg med bild den 7 mars i år, bl a om funktionalism – funkis – som drog igång för fullt under 1930-talet och som var utställningens egentliga tema.

Många som var litet ”framåt” såg det som ett måste att besöka utställningen. Kortets text lyder: ”Nu är jag snart färdig här, en dag till så har jag sett nog – och då bär det iväg hemåt”.
Så skrev ”farbror Verner” hem till Alters-Bruk. Det antyder flera dagars besök, faktiskt. Han var en bland fyra miljoner (!)  besökare under året!

Det var en utställning för vuxna. Men med lupp ser man ett och annat barn vid förälderns hand. Mest synlig är grabben i kortbyxor och knästrumpor, som går med bestämda steg (bort från kameran) nära fotots nedre kant.

Intressant också som alltid med den tidens reklam! Läkerol, Mazetti (chokladmärke) m fl på den höga pelaren och Elektrolux och andra på huset. Det måste väl vara utställningens symbol som upprepas på de olikfärgade flaggorna? Läcker logga i så fall!
Flera bilder och mera text - se tredje inlägget, dvs 2012-november-18.

onsdag 24 augusti 2011

Bilretro

På 60-talet stod 30-talet i fokus - för min del mest de amerikanska bilarna från 30-talets senare år. I den mån de fått individuell fjädring runt om, var de verkligen komfortabla - och dessutom rymliga! Idag skryter man om rymlighet, fast man sitter både inklämd och fastspänd. Det var (är) en annan känsla i dessa bilar, det kan jag försäkra. Så gott som alla amerikanska märken gav samma känsla av bekvämlighet och rymd.

Bagageutrymmet skulle väl ingen skryta med idag. Den tidens packning med en enda (enkel) resväska per person fick i alla fall plats. Jämför med dagens jättelika bagar med axelrem plus en megastor väska på hjul! Ändå tar dagens enklare plagg inte lika mycket plats. Det måste väl vara alla hår- och kroppsanknutna prylar, som pockar på att få följa med? Liksom skor för alla tillfällen - och kravet att byta till andra kläder titt och tätt.

Åk med någon gång i en 39:a
av GM:s fabrikat eller en Chrysler, en De Soto, Hudson eller Studebaker (kanske även en Ford trots dess något hårdare fjädring) - med en förare, som vet hur dessa bilar kan köras. Låt tidsmaskinen göra sitt jobb - och njut!


Buick 1939 - en bekväm och förhållandevis snabb bil!

Förresten: kanske det är att svära i kyrkan - men varför kör alla veteranbilar så sakta? Är det en dålig motorrenovering? Är man rädd för att något ska gå sönder? Är det bara lugna familjerallyn eller uppvisningar, som gäller? Men det är klart: tänk om det blir ett stenskott! De flesta bilar som jag avser hade 120-150 km som toppfart. Alltså är 90-100 ingen match! I stället kör man 60-80 och skapar frustration hos de bakomvarande. Och risken för stenskott blir inte mindre, när man blir omkörd av någon grinig förare, som har bråttom.

OK, det KAN ju hända, att det handlar om en gammal originalmotor, som sett sina bästa år - och där en renovering utgör ett långdraget och knepigt moment. Så man tar det försiktigt  Men annars ...?


Under 60-talet och något decennium framåt fanns i Stockholm en bilhandlare, som specialiserat sig på veteranbilar. Han hette Björn Wallenborg. Han märkte tidigt det ökande intresset för äldre bilar och gjorde det till sin affärsidé. Man undrade över hans förmåga att nosa reda på det ena fina exemplaret efter det andra. Men jag råkade få veta att han hade samma frisör som många äldre farbröder på Östermalm, som tröttnat på att köra bil - eller inte fick för sina läkare.

Efter många år som kund hos en frisör kan ju relationen utvecklas till en sorts förtrolighet. I Wallenborgs fall skulle det inte förvåna, om frisören fick provision på sina tips. Men Wallenborgs allmänna "väderkorn" bidrog också till att det i åratal kunde stå fina veteranbilar till salu på Valhallavägen utanför hans kontor i nr 20.




M.G. och Rolls Royce kunde vara till salu utanför nr. 20.

1964 köpte jag där på gatan en La Salle för 3400 kr -
mest en designvariant av Cadillac. Det var en 37:a, bestyckad med en V8 på 125 hkr. Det låter inte så häftigt för en tung 30-talare, men det var tillräckligt för att hänga med i 60-talets trafik - något som i alla fall den här bilen fick uppleva. Rejäl cylindervolym och ett bra vridmoment gjorde den ganska snabb och lättkörd - men utan hög kompression och dito varvtal. Den marschade bäst runt 105.

La Salle 1937 - en härlig bil!

Det var fortfarande fri fart, när jag ägde den, men de flesta körde inte så fort. Med många års körvana och en blandning av omdöme och finlir kunde man ta sig fram snabbt. Det innebar förstås ständiga omkörningar. Men på kända vägar kom ju inte en raksträcka som en överraskning. Man kunde göra sig beredd. Det var mest grusvägar på den tiden. I en grusvägskurva med litet sladd satt ju folk ombord bekvämt kvar på sin plats - medan  en motsvarande kurva på asfalt, där hjulen klistrar sig vid asfalten, innebar att alla måste hålla i sig för att inte hamna intill den som satt bredvid. Inga bälten, förstås! Välskötta grusvägar är mycket roligare - och bekvämare!

Mitt intresse för gamla Buick-bilar gäller inte minst den raka åttan. Ett vackert motorblock då det som här gäller toppventilare! Men det hindrar mig inte att ge en eloge till La Salle. Om man ville att det skulle gå undan på den tidens vägar, så var det "fördel La Salle". Den tunga buickmotorn krävde viktkompensation i form av passagerare, helst (även) i baksätet. Medan en La Salle kändes välbalanserad med bara föraren i bilen. Och hade man bråttom hem i stockholmstrafiken, så kom man snabbare runt ett gathörn vid ratten i en La Salle. Motorn vägde mindre och styrgeometrin tycktes superb.

Varför sälja en sådan bil? 
Svaret var: slitna kannringar och en dyr (ev.) reparationskostnad. Den såldes till herr Richard Murray (numera ekonom och stockholmspolitiker) med framtida återköpsrätt. Efter en tid kom hans fråga om jag ville ha bilen tillbaka, men då hade jag andra bilar i tankarna.


Min La Salle 1937 skymmer delvis Owe Staafs Buick 1939 Conv Coupe
vid besök på Skoklosters Bilmuseum.

Sveriges utrikesminister under andra världskriget, Christian Günther, var bilens förste ägare, därefter en överste Semb med baltiskt ursprung. Jag kom in som tredje ägare (bortsett från Wallenborg, se ovan).

Historiens vingslag susar fortfarande kring denna (numera norrlandsbaserade) La Salle Touring Sedan 1937.