tisdag 28 mars 2017

Katastrof! Attentat?

Man känner sig ganska orolig, när man tänker på hur sårbart vårt moderna samhälle är. Ett datorhaveri på ett sjukhus eller en flygflottilj, på ett företag eller en myndighet - är illa nog, vare sig det härrör från ett fel i systemet eller en 'hacker'attack. Det brukar rättas till inom ett dygn.

Men långt värre vore det om det handlade om elförsörjningen. Lokala skador på transformatorer eller kopplingsstationer är en sak – men i större skala är det svårt att föreställa sig följderna. Och vore det fråga om stor utbredning, så vore det med största säkerhet ett attentat. Ett fientligt, effektivt team (kunde vara flera!) på plats skulle kunna åsamka invånarna omfattande och svåra problem – ostört, förstås, av initiala alarm. Illa nog, även om det inte handlar om en invasion. (En regelrätt sådan bortser vi från här.)

Storstäderna och områdena däromkring är ju mest sårbara. Även andra, tättbebyggda delar av Sverige kan attackeras som lämpliga övningsfält för att studera vad som skulle kunna ge en ännu större effekt. Omdirigering av el förbi vad som skadats för att rädda ett drabbat område är alltid en möjlighet. Men en angripare är väl inte dummare än att han sabbar även sådana åtgärder.

Vad får vi i så fall uppleva?
Tja - mobilerna fungerar (om det går att nå någon), men kan inte laddas. Men med en batteridriven radio kan vi ta emot info om vad som hänt (batterier i reserv!). Många tusen datorer lägger av, varvid i stort sett allt drabbas – såsom allt flyg, alla fjärr- och pendeltåg, tunnelbanor, trafikljus, elbilars laddstolpar, mackarnas pumpar, affärernas kassor, bankomater, alla hissar, elspisar och mikrovågor, allt kranvatten, alla glödlampor överhuvud taget osv osv. - Och TV'n!
Vissa funktioner kvarstår (under en tid) med hjälp av dieseldrivna generatorer, t ex på sjukhusen. Men hur blir det med ambulanserna? Har de en egen bränsledepå?

Hur många är förberedda?
Det finns ju en del familjer, s k preppers (av eng prepare – förbereda), som har försett sig med stora lager för att klara basbehovet under flera veckor, t o m månader.

Kornknarrens förråd inför ovanstående scenario består än så länge av en burk ”Soldatens ärtsoppa”. Det borde bli ändring på det.









Konserver är i alla fall lösningen, jämte massvis med petflaskor av typ Loka eller Ramlösa. Kranvatten (upptappat i förväg i så fall!) är inte sterilt. Där lär finnas olämpliga bakterier, som tar över efter någon vecka.
Men det som finns i kyl och frys måste förstås ätas först. En del av det måste kokas eller stekas.  Hoppsan – finns det vatten att koka i? Eller ska man koka i Loka, kanske. I alla fall måste nog ett campingkök inskaffas. Snabbt som ögat i så fall – för det finns strax 50 000 köpare runt hörnet.
Så hur långt ska tankarna få vandra iväg?


På landet i köket finns den gamla gjutjärnsspisen kvar. Den är fortfarande kopplad till skorstenen. Visst, ja - - - ved?
Kanske skulle vi . . .?









Att ev resa dit (för att  slippa 8 tr utan hiss) kräver en bil, tankad, ev från reservdunkar. Dunkar med bränsle, i detta fall diesel - hur förvarar man dem, om man bor i en lägenhet?
Men i bilen nog tillåtet - åtminstone en enda.
Alltså . . .?









Solna Kommun har givit ut en vägledning för katastrofläge. Enligt den ska man i förväg förse sig med ett antal (uppräknade) nödvändiga ting och för övrigt göra som man blir tillsagd per radio. Hjälp sker i första hand till sjuka och funktionshindrade – friskt folk får ta sig i kragen själva.
Så var det med det.

tisdag 21 mars 2017

En hemmaspanare av rang







  De flesta djur- och naturintresserade har väl genom TV-programmen någon gång stiftat bekantskap med en surikat-familj. De lever på Afrikas savanner, alltid i stora grupper. De bor under markytan med ett system av hålor och gångar, ganska vidsträckt, som de vid fara sekundsnabbt flyr till.

Deras främsta fiender är de större rovfåglarna. Men de är svårfångade, eftersom den (för tillfället) utsedde vakten/spanaren verkligen tar sin uppgift på allvar. Alltid från en litet högre belägen plats – ett mindre träd, kanske uttorkat, utan skymmande lövverk, eller ett stenblock. Ett varningsläte – och rovfågelns attack blir resultatlös.



  Kornknarrens hustru införskaffade för drygt ett år sedan ett sådant djur, främst med tanke på dess vaksamhet. Absolut en favorit bland exotiska djur.

Litet ensamt blir det ju för ett flockdjur, som nu ständigt spanar ut över det stora vardagsrummet. Men den har kanske en panteistisk trosuppfattning, dvs att allt vi har omkring oss, främst växter och djur, är besjälat och relaterat till en gud. I vissa fall en skepnad av guden själv.
I så fall kan vår vaksamma surikat få en del att göra, för här finns andra djur i hans närhet. Någon råtta, några kaniner, fåglar, flodhästar och kossor – modellerade, avbildade eller i form av mjukisdjur för de yngsta barnbarnen.
Det kan för honom bli en tillvaro av 'praktisk' panteism, vilket vi naturligtvis hoppas på.
Det blir säkert en del att spana efter – på nätterna också, förstås, och när vi är bortresta.



 En god vän, som är villaägare, har valt en pingvin för motsvarande vakthållning. Den har valt sin plats på taket till carporten. I höstas fick den en partner, eftersom inte heller pingvinerna trivs i ensamhet. De väntar sig nog en bassäng. 

Men vår surikat väntar fortfarande på surikat nummer två.

söndag 12 mars 2017

Nutida koll på Norr Mälarstrand


Ett löfte är ett löfte.
För två år sedan ett foto som ovan från mitten av 50-talet, som skulle kompletteras med ett nutida - och nu, äntligen, är det gjort.


Promenaddelen vid vattnet till vänster har fått breda ut sig betydligt, så att parkeringen nu är intill körbanan - med ett avskiljande staket, förstås.
Nöjet av denna jämförelse ligger nog mest hos Kornknarren och andra som upplevt båda versionerna.
Det byggs så mycket i huvudstaden, att det snart blir svårt att uppleva något som INTE förändrats. Enskilda byggnader kan se ut som förr – men inte översiktsbilder av vykortstyp.

Men trafikens ”blodomlopp” är i stort sett detsamma. En del tunnlar har tillkommit – och tur är väl det. Liksom flextiderna på folks arbeten, som visserligen skapar ”tätare trafik” från 15.30 till 17.30  - men som eliminerat de flesta nästan stillastående köer från stan 17.00 -18.00, som det var förr.
Det nutida fotot togs en lördag på förmiddagen. Annars för kämpigt för fotografen - med den placeringen!

tisdag 7 mars 2017

Det östra Tyskland - ett eget fenomen

Östtyskland – det fejkade paradiset, där allt var frid och fröjd och i utvecklingens framkant.
Sen, när det sprack 1989, och vi snart fick ett enat Tyskland igen, visade sig det rätta läget.

Bakom allt fanns STASI, den hemliga polisen, som hade sett till att oerhört många varit engagerade i politiskt spionage – på varandra!
Arkivet, det mycket noggranna (som aldrig hann förstöras), öppnades efteråt och gav många överraskningar. Ständiga rapportörer – under många år – kunde avslöjas. Osannolikt förgrenade i vardagslivet – inom familjer, mellan vänner, elever/lärare och inom media, film och teater.
Det blev inte mycket kvar av det allmänna förtroendet. Men ingen åtalades –   och staten själv, som hade givit uppdraget, blev ett organ för återföreningen. 
I Sverige fanns östtyska vänföreningar både här och där – som tvärdog vid alla avslöjanden.

Dessutom – att försöka ta sig över gränsen västerut hade varit livsfarligt. Några lyckades visserligen, men många sköts vid sina försök.

Att äga den egentillverkade lilla Trabant-bilen med tvåtaktsmotor var få förunnat – det var sju års väntetid innan leverans. Det fanns andra bilar, alldeles för dyra. T ex fanns på östtysk mark en BMW-fabrik i Eisenach med pressar kvar till förkrigskarosser från 1939. Även motorerna kopierades - allt under märket EMW. Men till BMW’s kvalitet nådde man aldrig.


  Man ståtar med det senaste i ljudutrustning. Och betr klädmodet hängde man med – åtminstone på fotot.

 

 Kan kanske 20-åriga Angela Merkel vara en av flickorna? Hon studerade fysikalisk kemi och doktorerade i kvantkemi 1986 - innan politiken (hm – vem skall vi jämföra med?). Dagen ”när muren föll” (i Berlin), rusade hon över till väst men upptäckte att hon glömt handväskan – på jobbet, kanske – så hon vände tillbaka. Men allt förblev öppet, som tur var.


Moderna hyreshus kunde letas upp – med en lycklig familjeidyll dessutom. När återföreningen kom, hade många svårt för det nya överflödet i allt. Den egna produktionen dömdes ut, utbildningarna passade inte in (väst låg ju decennier före) och arbetslösheten (ett nytt fenomen) blev hög. Man tyckte att stress och egoism slog ut det gamla (så nödvändiga) kamratskapet. Men mycket kapital pumpades från väst till öst och efter tio år började det ljusna.

Efter en ”inlåsning” i 45 år med dödsstraff, om man avslöjades vid flyktförsök, kom plötsligt en tumultartad övergång till det nya, som för många gav arbetslöshet och värdelösa besparingar - och spritt nya men omoderna, osäljbara varor. För väldigt många hade tillvaron innan känts tryggare. 
Men allt hade också varit krångligare, långsammare och utan möjlighet till förändring.
En del fick uppleva att välbärgade västtyskar kom i flotta bilar för att kräva tillbaka sin mark och sina stora gårdar, som östtyska staten hade försett medborgarna med som gemensamma jordbruk eller överlämnat till partifunktionärer. Säkert hördes uttryck som ”det var bättre innan”, osv.
Men enkla uppgifter kunde ta lång tid. I ett TV-program intervjuades en man som under ett års ansträngningar lyckats komma över oskadade tegelpannor för att byta ut ett trasigt tak. Mycket letande och många resor. Om det fanns ett tegelbruk kvar i Östtyskland, så inte var det avsett för en sådan reparation. Han stirrade uppgivet in i kameran, när han sade: ”Efter att gränsen öppnats, hade jag kunnat fixa det på en dag - och billigare."
Idag finns nog ingen längtan tillbaka förutom hos en och annan inbiten kommunist.
Och nu är det en ny generation - utan de gamla upplevelserna.


torsdag 2 mars 2017

MHS årsmöte 2017 (kommentar)

Motorhistoriska Sällskapets årsmöte har ägt rum. 

Kornknarren fick inget som helst gehör för åsikten att de elektroniska, automatiserade fordonen (mest bilar) inte skall ingå i en veteranbilklubbs intressen. 
Klubbens 20-årsgräns kommer att fortsätta att rulla på som den ångvält den är. Därmed omfattar klubbens intresse nu även 90-talet, dvs de bilar som vi dagligen ser på våra vägar.

En representant för Motorhistoriska Riksförbundet meddelade att förbundet (MHRF) välkomnar så gott som vad som helst som rullar, från traktorer till hotrods, oberoende av ålder. Så MHS önskades lycka till med sin obevekligt rullande gräns!


Den genuint historiska aspekten, tidigare en ledstjärna, håller på att suddas ut. 
Det avspeglas också i att de decennieanknutna begreppen, som t ex ”28-42” och ”46-59”, slås ihop med 70-, 80- och (efter hand) 90-talet till en storträff (dock än så länge med rallyfrågor och en liten slinga att köra).

På ett annat område firar MHS stora triumfer och det är lastbilarnas
Klubbens två stora rallyn för dessa bilar i västra resp. östra Sverige samlar vardera mer än 150 deltagare! År 2016 fanns deltagare även från Norge.
Cirka 60 funktionärer på det senaste – vad sägs om en sådan uppslutning! Inte dåligt.
Bakom de flesta ekipagen står förstås åkerier, som har råd att hålla tunga, äldre lastbilar (ibland t o m med släp) igång och i fint skick.

Kornknarren, med minnen från de unga åren med Volvo Titan, känner både vemod och längtan.


Den här 36:an deltog inte i något av MHS-rallyna i år. Den fortsätter sin tillvaro som objekt i ett innehållsrikt magasin hos en god vän.