måndag 31 mars 2014

Att studera i Karlstad - förr (forts 1)


2.  Kroppsliga övningar.
Vår gymnastiklärare (hette det alltid) hade tre preferenser: orientering, gymnastik av elittyp och mycket simning. På gymnastiksalens väggar fanns stora tavlor med listor på de redskaps- och fristående krav i gymnastik, som krävdes för respektive betyg. Det var bara att öva, visa upp och bli godkänd på den nivå man valt. Där ingick även olika distanser för simning (även under vattnet!). En god simmare kunde balansera detta mot mindre god redskapsgymnastik osv. Att med händerna på golvet utan ansats med raka ben och vrister låååångsamt bryta sig upp till handstående – ja, kunde man det, då låg man bra till för ett högt betyg - tillsammans med allt det andra, förstås! 
För att kunna nå de högsta nivåerna krävdes oftast (frivilliga) övningar med skivstång, som ägde rum i Karlstads Atletklubbs lokaler. Vår instruktör där var faktiskt vår teckningslärare! Han omkom dock vid en flygolycka på Karlstads flygplats på väg till en tävling. Han inspirerade mig till erövringen av Svenska Atletklubbförbundets guldmärke. Men allt hade bara varit för att nå ett toppbetyg i gymnastik. Det fick räcka med det.

För flickorna (egen lärare) var kraven i ämnet genomgående lägre. Det var mycket bollspel för deras del. Basket hette korgboll - medan handboll faktiskt behållit samma namn.





































Fotona visar idrottstävling med tillrest pojklag från Bromma läroverk. Jag fick hoppa in som otränad reserv på 400 m och låg faktiskt bland de främsta, då en ljumske sa ifrån med tvärstopp som följd. 
Fri idrott var inte särskilt prioriterat för oss. Bromma vann stort.
Lägg märke till Brommas fina uppställning och vår typiskt ostrukturerade samling längre bort!


3.  Hygien
Offentligt bad med simhall fanns förstås. Schemalagd simning – i regel en gång i veckan – gav goda möjligheter att göra sig ordentligt ren. Annars var det ’eget’ besök på badhuset, som gällde. Och så hade man ju sitt tvättställ hemma på rummet dessutom.


4.  Matfrågan
De som var inackorderade åt i allmänhet i de privata skolhushåll, som kompetenta familjer eller dito ensamma kvinnor anordnade.
Tillsammans med ett tiotal andra på ett sådant hushåll åt jag mig genom de tre åren. Genom sina tidigare kontakter kunde vår värdinna få fram både det ena och det andra i matväg. Men ransoneringen var märkbar – det dröjde innan det blev fredstid på riktigt.
Betalning per månad för morgonmål, lunch (på skolans längre rast), mjölk och frallor (ibland mjölkchoklad) på e.m. samt middag vid sextiden och vid niotiden kvällsfika för den som ville. Inte dåligt!



 













Matvärdinnan var en godsägarfru från Närke, vars make slarvat bort hela godset på spel, sprit och dåliga affärer. Vi åt i en s k matsal = våningens största rum. Två rum hyrde hon dessutom ut till elever – förstås vänner till mig. I hennes egna rum fanns utsökta, antika möbler – det lilla hon fått med sig från godset. Hennes man grävde diken och krattade löv i parkerna. Han var en skumraskfigur, som någon gång skymtade vid köksbordet.
Varje år försvann några elever från matlaget (gymnasiet var avklarat), men nya trädde till – det var roligt att varje dag så nära frotteras med både äldre och yngre. – Vi ’lördagsbesökte’ caféer också – men det sorterar under (kommande ) rubrik ’Nöjen’.

Nöjsamt tillägg.
Flickan längst till höger lärde sig spela tennis, studerade (bl a) italienska vid Uppsala universitet, blev bjuden på en fest på italienska ambassaden för alla som studerade det språket, träffade där en läkare från Italien, som hon senare gifte sig med. Han blev en av Italiens mest framgångsrika kirurger på ansiktsskador. Hon fick en lyxtillvaro, spelade ännu bättre tennis, vann flera turneringar och fick en tennisstadion uppkallad efter sig.
Så kan det gå!
Flickan längst till vänster återkommer jag till.

söndag 30 mars 2014

Att studera i Karlstad - förr


En skolkamrat dök plötsligt upp. Diverse gemensamma minnen, understödda av foton, skapade gnagande retrokänslor med envisa frågeställningar från åren 1944-47.

Hur levde vi livet i allmänhet som gymnasieelever i Karlstads Högre Allmänna Läroverk? 
Hur höll vi koll på varandra utan sms?
Hur bodde vi – vi landsbygdselever?
Hur roade vi oss?
Varför var vi så nyktra?
Varför respekterade vi lärarna trots alla deras egenheter?
Hur höll vi oss rena och fräscha?
Fanns det något ytterplagg – förutom trenchcoat?
Fred i Europa – vad tänkte vi?

Kornknarren drar igång med att i ett par inlägg något så när besvara dessa frågor.


1.  Boende                      
De statliga gymnasierna (Högre Allmänna Läroverk hette det) låg alltid i de större städerna och de flesta eleverna bodde i stan. Men de som kom från landsbygden var inte så få. De hade gått i realskola eller flickskola i en mindre stad eller ort.
Men nu gällde det gymnasiet. De hyrde ett möblerat rum, ofta - som jag - med egen toa med tvättställ. Inackorderad kallades det. Många med mig hade haft det så redan under realskoletiden. Där hade vi tagit hand om oss själva med skola, läxläsning, kamratliv från 14 års ålder.

Längs Herrgårdsgatan  bodde ett tiotal gymnasister. Två trappor upp i en av portarna fanns ett privat skolhushåll för tolv elever, där även jag ingick. Huset på fotot är likadant idag.


















2.  Kontakter per telefon      
Man kunde någon gång låna telefonen, där man bodde. Hyrestanten, ofta en (ensam) änka hade säkert en telefon. Man fick artigt be om att få låna den – men bara för samtal till föräldrahemmet. Ville man prata mera ostört, kunde man besöka en telefonstation med betjäning och talhytter med dörrar. Man beställde samtalet och väntade på uppropet, t ex ”Örebro hytt nummer två”. Efteråt betalade man och gick. Med begränsad kassa kunde man beställa ’max 4 minuter’ - varvid telefonisten ingrep i ens öra, när det var dags, med info om ”20 sekunder kvar”. 














Om man ville nå en viss person kunde man för några ören beställa ’personligt samtal’ med uppgivande av dennes namn (och förstås numret). Då skötte telefonisten om efterforskningen och ringde upp, när den man sökte var anträffbar. Vederbörande skulle kanske ropas in från trädgården och samtalstid för detta slapp man undan. Eller meddelades det att personen var oanträffbar. Samtalet – om det blev något – blev då litet dyrare. Praktiskt i alla fall. 
Ett samtal från Karlstad till Örebro hörde till s k Rikssamtal. Om ett lokalt samtal pågick på numret i Örebro, gick telefonisten in och sa ”Rikssamtal, får vi bryta?” – ”Visst, det går bra” blev det vanliga svaret – det blev hej då - och rikssamtalet tog över.


Utanför telestationen fanns vanligen ett rum med väntsoffor och med talhytter för betjäning av telefonisterna.






Inga mobiler, inga sms, mms eller snack med ständiga positionsangivelser. Avsaknaden av telefon i allmänhet betydde, att alla löften måste hållas. Kompisen, som kanske redan var på plats, kunde inte lämnas åt sitt öde. Numera info hela tiden – ”Jag måste ta nästa buss …jag glömde en sak… ” etc.
Men detta löstes elegant genom att man först möttes hos varandra, innan man satte planerna i verket. Det kunde gälla träffar eller bio, som bestämts under skoldagen. Fick man ändå vänta på någon, fanns ju alltid de ständigt närvarande läxorna till hands!
(fortsättning följer)



torsdag 27 mars 2014

Ånglok, ett pampigt sådant!













Ånglok OKB 24, byggt av Motala verkstad 1928 för Ostkustbanan. (Alla banor sorterade då inte under SJ.) Det var en äldre typ, som då fick en modernare version och som uppgraderades ytterligare 1942.
Det kom senare att tjänstgöra på linjen Stockholm-Västerås-Bergslagen men även Kalmar-Nässjö och Borlänge-Rättvik.

Efter 170 tusen mil infann sig till slut en viss trötthet. Men det måste ha känts omväxlande (för ett ånglok har väl känslor?) att se så mycket av vårt land passera revy. 
Andra broar, plankorsningar, stationer - och annan personal.

På de större knutpunkterna kunde det vara tre ’kompisar’ inne samtidigt – med pysande, fräsande ånga, som ekade mot stationsmagasinen. Litet längre bort, alltså, för det var sällan som loken hamnade vid själva stationshuset.
Ack ja - numera på Gävle Jvg-muséum – ett behagligt äldreboende.

söndag 23 mars 2014

En Buick vid statsministerns bostad


















Buick är väl en bil för en statsminister? 
Fast litet sent ute i detta fall.
Alltså: foto av min Buick Special 1938 utanför Per-Albin Hanssons bostad på Ålstensgatan i Bromma.
Han var socialdemokrat och statsminister under åren 1932-46.
Fotot är från 1981.

Han styrde oss med fast hand under de bekymmersamma krigsåren 1939-45. 
Men det var då en samlingsregering med ministrar från samtliga partier utom kommunisterna.
Inför svåra beslut skulle alla ha ansvaret. Gott om sådana beslut blev det, minsann.

På båda sidorna av gatan finns raderna med dessa funkishus kvar. 
Det mest moderna som gick att uppbringa på 30-talet!
Den runda tillbyggnaden på det gamla statsministerhuset saknas på de övriga. Den var enligt uppgift avsedd för det privata biblioteket.

onsdag 19 mars 2014

Ett förkroppsligat minne av en Chrysler


Den 14 maj 2012 (se Bloggarkiv) skrev jag om min Taunus 17 M med Perkins dieselmotor. Där omnämns att den byttes (rätt av) mot en Chrysler Windsor -55. Det blev skillnad på rymd och kraft, minsann! En liten köldspricka på blocket gjorde att kylarnivån fick kollas ofta. Efter ett halvår (en vinter, tyvärr) fick den en annan ägare, som hade beslutat sig för att laga eller byta motorn. Finfin värme var det, minns jag.

















Så gick det åratal till mitten på 80-talet – och där stod den på en villatomt söder om Stockholm.

Jag hade letat mig dit efter ett rykte om att den skulle säljas. Tror att det var ännu en ny ägare.
Men det handlade mera om nyfikenhet (och litet vemod) än om ett köp.
Ingen var hemma – jag tog ett foto, vilket har visat sig vara det enda bevarade på denna bil.
Den gick som en traktor i snön, minns jag, och körmässigt var den perfekt – tyckte jag – är det väl bäst att skriva, eftersom jag saknar bekantskap med en nutida Chrysler (300) på vägen.

The 100 Million Dollar Look, 1955 års Chrysler-slogan, innebar en antydan om vad det kostat att förändra tidig 50-talsdesign till en svepande framtidsvision med flera nyheter, däribland automatlådans tryckknappsval, integrerat i instrumentbrädan.
Endast V8:or erbjöds i samtliga modeller. Annars hade det väl blivit ännu dyrare.
(Medan Chevrolet kunde erbjuda sexor ännu i många år.)

torsdag 13 mars 2014

Motorcykelhobbyns riddare


Dessa bilder får bli en hyllning till alla dem (färre nu än förr), som ägnar ÅR åt att renovera gamla motorcyklar. Och här menar jag gamla mc– nu kanske t o m nådda 90 år.





































Fotot visar Alf Lavér på sin New Hudson 350 cc, årsmodell 1924.
Med vännerna Harald Porry på Rover 500 cc 1919 och Karl-Erik Fröjd på Nimbus 750 1928 besöktes mc-sportens Mekka, nämligen Isle of Man (en ö i Irländska sjön), och dess berömda TT-lopp. Det var sommaren 1972.

Lavér, Porry och Bo Önnermark på sin Douglas 350 cc 1919 blev en ofta sedd trio på våra rallyn, inte minst Skåne Rundt.
Detta rally (med internationellt deltagande) är ingen gemytlig söndagsåkning. Det började som hastighetsåkning 1912 och fortsatte till 1939 (krigsutbrottet). Sedan återupplivades det 1970 utan de höga hastigheterna men med tidsbegränsning – vilket i och för sig gör att man kan få bråttom ibland. Det körs med mc före 1945 i fyra klasser beroende på årsmodell.
Man kör 55 mil på två dagar och i stort sett med samma sträckning som 1912. Att med så gamla motorcyklar genomföra detta ”lopp” – kanske år efter år – räknas som en av de numera få verkliga bedrifter, som finns kvar (årligen) i den allt modernare mc-tillvaron.

Det hör till saken att alla här nämnda mc var driftsäkra konstruktioner. Skulle ändå något fallera, så reparerades det mesta längs vägen. Remdriften krävde oftast att en reservrem måste medföras.
Med goda renoveringar som grund kunde man njuta av dessa Rover, Douglas, Nimbus och New Hudson utan oro, trots att konstruktionerna åtminstone var i 50-årsåldern redan på 70-talet.

Nedan Harald Porry på sin Rover 1919 på Isle of Man i juni -72.
Observera remdriften, de rekorderliga fotstöden och ljuddämparen bakom framhjulet.


Hr Önnermark utan rätt mundering. Litet orättvist, kanske, men hans fina Douglas är i alla fall från 1919.




lördag 8 mars 2014

Köpa skrotet?

















En gång i veteranklubbarnas begynnelse var det den här sortens bilar, som många var ute efter.
Om man nu inte köpte något som redan rullade. För det var redan då uppdelat i två stora grupper. Dels de som köpte objekt och dels de som köpte välvårdat, registrerat och klart för användning.
Här tycks ett objekt väcka intresse.

Nu har åren gått och Henrik Vikander (närmast fotografen) är Mercedes-renoverare och Bengt Aronsson är skribent i Nostalgia.

Peter Haventon tog fotot och kunde meddela namnen och att bilsamlingen – eller om det nu var en skrot – låg inte så långt från Norrtälje.

Fotot har tidigare varit publicerat i Motorhistoriskt Magasin, klubbtidning för Motorhistoriska Sällskapet. Det var i nr 8/73, meddelar redaktören Per-Börje Elg. Så antagligen togs fotot vintern 72-73.

Hur det gick med bilen är inte känt.
Med mina ögon kunde den kanske vara en Dodge 35-36, men med inkorrekta framskärmar med strålkastarfästen, medan det ursprungliga fästets läge tydligt syns framför huvsidan.
(Klicka på bilderna för större format!)

Eller kanske bättre att kolla närmare på
"fyndet bakom ladan"?
Om det nu finns kvar.

En Studebaker Dictator 1937 är det i alla fall. 

onsdag 5 mars 2014

Intressanta bilder





































Fotot taget i London 1965 av hustru Kerstin.

Samma år även det fina fotot från racerbanan till
”Graham Hill – världsmästare i Formel 1” (se Bloggarkiv 2012 mars 14).

måndag 3 mars 2014

Ett häftigt lok!


Detta lok av typ Rc5 fick folk att sätta ner kaffekoppen längs linjen Falköping-Nässjö.
Verkligen annorlunda i färg och form! Hela loket utnyttjades minsann.

Det var ett experiment, som så vitt jag vet stannade vid just det.
Året var 1988. 

(Ansvarig fotofirma, beel foto, går ej att nå – förmodligen nedlagd.)