Oillustrerad semesterläsning om bilresor - då

Den stora förändringen kom under 1960-talet. Ens bruksbilar ingick plötsligt i grundvalen för den spirande – men snart för fullt växande veteranbilshobbyn. Vi som hade kört äldre bilar bara för att vi tyckte om dem eller inte hade råd till annat – vi var redan vana vid dessa bilar efter alla bruksbilsår.

Det kändes naturligt att fortsätta köra efter samma filosofi. Det innebar att inte dra sig för längre resor, exempelvis att besöka likasinnade på många mils avstånd – och detta naturligtvis oberoende av årstid och väderlek. Det maskinella skicket blev därför viktigare för oss än fräsch lack och fint krom. Men de flesta av oss hade köpt fina originalbilar av äldre ägare, som slutat köra, så det välvårdade kom liksom med i köpet ’av sig sjelf’.

I Kornknarrens krets fanns åtminstone fem, sex personer med samma inställning och bakgrund. Ibland gjorde vi sällskap på våra resor.

Någon ringde till en vän: ”Jag tycker vi sticker till Småland med våra bilar och ligger över någon natt – och prövar alla slingriga vägar, som vi stöter på.”

Sådant förekommer väl knappast nu för tiden - inte med de äldre bilarna och inte med de moderna heller, tror jag.

Av Kornknarrens äldre bilar som använts som bruksbilar 1957-65 – har nedanstående fått egna inlägg tidigare i denna blogg – eller åtminstone omnämnts flera gånger.

1957 MB 170 S -50     1958 VW -51       1959 Buick -39 Conv

1960 De Soto -47       1961 Jaguar -51   1963 M.G. Magnette -56

1964 La Salle -37       1965 MB -38 Cabr

Under 60-talet kom veteranhobbyn in i bilden mera allmänt. Men allt fortsatte i stort sett som förut - fram till de billiga försäkringarnas intåg med sina krav på garage, körsträcka och allmänt gott skick. 
Många bilar blev det - se ”lista över bilar jag ägt” upptill i bloggens högerspalt (även om den inte är komplett).

Nedan ges ett urval av bilar, som kördes på längre resor – någon gång eller ofta. Men de flesta kördes mest i Stockholm/Mälardalen.

Låt oss börja med en resa till Sydtyskland 1966. Bilen var en Mercedes 180 1956 med drygt 50 hästars sidventilmotor. Efter en översyn av dess ventilsystem kom jag iväg till min kompis i Düsseldorf som ett av målen. Förbrukningen av motorolja var irriterande hög, om man försökte köra fortare än vad långtradarna gjorde. Men det blev efter Düsseldorf även Stuttgart med Mercedes-muséet (skildrat 2015, sept 9, enligt arkivet i högerspalten).

När jag väl var hemma igen, såldes bilen fortare än kvickt. Puh!

1968 ägde jag en hyfsad MB 219 1957 med stort soltak. Somrarna på den tiden bestod för min del då och då av s k frivillig befälsutbildning. Den lägsta officersgraden, fänrik, nåddes efter Kadettskolan på Karlberg. Repetitionsövningar hölls vart fjärde år därefter. Utan kurser däremellan hoppade man ner till underofficer vid nästa repövning. Och vidare neråt för varje gång. Tjänsten (med rum på stan) och bekvämligheten på off-mässen, den goda maten – allt var bättre med högre grad.
 

Om man utökade kurstiden kunde man (efter några veckor varje sommar) nå löjtnants grad – och till slut även bli kapten, dvs bara i händelse av krig.

Vid en sådan kurs fick min 219 följa med till det vanliga utbildningslägret intill badorten Tylösand, nära Halmstad. Arbetstiden tillät frekventa besök på badstranden och – om man hade råd – även besök på hotellrestaurangen, som än idag heter Tylöhus. Någon gång var jag där. Vid ett tillfälle satt Povel Ramel och Martin Ljung vid bordet bredvid. Deras tältrevy hade nått Halmstad. Verkade trötta och tysta, minns jag. Funderade på att presentera mig och dra en rolig värmlandshistoria för dem . . .  
Officersmässen på I 16 i Halmstad hade gallrat ut två fantastiska gamla läderfåtöljer, minns jag. På sikt skulle de kanske stoppas om och renoveras. Jag lyckades köpa loss den ena och lämnade den för nämnda åtgärder till en möbelman i staden.
När kursen var slut, var fåtöljen klar och följde med till Stockholm, placerad i kupén på Mersan med soltaket öppet, väl förpackad. Det var enda möjligheten. Med en annan MB-modell hade det fått bli SJ eller tradare. Tack, Daimler-Benz, ni tänkte på allt redan då.

Vintern 1970 ägde jag en Chevrolet 1954, fyradörrars. Under sportlovet skulle familjen åka till fjälls och bo på ett pensionat i Åre. Naturligtvis blev det förskräckligt kallt. Turistbussarna gick på tomgång hela dygnen, ett ständigt muller i samhället. Jag lyckades få bilen inomhus i en tvätthall om natten, men vid 08-tiden måste bilen ut. Det blev tidiga morgnar, men det var det värt. Man hade hyrt in militära Volvo terrängbilar, s k Valpar, som fraktade folk halvvägs upp på berget, varifrån man kunde åka utför eller ta skidliftar vidare uppåt Åreskutan. Vi hade gammaldags, kraftiga snökedjor med oss. Med dessa påsatta följde vi Valparna uppför. Så vi slapp köa för dessa och kunde också susa direkt hem till pensionatet, när vi ville. Inte någon annan bil än vår mäktade med denna utmaning.

Avslutningsvis vill jag berätta om EAE 500, en MB 230 1966. Den sista Mersan med de äkta fenorna. Fabriken hade klämt in den potenta 230-sexan i 200-karossens motorrum. Trångt blev det, men karossen var lättare än S-modellernas med bättre ax och allmän snabbhet som följd.
 

Året var 1973 och med vännen Kurt Kramer ställdes kursen för 230:an till en veteranbilsauktion i Danmark, mest av nyfikenhet. Vi blev intresserade av en Buick Roadmaster Sedan 1939 – modellen med de stilvidrigt påklistrade reservdäcken i framskärmarna. Även en halvracer av märket Frazer-Nash var i fint skick.

Men inga bilar fick provköras, vilket gjorde att vi avstod. Åtminstone den sistnämnda var nog ett fynd, för slutbuden blev inte särskilt höga.

Under 70-talet blev det en del resor med Cheva -52/Värmland,  Cheva -55 V8/Värmland och Olds -56/Sälen.

Under 80-talet mest Buick -38/Värmland, Dalarna, Hälsingland,  VW 1303S/Sydsverige,  Peugeot 203 -54 /Värmland och Trelleborg (av alla ställen) och Rover 90 -54/Sydsverige (bl a till MHS-Svängen i Skåne).

Återigen en undring: körs det på detta sätt över Sverige ens med de moderna veteranerna? UTAN att det handlar om en marknad?
 

Eller åtminstone en kortare retroutflykt med några bilar?
Skogsglänta, matsäck, underlag och gamla historier från tiden med förgasare och äkta reservdäck . . .

En välvårdad De Soto

De Soto Sedan 1947 - omnämnd förut, dels under En Buick i Norrtälje avseende utrymmet, dels under M.G. Magnette avseende körning på kurviga vägar.
De Soton hade tillhört loktillverkarna NOHAB's (Nydqvist & Holm) direktionsbilar och var, såvitt jag minns, i så gott som 'mint condition' både in- och utvändigt. Inte många tusen mil på mätaren, bekväm i stadstrafik med Fluid Drive och distingerat mörkblå - sex cylindrar, 109 hk.
Nedan bara en formell kontroll, för något maskinellt fel uppstod aldrig under min tid som ägare. Det är intill familjen Töörns villa i Hagfors och det är unge Per Töörn (numera Höllviken), som är mest presentabel.
Året är 1960 och De Soton arbetar som bruksbil. Ännu fattas några år till veteranbilstänkandet med dubbelt bilägande.

Nöjsamt (nåja) tillägg.
En gång fick jag sällskap (i backspegeln) med en okänd Cheva 55:a V8. Det var mellan Örebro och Karlskoga och förstås fri fart - men ingen motorväg ännu. Ett litet privat race uppstod. Det var mycket trafik, men den kom som så ofta 'omgångsvis' med någon längre lucka. Genom ett antal  omkörningar, där Chevan inte fick rum eller hann med på samma gång, kunde jag lämna den en bra bit bakom. Karlskogas infart hade gatstensbeläggning med många ojämnheter och gupp. De Soton visade sig där ha drabbats av fartblindhet som resulterade i att ett bakfjäderblad i paketet på vänster sida gick av. Så det blev ett lugnare tempo under resten av resan hem till Uddeholm.
Fjäderbladet byttes på en bil- och smidesverkstad i Hagfors, vars ägare tävlingskörde med en BMW 327, en 39:a var det visst.

Nattorientering för veteraner - för 35 år sedan

Snart dags för start.     Foto: Per-Börje Elg

Motorhistoriska Sällskapets Nattorientering 1983 ägde rum i trakten av Grillby. nära Enköping.
Min pålitliga Buick Special 1938 skulle vi använda denna gång. Jag hade anmält oss alla tre, dvs även min kollega Bruno Smeddal och vännen Curt Fredriksson, som inte körde sin Auburn 1934 denna gång. Tillsammans lyckades vi knipa ett äventyrligt förstapris.

Det var mörkt, förstås, men mörkare än vanligt denna septemberkväll, eftersom regnet öste ned och vindarna närmade sig stormstyrka.  Antal startande ekipage var 45, varav 41 hamnade på resultatlistan. Vare sig de fyra övriga misslyckades eller fick maskinfel, så var de verkligen ursäktade. Rallyt gick på småvägar med mycket vatten och vi fick röja nedblåsta grenar ibland för att ta oss vidare. Det blev bruksbilskörning med en del strapatser, något som jag alltid gillat. Utöver att klara alla uppgifter längs vägen, gällde det naturligtvis att också lyckas hitta rätt.

Björn Wallmans Ford Fairlane Victoria 1956. Tryggt i regnet i en vacker bil.

De flesta var erfarna förare av äldre bilar, som varit med i klubben i många år. När jag idag läser deltagarlistan, så sörjer jag återigen dem som gått bort sedan dess. Inte minst de två som följde med mig i bilen denna kväll. Och båda bröderna (Bengt och Yngve) Olofsson, som ingick i arrangörskapet. Plus andra vänner på listan - en del från pionjärtiden.

 Kornknarren med vännerna Bruno och 'Curre Fredrik', som bär ett segrarpris, en tavla av konstnären Bertil Skarp (en DKW Cabriolet 1939). En pokal erövrades också. I bakgrunden den fyradörrars Buick 38:an.

  

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Var målet låg i det blöta beckmörkret hölls hemligt genom att man fick köra en femtedel i taget för att få en ny färdbeskrivning varje gång för nästa avsnitt. Möjligen var det ont om funktionärer - målet behövde då inte bemannas förrän på slutet. De fem olika slingorna kan man också se som en extra säkerhet. Man visste bättre var man skulle söka, om någon saknades inför nästa avsnitt.
Det fanns ju inga vardagsmobiler än, så det var alltid knepigt med nattorienteringar. Ett litet vågspel för arrangörerna, speciellt denna gång med tanke på vädret. Men allt löstes briljant. Menar Kornknarren i egenskap av gammal rallyarrangör.
Inte bara för att vi råkade vinna . . .

Ford V8 Pilot - en litet ovanlig engelsman

Brittiska Fords efterkrigsversion av U.S. Ford V8, bortsett från den första serien, var försedd med den beprövade '85-hästarn' som här var extra pigg med bokförda 90 hkr. Till utseendet mest lik amerikanska Ford 35-36 men lägre och allmänt trivsammare. Fjädringen byggde som förut på stela axlar, men vägegenskaperna var bättre. Det gick att köra fort även på kurviga vägar. Såvitt jag minns användes den i England som polisbil. 
Bromsarna var hydrauliska framtill och mekaniska baktill - en inte ovanlig brittisk lösning. Produktionen varade 1947-51.

Minns en heldag med Piloten år 1950. När min fars bil stod på verkstad för exempelvis bromsrenovering eller kannringsbyte, vilket tog någon dag, fick han under tiden en ersättningsbil, som jag alltid såg till att få bekanta mig med.
Ett positivt grusvägsminne, som verkligen lever kvar.
Grusvägarna sköttes av kraftiga vägskrapor, som man ofta mötte eller tog sig förbi. Jag kommer fortfarande ihåg vilka vägar vi unga använde som testbanor. Att idag pröva en gammal, dåligt underhållen, grusväg är inte detsamma - kanske med en modern bil dessutom.

Den mjuka fjädringen på de flesta US cars efter kriget hade man hunnit vänja sig vid - och bortse från. Lutandet i kurvorna tycktes illavarslande, särskilt för vagnar av fabrikat GM. Men det gick bra att bakhjulssladda ändå, även om lutningen överraskade i början.
Med Ford Pilot var man tillbaka till den mera stumma fjädringen och allt kändes stabilt och tryggt. Dagens förfinade vägsäkerhet med suveräna stötdämpare och dito väghållning fanns ju inte än.
Så allt skall ses i ljuset av alla snabba och vägsäkra bilar, som producerats sedan dess. 
Vad visste vi om dagens Clio, Superb eller Civic? Eller ens fenmersorna för den delen. Och det var tio år kvar till Volvo B18.

Andra ersättningsbilar jag minns var Volvo 1939 och Volvo PV 1951. 
Att köra en spritt ny Pilot idag skulle vara mycket trevligt - men helst på grusvägar!

En del av hyllan över skrivbordet har en etikett. Där står 'Månadens bil' och just nu tronar där en Ford V8 Pilot i skala 1:43. 
Minnen, minnen . . .

Mästerföraren - ett rally för de troende

Rubriken är hämtad från Hudson-tidningens beskrivning av det som här skall berättas. En av deltagarna skrev ett referat. (Terraplane kan ju ses som en Hudson-variant - se nedan.)

Gamla bilar är inte bara exempel på hur långt man då hunnit tekniskt sett och hur man byggde mera hantverksmässigt. De representerar också den tid då de var nya och på sätt och vis även dem som köpte bilarna. T ex hur de var klädda då de använde dem (även vintertid), vad de hade för körsätt i den tidens utmaningar.
Det var vänstertrafik med vänsterstyrda bilar, där man måste luta sig långt åt höger för att se om det gick att köra om. Man hörde grusvägarnas småsten rassla under stänkskärmarna. Det var dammoln vid solsken och lerstänk vid regn. En körbana åt vardera hållet gav snäva möten med bussar och lastbilar. Uppförsbackar, nedförsbackar, tvära kurvor och smala broar betydde flitig användning av växellådan. Med en motorstark bil växlade man ofta ändå (ned) för bättre kontroll.
Det kunde ibland dröja ett tag innan man mötte en annan bil. Idag får man ge sig iväg till det inre Norrland för att vara lika ensam.

Allt detta hade vi i huvudet på 60-talet, när vi började kalla ihop en del gammelbilälskare till klubbträffar och sådana utmaningar, som vi kallade rallyn. Det var tävlingar i både tekniskt, historiskt och trafikmässigt kunnande. När veteranbilklubbarna efter hand växte fram, så blev det en hjärtesak för medlemmarna att försöka uppleva litet av det förgångna. Det var en krydda att kunna litet mer än att köra bilen.

Men på 90-talet blev det färre rallyn på de riktigt gamla vägarna med glimtar av hur det en gång var.
Veteranbilägarna blev också mera försiktiga med att använda sina klenoder. ”Är det grusvägar? Då kommer jag inte.” kunde en rallykommitté få höra. Och kontrollerna/uppgifterna blev av en mera publikfriande typ, t ex att hämta vatten med en trasig hink eller att kasta bollar genom ringar. Och med 30-talsbilar tillsammans med 50- och 60-talare utan klassindelning kan en bilhistorisk fråga bli orättvis. Bättre då med gissningsfrågor eller pilkastning, eller hur?

När det historiska får mindre plats, så uppstår en saknad hos dem som var med från början. Det är inget konstigt med det. Redan på 90- talet kändes det så. Dvs att deltaga är inget problem – men det gäller känslan.
Så vännen Kurt Kramer och jag beslöt oss för att vrida klockan tillbaka och inbjuda till ett rally av den första typen. Vi gjorde det rent privat med släktingar och vänner till hjälp - plus en och annan entusiastisk MHS-medlem som råkade bo längs rallyvägen.  
Rallyt var 15 mil, nästan bara grusvägar, och sträckte sig genom gamla Bergslagen från Horndal till Söderfors. Det var i början av april 1994 och snön låg kvar här och där. Det gällde bilar, som man kunde möta på vägarna under 30-talet, alltså även betydligt äldre, t ex Ford T.

Vi hade gått igenom deltagarlistorna för Lopp 30 under ett antal år och beslöt oss för att inbjuda dem som förekommit där flera gånger. Det blev ungefär 60 gammelbilägare, som fick en inbjudan till rallyt 'Mästerföraren' -  som vi döpt det till.

Några utdrag ur inbjudan.
Vi saknar många 30-talskämpar
. . .  som var med för körningens skull – på vägar av 30-talsstandard – och inte för publikens,
. . .  som äger en bil som man kunde ha mött på 30-talets vägar,
. . .  som håller sin bil i ett skick som tål den tidens vägförhållanden och körning,
. . .  som känner till något om den tid som bilarna representerar,
. . .  som känner igen t ex Max Hansen på en raspig 78-varvare,
. . .  som minns eller lärt sig hur man var klädd till sin bil från tiden
(man kunde ju få peka ut kläder till skilda decennier eller lyssna på sådan musik)
. . .  som längtar tillbaka till en rallytid, då man inte riskerade att bli ruinerad på dyra övernattningar eller dyra supéer.
(det var inte säsong, så vi hade lyckats få ner priserna till 1977 års nivå! – vi hade förresten haft ett långt uppehåll sedan dess som rallyarrangörer).

Mera ur inbjudan:
//.  Det är brukligt att som passagerare medföra kunniga personer, som genom sina insatser placerar ekipaget högt upp på resultatlistan. Glöm det!
//.  Här kröner vi Mästerföraren bland alla entusiaster. Det är han (eller hon) som testas. Övriga i bilen kan endast utgöra moraliskt stöd.
//. Vi är oerhört nyfikna på vem som koras till 'champion' i såväl körning som teori!

Så långt allt gott och väl.
Men det var mycket jobb. Färdbeskrivningen blev klar kl 22.00 kvällen innan. (Vi hade tagit med en dupliceringsapparat till Horndal.)
Vi hade trott att åtminstone 25 av de c:a 60 inbjudna prominenta, tidigare deltagarna skulle vakna till liv. Men endast 16 hade svarat ja. Och reducerats på rallydagen till bara 14 ekipage p g a uppkomna förhinder. Det kostade 250 kronor för bil plus förare, inklusive rallysupé efteråt. För passagerare tillkom kr 55 för maten. Det blev inte mycket till rallykassa! Vi skulle bli tvungna att själva stå för en del av kostnaderna. Men vi fullföljde i alla fall.

De flesta hade sovit natten till rallydagen på Horndals vandrarhem, där starten skedde kl 09.00 med rimfrost på alla bilarna.

Birger Karlsson kom från Trosa och fick skrapa is från rutorna på sin Buick 37:a.

Kvällen innan hade blivit ganska sen med film och bildvisning från tidigare rallyn.
Med kontrollanterna (fram till lunchuppehållet) i släptåg for Kurt iväg redan vid 8-tiden, medan jag tog hand om starten, där deltagarna skickades iväg med stort mellanrum tidsmässigt, så att de var tvungna att agera på egen hand.


Här kommer nu några exempel bland alla de 14 kontrollerna längs vägen, varav åtta teoretiska.
Först kom man ganska snart till en slalombacke, ganska brant men inte särskilt lång. Den låg åt norr, så det var mycket snö kvar. Flaggor uppåt backen markerade mer poäng ju längre upp man kom innan det tog stopp. Det gick att ta en lång ansats. Men med endast 40 meter kvar till backen fanns inlagd en 90 graders tvärsväng, som drog ner farten, förstås.    
Jag hade prövat med en Volvo V6 med överväxel, min dåvarande bruksbil, försedd med grova däck med dubb. Mitt test skulle ge högsta poäng. Det stämde. Ingen nådde lika högt utom Fredrik Gadler i sin Terraplane 1937. Han körde på högsta växeln(!) med sommardäck(!!) uppför hela backen(!!!) och bromsades först av den täta skogen på backens krön. Otroligt!
Några försökte vända, när det inte gick längre - men i så fall hade bilarna rullat över på sidan. De som försökte, insåg strax faran och backade ner till starten. Den stackars kontrollanten hade hjärtat i halsgropen.

Efter någon mil fick den tävlande gå in i en byskola och försöka få liv i en gammal radiomottagare - en s k kristallapparat. Kurt hade fixat så att om man gjorde rätt, så hördes Alexanders Ragtime Band i hörlurarna. Det fick ersätta gamla tiders ”Stockholm - Motala".

I början var bilarna inte så smutsiga. Ford 37'ans ägare, Klas Malmström, var medlem i en exklusiv U.S. Ford V8 Club med bara runt max 20 medlemmar. För att tas in som medlem krävdes därför att någon av medlemmarna utträdde eller avled.

Lunchuppehållet på en bygdegård varade tillräckligt länge för att funktionärerna vid de avklarade kontrollerna fick tid att bemanna de följande - mellan bygdegården och målet.
På bygdegården fick de tävlande gå in i ett avskilt rum och välja bland gamla brev, alla med olika frimärksvalörer kvar på kuverten. De skulle placeras på årtal som skulle stämma med portoavgiften för resp. år.

Efter tillräckligt lång paus bar det iväg igen. Nu var det 7-8 mil kvar.
Snart väntade ett lerigt, väglöst gärde, där det gällde att ta fart från start.
Det skulle likna gamla tiders grusvägar i tider av tjällossning. De kunde påminna om potatislandens fåror – på själva vägbanan. Vi hade ordnat en traktor – utifall . . .
Alla kom faktiskt över. Men det gällde att göra ett nytt eget spår. Om inte förr så förstod man det efter tio meters slirande.

Buick -39, ägd av Sven Magnusson, Malung, dyrbart restaurerad till toppskick med speciellt påkostad lackering. Det visste vi, så vi varnade om ett delvis väglöst rally med garanterad nedsmutsning. Men Sven kom ändå, som synes. 

Direkt efter gärdet stod en skylt, som meddelade, att på den närmaste sträckan (300 meter) gällde 30-talets trafikregler. Bland annat stod – mitt på en plan yta mellan två hus – en gul, cirkelrund skylt med svart bård. Det var den tidens trafikdelare ( = dagens blåa, runda med vit pil), där en del faktiskt inte visste, att den skulle passeras på vänster sida.

Alf-Eric Larssons Ford 1939 är ganska lerig vid det här laget. Det var 15 grader varmt och soligt nästan hela dagen. Men vägarna var våta efter snösmältningen.

Efter ytterligare någon mils körning kom man fram till en sjö. Där fick man en stark kikare i handen. På andra sidan sjön löpte en asfalterad, ganska snabb väg. Med kikaren skulle en bil identifieras, när den kördes ca 200 meter mellan två skogsdungar. Fråga om fabrikat, modell och hastighet skulle besvaras.
Det handlade om en ’gangstercittra’ - en Citroën B15 (sexcyl.). Inte så svårt, kanske, men knepigt att hinna se sexornas längre motorhuv jämfört med fyrornas. Litet imma på kikarlinserna - ajaj - för det fanns bara ett försök. Bilen försvann snabbt bakom träden - ajöss!
Från kontrollen hade vi förstås radiokontakt med ’gangstern' - som bara behövde köra då någon tävlande var beredd. Han fick köra, osedd, en längre bit för att genomföra en kort “flygande” uppvisning i 60 km/tim.

Inge Anderssons Dodge 1926 närmar sig ett café, där vi ordnat videovisning i en TV-apparat av bilar i trafik. Det handlade om att känna igen en Riley och en Packard (+årsmodell). En litet för modern anordning - men bilarna var i alla fall gamla!

 Även uppmärksamhet längs vägen ingick. Man fick t ex inte missa en gränssten, som skulle ritas av i så stor utsträckning att den blev ett bevis på att man upptäckt den.

Vid målet var supébordet dukat i en övergiven fabrikshall med vita väggar. Där åt man med de smutsiga tävlingsbilarna parkerade runt om bordet. Oförglömligt!

Supén serverades med de tävlandes bilar grupperade kring bordet. Tredje bil från höger är segarens Lincoln-Zephyr.

Att kora en Mästerförare på andra eller tredje plats är ju omöjligt. Den som vann fick en mässingsplakett, som utdelades några månader senare vid en liten ceremoni.
Mästare blev Rikard Jonsson, fortfarande medlem i MHS.

Troligen ett kort av Rikard en stund innan han utnämnts till Mästerförare.
Han tyckte att tävlingen hade inneburit en del verkliga utmaningar. Och roligt hade det varit!

"De Sanna Entusiasterna" var en liten 'intressegrupp för 30-talets trafik' som bildats för drivandet av en marknad (2 år) och andra arrangemang. Till sådant passar det bäst med en ideell förening, även om den inte är så stor.
(Kornknarren var sammankallande.)


Mässingsplaketten tillverkades i ett enda exemplar. Någon upprepning av rallyt blev det inte. Så därigenom är Rikard Jonsson hobbyns ende krönte Mästarförare. Ska försöka hitta en bra bild på hans Lincoln att publiceras här.

Söderfors Bruks herrgård hade blivit hotell - åtminstone då ganska billigt. Här passar det bra med Lasse Anderssons Ford A 1931 som slutvinjett på rallyt Mästerföraren 1994.

Bäst att passa på!

Dvs om man vill relatera sin blogg till de vackra höstfärgerna. För snart är det snö och julafton, åtminstone enligt en god vän, som gärna vill vara så framsynt det går med väder och årstider.
En och annan resa gjorde man med sin uppsniffade 30-talare.
Litet tokigt blev det förstås med stolpen bakom bilen - men kanske låg fokus på att inte trampa fel och hamna i diket med kamera och allt.
(Klicka på bilden för större njutning!)

Saxhyttan/Grangärde/södra Dalarna 1981.
(Buick Special 1938)

Nöjsamt tillägg!
Lika bra om inte bättre att flytta bilen en bit (efter att ha läst kommentarfältet)
och själv flytta något åt höger dessutom. Sagt och gjort!
Så blev det en profilbild av det gamla åket.
Stolpar, visserligen, men inte lika störande.

Rally Jyväskylä - ett äventyr i snö och kyla!

Vintern 92-93 krävde nog ett äventyr.

De allt mer utslätade veteranrallyna räckte inte till. 

Finska Jyväskylä påstods kunna ge en utmaning.

Med  vännen Kurt Kramer ska Kornknarren ut på äventyr!

 

Färja till Åbo och bortåt 30 mils körning norrut – ja, då vore vi där. En Opel Rekord 1956 i gott skick var redo att göra sin plikt. Fina vinterhjul! Ingen vindrutespolning men det sades bli 15-20 grader kallt hela tiden, så vi skulle inte sakna den.

Sagt och gjort!

Väl framme togs vi emot på någon form av företagstorg i utkanten av Jyväskylä. Vi kom dit en dag i förväg. Alla, som skulle övernatta, fick sedan köra i kortege uppåt skogen till en jättestor villa, där vi skyndsamt fann ett dubbelrum med våningssäng (bland andra rum för upp till sex personer). Därigenom slapp vi sova i något av de militärtält (för bortåt 10-15 personer), som hade rests på tomten.

Ett rejält supande blev det, där vi, något häpna, dock tog det mycket försiktigt.

Den här EPA-varianten (?) ledde kortegen till vårt nattlogi.

På den gröna skylten står egentligen TERRA, möjligen ett företag för jordbruksprodukter.

En rallysponsor, sades det.

Det fanns inga p-platser. De flesta hade tagit fart och kört från vägen rätt ut i den snötäckta trädgården. Det var mycket snö – och mer skulle komma, sades det. Vi skottade en plats för Opeln med fronten några meter från vägen. På morgonen skulle mera snö inte spela någon roll.

Allt klaffade för oss (alla hjälptes åt med att få loss sina bilar) och kl 10 var vi klara för start på gårdagens torg. 

.

En markant blandning av årsmodeller och fabrikat.

Plymouth, Volvo, Opel, Rover, Porsche . . .

MB 170 S  kan inte betraktas som ovanlig. Men den dyrare och lyxigare 220 (sex-cyl med överliggande kam) finns det inte många kvar av, vare sig i Finland eller Sverige. 

Ryska bilar fanns det flera av på rallyt, men ägarna var från Finland.

Gissar på en Zim här.

Vår Rekord rönte en del uppmärksamhet. Bara några få ekipage var från Sverige, t ex (närmast) denna otroligt fina Kapitän de Luxe. Den var till salu, minsann!

 

Rallysträckan var c:a 12 mil, såvitt jag minns. Kontroller med mestadels praktiska uppgifter och däremellan skogsvägar utan nämnvärd bebyggelse. Glest mellan bilarna i början, men eftersom många hade sommardäck och körde sakta, blev de stående i de brantaste uppförsbackarna (det fanns organiserad traktorhjälp för detta). Där pep vi förbi ibland. Trots våra vinterdäck var vi tvungna att ta sats vid de större backarna. Då väntade vi på avstånd – ibland flera hundra meter innan - tills de stillastående fått hjälp.

I alla fall nåddes målet till slut och det blev en rallymiddag, så klart. Vi blev totaltrea – rätt så nöjda med det (det var c:a 40 deltagande bilar). Efter festen fanns rum för oss i ett vandrarhem i närheten.

Nästan alltid finns på rallyna någon som har varit med från början och gärna visar upp bevisen. De små metallskyltarna (rally för rally) kan tydligen monteras ihop och bli en lång rad ända ner till knät. Hans gamla Citroën från 20-talet har också orkat med i alla år.
Många deltagare bemötte honom med en viss vördnad, det märkte vi. 

   
På morgonen var det ännu kallare – en seg start, men det gick.

Så till Åbo och över havet tillbaka till fosterlandet. 
Förhållandena ombord var bara en blek kopia av nutidens vilda festande – det var ju nästan 25 år sedan.

 Vid en rallykontroll hade vi fått en igensydd påse av smärting in i bilen. Genom att känna utanpå skulle man avgöra vilka fem föremål, som fanns i påsen. Det var bråttom – endast två minuter medgavs. Kompisen Kurt kände och klämde och svarade: ”Ett tändstift.” - JAA! vrålade (faktiskt!) kontrollanten. ”En skiftnyckel.” - JAA! - ”En kylarprydnad.” - JAA! Så fortgick det med alla fem.

Men på startkortet skrevs TVÅ poäng, bara.

Det visade sig att vrålet JA bara betydde, att ett svar uppfattats – men det kunde vara hur fel som helst! Men det är klart att man stressat övergår till nästa föremål, när man hör ett bestämt JA.

Det där ler jag åt än idag.

Vid en annan kontroll hade vårt luktsinne prövats. Vi ställdes inför öppna burkar med olika vätskor utan etikett. Man kollade färgen, luktade – och gissade.

Där fanns motorolja, bensin, fotogen, diesel, smörjolja, bromsolja och växellådsolja, kunde man tänka sig. För inga förslag/alternativ var angivna – det kunde vara vad som helst.

Vi fick inte full pott. Det visade sig att i facit kunde man efteråt läsa att det var transmissionsolja i en av burkarna. Men vi hade svarat 'växellådsolja' (vilket det var), vilket inte godkänts, antagligen på grund av språkproblem. Vid målet anmärkte vi på den rättningen och fick det godkänt.

Kanske det var därför som några svenska tidningsreportage angav oss som 5:a. Någon ändring skedde nog aldrig på de uppsatta resultatlistorna.

Vid prisutdelningen var vi i alla fall trea!

Året innan hade det funnits en kontroll på en sjö med absolut blank, snöfri is. Sommardäck var vanligt på de finska deltagarnas bilar. Så även på kompisen Stures Buick Roadmaster 4-d Convertible 1938.

Det gällde start och inbromsning på tid. Iväg från startlinjen med totalstopp alldeles vid mållinjen (350 m). Det betyder ju att när man hunnit få litet fart, måste man börja bromsa nästan direkt. En finurlig kontroll! Och rolig, särskilt med sommardäck.

Sture hade missuppfattat det hela och susade förbi stopplinjen i god fart, mycket belåten med den korta tiden. Men han förstod att det var något galet, när han – ensam – for iväg över sjön och inte kunde stanna förrän efter en halv kilometer.

Vid vårt rallyår ingick inte detta - säkert mycket roande - prov bland rallykontrollerna. Kanske hade det snöat för mycket.

Men vi hade mycket roligt dessa dagar. Allt var omväxlande och gästfriheten var i topp. Men tyvärr blev det bara denna enda gång för oss två.

Vi tävlade med en välvårdad Opel Rekord i originalskick.

Peter Sellers' Morgan

Skådespelaren Peter Sellers kör en Morgan Three Wheeler.
Tydligen i någon sorts uppvisning.
Mitt förhållande till dessa bilar är något kluvet. Låt gå för cruising på strandvägen mellan Nice och Monaco eller på själva Casinoplatsen. Men huga! för svenskt storstadsslask i december. Fastän då är man inne på det gamla bruksbilstänkandet förstås, något som alltid dyker upp.

Som hobbybil kan det ju duga med vad som helst. Tycke & smak osv. Snygg garagering och några korta utflykter på asfalten i solskenet. Det ger inte så mycket av körning (mitt gebit), men ger tillfredsställelse efter en kanske arbetsam renovering.
Körning, ja - nog skulle det var kul att prova denna Morgan. Den står högt kurs bland brittiska veteraner.
Den tekniska lösningen med bara tre hjul är ju också något att fördjupa sig i. Fördelar vs nackdelar. Men jag väljer nog den fyrhjuliga varianten. Framfjädringen är speciell och unik. Den har hängt med hela tiden.
"Det får den göra tills man uppfunnit en som är bättre"
lyder konstruktörens motivering.

Visionär träff i Jönköping

Jönköping, juni 1965.
Hittade några foton - det första är ihopsatt av två.
Handlar om den s k urträffen, som ledde till bildandet av Motorhistoriska Sällskapet.
Tillresta intresserade kom (i en del fall långt ifrån) i sina Obs! orenoverade gammelbilar.

För dem fanns inga rallyn, inga träffar, inga klubbar. Men det fanns ett INTRESSE – och det tänkte vi fånga upp.

Vi riktade in oss på folk med vanliga, mestadels amerikanska, användbara bilar - med 1930-talet i åtanke. Den vardagliga motorismen. Till att börja med, vill säga.
Och det gav klubben en skjuts framåt utan like.

Automobilhistoriska Klubben, AHK, fanns visserligen, men riktade sig till de allra äldsta bilarna, exklusiva sportbilar och en del finare fabrikat. Även T-Fordklubben fanns - men endast för Fords bilar t o m år 1927. Det var allt.

Gammelbilraden fr vänster:  1) Volvo  2) DKW?  3) MB B-cabr -38  4) Renault?
 5) Hupmobile  6) Chevrolet -32   7, 8, 9) Ford A  10, 11) Ford T

Gänget, som styrde MHS de första pionjäråren. Fr v Alf-Eric (Affe) Larsson, Jan Älfvåg, Tommy Hallberg, Kornknarren i läderrock (med sin Buick -38 som Affe lutar sig mot), Kurt Kramer och längst t h Lasse Dérantz, vår mc-expert.
Fotot från -68.

Vännen Kurt Kramer med dåvarande hustru och Kornknarrens MB B-cab från 1938. Kvällen innan nedcabbat den gamla vanliga vägen längs Vättern och genom Gränna - i månsken. Oförglömligt!
En MB, vars öden beskrivits under ”Tyska bilar” i etikettlistan till höger om denna text. Och som raskt ersattes av en Olds från 1939 - i fas med klubbens initiala inriktning.

En Cheva 32:a med G-nummer – VAR FINNS DEN NU? - Jo, Nils Carlsson, Aneboda, äger den fortfarande!

HUR GICK DET då med uppfångandet av intresset? Jodå, alla vet ju att det blev som det var tänkt till slut, dvs senare på hösten samma år. MHS frodas fortfarande med säte i Täby utanför Stockholm. Dock en i högsta grad riksomfattande klubb.


(Klicka gärna på bilderna för större format!)


  

Kornknarren kör Packard - och vilar sig något.

Det kan bli litet glesare med inlägg den närmaste månaden. Det är mycket som 'händer och sker'. Men rubriken Etiketter finns till höger, där man kan fördjupa sig i det som intresserar.

I alla fall hade jag nyligen nöjet att köra en Packard från 1937, en Limousin t o m. En god vän hade den vänligheten. Skönt att få förtroendet men eventuell oro hade varit obefogad, eftersom Kornknarren har ett gediget förflutet bakom ratten på stora trettiotalsbilar.

Konstigt hur snabbt tidsmaskinen verkar. Man insuper doften inne i bilen (läder i framsätet). Man känner av den tunga karossen (2,5 ton) som vilar på hjulställ och väg.

Man känner igen den begränsade sikten, den långa, avsmalnande motorhuven och reservhjulen vid dess sida. Och den höga kylarmaskoten – ja, den pekar verkligen ut vägen. Man minns den ångmaskinsliknande effekten vid gaspådrag – den raka åttans 'gamla' hästkrafter känns som fördubblade mot de nya, 'elektroniska'.

I baksätet känner man sig lyxig UTAN allt nutida av den sorten. Kanske det är den välsydda inredningen? Eller benutrymmet med extrasätena nerfällda? Kanske telefonen till föraren? Och förstås vetskapen om vad man sitter och åker i.

Men vi är ju på väg! Först till Brostugan nära Drottningholms Slott, ett café i äldre stil, som var en av MHS mötesplatser, när klubben var ung. Sen en tur utåt Ekerö och senare Roslagsvägen. Tyvärr hanns inga gamla vägslingor med – det var full, nutida trafik hela tiden.

Framsätet på de flesta gamla limousiner är inte flyttbart. Den från baksätet vevbara mellanrutan utgör ett hinder. - apropå alltför fullvuxna chaufförer.

Fem inlägg bakåt skrev jag om en annan Packard Limo, en 38:a. Där nämnde jag, att dessa stora, bensinslukande bilar inte var avsedda för långturer. Kommer man uppåt 85, märker man, att vid den hastigheten ligger gränsen för den optimala känslan och trivseln.

Det handlade ju mest om att bli körd till teatern eller något evenemang i en dyr bil av ett redan då klassiskt fabrikat.

Lika klassiskt som Packards slogan ”Fråga en som äger en”.

Eller ”som kört en” - är jag beredd att tillägga!

(Foton finns att scanna - senare - men denna bild från Google får räcka  så länge.)

Ilska - för den goda sakens skull!

Stockholmsbilisterna kör för det mesta helt okej. Det har blivit allt mer känt, att om alla gör rätt, så går det snabbare – särskilt vid köbildningen efter 16.00. Det är de cyklande och de gående, som ger problem (för bilisterna, alltså).

Om så många, som miljö-isterna vill, skulle cykla i stället för att köra bil i huvudstaden, så skulle dagens snabba racercyklister få psykiska problem. Alla utrymmen för cykeltrafik belamras då med en förhållandevis långsamt cyklande allmänhet. De som alltid har bråttom, skulle tvingas använda trottoarerna mer än nu – eller körbanorna för bilarna.

I vissa delstater i USA är det tillåtet (även för bilar) att passera ett rödljus, om man ska svänga till höger – förutsatt att det inte kommer någon från vänster. Förbjudet i Sverige – men ignorerat av många cyklister. Dessutom, om de svänger upp på trottoaren, kan de göra gemensam sak med de gående, som ju har grönt ljus vid sitt övergångsställe. Hänga med över – och sedan tillbaka på bilarnas körbana på andra sidan korsningen. Inte särskilt störande för bilisterna, dock.

I amerikanska filmer tycks de bärande rollerna alltid försöka ta sig över gator med flera filer åt båda hållen – till fots alltså – och mitt ute i trafiken. 

Samma vana i Sverige stöter på problem vintertid – halt för dem som går och ibland längre stoppsträcka för bilarna. Något som fotgängaren inte har koll på.

Nu till saken efter dessa inledande vedermödor.

Det handlar om övergångsställen utan ljusreglering.

Jag har alltid retat mig på att kvinnor (ibland män, förstås) kör ut barnvagnen framför som en sorts säkerhet för sig själva – ja, i alla händelser inte för barnet. De borde lämna trottoaren först med barnvagnen dragen bakom. Men de räknar väl med att just anblicken av en barnvagn påverkar bilisten att ta det extra lugnt. Detta kan man kanske begripa, om de får ögonkontakt med bilisten (eller åtminstone bilen), innan de kliver ut.

Häromdagen, när jag med bilen skall runda ett gathörn åt höger, ser jag en ensam kvinna med förlängd barnvagn (framför sig, förstås) med två barn plus ett bredvid sig. Jag bromsar ju in. Hon beger sig över sin gata på markerat övergångsställe.

Men hon kastar aldrig ett öga snett bakåt åt vänster eller ens åt sidan.

Hon anar inte att hon här kommer att bli föremål för min ilska, som, vilket jag antytt, är uppdämd sedan lång tid. Hon går vidare med ryggen mot mig, när jag  stannar till, hissar ned fönstret och ropar ett kort och bestämt ÖÖÖH're.

Inget händer. 

Jag sträcker huvudet litet mera utåt och vrålar HALLÅ DÄR!

Då vänder hon sig om. Hon har hunnit över till den andra trottoaren. 

DU TITTADE INTE – skriker jag. ”Det är ju ett övergångsställe” - ropar hon. (Trafiklarmet stör oss förstås.) ”Jag kunde ju ha varit BERUSAD - - - - ELLER DROGAD" – vrålar jag. Men hon bryr sig inte.

Tänker hon efter nästa gång? I så fall har jag vunnit i efterskott, tänker jag.

Det hade hunnit stanna två bilar bakom mig. De hade sett (hört?) nägot mycket ovanligt. En bilist skäller på en fotgängare - till och med på en oskyldig moder med barn! För det brukar ju vara tvärtom. - Och stannar på själva övergångsstället! Det finns bara ett svar – jag betraktas som polis i en civil polisbil. Helsvart, mörka rutor, en takantenn, som är litet speciell, plus en lägre, som inte används.

I Stockholms trafik körs sällan med större avstånd än mellan fem och tio meter. Det gäller ju att hinna innan det blir rött. Men de bilar, som stannat bakom mig vid mitt utbrott, kom mig aldrig närmare än 20 meter så länge som vi skulle åt samma håll. Försiktighet är en dygd . . .

Så var det det där med antennen. På det svarta sprötet har jag två 'fält' med vit eltejp. Avsikten är att på jättelika p-ytor, t ex vid IKEA, lätt finna var bilen har lämnats. Man ser ju bara tak med rails överallt. 
Att de vita fälten bara är eltejp syns ju inte förrän på nära håll. Alltså en polisantenn – helt klart!

Sedan psyket fått sitt (för mig ganska sällsynta) utlopp och lugnet inträtt – måste kroppen få sitt.

Se nedan.