torsdag 30 oktober 2014

Allt enligt order! Del 6.

Vi bestods med en kulturell utflykt.
Det var lastbil som gällde. "Det var sommar, så vi slapp cykla." Som vintern innan, då det var 25 grader kallt och vi cyklade runt sjön Rottnen för att till slut sova i tält utanför Sunne. Egentligen skulle vi då ha tolkat efter lastbilar, men det blev för kallt – fartvind osv.

Nåväl, det ser inte särskilt upplyftande ut på fotona, men vi trivdes bra – inga övningar på några dagar. Jag hade uttagits till att köra en av lastbilarna. Hade aldrig kört lastbil förut. Satt på en stol i logementet och ”torrväxlade” i förväg – för det var dubbeltrampning som gällde. Vid provet sedan körde jag något bättre än instruktören, som själv ville pröva. Så det fick duga.

Vi besökte Ingesunds (musik-)folkhögskola utanför Arvika. Två timmars föredrag av pratglade rektorn Valdemar Dahlgren.
Sen bar det av till norska gränsen vid Eda – med ett freds/unions-monument. Där höll en av oss, Henry Magnusson, ett tal om Sverige-Norge under unionstiden 1814-1905.

Fyra Volvo last och en Cheva 39:a räckte för oss. Ser litet trist ut, men vi njöt i fulla drag av "ledigheten", särskilt Kornknarren som chaufför.








Nehlin på en stubbe och Segerberg på stänkskärmen. Monumentet i fonden.
(Klick på bild ger större format!)








Tyskarna hade lämnat Norge, men alla stridsvagnshinder fanns kvar på svenska sidan - kilometervis!














 Tillbaka till övningarna!

En militär vaktpost råder över liv och död – mer än en polis, faktiskt.
Om man får höra ”Halt - eller jag skjuter skarpt!” - så är det bäst att tvärstanna.


















Vpl korpralen 714 Johansson ser inte så farlig ut – inget skydd, vapnet i vila – men även i fredstid kan det handla om t ex ett ammunitionsförråd eller stridsklara fordon.

Vid ett tillfälle (vid ett annat regemente) testades en post av två civilklädda officerare. De var obegripligt slarviga och okunniga. De ignorerade postens varning – och blev nedskjutna. Naturligtvis ingen påföljd för posten.

Det var ingen övning för honom, som var ovetande om 'inspektionen' – det var allvar, eftersom han ensam vaktade ett stort förråd med utrustning för 1000 man.
Så se upp för 714 Johansson och gör som han säger – eller hans nutida mortsvarighet.

måndag 27 oktober 2014

Isabelle Ståhl analyserar retro - och Kornknarren kommenterar!

Isabelle Ståhl har ett och annat att säga, minsann. Hon skriver en kulturspalt ibland i Svenska Dagbladet.

Vad sägs om detta?
Att vara modern idag är att vara retro. (Allt vad Isabelle skrivit får här nedan kursiv stil.)
Håller med – såtillvida som det verkar sprida sig till både stad och land och rusar iväg decennierna bakåt. Det är – som hon nämner – 20-40-åringar, som nu snöar in mer och mer på retro. Och det är något nytt.

Vår tid är uppbyggd på referenser till det förflutna.
Dock, påstår jag, ofta ganska diffusa sådana. Därför att det förflutna i form av 'historia' blir allt tunnare i vår tillvaro. Det trängs mer än förr med enormt mycket annat, som inte är så lätt att undgå. Skolorna erbjuder inte samma möjligheter som tidigare. Kunskap om äldre tider har skurits ned i läroplanerna. Så det blir intresse och självstudier som avgör, även för åldersskiktet, som nämndes ovan.

Kännetecknet för vår tid tycks vara nostalgi – en nostalgi som ofta riktar sig till något vi aldrig upplevt.
Det där är mycket intressant. Har man själv upplevt 60-, 50- och kanske 40-talet, så blir förstås anknytningen mer reell. Sen är det nog så, att retrokänslan kan vara starkare hos den som bygger på en vision – än hos den som upplevde den krassa verkligheten i det s k folkhemmet.

Därför att, som Isabelle skriver:
det är något förföriskt med tanken på det enklare livet i folkhemmet, där världen var liten och begriplig … bara två TV-kanaler … inget självförverkligande på gym eller resor.
Ja, så är det verkligen. Rentav ett botemedel att sjunka in i.
För psykiska, stressrelaterade sjukdomar är många gånger vanligare nu än då. Livet av idag bäddar för det, om ens läggning är det minsta åt det oroliga hållet, kvittar vilket.
Ingen vattenscooter?! - Nej, tyst och lugnt.


















Vidare om
 . . . föräldrarnas barndomsfotografier och berättelser om kvällarna . . .
De som är 20-40 år idag, har ofta föräldrar som upplevt andra världskrigets tid, så fjärran från vår moderna tillvaro! Så funderar man på hur det var, kan man dyka ned i den tiden. God hjälp får man av alla filmer och TV-program, som omhuldar WWII och visar den tillvaro och de intryck som föräldrarna bestods med och som formade dem. Menar Isabelle.
Nåja, så gamla föräldrar har inte många 20-åringar, men låt gå f ö.

De gamla bilarna (här Buick 1939) hängde med länge ibland!
För redan då (här 1961) fanns det nostalgiker. 














Isabelle skriver också att
 . . . det ligger en liknande känsla i vurmen för teak och femtiotalsdesign. Man vill komma åt föräldrarnas tid, nu förlorad även för dem (dvs om de fortfarande lever).
En intressant formulering, som jag vill utveckla.
Nostalgikerna hugger in på allt – möbler, kläder, livsstil – med en skön känsla av ett hopp in i 'bubblan'. Ett svar på en vision!
Inte för alla - men alltid täckning!













Jag bedömer mig numera som en nostalgiker, som hamnat i den moderna tillvaron och sugit upp det mest matnyttiga. När jag ger utlopp för nostalgi i denna blogg eller i brev eller mail till mina kontakter – upplever jag alltid ett visst vemod, som de yngre slipper. Men det är svårt att förmedla – och lika bra är det, kanske.
De yngres visioner är förstås värda all respekt – och genom det bevarande som ingår, kan man faktiskt se på det som en kulturgärning.

Numera gäller yttringarna av allt detta oftast en sak i taget. T ex gamla möbler (ev hela hus), gamla bilar, motorcyklar, mopeder, båtar, flygplan, litteratur, konst, kläder, musik, matlagning, kuriosa – you name it!

Vi gamlingar hade allt på en gång – och hur skall det förmedlas? Till och med ens egen blogg måste behandla en sak i taget i stort sett.


Suktar man efter 40-talet, då lär det bli vevgrammofon med sköra stenkakor.









 NÄSTA INLÄGG  återgår till ytterligare några avsnitt av (min vemodsbestänkta) militära nostalgi. För det finns litet mer att berätta.

Och Isabelle Ståhl skall jag återkomma till (kanske mer) än en gång. Då handlar det om hur (alldeles för?) lätt det är att 'deleta' i livet – och börja på nytt och på nytt.
Var nu det kan komma ifrån?


En nyhet (i alla fall för mig) inom fenomenet nostalgi (något som verkligen verkar roligt) - är 'Bike in tweed'.
En trampcykelepok, som med små medel kan återupplivas.
Massvis med illustrationer finns på bloggen
gunilladeluxe.blogspot.com

tisdag 21 oktober 2014

Allt enligt order! Del 5.


MINOR för stridsvagnar och andra fordon och förstås trampminor för trupp eller enskilda fiender är effektiva vapen.
Bara vetskapen om att de kan finnas framför en fördröjer all framryckning på marken. De kamoufleras förstås och de större och tyngre måste förstås grävas ned en bit.

S k larmminor behöver inte ha så stark laddning. Trådar göms i gräset, så att de kommer emot en fiendes ben eller fötter. En säkringssprint rycks ur sitt läge och minan exploderar. Resulterar i full beredskap och en spänd väntan. Kan det ha varit ett rådjur?
Nog så nervöst, speciellt om det är mörkt och vinden rasslar i alla löv. Mörkerkikare var det ont om på den tiden.
Men numera finns det ju möjligheter till avkänning utan ’snubbeltrådar’.

Marksoldater måste ha stridsvagnsminor – det gällde då och det gäller nu. ”Våra” minor var av plåt och innehöll 5 kg trotyl. Tändaren utlöstes genom minst 200 kg tryck på minans centrum, eller genom tidsinställning. Vägde 8 kg och hade ett bärhandtag.
Kruxet är att man måste i förväg ha kontroll över de vägar, fält etc, där stridsvagnarna väntas komma. Och gott om tid.

I dagens rörliga krig har man inte alltid det. Då är det (förutom flyganfall) pansarvärnsgranater och raketgevär, som gäller (bazookas sägs det ibland). Men sådana vapen hade vi inte.

Vår trevliga lilla mina på 8 kg.
























Moderna minor av glasfiber (med dubbelt så mycket trotyl) går inte att hitta nedgrävda utan en minkarta – om de, osprängda, skulle behöva plockas upp igen. Kartan hade förr ett rutsystem med varje ruta = t ex 5x5 meter och med markerade punkter att utgå från, kanske ett stenröse.
Numera gps förstås, antar jag.
Om fred har inträtt, nu för tiden, skördar minor av olika slag många offer i efterhand. Särskilt de mindre, som lagts ut spontant, ibland i form av en leksak, som barn på drift blir jätteglada över – innan de har rört dem, vill säga.
Men i den mån minkartor finns, borde motparten lämna över dem för säker röjning. Fred, ju – eller?

Tillägg ett.
Under ryska anfallet mot Finland 1939 oskadliggjordes de ryska stridsvagnarna på ett mycket omtalat sätt. Man tog sig nära eller alldeles inpå stridsvagnen, utnyttjande en död vinkel för vapnen ombord. En glasflaska, fylld med bensin (eller likn) och med en brinnande bit tyg som stubin (instoppat i flaskans mynning) kastades mot ventilationsgaller, luftintag för motorn eller annan öppning. Flaskan sprack och brinnande bensin rann in. (se bild)
Fett, oljor, ammunition - ja, allt - gör en stridsvagns inre till det mest lättantändliga som finns.
Besättningen hoppade ur och sköts ihjäl. Stridsvagnen flög ofta i luften till slut, så det gällde att veta vart man själv skulle ta vägen. Det gick bra i städer, på vägar och i skog - men naturligtvis inte på stora fält.
Detta sätt att bekämpa stridsvagnar förekom sedan ofta i WWII.
Molotov Cocktail kallade finnarna sin brännflaska för. Molotov var Sovjets utrikesminister.




















Tillägg två.
Vi skulle spränga skarpladdade stridsvagnsminor för övnings skull, tidsinställda, tack och lov. Vi retirerade till ett värn, 150 meter därifrån. Eftersom ingen stridsvagn eller motsvarande fanns för ”dämpning”, kunde splitter färdas ett bra stycke. Avståndet oroade inte en kamrat, som nödvändigtvis skulle kolla med huvudet ovanför värnets kant. Smällen var rejäl, det kan jag lugnt påstå.
Inom ett ögonblick visslade ett splitter förbi värnet, kanske en meter från hans huvud. Det borrade in sig i ett träd bakom, så vi kunde se att det strukit precis över värnet. Det var 15 cm långt och vasst åt alla håll. Med huvudet kvar sjönk han blek ned bredvid oss.
Nära ögat, bokstavligen!
Jojo . . .

(forts följer nog -  litet mindre dramatisk, litet mer roande)

måndag 20 oktober 2014

Allt enligt order! Del 4.

Svenska armén hade hundratusentals på lager.
Andra vapen som vi bekantade oss med var handgranter och minor.


(Om minor i nästa inlägg.)















”Våra” handgranater var importerade från Tyskland. De var av s k skafttyp (se bild).
Vid strid skulle man snabbt dra ut ett snöre i skaftändan. Då brann en tändsats i 4,5 sekunder, varpå granaten exploderade. Man skulle alltså kunna kasta iväg den utan risk, när man fått loss snöret.

Att fienden skulle hinna kasta tillbaka granaten, innan den exploderade, var faktiskt en möjlighet om avståndet till fienden var kort.
I så fall dröjde man någon sekund, innan man kastade, så att sekunderna inte skulle medge ett återkast. Vanligen handlade det dock om kast på 30-50 meters håll (jag hade kompanirekordet på över 60 meter). Då kastade man så snabbt det gick.
De flesta av oss övade flera gånger med skarpa granater. För det var egentligen frivilligt, eftersom nervositeten fanns där. Kanske bränntändaren var för snabb? Det hade vi hört talas om. Någon sekunds apatisk tvekan, så . . .
Samtliga deltagande låg i skydd några meter bakom den grop, varifrån kastet skulle ske.

Vid ett tillfälle, då vi andra förstås låg skyddade, brast koncentrationen totalt hos kastaren. Han försökte kasta snöret i stället för granaten.
Övningsledaren, en sergeant vid namn Ramström, slet granaten ur handen på kastaren, fick iväg granaten över kanten på kastgropen i samma veva som han vräkte omkull kastaren med sig själv ovanpå. Explosionen var kraftig, tyckte vi, som låg i skydd där bakom. Allt handlade om några sekunder!
En  snabbtänkt sergeant och modig livräddare!
Klicka gärna för större bild(er)!
















Alla verkar vakna, trots att det är rast. Men den var nog kort, för vi blev experter på att ta en lur, om det så bara var för tio minuter.
Främst till höger Sten Berner - en lyckans ost, eftersom han fått överta - eller var det en studentpresent - en spritt ny Nash Ambassador -47. - Wärneryd, nr 3 från höger är väl professor emeritus vid något universitet vid det här laget, skulle jag tro. Längst bort Åke Johansson från Värmlandsnäs. Vi blev verkligen goda vänner och hade kontakt några år efteråt. - Kwart (Ruben?), nr 2 från vänster, lyckades oavsiktligt reta en kapten till låtsad ilska.

Låter knepigt men så här var det.
Vid övningsskjutningar drogs en telefonledning mellan skjutvallen och
markörgraven. Den telefonlinjen var förstås ytterst lokal – helt separerad från det vanliga nätet (batteridriven). Vanligen sköttes kommunikationen av någon av oss värnpliktiga. ”Markera det sista skottet en gång till – var det uppe till höger?” etc. Man ringde upp med en vev och kom naturligtvis bara till 'graven'. Kwart var chef för alla tavlorna.
Vi fick oväntat besök på skjutvallen av kompanichefen
, kapten Hellman. Han kollade all säkerhet osv – och ringde till markörerna. Linjen var okej. Kwart, som inte visste att Hellman ringde, svarade på skoj ”NK – parfymavdelningen.” Vilket ju var en omöjlighet på denna direktlinje.
Kapten Hellman röt om brist på disciplin, men den varnande röda ansiktsfärgen uteblev, så vi visste att Kwart skulle slippa påföljd. Allt annat hade ju varit till belåtenhet!

 Markörgraven, där man i timmar hörde de snärtiga ljuden från kulorna som gick igenom tavlan 3 meter ovanför och in i sluttningen bakom.













Två tavlor i samma ställ besköts växelvis. På den neddragna tavlan syntes alla kulhål. Träffarna markerades, med en spade med långt skaft, på den andra ’fräscha’ tavlan, som då var i det övre läget. Alla kulhål täcktes med klisterremsor i det nedre läget. Så att nya kulhål skulle synas, när den sköts upp igen. Rationellt system, faktiskt.

lördag 18 oktober 2014

Allt enligt order! Del 3.

Kulsprutepistolens inlärning krävde större säkerhet, eftersom den så lätt kan råka vändas hit eller dit av misstag.
Från början tilldelades vi en finsk modell med ett magasin för 50 patroner.
Dess problem var eldhastigheten, som var alldeles för hög. Att hålla fingret på avtryckaren det minsta för länge betydde att alldeles för många skott avfyrades. Obehövliga för målet i fråga. Men med en knapp på sidan kunde omställning ske till ett skott för varje avtryckning. Skönt att veta. För i närstrid hade man inte så mycket tid att byta till ett fulladdat magasin, även om man bar det tillgängligt.

Om avtryckaren inte släpptes i tid, försvann de 50 patronerna i en eldskur på mindre än fem sekunder. Samtidigt ett kännbart tryck uppåt för hela vapnet, om man inte pressade nedåt. Många kulor kunde annars försvinna upp i det blå. Och magasinet tomt = avbrott för byte.
Med andra ord ett knepigt vapen för dem som aldrig skjutit förut (nedan).
Kulsprutepistol mod 37-39















  
Under 1948 fick vi en ny modell (svenskt fabrikat) med lägre eldhastighet, där man nästan kunde räkna skotten vid automateld. Och det var nog säkrast, för där fick man hushålla med endast 20 skott i magasinet. Ett försiktigt tryck gav i alla fall bara ett skott. Men att hålla reda på det i stridens hetta - hm.
Den modellen hade ett framåt vikbart axelstöd - verkligen ett plus (nedan).
Kulsprutepistol mod 45b










Ibland kunde 10-mannagruppen tilldelas ett kulsprutegevär (bild nedan) med utfällbart stöd under pipan, betydligt tyngre att bära. Men alla magasin i reserv bars oftast av en s k ersättare, som tur var (dock med eget vapen, förstås).
Jag minns en ljumskskada en gång när jag tog ett hopp över ett brett dike med vapnet i höger hand. Sjukskriven under en helg (förstås!) - inklusive min födelsedag, till råga på allt.
Detta gevär skall inte förväxlas med en kulspruta, som hade tre mans 'besättning' och krävde särskild utbildning, som gavs i de 'tunga' grupperna.














Några i gruppen kunde tilldelas ett s k automatgevär, ag, som det kallades.  Där behövdes inget handgrepp som med mausern mellan varje skott. Bekvämt och snabbare. Men med knepigare vapenvård. Efter alla övningar, väl hemma på logementet, skulle nämligen sådan vård ske med inspektion av allt, isärplockat i sina delar, rengjorda och (tunt!) insmorda. Sen var övningen avslutad och vi var lediga, viket var efterlängtat.
Kanske väntade middagen i den enorma matsalen.
Vapenvården var enkel med mausern och kpisten, men ag-killarna, lika hungriga, kunde hålla på länge, innan deras vård blev godkänd.
Automatgevär, mod 42.








Mycket jobb lades ned på att göra oss bekanta med samtliga vapen, som infanteriet bestods med.
I ett skarpt läge med såväl vapen som kamrater satta ur spel, skulle vi förstås kunna överta en skadads vapen, även om det var av annan typ.
Och som befäl skulle vi klara av eldavbrott på samtliga vapen, helst även de tunga kulsprutorna, som vi aldrig övade skjutning med.
Jag minns hur vi satt två och två i en sal med en kulsprutas alla delar framför oss på bordet. Allt skulle plockas ihop till en fungerande mekanism. Men vi visste inom oss att ute i terrängen skulle det aldrig gå. Det kunde t ex vara vinter. Kanske 10 grader kallt. Delarna kunde vara heta och bli blöta i snön. Fukten blev sen till is i mekanismen och allt måste isär igen. Under tiden ryckte fienden fram . . .
Övningarna i salen var en formsak, helt enkelt.

Krigshistoriskt tillägg med återknytning.
Den finska kulsprutepistolen, som här kortfattat beskrivits, kom till skarp användning av finska armén under två spektakulära krig med Ryssland (dvs Sovjetunionen). Först kriget under vintern 1939-40, som allmänt kallas just ”vinterkriget” och som var ett anfallskrig från rysk sida. Och sedan det s k fortsättningskriget 18 månader senare, då Finland med tysk hjälp försökte återta bl a gränsområdet Karelen, som blivit ryskt 1940. Det misslyckades – och i den fred som följde, skärptes villkoren från 1940. 
Finland förlorade bl a sin kust mot Ishavet och ålades ett mycket stort krigsskadestånd, som inte var betalt förrän 1972. Det gällde inte pengar utan bestod av produkter från tung industri, t ex maskiner, lokomotiv, fartyg osv. En export under 25 år, utan inkomster, vilket fördröjde Finlands återhämtning.

Under vinterkriget fick Finland (begränsad) hjälp från Sverige. Ett antal stridsflygplan, diverse vapen – men framför allt frivilliga män och kvinnor. Så många att det bildades en svensk bataljon, som med avsevärt engagemang bidrog till de skyhöga ryska förlusterna. Inget ytterligare land bistod Finland i samma grad, även om det finska motståndet beundrades över hela Europa. För det fanns annat att tänka på. Världskriget hade börjat.
De ryska förbanden var otränade, speciellt i vinterkrigföring. Med mörka uniformer var de lätta mål för de finska i sina vita snökåpor, som aldrig upptäcktes förrän det var för sent. Man anföll längs vägarna och omringades lätt av finska trupper på skidor. Efteråt var några ryska kompanier förintade. Det tog kanske en halvtimme. Men nästa dag kom nya kompanier – igen och igen. 
Den ryska, numerära övermakten blev till slut omöjlig att bemästra. Det blev en hård fred våren 1940, vilken som sagt förvärrades efter fortsättningskriget.

En del svenska officerare, som deltagit, föreläste sedan på de svenska regementena. Vad jag minns bäst från dessa besök är att de som verkligen strider rent konkret, är så få, jämfört med det antal som strateger och taktiker räknar med, när alla planer görs upp.
Låt oss anta att 20 man ska (på skidor) överraska en fientlig transport med s k eldöverfall.
Några är sjuka och beordras till annan uppgift. Några är uttröttade redan från början och blir efter. Totalt 14 kan aktivt delta i anfallet efter några kilometers skidande i skogig terräng. Men strax är antalet bara sju. De övriga sju ligger i skydd bakom och laddar magasin till de främres kulsprutepistoler.
50 patroner plockas in i varje magasin, som sedan kastas fram. Tomma kastas tillbaka. Efter kanske fem minuter är allt över. Det är helt tyst från fiendesidan. Man tar en överblick för att kunna rapportera. Man hinner förstöra fordonen. Sen på skidorna igen och så fort som möjligt tillbaka till förbandet – tunga pulkor med ammunition slipper man nu.
Själva eldgivningen sköttes av sju soldater med laddningshjälp av de övriga. Så blev det i praktiken.
Det var dit jag ville kommaapropå den finska, ammunitionsslukande 'k-pisten'.

 

Kan inte låta bli . . . .

 . . . . att ta upp några aktuella saker mitt i all militärnostalgi.
Förtrollningen bryts alltså för några minuters info.

Ett  (bra att veta)
Dagens Svenska Dagblads bilaga Näringsliv innehåller två hela textsidor om Linux (som konkurrerar med Microsoft m fl) - framför allt om dess grundare Linus Thorvalds. De läsare, som funderar på att byta från Microsoft till ett icke-kommersiellt system, borde vara intresserade. Rusa till kiosken! Tror att samma artikel på svd.se kräver inloggning.

Två  (onödigt vetande - tja . . .)
Den mycket dyra elbilen TESLA som med sin räckvidd är den enda verkliga konkurrenten till vanlig drift kan få problem. Det finns ju en allmän rädsla för vad s k hackare kan ställa till med. Teslas konstruktörer hävdar att bilen är immun mot sådant. Men nu har det utlysts en tävling bland hackare att hacka  
systemet i Tesla Model S. Priset är SEK 70000.
Man kan tänka sig uppgivenheten - och faran - när bilen plötsligt lägger av eller aldrig startar eller axar utan varning eller inte går att svänga åt höger eller . . . 
Kan det bli ett allmänt elbilsproblem på sikt?  Hackarna har roligt, men följderna kan bli dramatiska. Vem tar risken?

fredag 17 oktober 2014

Allt enligt order! Del 2.


Värnpliktstiden var efter kriget nio månader. De som - liksom jag - hade tagit studenten placerades i s k studentkompanier. På Karlstads regemente (Infanteriregemente nr 2 = I 2.), som jag kom att tillhöra, bestod detta kompani av bara två plutoner med trettio man i varje, varav den ena tilldelats s k tunga vapen (kulsprutor och granatkastare). Den andra kallades gevärspluton (min placering) – med lättare vapen, som jag återkommer till.

I slutet av de nio månaderna började för vår del s k plutonchefsskola. Men sådana som straffat ut sig eller på annat sätt visat sig olämpliga – eller hade fått ”skrivbordstjänst” från början av fysiska skäl - fullföljde bara dessa nio månader. För oss andra blev det alltså ytterligare ett halvår tillsammans. 
Sen väntade eventuellt kadettskolan. (se Bloggarkiv 2011 maj)

Vi ryckte in i juni. Året var 1947. Följande år, när plutonchefsskolan började, blev vi alltså decimerade. Luckorna fylldes av värnpliktiga som gjort bra ifrån sig bland alla dem som inte hade studentexamen. Då blandades alltså studenter med icke studenter huller om buller i alla grupper och plutoner. Där började den sociala skolning, som fick betydelse långt efter värnpliktstiden. Diverse fördomar från båda håll raderades snabbt!

Ganska snart fick vi bekanta oss med våra tilldelade vapen. Alla fick lära sig att skjuta med kulsprutepistoler (”kpistar”), mausergevär och vanliga pistoler.

Vi fick börja med mausergeväret, döpt efter konstruktören och väl beprövat redan under väldskriget 1914-18. Ett skott i taget – sedan flyttade man ett handtag bakåt för att få bort den tomma hylsan och därefter framåt för att få en ny patron i skottläge. Det handgreppet övades ofta utan patroner i ett sträck kanske upp till en halv timme för att det skulle sitta i ryggmärgen. Ens liv hängde mycket på snabbhet i allt, om det vore allvar.
2000-talets värnpliktiga skulle nog ha undrat över både det ena och andra, om de förflyttats i tiden till vår version. Vi hade ideliga skjutövningar med skarpa skott – hela eller halva dagar, ofta ett par gånger i veckan. Mausern var/är ett pricksäkert gevär. Kikarsikte förekom inte. Men trots ringa eller ingen skjutvana hos de flesta blev det goda resultat – naturligtvis mest beroende på övningsfrekvensen.
Nedan skjutövning från 200-metersvallen. Den breda baken tillhör "tretton-nolltvå" som han kallades för. Det fanns nämligen flera som hette Johansson. Befälet använde våra nummer eller efternamn. Det överfördes till oss mellan varandra också. Det är inte många förnamn som står angivna i det gamla fotoalbumet! 
Det var en stekhet sommar. Ofta beordrades en svalare uniform än här.
Längre bort ligger Sunnerholm och läser en deckare. Avslappat, visst, men det tog tid att skjuta alla serier. Närmaste i tur sitter på bockar och väntar.
 
Här ovan skjuter Ulf Wikman från Stockholm en som vanligt god poängserie. Hans långa hår fick inte bli längre, fick han veta. Mausern gör vad den skall!
Ett utmärkt vapen för sin tid. För något år sen sålde Sverige bortåt 400 tusen sådana till USA's vapensamlare. Som det ju finns gott om, har vi förstått.


På den tioringade tavlan på 200 m avstånd hade tian i mitten en yta bara som ett skottkärrhjul. Titt som oftast kunde markören bakom skyddsvallen med den långa spaden markera fullträffar. Träffbilden (där de flesta kulorna hamnat) markerades också, så att siktet kunde justeras litet åt höger/vänster eller uppåt/nedåt.
Viss vana vid mausern hade jag sedan medlemskapet i gymnasiets skytteförening. Jag var vänsterskytt, egentligen, och därför svårt att skjuta snabbt, eftersom slutstyckets mekanism med handtag för ny patron var avsett för högerhänta. Därför beslöt jag mig för att låtsas vara total nybörjare – och högerhänt – för att till slut kunna behärska vapnet på rätt sätt. Det blev en liten fördel i skarpa lägen, när man från en skyddad plats kunde skjuta från såväl höger som vänster sida.

På studentkompaniet fanns väl ett halvdussin stockholmare (konstigt nog) och minst lika många göteborgare. Men de flesta var från Värmlands län.

(fotrtsättning följer)



fredag 10 oktober 2014

Ett förflutet - allt enligt order!

Vår värnplikt fanns kvar ända till 2008, på slutet allt mer förenklad och avkortad.  Att den upphörde var en del i den allmänna nedrustningen, där utförsäljning eller skrotning av försvarets materiel och vapen ingick.  Arméns fordon var fullt brukbara men föråldrade. Ingen avgasrening (!) heller, apropå övningar i fredstid. Vapen fanns i stora mängder och det skulle förvåna mig om denna försäljning berördes av de begränsningar som gäller våra nytillverkade vapen.

Alla som gjort värnplikten har en minnesbank, som inte delas med resten av den svenska befolkningen.  Det har förstås kommit folk utifrån med allvarliga, värre saker i bagaget – än vad vi fick med oss. Men från det bortser jag här.

Att ”göra lumpen” (= värnplikten) var det gängse uttrycket. Betydelsen, som ligger i detta egentligen nedvärderande slang-ord, är redan okänd för många.  Allt färre har hört ordet och ännu färre vet vad det är/var.

Men att det ändå fortfarande finns hundratusentals svenskar, som är väl förtrogna med hanterandet av alla möjliga vapen – det är ändå tänkvärt. Man kanske kan tala om en skuggarmé, som - rätt utrustad och efter en kortare repetitionskurs, inriktad på de vapen, som de lärde sig – skulle kunna sättas på fötter inom rimlig tid. Förutsatt att moderna vapen snabbt kunde importeras. Att starta en egen tillverkning i så stor skala skulle nog ta för lång tid.
Nog om detta.

I slutet av 40-talet innebar värnplikten till att börja med en veckas förbud att vistas utanför det inhägnade regementet.
Många regler om uppförande gentemot alla med högre grad skulle präntas in och övas. Honnör, förstås.

Ideliga uppställningar gruppvis (10 man) eller plutonsvis (vanligen fyra grupper, alltså 40 man).
Och vår utbildningsofficers ständiga mantra: ”Armbågs lucka en meters avstånd! Uppställning!” och sedan ”Bra - men det kan bli bättre!” osv gång på gång med likartade kommandon.
’Avstånd’ gäller till framförvarande och ’lucka’  är avstånd i sidled, hade vi lärt oss den första dagen.

Ovanpå fanns kompaniet, vanligen 4-5 plutoner, varav en med sk tunga vapen, dvs kulsprutor och granatkastare.  Det innebär kanske 250 man, eftersom s.k tross måste inräknas. Trossen – ja det var i princip ammunition, mat och de snabbmonterbara tälten, vart och ett för c:a 20 man.
Förbindelsepersonal fördelades på kompanierna – det gällde radiosändare på den tiden och telefon med tillfällig tråddragning.

Fyra kompanier (minst) bildade en bataljon. Då hamnar vi på närmare 1000 man.
Till sist regementet, med flera bataljoner.
Allt detta gäller INFANTERIET med förflyttning till fots, per cykel eller med lastbilar.
Sen fanns specialregementen, dvs ingenjörstrupper för röjande av väg, brobyggen etc och regementen för stridsvagnar, artilleri eller luftvärn.
Och ett ännu ej nedlagt truppslag – kavalleriet!
(fortsättning följer)
Ett land värt att försvara . . . eller?
 

lördag 4 oktober 2014

Den outslitlige Biggles


Kapten (egentligen löjtnant, graden under) William Earl Jones, brittisk flygande journalist och författare, skrev äventyrsböcker för ungdomar med början 1932. Han fortsatte ända till sin död vid 75 år 1968.
De flesta, c:a 100 st (!), handlade om stridsflygaren James Bigglesworth (”Biggles”) och hans äventyr under världskrigen, mellankrigstiden och även under kalla krigets 50- och 60-tal. När inget krig pågick, fick han (oftast) hemliga uppdrag av staten eller av Scotland Yard. Allt från flygets värld, där de mest skilda flygplanstyper passerar revy.


 I kriget 1914-18 flög Biggles Sopwith Camel, en effektiv stridsmaskin med dubbla vingar - en 'dubbeldäckare'. Här tyvärr felaktigt avbildad.


























W E Johns förlorade sig aldrig i tekniska beskrivningar av motorer, navigationssystem eller vingprofiler. Flygplanen var flygplan, helt enkelt, med de resurser de hade. De spännande äventyren hade anknytning till den världspolitiska situationen, där det fanns mycket att hämta, många gånger med verkliga händelser romantiserade och utbroderade. En värdig huvudmotståndare i många av böckerna var den tyske officeren von Stahlhein, som liksom Biggles föreföll i det närmaste odödlig.



Ginger, en medlem i Biggles team, landar i smyg på uppdrag mot tyska Gestapo med tillfällig bas i en gammal borg. Där väntar von Stahlhein, den evige fienden. Ginger blir fånge men lyckas fly och behöver teamets hjälp.
























Med tiden omgav sig Biggles med ett team, som han kunde lita på, och som återkom i bok efter bok. Några av dem hämtade han från sin flottilj, som han blivit chef för i andra världskriget (WWII). Han ansågs lämplig att tygla de vildhjärnor, som gjort sig omöjliga på sina respektive flottiljer, och som därför omplacerats. Taffy Kvaddaren till exempel, fruktansvärd motståndare i luften men med stora svårigheter vid landningar. Kunde bli dyrbart för flottiljen. Biggles valde helllre Lord Bertie Lissie, en udda person med diverse tillbehör, som en terrier och ett jakthorn. Han lät, såvitt jag minns, på egen bekostnad installera en bakåtriktad kulspruta (under stjärtfenan) på sin Spitfire. Något som en fiende, som nalkades bakifrån, knappast var beredd på.




När inget krig pågick, skickades Biggles-teamet på farliga uppdrag i alla möjliga länder.
Alla världsdelar blev representerade. I Europa även nära oss - både i Norge och Finland. 























W E Johns skapade också en serie om en polis, King, med actionuppdrag i krig och fred. Lika spännande – men på landbacken, förstås.
En egen bokserie fick också ”Worrals”, Joan Worralson, medlem i den kvinnliga brittiska flygkår, som skapades under WWII. Flygministeriet hade bett Johns att skapa denna hjältinna som propaganda för att få unga kvinnor att ansluta sig.





Pojkarnas Flygbok utkom årligen, ibland med förnämt besök, här från serien Önskeböckerna. 
Den här gången, med titeln Biggles & Co, har Biggles startat ett bolag för speciella flygtransporter, t ex guld. 





















Tecknade serieversioner om Biggles har utgivits i flera länder. Den senaste svenska kom 1984 och hette 'Den hemliga eskadern', Semic Press.
Innan TV's entré i våra liv gjordes i radio i Australien över ett tusen (!) 15-minutersavsnitt om Biggles och 1960 i brittisk TV 44 episoder om denne äventyrens man.
En modern uppföljare är ju Indiana Jones, dock utan minsta flyganknytning och med ockulta inslag.

Bigglesböckerna utgavs under alla år av B Wahlströms förlag. Ett mindre antal fanns också i serien Önskeböckerna av Bonniers. De var i större format och med i mitt tycke en mera intressant intrig. Några förekom parallellt.
Vuxna med genuint flygintresse och nostalgisk ådra kan nog uppskatta dem än idag.

Men intresset för flygböcker har sjunkit markant i vårt land bland såväl äldre som yngre. 
Boven i dramat är nedläggningen av de svenska flygflottiljernas baser. Inte många unga får dagliga intryck av starter och landningar på nära håll. Eller ser tuffa piloter på stadens strög.
På 50-talet (och även 60-talet) när det svenska flygvapnet var nr 4 i världen fanns där hundratals sökande till varje pilottjänst. Nu får man leta med ljus och lykta.
Och den som har samlat flygböcker i många år, kan räkna med att deras slutstation blir en container.