söndag 26 augusti 2012

Peugeot 203 - en positiv överraskning!


Mitt bilägande har inneburit några avsteg från diggandet av alla amerikanare och det eviga kapitlet Mercedes. Dels VW-bubblor (se inlägg 14 april 2011), dels M.G. och Jaguar (dom dyker upp framöver) – men också Peugeot.

Peugeots efterkrigsmodeller sålde bättre än förkrigsmodellerna. Femtiotalsmodellen 203 blev populär. Den kördes även i tävlingar, t ex Skarpnäcksloppet (på plan yta med en massa åttor och andra siffror).
Sen kom 403 och den med tanke på motorstyrkan mycket snabba 404.

Foto:  P Haventon

Hur som helst - jag köpte en 203:a från 1954, avställd i garage sedan något år. Man ska ju helst inte med bogsering försöka starta en bil, som inte körts på länge. Vi tog med oss ett laddat batteri med rätt voltantal. Till slut gick den igång.
Efter litet uppfräschning av underredet, var den klar för träffar och rallyn men även för bruksbilskörning, om man ville. Sollucka, fin inredning, fina linjer (tycker jag) med ganska lång motorhuv. Inte så många körda mil. På instrumentbrädan ett dragreglage till startmotorn – det ger en skön, litet robust känsla. Fyrväxlad låda med fyran något överväxlad ger låg bensin-förbrukning.
Men bäst av allt – vägegenskaperna!

Både bilen och jag skulle få vara med i biltidningen CAR, som tyvärr blev alltför kortlivad. Med i produktionen var Peter Haventon, en på många områden framstående person – inte minst som bilskribent men också som fotograf. En fartfylld bild skulle ingå – förstås i en kurva med sladd och i ett moln av grus och vägdamm. Ungefär som bilder av Tom Trana eller Björn Waldegård – så skulle det se ut, tyckte jag. Ett bra fotoställe rekades på en gammal kurvig grusväg.
Men hur fort jag än körde, ville inte 203:an släppa greppet! Till slut blev det något som ser ut nästan som en glidarbild . . .
Men det var blixtsnabb körning av en då ännu fräckare och modigare förare än nu för tiden. Litet fortare och det hade nog blivit en volt in i skogen . . .


Att köra snabbt och dessutom länge med en gammal orenoverad motor har sina risker. Sådana tankar finns ju inte, när man rycks med av körningen och sitter där och njuter. På hemväg på en resa Skåne T & R hände det. Den plåtskiva, som fördelar kylarvattnet till vardera sidan av blocket gav upp, så att vattnet hamnade mest på ena sidan. Motorn blev för varm – det gick bara att köra långsamt. Skivan (sönderrostad) byttes mot en av mässing.

Men en viss osäkerhet hade infunnit sig. Dessutom hade vi två MB 220 S att sköta om. Jag sålde 203:an till en person, som idag efter 30 år fortfarande har den kvar. Den fick nog ett lugnare liv – men kanske inte lika kul.


Den tidens ombonade inredning med tygklädsel, gott utrymme även i baksätet och dessutom tacklucka, gav en känsla av vardagslyx.

Bild två och tre inlagda i februari 2016 - utlovade tre år tidigare enl kommentarerna nedan. Värst vad det tog tid . . .

lördag 18 augusti 2012

Katarinahissen, en fast punkt - men rörlig!

Den ångdrivna Katarinahissen vid Slussen i Stockholm invigdes 1883. Den fick en elmotor 1915. Hissen och gångbron dit från Söders bergmassiv (med Mosebacke Restaurang) byggdes av ett belgiskt företag. Maskineriet kom från USA. Gångbron hade länge normala staket, där man kunde luta sig och se nedåt. Men sedan självmordsstoppande stängsel sattes upp, blev bron inte lika spännande.
Hissen har varit hårt använd (redan i början 1500 pers/dag) och dessutom varit en utmärkt plats för reklam. Den välkända Stomatol-skylten från 1909 var Sveriges första rörliga ljusskylt.
Hissen revs 1933 i samband med Slussens nya, intelligenta trafikmaskineri (1935), som ännu är i bruk efter 77 år. Stomatolskylten flyttades då till ett hus bredvid. Där finns den än idag.

Den nya hissen togs i bruk 1936, byggd i funkisstil. Den var ganska länge manuellt manövrerad. Men på senare tid har endast knapptryckare och biljett-försäljare behövts. Från 2010 är hissen stängd på grund av renoveringsbehov. Den kommer möjligen att återuppstå efter att det skisserade bygget ”Nya Slussen” har blivit verklighet

Restaurang Gondolen använder sina markiser! Detta förefaller vara en ovanlig variant av alla foton av Katarinahissen. Fotografen befinner sig ungefär på samma nivå som restaurangen med City och Skeppsholmen i bakgrunden.(1950).
Under gångbron från berget ut till hissen finns sedan 1935 restaurang Gondolen. Dess utsikt är svårslagen, om man från närmare 40 meters höjd vill kolla på trafikvimlet nedanför och på båtlivet både mot Mälaren/Riddarfjärden och åt motsatt håll mot Saltsjön/Strömmen. Gondolen är numera en lyxrestaurang, men innan den nåddes av det begreppet, var priserna mycket överkomliga. På den tiden åt jag där flera gånger – särskilt när något skulle firas.
Att från tunnelbanans station Slussen bege sig till Katarinahissens påstigning och sedan med full utsikt snabbt pipa upp till den beställda supén blev en upplevelse i sig. I dagsljus, vid solnedgång eller med alla ljusen på kvällen - lika läckert!
Men nu, som sagt, är hissen stängd och det borde vara betydligt knepigare att nå restaurangen, som är lång och smal och förstås döpt efter kanalbåtarna i Venedig. Det påminner mig om en anekdot – därför blir det ett - - -

Nöjsamt tillägg.
I en stad någonstans i Sverige diskuterade kommunalråden en blivande kanal genom stadens nöjespark. ”Det borde vara något mer,” tyckte en av dem, ”Vi kanske skulle skaffa en gondol?”
En annan svarade då: ”I så fall ska vi ha två – en hona och en hane!”

tisdag 14 augusti 2012

P.S. 1 och P.S. 2

PS 1
till Mexican Road Race, kap 6:
När MRR gått i mål, återstod den tekniska kontrollen. Endast i undantagsfall importerades kompletta, körklara bilar till Mexico, Brasilien, Argentina osv. I stället hade monteringsfabriker byggts (fanns även i Sverige som bekant). Det var därför inte svårt att hitta ingenjörer/experter till kontroll av (ev) otillåten trimning. Den genomfördes för de första tio placeringarna. Hos dem fann man inget fusk - som tur var!

PS 2
till MB Heckflosse:
Parallellt fanns den något mindre modellen 190 – fyrcylindrig och därför med kortare motorhuv och inte lika lyxig. 1966 fick den heta 200 och fanns även som sexa - 230 - där man med nöd och näppe fått plats med den längre motorn i samma motorrum! Jag ägde en sådan också. De var mycket snabba. Dessutom fanns 220 b (ej Sb) med bara en förgasare och enklare bakre stötfångare etc. (se även kommentarerna till Heckflosse).

tisdag 7 augusti 2012

Heckflosse - ich liebe dich!

Fenmersa – jag älskar dig!” ---- så känner jag verkligen ännu efter mina år med sexcylindriga Mercedes 220 Sb, som modellen heter. Den tillverkades från hösten 1959 till 1966 – det sista året med några smärre förändringar. Men dubbla förgasare var det hela tiden – ett progressivt utförande, dvs nr 2 kopplades in ”när det behövdes”.

Och det verkar som tidningen Motors bilbedömare var lika förtjusta. På fyra helsidor öser dom beröm över denna Mersa. Men det fanns något att diskutera, nämligen det där med med bakaxeln.

Ända sedan 30-talet hade man hållit fast vid den s k pendelaxeln – en ledad axel, som gör att spårvidden ändras vi t ex gupp, där den ökar när bakvagnen tyngs ned och återgår till normalläge efteråt. Det innebar också att ju tyngre lass man hade över bakaxeln, dess större var spårvidden. Skulle man ständigt köra med tungt bagage, skulle bakdäcken slitas mera på insidan.
På 220 Sb hade man börjat med en lång, vågrät skruvfjäder ovanför bakaxeln, som reducerade spårviddsförändringen till ett minimum. Så det var inte något man märkte till vardags. Vid halt väglag placerade jag några tyngdlyftnings-skivor på bagagegolvet. De tog ingen plats. Men deras tyngd minimerade förändringen ännu mera. Plus fördelen med tyngd över drivhjulen.
Så jag hade inget emot denna konstruktion och där fick jag medhåll av miljontals förare, nämligen alla som körde VW-bubblan med dess pendelbakaxel.
En inredning med kvalitet. Fällbart mittarmstöd i baksätet.







 Skulle kunna skriva många egna, berömmande ord om 220 Sb. Men jag finner att Motors beskrivning duger gott!
- Känns stadig även vid högre hastigheter. - Fyrväxlad, men ovanligt snabb på tvåan och trean. - Utmärkt sikt runtom, nästan 97%. - Mycket stort bagagerum. - Vägegenskaperna så bra att oerfarna förare kan förledas att göra det omöjliga. - Betr ventilation och uppvärmning ett föredöme. - Snabb, tyst, representativ och bekväm.
Ja, så där låter det om allt som tänkas kan!
Motgående torkare, där fälten överlappar varandra med ett par decimeter. Precision, eftersom den ena förstås måste ligga något före!

Dotter Maria har provat en modell med insprutningsmotor, som jag ägde en tid - 220 SEb. Insprutningspumpen satt vid bakaxeln och var skrämmande dyr. När den senare såldes, kände jag en viss lättnad.
Våra fenmersor vid värmlandstorpet. Fr o m 1965 låg det nära Älvsbacka.

 Det var härliga år med fenmersorna som familjebilar. Vi körde då och då mellan Stockholm och Värmland. Med upp till 120 på fria vägavsnitt blev det 1,2 liter per mil med fullastad bil. Men bensinräkningarna kom i andra hand på den tiden. Med fyra barn och en massa "landet-bagage" kändes det helt o.k. med den transportkapaciteten
Men det är en fråga om livsföring också. Ökade kostnader motsvaras helt enkelt av en viktig sak - bilintresset!  Faktum är att vi har haft var sin bil ända tills i år! (Hur länge det nu ska gå .....)


onsdag 1 augusti 2012

En välsorterad mack!





















En oljekran för varje bilmärke – ibland t o m för olika modeller – finner man år 1929 i South Dakota. Sammanlagt (inkl utanför detta delmotiv) hela 39 kranar. Här säljs bara motorolja.

Skulle då alla dessa bilmärken – ibland i samma koncern – behöva sina egna oljevarianter? Man kan undra.
För nog ligger det nära tillhands att tro, att det är fråga om förgreningar på sista biten, och att bakom väggen förenas allt till några ursprungliga tilloppsrör från tankar/fat med olika kvalitéer av tjockare eller tunnare typ. Eller skulle verkligen 39 olika oljefat fraktas dit för påfyllning?
Troligare är kanske, att en bil med oljefat från t ex Standard Oil kommer dit och föraren säger: ”Det här oljefatet passar Nash, Reo, Studebaker och Packard. Var ska du ha det?”

För kunden måste det kännas tillfredsställande att veta, att den anställde följer specifikationen. Chryslerolja för Chrysler - tryggt och bra! 
Men å andra sidan - kanske denna vägg ligger längre in i verkstaden, till vägledning endast för personalen?
Ja, då undrar man ännu mera.
Plats för andra lösningar??