onsdag 13 september 2017

Tur och otur


Uddeholm, UHB, var en av Sveriges största koncerner rörande skog och stål. 
Ledningen, förankrad i samhället Uddeholm (utan någon dithörande industri), hade en bilpool med några chaufförer, som beställdes vid behov. Men de flesta hade också egna bilar för mera privata körningar.
Personkemin och den sociala biten gjorde att cheferna höll sig mest till samma chaufför (och bil).
En av chaufförerna körde (och skötte om) en sjusitsig Buick 90 Limited 1938 med den stora raka åttan.

Ja, hur såg bilen ut egentligen?
Det var alltså en Buick Serie 90 som på nedre bilden, men med ett ovanligt akterparti, s k slant back, som på den övre bilden. 
De flesta köpare ville ju ha den utbyggda kofferten för mera bagage.

Kornknarren nu 'på landet' har inte resurser att hitta ett foto av ett sådant ekipage.
Men skall återkomma senare om möjlighet gives. 

(Google-foton)





Med denne nämnde chaufför hade Kornknarren nått en viss bekantskap, som räckte till att få en provtur vid ratten. Det skedde i Karlstad och vi var på väg in till stan på den raka infarten norrifrån via Råtorp. Hastighetsmätaren visade över 70. Chauffören påpekade att det gick litet för fort, när vi närmade oss skylten ”Tättbebyggt samhälle”, dvs försiktighet - men ingen fartgräns.
Aldrig - vare sig förr eller senare – har känslan av upplevd hastighet varit mera diffus . . . det var nämligen miles-mätare! 75 miles motsvarar 120 km. Det blev till att bromsa, förstås. 
Körkortet var bara någon månad gammalt och vanan vid 'gången' (dvs – i detta fall – märkbar hög fart)) hos tyngre bilar med tystare motorer, ja, den saknades ännu.
En viktig erfarenhet!

JAP 500 cc 1931
Sonen till ovan nämnde, mycket förstående, chaufför, sysslade med att trimma de gamla motorcyklar han kom över. Att själv trimma motorcyklar var vanligare bland det yngre folket än nu. Och enklare! Det fanns lättviktare (det var väl upp till 125 cc ? även om 98 cc var vanligast), men det var ingen utmaning. 500 cc Husqvarna, JAP och kanske Panther låg bättre till.
Här handlar det om en JAP (enligt fotot).
Grabben hade avslutat maskinjobbet och det skulle provköras. Eftersom det var strax före jul var Rådasjön tillfrusen men väntade fortfarande på den första snön (så var det förr, nämligen). Sjön erbjöd en dryg mils raksträcka med blank is. Att köra rakt fram gav inga problem och att vid över 100 susa förbi en pågående bandymatch (litet ”show”!) - det var avsikten.
Allt gick bra så långt, men mitt för bandyn låg en förlupen timmerstock fastfrusen i isen. Att gira – ja, stocken undveks på centimetern när – innebar, att ekipaget välte och kanade i evighet liggande på isen, till slut utom synhåll. Brännsåret på benet under avgasröret ökade på känslan av total antiklimax. Men bandyspelarnas råa skratt hörde han nog inte.
Frampå vårkanten, när det var snö på isen och bandyplanen var skyfflad, var det dags för en ny uppvisning. JAP'en var vackert lackad i gult och blått med någon kromad detalj. När han stannat vid planen, kom spelarna fram för att beundra. Men med så många tätt inpå, brast isen och långsamt försvann både grabb och mc under ytan.
Han drogs upp, blåfrusen redan innan efter ditresan, medan cykeln fick bärgas senare.
Oturen kan vara envis ibland!

torsdag 7 september 2017

Två tänkbara

                        Alternativ 1:  " -  Varför har vi stannat?"      Räddade.

                        Alternativ 2:  " -  Dra i nödbromsen!"           Rädda.

måndag 28 augusti 2017

En vintrig utflykt


Hittade en gammal annons! Volvo Amazon – med det ljusa taket till vilken färg man nu i övrigt valde. Så mycket som skrivits om denna bil av folk som kan sin sak - ja, det gör att man avstår från diverse data.
Men något kan väl ändå skrivas, t ex att det var bara i Norden som modellnamnet fick användas. På Kontinenten fick den bara ett modellnummer, t ex Volvo 121 osv. Mopedtillverkaren Kreidler ägde där rätten till namnet Amazon.
Och att den kanske skickligaste reparatören, som Kornknarren kände till - och använde sig av i många år -  körde Pv-modellerna som bruksbilar. Tills Amazon kom in i bilden. Den var lättare att reparera, tyckte han. Speciellt ett kopplingsbyte tog mindre tid.

Mitt i en bytesserie - det var i mitten av 80-talet – satt Kornknarren några veckor med en Amazon 66'a i normalt bruksskick. Det var vinter och det skulle bli en stor militärmanöver öster om Klarälven i mellersta Värmland. Området innefattade även vårt dåvarande torp i Älvsbacka med tillhörande mark. Dvs om man inte skriftligt meddelat att man ville ha sina ägor fredade från tunga fordon, förläggningstält m m. Värmlandstidningarna hade haft mycket publicerat om detta – med support om hur man kunde hindra intrång. Men av de torpägare, som berördes, bodde några i andra län och nåddes ej av detta 'upprop'. En granne ringde och meddelade att stora plogfordon höll på att böka omkring vid vårt torp. 
Det blev nattkörning dit och snabb kontakt med befälet. Och tillverkning av förbudsskyltar vid infarten m m. Det blev ingen förläggning, men plogarbetet hade redan ägt rum. Under den djupa snön fanns bärbuskar, rabatter och barnens sandlådor m m. Allt gav nu bilden av en parkeringsplats. Snöhögen var enorm och var inte borta förrän i början av juni. Det blev litet pappersjobb och ett ampert besök på regementet i Karlstad. Så småningom kom några tusenlappar i ersättning.
Det var olämpligt att mena att alla, som inte skickat in ett 'nej', hade godkänt de militära förläggningsplanerna.
Med Amazonen gick det undan – och det fanns ju en anledning att 'stå på'.

tisdag 15 augusti 2017

Gamle Prinsen, kamrat på vida färden . . .


Monacos Prins Rainier utstrålar belåtenhet och även gemytlighet, kanske kamratlighet gentemot alla som gillar gamla fordon. Med alla hans bilar, fler än 100 stycken, köpta eller överlämnade som gåva, skapades ett förnämligt privatmuseum.
Här lutar han sig mot, som det tycks, en Lincoln från det sena 20-talet. Till Lincoln hörde alltid Gorham Silver Greyhound som prydnad på kylarlocket – även om den också användes av icke lincolnägare. (Rolls-Royce's maskot, Spirit of Ecstasy, applicerad på andra bilar, är dock mycket sällsynt.)
Numera är prinsen död och begraven, men hur är det med veteranbilarna? 



Vykortet postades för 20 år sedan av vännen Jan. Och det där med 'Polaren' antyder väl hur nära vi står varandra, oberoende av samhällsklass, i denna alltmer föränderliga hobby.

måndag 7 augusti 2017

En formgivning före sin tid


1935 De Soto Airflow Sedan, med en av den stora publiken ratad formgivning – före sin tid.

"Orestaurerad lågmilare med sexcylindrig, tystgående sidventilmotor. Treväxlad med överväxel. Välvårdad inredning (tyg) med instrumentbräda av mahogny.
Ljusgrön randning matchar en mörkgrå lack.
Mycket angenäm att köra."

Denna faktatext finns på baksidan av kortet, som är distribuerat av New Jersey Antique Auto Museum.
Från Jan Älfvåg till Kornknarren år 1979.

onsdag 2 augusti 2017

Antar att vägen finns kvar . . .

Enligt vykortets tryckta text: Stekenjokk, norra Jämtland. Antecknat: 1975. 
Upptäcker hur länge sedan det var sedan Kornknarren besökte fjällen i genuina Norrland. Inte på 2000-talet i alla fall. De långa transportsträckorna mellan det intressanta och vackra tycks avskräcka. Men man vet aldrig.
Det är ju roligt att köra bil, så vägen kan bli målet. Med karta på gammalt vis utan Google kan det bli en och annan överraskning.
Alla fjäll är inte likadana.
Bara det . . .

onsdag 26 juli 2017

Att minnas dem alla . . .


Det finns konkreta påminnelser om den allierade landstigningen (invasionen) i franska Normandie den 6 juni 1944, i slutet av andra världskriget. En sådan är denna vidsträckta, amerikanska krigskyrkogård nära kusten där det hela ägde rum.
9385 stupade har här fått sina korsprydda gravar och ett påkostat monument. Det finns många andra minnesmärken i Normandie. De allvarligaste tankeställarna är nog krigskyrkogårdarna. 
USA har aldrig brustit i ärebetygelser för sina stupade. Men nu kvarlevande veteraner (t ex från insatser i Irak) har det däremot inte så lätt, många med psykiska besvär. På dem kan synen vara en annan, konstigt nog. Bland hemvändande från Vietnam blev antalet självmord större än antalet stupade i det långvariga kriget (70 resp. 60 tusen.)

1600- och 1700-talets svenska arméer firade stora segrar på främmande mark, främst i Tyskland och Polen. Förlusterna i de mångåriga striderna kunde vara betydande. Inga krigskyrkogårdar finns kvar för de tusentals stupade. Men monument och minnestavlor och något museum underhålls fortfarande lokalt på några platser (mest för 'historieturister), t ex Lützen, där Gustav II Adolf mötte döden 1632.

Här hemma finns inte mycket till hyllningar till dem som försvarat vårt land. Det har ju i modern tid inte handlat om erövringar utan om att hålla våra gränser intakta. Våra långa havsgränser gör att det mest gällt marina förluster. Intill Sjöfartsmuséet (En spektakulär erinran i sökrutan) i Göteborg finns väl så gott som vår enda monumentala hyllning. Men det finns också minnestavlor på platser för militära flygkrascher och andra olyckor inom vårt försvar.
Nog finns det nu anledning att se till att vi inte glömmer dem som stupat i arméns insats i Afganistan - men inte heller dem som överlevt!

(Klicka gärna för större format!)

torsdag 13 juli 2017

"Fådda vykort"

Vittbereste vännen Jan har haft vänligheten att då och då genom åren skicka en vykortshälsning. 
Det handlar om vår tid innan mail och sms. Med reklamansvar för i ordning VW, Renault och till sist exportreklamen för SAAB blev det ständiga resor med hotell, möten och konferenser. Inte precis några semesterhälsningar! ”Sidney avslutat – nästa vecka Bali, Jakarta och Singapore” kunde man få läsa.

Vad som skrevs hade bara ibland anknytning till kortets motiv – ett motiv som dock gav Kornknarren en angenäm utblick mot den stora världen. I stället kunde det handla om Motorhistoriskt Magasin, som vi båda jobbade med på den tiden.
Ett litet urval kommer bland de närmast följande inläggen.


Hongkong på kvällen och på dagen.
De som rest överallt påstås ranka Vancouver som den vackraste staden i världen. Men Hongkong kommer som god tvåa, Och Stockholm som nummer tre! Alla är städer vid vatten. Hongkong tycks försvara sin plats.

Enkelriktad gata i New York i början av 80-talet.
Kan det vara två Chevor närmast? Caprice taxi, alltså.
Så här, bl a, skriver Jan: "Det finns inget som Manhattan: ljudet av de viskande V8:orna störs tyvärr av när hjul och chassi slår i alla potthål i gatan."

Nöjsamt tillägg
En episod, som vi har roligt åt än idag och som illustrerar hur åratals resande ger ett jäktat drag även i den privata planeringen:
Det var tre månader sedan vi sågs. Jan uppenbarar sig plötsligt på min arbetsplats. Han säger : "Hej. Jag har sex minuter. Kan vi gå mot bilen?"

onsdag 5 juli 2017

En samlarglimt


Några decimeter lång är denna modell, Mercedes 540 K 1939 ”Autobahn-Kurier”.
Den såldes enligt uppgift på en auktion i Malmö 1995 för runt 40 tusen svenska kronor.
Tillverkad av Tipp & Co. Sällsynt, förstås, och välgjord.

Är modellbilarnas samlargeneration inte lika aktiv numera? Kornknarren betraktade sig tidigare som något så när insatt i utvecklingen. Men med eget vikande intresse försvinner aktuell info.

I vitrinskåpet märks en viss oro bland de utvalda resterna av 1:43'or. "Kommer inte ambulansen tillbaka? Eller jeepen?" -- "Lugn, ni är inga dyrgripar – och dessutom fick ni förra sommaren en ny kamrat." (En gammal buss, faktiskt.)

Alla Viking-modellerna (skala HO) lever sitt eget liv i ett annat skåp. Som delar i ett diorama känner de föga oro.

onsdag 28 juni 2017

"Farväl - och på återseende!" - En historielektion.

Den 27 oktober 1981 skedde den sensationella grundstötningen av en sovjetisk ubåt i Karlskronas skärgård. 

Det var en båt av den s k Whiskey-klassen, 1000 ton, byggd 1956, fullt stridsutrustad med, som det visade sig, torpeder med kärnstridsspetsar. 
Den kunde avsiktligt eller vid en eventuell olycka utplåna hela Karlskrona och mera därtill.


Ubåtens beväpning – när den offentliggjordes vid en presskonferens - skapade stor oro även internationellt.

Det ryska befälet flyttades över till en svensk torpedbåt och förhördes under sex timmar, allt medan den ryska marinstaben rasade och skickade ett dussin stridsfartyg mot området. 
En ren felnavigering hävdade man från ubåtsbefälet.

Gåsefjärden, där U137 (ryssarna hade en annan benämning på båten) kört upp hårt på ett grund, spärrades av helt. 
Det behövdes nog, för en rysk högsjöbogserare närmade sig för att säkra ubåten och påbörja en flottdragning. Den avvisades dock av flera svenska ytfartyg plus vår ubåt Neptun.
 ”Håll gränsen!” var statsminister Fälldins (numera nästan bevingade) ord.
Redan den 29 oktober lyckades man från en tullkryssare, parkerad intill ubåten, med under däck dold utrustning bekräfta strålningen från kärnstridsspetsarna. Därefter föredrog man att snarast komma överens med ryssarna om en återlämning av ubåten. Säkrast så!

Efter fem oroliga dagar drogs båten av grundet och eskorterades till den svenska territorialgränsen. Vid överlämnandet yttrade chefen för den väntande ryska eskadern något till 'de svenske' att fundera på: ”Farväl – och på återseende!”
 
Sovjet hävdade hela tiden felnavigering som orsak till intrånget. Resonemangen, även senare, har varit många. De flesta ger inga poäng till de ryska förklaringarna.

Exempelvis:
X/. En mycket högt uppsatt officer, tillika navigationsexpert, fanns med ombord på U137.
Knappast nödvändigt om det inte gällde (hemliga) specialuppdrag med precisionsnavigering.
XX/. Å andra sidan spanade sovjetiska flygplan efter ubåten på den position, längre ut till havs, där den angivit att den befann sig. Men kanske den spaningen var ett medvetet spel? 
Dock: de grunda fjärdarna i Karlskrona skärgård (ca 10 m) skulle ha uppenbarat felnavigeringen på ett tidigt stadium. Eftersom kontroll av djupet ju har ständig prioritet för alla ubåtar.
Inför detta argument sade man sig ha förväxlat den svenska kusten med den polska(!). Ubåten hade fyra separata navigationssystem. Men samtliga var ur funktion, etc.
XXX/. Viss svensk inspektion av ubåten medgavs. Man råkade då upptäcka detaljerade sjökort över Karlskronas skärgård. Dessa smusslades dock snabbt undan.
 
Sammanfattningsvis – vi 'höll gränsen' mot vår store granne i öster. Vi undgick en atomsmäll. Karlskrona finns kvar.



söndag 18 juni 2017

Man sväfvar fram . . .




















































 Ja, allting är relativt – och det var det väl även på 20-talet. Mjukare fjädring och bättre väghållning än framför allt Ford T, 20-talets mer eller mindre terränggående 'folkvagn'. Minns en passagerares råd, när man hamnat vid sidan av vägen: ”Bäst att gå ned till halvfart – för nu blir det grövre skog.”
(T-Forden var tvåväxlad, hel- och halv.)


Någonstans i Småland 1967.
På hemväg från MHS' propagandautställning i Växjö. Ett T-projekt bakom en bensinstation. Vännen Kurt kollar. Ett fynd om det vore idag. Kornknarren har hört att nu är T-Forden populärare igen (efter en svacka). Apropå att grannklubben AHK samlar 80 ekipage före 1920 vid ett rally just för dessa årsmodeller, visserligen av alla märken - men ändå!

Över till Kissel - som man nöjde sig med att säga – med start redan 1907.
 (Overland får vänta så länge.)
I mitten av 20-talet var Kissel en omtyckt bil bland den tidens kändisar och idoler. Den beprövade raka sexan med 41 hkr fanns nämligen då i en läcker Speedster-modell, som köptes av bl a Greta Garbo, Mary Pickford, Douglas Fairbanks, VM-boxaren Jack Dempsey (tungvikt) och flygaresset Amelia Earhart
Hon blev pilot innan hon tog körkort för bil! Alltid främst och bäst – som hon ville vara – körde hon sin Speedster över amerikanska kontinenten som första kvinnliga förare. Hon sinkades mycket av landsbygsboende, som ville titta på (den knallgula) bilen, ge anvisningar om bästa vägval etc. Familjen skulle flytta från Los Angeles – det var orsaken. Systern tog tåget, men modern valde Amelia med Speedstern. Fadern var inte aktuell. Tidningsrubrikerna följde den läckra bilen hela vägen till Boston.
 
Kissel kastade in handduken 1931 i efterdyningarna av depressionen i USA 1929. Medan den parallella tillverkningen av båtmotorer hängde med till 1935 – då uppköpt av West Bend.
Kissel hade lagt vantarna på namnet Mercury. Rättigheterna fanns kvar 1939, när Ford skulle lansera Mercury som en lyxigare modell - över Ford de Luxe men under lyxbilen Lincoln. Ford gavs tillåtelse. Betalade förmodligen en avsevärd summa.
Mercurius som ursprung var romarnas skyddsgud för handel och köpmän.



söndag 11 juni 2017

Det gamla sommarnöjet


Apelviken (vid Varberg)
 - ja, den har fått vara med förut i denna blogg. Det var för fyra år sedan, i juli. Men i den här versionen ser man mera av viken med den långa raden av bilar - och dessutom en påbörjad andra rad i den bortre delen.
Den fina Duetten, som lämnar rutan till höger, plus övriga bilars årsmodeller tyder på att året är 1953 eller -54. För det syns väl ingen 55:a någonstans?
Kanske får vi en trevlig debatt om året.

(Klicka gärna på bilden för större format!)

onsdag 31 maj 2017

Vilande retrobloggar med mera.


Har det hänt något med retrobloggeriet? Sådant kan ligga utanför Kornknarrens räckvidd (i praktiken, vill säga). För alla har man sannerligen inte koll på.
Har kanske Facebook-smittan brett ut sig?
När det gäller de ämnesområden, där Kornknarren håller till, verkar i alla fall utövarna bli färre.
Eller också är det en tillfällig avmattning.

Nostalgisiden (Norge) ”9 månader sedan”.  Grandprix63 önskade God Jul ”för 2 år sedan” och de flesta övriga ”för 3 månader sedan”.
Men Larsson finns kvar – Thank God! - med sitt sköna flöde av 'gamla nyheter' och dito musik.

En tröst är, kanske, att antalet sidvisningar är mycket tillfredsställande. Men många har ju hamnat där p g a något sökord på Google, som råkar sammanfalla. Inte alls så säkert att texten verkligen blir läst. Särskilt som 40% av besökarna kommer från andra länder – mest Ryssland och Tyskland - eller andra världsdelar.
Googles översättningstjänst ger väl inte alla finesser. Men den skall bli bättre, meddelas det.

Den grupp av nostalgiker, vilkas intresse bygger på vad de en gång upplevde, minskar obevekligt. Så är, exempelvis, Kornknarrens gamla vänner till minst 90% döda och begravda.
 

Medan den grupp som odlar visioner av åtminstone 50-talet (längst bakåt räknat – alltså utan att ha upplevt det), fortfarande är ganska stor.
Att bena ut detta tar tid – men Kornknarren erbjuder ett närmare studium i ett äldre inlägg. Där penetreras en artikel i ämnet, skriven av Isabelle Ståhl (skriv henne i sökrutan!). Hon har just fått beröm för sin roman, som utkommit nyligen.


Snart är sommaren här på allvar och denna blogg minskar nog något i frekvens av inlägg. Steget till ”för tre månader sedan” känns dock fortfarande mycket avlägset.
Eventuella (positiva/intressanta) kommentarer ger ju alltid en liten kick. För känslor måste vara med på ett hörn (kolla alla utropstecken!). 
En maskin vill man inte bli!  Fler problem än nu måste uppstå i så fall. Apropå Warhol nedan. Förutspår han robotsamhället?


lördag 27 maj 2017

Bilar som är svåra att finna

Vad sägs om att leta efter gamla bilars identitet? Men inte för att köpa dem utan för att känna till dem – och var de borde finnas någonstans.
En sådan 'letare' är Hans-Olof Björk. Allt bygger på besök hos de gamla bilregistren – i flera fall innan de ombildades till något annat. Det är inte alltid antecknat att bilarnas senast angivna ägare lät skrota bilen.
Då kan de finnas kvar.
När det arbetet är gjort, återstår så, att i nutid kontrollera om bilarna ännu existerar. Sådana besök kan ske i sällskap med bekanta eller bekantas bekanta. Mest för att det är bekvämast så. Eftersom HOB inte kör bil ensam längre. Det handlar förstås om bilar, vars ägare aldrig deltar i evenemang för gamla bilar och knappast är medlemmar i någon klubb. För då behövdes det ju inte letas alls.

För några år sedan fick Kornknarren äran att följa med. Först (i Uppsala län) hittade vi den fina Buick-kupén från 1937. (nedan). Den var väl bevarad och hade fått en ny lackering. Ej till salu.


Vi lämnar Buick 37:an med en suck. Tänk om . . .

Sedan bar det iväg till det gamla godset i U län. Där fanns (kvar!) en Buick från 1935 i orört originalutförande. Först 1936 fick Buick-serierna namn som Century, Roadmaster etc. Innan dess bara seriens nummer. Såvitt jag minns var detta serie 50 och med sin tvådörrarskaross ganska ovanlig i Sverige, särskilt på stora gods med privatchaufför. Chaufförens stilfulla huvudbonad hade sparats och gav en utökad tidsbild.
Högtidligt kördes bilen ut på gårdsplanen för fotografering.
Ej till salu.

Så fick man vara med om det en gång till. 
Det gamla garaget öppnas och  -
där står den!
















Det kunde vara en förkrigsbild!


'Trasslet' baktill är bagage-hållarens alla stänger.









Allt var i perfekt skick.
All krom bevarad.






















Allt som det var från början. Till och med doften . . .








Det är osäkert om detta letande fortfarande pågår.
 HOB är ingen ungdom längre – och inte så lätt att få tag i. 
Att leta bara för letandets skull för att nå visshet – och för den egna 'listan' – det är han nog ganska ensam om!

Obs. Bilarnas ägarförhållande idag kan ej verifieras. Det var ett tag sen!


lördag 20 maj 2017

Mera om piloten Albin Ahrenberg

Om man skriver Ahrenberg i sökrutan (en bit neråt i högerspalten) kan man läsa ett inlägg om gamla flyguppvisningar. I slutet där finns en liten historik om vår nestor bland piloter, Albin Ahrenberg (1889-1968).
Nedanstående kan ses som ett tillägg om hans popularisering av nöjet att flyga.

 Så här såg han ut i sina stora dagar. Bakom väntar hans driftsäkra, tremotoriga Junkers Ju 52. Men vid sina bravader på Grönland och Ishavet, hade han ofta nöjt sig med ett enmotorigt plan - också det en Junkers. Då krävdes inte så stora bränsledepåer.

 Vid rundflygningarna, en turnéverksamhet över hela Sverige, användes sjöversionen med rejäla flottörer (eller pontoner, som vi sa ). Man fick hålla tillgodo med enklare bryggor.

 Uddeholm, i hjärtat av Värmland, nåddes också av Ahrenbergs rundflygningar. Brukshotellets brygga fick räcka. Bortom, till vänster, står nyfikna åskådare, en del kanske modiga nog att följa med. En tia - lika med några biobiljetter idag - för ett barn och det dubbla för en vuxen.
Kornknarren kan (efter koll med lupp) slå vad om att figuren längst till höger på stranden, i ljus skjorta, är någon av bröderna Hörnstein, oftast lika klädda.
Åskådarskaran tätnade nog. För det var sannerligen en händelse utanför det vardagliga.
Detta (privata) foto sägs vara från 1947. Litet diffust - flottörerna syns knappt.

 Åren efter flygarlivet ägnade vår pilot åt sin hustrus släktgård, Baldersnäs, i Dalsland. 

måndag 8 maj 2017

En formgivare är död


Industridesignern CarlEric Göranzon gick bort i januari i år.

Alla som sett något nummer av Motorhistoriskt Magasin kan ägna honom och hans minne en tanke. Han bedömde, att typsnittet Futura Black skulle från första numret användas i titeln på Motorhistoriska Sällskapets medlemstidning och ge tidningens utseende både karaktär och tyngd. Det var år 1969.
Att typsnittet bibehållits i nu snart 50 år har faktiskt också gjort den till ett visuellt begrepp, som näppeligen kan förväxlas med något annat.

Futura Black blev också ett använt typsnitt på Sällskapets matriklar och under många år även på inbjudningarna till rallyn och andra evenemang.

Klicka gärna på bilden för bättre läsbarhet!
Gangsterromantiken intresserade 30-talsfolket. CEG tog fasta på det med ett värvningskort (1970). På baksidan erbjuds en broschyr om klubben och ett nr av MHM. Det drällde in kort - och snart var vi redo för tiden efter kriget . . .

Några personliga minnen och intryck.
CarlEric var en av mina vänner redan innan MHS bildades. Hans far var kraftverksingenjör och kom efter färdigställandet av Porjus kraftstation i Lappland - vid Stora Lulevattens sydspets, där Stora Luleälven börjar (fyra mil norr om Jokkmokk) – till Uddeholms AB med huvudkontoren just i Uddeholm.
Då föll det sig naturligt att CarlEric i kamratkretsen blev kallad 'Porjus'.
Enligt föräldrarnas önskan blev jag under en tid hans privatlärare i tyska. De välgjorda skisser av framtida bilar och motorer, som han då i obevakade stunder ägnade sig åt – ja, de hade nog passat att sparas för framtiden.

CEG blev en skicklig bil- och motortecknare och livnärde sig på otroligt välgjorda konstruktionsskisser av bilars chassin och motorer, bl a i Teknikens Värld. Jag är inte klar över vilken utbildning han skaffade sig. Men hans skicklighet fick spridning efter hand.
Så blev hans lycka gjord, när han fick uppdraget att ge en samlad produktdesign åt det norska företaget Tandbergs tillverkning av TV och bandspelare. Det var i slutet på 60-talet, när han också mer eller mindre för skojs skull hjälpte MHS med Futura Black.
Senare stod Bang & Olufsen i tur för hans många gånger fräcka design.

CEG fick andra (välbetalda) uppdrag och det bar iväg till USA – förstås. Han passade på att där besöka Harrah's bilmuseum för att skriva en rapport därom till MHS, men jag minns inte om den verkligen publicerades.
Bland sporadiska vidare meddelanden om CEG's liv och leverne minns jag hur vi förvånades: plötsligt hade han en mäklarfirma på Hawaii. Men därifrån löpte livet vidare, det vet jag. Så småningom återvände han till Sverige - de sista åren i Malmö.

Gode vännen Tommy Hallberg tillhörde dem som han hörde av sig till – en gång i halvåret åẗminstone.
Men så uteblir samtalet - och ännu en, som var med från början, är inte med oss längre.

söndag 23 april 2017

En bild som inte är

Sommaren 1994, nära Kilafors.

Ett foto från -94 dök upp. Det är 23 år sedan! Här ska det bli kaffe med tårta.
Opel Rekord -56 tronar på sköna minnen. Däribland trea på finska vinterrallyt i Jyväskylä.

Men allt är borta nu (utom huset). Bordet och stolarna kasserade. Bilen såld hösten därpå. Tårtan är uppäten (faktiskt) och blommorna har vissnat. En minisoffa intill väggen är såld tillsammans med sitt symaskinsbord.
Vattentunnan är utbytt.
Dessutom har väggarna fått lodräta ytterbrädor, som anstår ett gammalt hus.
Och gräsmattan är alltid välklippt. Det sköter 'roboten' om.
Till och med kaffestunderna sker sällan just på denna plats.

Tiden lider – och vi med den.
Helt klart.

(Betr vedermödorna i Finland - skriv Rally Jyväskylä i sökrutan.)

torsdag 20 april 2017

Slussen - svår att glömma!



Från mitten på 30-talet intill de senaste årens provisorium (mer än 80 år) var Slussen en lyckad, väl fungerande, trafikteknisk kärna i Stockholms trafik.

Det är svårt att få fram en korrekt bild av den ombyggnad som nu pågår.. Klöverbladsidén är borta och det blir två breda, åtskilda chausséer, tycks det. 
Skisser (medvetet förskönande), ritningar, modeller – allt har ändrats efter hand.

Men opinionens motståndsfickor finns ännu kvar, t ex när det gäller en i berget insprängd anslutande bussterminal med oroande svagheter vid utrymning, t ex vid brand.
Fotot är från 1938.

torsdag 6 april 2017

Dodge 1957


Enligt tidningen FART från 1957 ser vi här en ordinär 6-cyl Dodge Coronet från det året. Körd av Varg-Olle Nygren (i bild), en av våra främsta mc-förare genom tiderna. Många håller honom främst, eftersom han var segerrik i alla de kategorier, där han tävlade – t ex så väsensskilt som Speedway och TT.
”Han kunde allt”, hette det.

FART var omtyckt med sina – just det - fartfyllda reportage med skribenternas personliga intryck av provturer och andra körningar.
Ibland skojade man till det som vid provkörningen av Coronet på bilden. Möjligen var Varg-Olle inblandad den här gången. Så här fick man läsa (poäng max 12):

MOTOR (11 p) – Som en restaurangspis modell större: tål en hel del innan den är överbelastad.
STYRNING (11) – Vid höga hastigheter tänker vagnen själv, men man måste hjälpa den att tänka, då det går sakta.
KOMFORT (12) –  Tält behövs ej på semestern – man har två perfekta ottomaner i vagnen.
VÄXELLÅDA (12) –  Fanns ingen. Bilen gick ändå. Vi tryckte på en knapp och den var intryckt hela tiden.
Osv.

Det uteslöt förstås inte en mera teknisk beskrivning av den vagn som provkördes – i kombination med förarens intryck. Men eftersom ovanstående bygger på ena sidan av ett urrivet blad, hittat i en samlingspärm, kommer Kornknarren nedan med litet framtagna fakta om Coronet 1957.
 
Coronet låg det året lägst i modellordningen, sedan de billigare Wayfarer och Meadowbrook slopats. En 3,8 liters (230 cui) sidsexa (mera vanlig i Plymouth) erbjöds här i Sverige. Men man kunde även få Coronet med en 5,8 liters (354 cui) Hemi V8, som i början var överblivna motorer från Chrysler -55/56. Med tuffare kamaxel från en ännu större (392 cui) chryslermotor, kunde Coronet V8 skryta med hela 340 hkr. Motorbeteckningen var D-501 – och gav två små korslagda målflaggor som flygel-emblem.
’Ovanför’ Coronet fanns Royal och Custom Royal med mera lyx som standard, men det mesta kunde beställas extra även till Coronet.
1957 innebar också torsionfjädring fram. Bättre väghållning, alltså, än merparten från U.S.

Nöjsamt tillägg, 
berättat för Kornknarren av en god vän till Varg-Olle.
Varg-Olle kom på sin mc i full fart (fort gick det alltid) genom en smal grusvägskurva med skymd sikt. Där stod en lastbil parkerad. Han insåg att han skulle följa med mc’n in under flaket på lastbilen. Ingen betänketid! Han ställde sig upp, tog ett språng upp på den lyckligtvis låga lasten (säckar med potatis), vidare på taket till hytten, och sedan med fötterna först ned på marken framför. Efter ett antal inbromsande steg var allt över - inom några sekunder. Mc’n blev ett vrak - men Varg-Olle var oskadad.
Liknande episoder cirkulerar om andra - men i det här fallet är det sant!

måndag 3 april 2017

Jättefartygens ofattbara nedsmutsande m m

Sverige tillämpar, som vi vet, omfattande miljöregler beträffande transportutsläpp, byggnationer, avfall från fabriker m m, m m. (Vår sopsortering icke att förglömma!)
De flesta fördras med jämnmod – vem vill inte ha en bättre miljö? - även om det påverkar oss olika mycket.
Det mesta bygger på vad EU lyckats komma överens om - men även på globala avtal.
Men på ett vis silar man mygg och sväljer kameler. Här avses kameler i form av de allt större frakt- och tankfartygen. 


De är omkring 400 meter långa och mycket breda.









Antalet 20 fots-containrar ombord på en enda båt – om den är byggd för sådana – kan vara upp emot 20 tusen! Enorma fartyg, eller hur?





Dessa fartyg är miljösvin på flera sätt.

För det första tar de in ofantliga mängder havsvatten som ballast – främst tankfartygen, som ju går utan last i ena riktningen. När de lastar, t ex i Persiska viken, töms ballasten, som påtankats i t ex Kattegatt (eller kanske Seattle!). Djurarter och organismer av alla slag kommer med ballasten och ger en mix som kan bli förödande för de lokala arterna.
Det har klarlagts, att tömningen av ballastvatten står för 42% av den globala minskningen av hotade arter.

För det andra, så kräver fartygen mycket stora propellrar. Ljudet från dessa är 100 gånger starkare än ljudet från en jetmotor. Det låga varvtalet ger ett frekvensområde, som olyckligtvis används av våra valar.
Vatten leder ljud betydligt bättre än luft. Vi vet att valarna kan få fram några av naturens högsta ljud och att de kan höra varandra på mer än 300 (land)mils avstånd. På de senaste 50 åren har de ändrat frekvensen på sina rop till en lägre, mörkare/dovare för att undgå den internationella fartygstrafikens ljudbild.
De har kringgått svårigheterna och kunnat höra varandra ändå!


Gråvalen hör till de större valarna. Den pendlar(!) mellan Kaliforniens breddgrad och Norra Ishavet.








Men nu har de fått stora bekymmer med sin anpassade, lägre ljudfrekvens, där alla jättefartygen (som är många!) nu gör intrång. Valarna uppfattar inte varandras rop som förut. I deras livsstil ingår att veta, var de har den flock, som de hör till.
Att den möjligheten berövas dem kan få mycket allvarliga konsekvenser.

För det tredje:
Till jättefartygens bränslekrävande motorer används tjockolja, ett 50% billigare bränsle än vanlig fartygsdiesel. Den är billig, därför att den inte är föremål för överhuvud taget någon rening/rensning från farliga ämnen. Det gäller till exempel den höga svavelhalten – 230 gånger högre än dieselolja för bilar.
Ett enda fartygs totala nedsmutsning motsvarar vad många miljoner bilar presterar.
20 stycken fartygs utsläpp motsvararas av utsläppen från hela världens dieselbilpark - och det finns över 5000 jättestora fartyg, som drivs med tjockolja (även om inte alla är i drift samtidigt).
Dystert!

Sammantaget är det horribelt, att så stora fartyg inte sorterar under några globala miljöavtal. Och att tjockolja får användas överhuvud taget Man kan undra om det inte är korruption, som resulterar i att inget görs!

Samtidigt har VI ett ganska så fördyrat vardagsliv, när vi måste följa ALLA regler för att på sikt skapa en bättre miljö.
Och ganska snart kommer ÄNNU HÅRDARE beskattning av bilar, som inte presterar de lägsta utsläppen. Det är att "skjuta på sittande fågel", det är det!
För folk har köpt sina bilar i god tro och har inte råd att köpa de nya modellerna.
Och bilarna behövs! Det är ytterst få som äger sin vardagsbil bara för nöjes skull.
Bilisternas organisationer borde demonstrera medan tid är! 

(Uppgifterna om båtarna är ett år gamla och härrör från en TV-sänd intervju med representanter för en brittisk/amerikansk marin miljöorganisation.)

tisdag 28 mars 2017

Katastrof! Attentat?

Man känner sig ganska orolig, när man tänker på hur sårbart vårt moderna samhälle är. Ett datorhaveri på ett sjukhus eller en flygflottilj, på ett företag eller en myndighet - är illa nog, vare sig det härrör från ett fel i systemet eller en 'hacker'attack. Det brukar rättas till inom ett dygn.

Men långt värre vore det om det handlade om elförsörjningen. Lokala skador på transformatorer eller kopplingsstationer är en sak – men i större skala är det svårt att föreställa sig följderna. Och vore det fråga om stor utbredning, så vore det med största säkerhet ett attentat. Ett fientligt, effektivt team (kunde vara flera!) på plats skulle kunna åsamka invånarna omfattande och svåra problem – ostört, förstås, av initiala alarm. Illa nog, även om det inte handlar om en invasion. (En regelrätt sådan bortser vi från här.)

Storstäderna och områdena däromkring är ju mest sårbara. Även andra, tättbebyggda delar av Sverige kan attackeras som lämpliga övningsfält för att studera vad som skulle kunna ge en ännu större effekt. Omdirigering av el förbi vad som skadats för att rädda ett drabbat område är alltid en möjlighet. Men en angripare är väl inte dummare än att han sabbar även sådana åtgärder.

Vad får vi i så fall uppleva?
Tja - mobilerna fungerar (om det går att nå någon), men kan inte laddas. Men med en batteridriven radio kan vi ta emot info om vad som hänt (batterier i reserv!). Många tusen datorer lägger av, varvid i stort sett allt drabbas – såsom allt flyg, alla fjärr- och pendeltåg, tunnelbanor, trafikljus, elbilars laddstolpar, mackarnas pumpar, affärernas kassor, bankomater, alla hissar, elspisar och mikrovågor, allt kranvatten, alla glödlampor överhuvud taget osv osv. - Och TV'n!
Vissa funktioner kvarstår (under en tid) med hjälp av dieseldrivna generatorer, t ex på sjukhusen. Men hur blir det med ambulanserna? Har de en egen bränsledepå?

Hur många är förberedda?
Det finns ju en del familjer, s k preppers (av eng prepare – förbereda), som har försett sig med stora lager för att klara basbehovet under flera veckor, t o m månader.

Kornknarrens förråd inför ovanstående scenario består än så länge av en burk ”Soldatens ärtsoppa”. Det borde bli ändring på det.









Konserver är i alla fall lösningen, jämte massvis med petflaskor av typ Loka eller Ramlösa. Kranvatten (upptappat i förväg i så fall!) är inte sterilt. Där lär finnas olämpliga bakterier, som tar över efter någon vecka.
Men det som finns i kyl och frys måste förstås ätas först. En del av det måste kokas eller stekas.  Hoppsan – finns det vatten att koka i? Eller ska man koka i Loka, kanske. I alla fall måste nog ett campingkök inskaffas. Snabbt som ögat i så fall – för det finns strax 50 000 köpare runt hörnet.
Så hur långt ska tankarna få vandra iväg?


På landet i köket finns den gamla gjutjärnsspisen kvar. Den är fortfarande kopplad till skorstenen. Visst, ja - - - ved?
Kanske skulle vi . . .?









Att ev resa dit (för att  slippa 8 tr utan hiss) kräver en bil, tankad, ev från reservdunkar. Dunkar med bränsle, i detta fall diesel - hur förvarar man dem, om man bor i en lägenhet?
Men i bilen nog tillåtet - åtminstone en enda.
Alltså . . .?









Solna Kommun har givit ut en vägledning för katastrofläge. Enligt den ska man i förväg förse sig med ett antal (uppräknade) nödvändiga ting och för övrigt göra som man blir tillsagd per radio. Hjälp sker i första hand till sjuka och funktionshindrade – friskt folk får ta sig i kragen själva.
Så var det med det.

tisdag 21 mars 2017

En hemmaspanare av rang







  De flesta djur- och naturintresserade har väl genom TV-programmen någon gång stiftat bekantskap med en surikat-familj. De lever på Afrikas savanner, alltid i stora grupper. De bor under markytan med ett system av hålor och gångar, ganska vidsträckt, som de vid fara sekundsnabbt flyr till.

Deras främsta fiender är de större rovfåglarna. Men de är svårfångade, eftersom den (för tillfället) utsedde vakten/spanaren verkligen tar sin uppgift på allvar. Alltid från en litet högre belägen plats – ett mindre träd, kanske uttorkat, utan skymmande lövverk, eller ett stenblock. Ett varningsläte – och rovfågelns attack blir resultatlös.



  Kornknarrens hustru införskaffade för drygt ett år sedan ett sådant djur, främst med tanke på dess vaksamhet. Absolut en favorit bland exotiska djur.

Litet ensamt blir det ju för ett flockdjur, som nu ständigt spanar ut över det stora vardagsrummet. Men den har kanske en panteistisk trosuppfattning, dvs att allt vi har omkring oss, främst växter och djur, är besjälat och relaterat till en gud. I vissa fall en skepnad av guden själv.
I så fall kan vår vaksamma surikat få en del att göra, för här finns andra djur i hans närhet. Någon råtta, några kaniner, fåglar, flodhästar och kossor – modellerade, avbildade eller i form av mjukisdjur för de yngsta barnbarnen.
Det kan för honom bli en tillvaro av 'praktisk' panteism, vilket vi naturligtvis hoppas på.
Det blir säkert en del att spana efter – på nätterna också, förstås, och när vi är bortresta.



 En god vän, som är villaägare, har valt en pingvin för motsvarande vakthållning. Den har valt sin plats på taket till carporten. I höstas fick den en partner, eftersom inte heller pingvinerna trivs i ensamhet. De väntar sig nog en bassäng. 

Men vår surikat väntar fortfarande på surikat nummer två.

söndag 12 mars 2017

Nutida koll på Norr Mälarstrand


Ett löfte är ett löfte.
För två år sedan ett foto som ovan från mitten av 50-talet, som skulle kompletteras med ett nutida - och nu, äntligen, är det gjort.


Promenaddelen vid vattnet till vänster har fått breda ut sig betydligt, så att parkeringen nu är intill körbanan - med ett avskiljande staket, förstås.
Nöjet av denna jämförelse ligger nog mest hos Kornknarren och andra som upplevt båda versionerna.
Det byggs så mycket i huvudstaden, att det snart blir svårt att uppleva något som INTE förändrats. Enskilda byggnader kan se ut som förr – men inte översiktsbilder av vykortstyp.

Men trafikens ”blodomlopp” är i stort sett detsamma. En del tunnlar har tillkommit – och tur är väl det. Liksom flextiderna på folks arbeten, som visserligen skapar ”tätare trafik” från 15.30 till 17.30  - men som eliminerat de flesta nästan stillastående köer från stan 17.00 -18.00, som det var förr.
Det nutida fotot togs en lördag på förmiddagen. Annars för kämpigt för fotografen - med den placeringen!

tisdag 7 mars 2017

Det östra Tyskland - ett eget fenomen

Östtyskland – det fejkade paradiset, där allt var frid och fröjd och i utvecklingens framkant.
Sen, när det sprack 1989, och vi snart fick ett enat Tyskland igen, visade sig det rätta läget.

Bakom allt fanns STASI, den hemliga polisen, som hade sett till att oerhört många varit engagerade i politiskt spionage – på varandra!
Arkivet, det mycket noggranna (som aldrig hann förstöras), öppnades efteråt och gav många överraskningar. Ständiga rapportörer – under många år – kunde avslöjas. Osannolikt förgrenade i vardagslivet – inom familjer, mellan vänner, elever/lärare och inom media, film och teater.
Det blev inte mycket kvar av det allmänna förtroendet. Men ingen åtalades –   och staten själv, som hade givit uppdraget, blev ett organ för återföreningen. 
I Sverige fanns östtyska vänföreningar både här och där – som tvärdog vid alla avslöjanden.

Dessutom – att försöka ta sig över gränsen västerut hade varit livsfarligt. Några lyckades visserligen, men många sköts vid sina försök.

Att äga den egentillverkade lilla Trabant-bilen med tvåtaktsmotor var få förunnat – det var sju års väntetid innan leverans. Det fanns andra bilar, alldeles för dyra. T ex fanns på östtysk mark en BMW-fabrik i Eisenach med pressar kvar till förkrigskarosser från 1939. Även motorerna kopierades - allt under märket EMW. Men till BMW’s kvalitet nådde man aldrig.


  Man ståtar med det senaste i ljudutrustning. Och betr klädmodet hängde man med – åtminstone på fotot.

 

 Kan kanske 20-åriga Angela Merkel vara en av flickorna? Hon studerade fysikalisk kemi och doktorerade i kvantkemi 1986 - innan politiken (hm – vem skall vi jämföra med?). Dagen ”när muren föll” (i Berlin), rusade hon över till väst men upptäckte att hon glömt handväskan – på jobbet, kanske – så hon vände tillbaka. Men allt förblev öppet, som tur var.


Moderna hyreshus kunde letas upp – med en lycklig familjeidyll dessutom. När återföreningen kom, hade många svårt för det nya överflödet i allt. Den egna produktionen dömdes ut, utbildningarna passade inte in (väst låg ju decennier före) och arbetslösheten (ett nytt fenomen) blev hög. Man tyckte att stress och egoism slog ut det gamla (så nödvändiga) kamratskapet. Men mycket kapital pumpades från väst till öst och efter tio år började det ljusna.

Efter en ”inlåsning” i 45 år med dödsstraff, om man avslöjades vid flyktförsök, kom plötsligt en tumultartad övergång till det nya, som för många gav arbetslöshet och värdelösa besparingar - och spritt nya men omoderna, osäljbara varor. För väldigt många hade tillvaron innan känts tryggare. 
Men allt hade också varit krångligare, långsammare och utan möjlighet till förändring.
En del fick uppleva att välbärgade västtyskar kom i flotta bilar för att kräva tillbaka sin mark och sina stora gårdar, som östtyska staten hade försett medborgarna med som gemensamma jordbruk eller överlämnat till partifunktionärer. Säkert hördes uttryck som ”det var bättre innan”, osv.
Men enkla uppgifter kunde ta lång tid. I ett TV-program intervjuades en man som under ett års ansträngningar lyckats komma över oskadade tegelpannor för att byta ut ett trasigt tak. Mycket letande och många resor. Om det fanns ett tegelbruk kvar i Östtyskland, så inte var det avsett för en sådan reparation. Han stirrade uppgivet in i kameran, när han sade: ”Efter att gränsen öppnats, hade jag kunnat fixa det på en dag - och billigare."
Idag finns nog ingen längtan tillbaka förutom hos en och annan inbiten kommunist.
Och nu är det en ny generation - utan de gamla upplevelserna.


torsdag 2 mars 2017

MHS årsmöte 2017 (kommentar)

Motorhistoriska Sällskapets årsmöte har ägt rum. 

Kornknarren fick inget som helst gehör för åsikten att de elektroniska, automatiserade fordonen (mest bilar) inte skall ingå i en veteranbilklubbs intressen. 
Klubbens 20-årsgräns kommer att fortsätta att rulla på som den ångvält den är. Därmed omfattar klubbens intresse nu även 90-talet, dvs de bilar som vi dagligen ser på våra vägar.

En representant för Motorhistoriska Riksförbundet meddelade att förbundet (MHRF) välkomnar så gott som vad som helst som rullar, från traktorer till hotrods, oberoende av ålder. Så MHS önskades lycka till med sin obevekligt rullande gräns!


Den genuint historiska aspekten, tidigare en ledstjärna, håller på att suddas ut. 
Det avspeglas också i att de decennieanknutna begreppen, som t ex ”28-42” och ”46-59”, slås ihop med 70-, 80- och (efter hand) 90-talet till en storträff (dock än så länge med rallyfrågor och en liten slinga att köra).

På ett annat område firar MHS stora triumfer och det är lastbilarnas
Klubbens två stora rallyn för dessa bilar i västra resp. östra Sverige samlar vardera mer än 150 deltagare! År 2016 fanns deltagare även från Norge.
Cirka 60 funktionärer på det senaste – vad sägs om en sådan uppslutning! Inte dåligt.
Bakom de flesta ekipagen står förstås åkerier, som har råd att hålla tunga, äldre lastbilar (ibland t o m med släp) igång och i fint skick.

Kornknarren, med minnen från de unga åren med Volvo Titan, känner både vemod och längtan.


Den här 36:an deltog inte i något av MHS-rallyna i år. Den fortsätter sin tillvaro som objekt i ett innehållsrikt magasin hos en god vän.

torsdag 16 februari 2017

Ingeborgs liv och leverne. Del 3, sista delen!


RESORNA TILL VÄSTKUSTEN
Fiskebäckskil var på den tiden en badort på Västkusten i paritet med Mölle, men mera lämplig för västra Sverige. Det var ju ganska långt till Mölle.

Badrestaurangen och hotellet.
Första gången var 1933 med Kornknarren som liten grabb med far och mor  - alla tre som passagerare i en Ford V8 1932. Det måste ha varit en kupé, så trång som den var. Kalla klippor, salt vatten, blåsigt och på kvällen ensam vid ett bord på Badrestaurangen (kanske var det Societetssalongen), när de vuxna svävade bort i dansens virvlar. Inte så minnesvärt!
(Vykorten med badrestaurangen har publicerats i en detaljerad historik över samhället från äldsta tid till 1980-talet. Vykortet med P-platsen har publicerats i Automobilhistoriska Klubbens medlemstidning Autohistorica.)
Klicka gärna på bilderna för större format.
Badrestaurangen vid slutet av 20-talet.
Men Ingeborg hade nog mycket roligt, förtjust som hon var i alla sorters danser.
Senare, i mina tonår, räckte det inte med slowfox och foxtrot, som grannflickorna lärt mig. Nej, alla varianter av gammaldans måste man också kunna. Jag minns hur vi till vevgrammofonen skuttade omkring på golven i villan i polka, hambo och schottis - och vals förstås. Till slut var hon nöjd och jag kunde våga tacka ja, om det kom en inbjudan till middag med dans. Jag var tillräckligt all round!
Så kom året 1938.
Den nya Ford V8:an skulle invigas med en semesterresa till Fiskebäckskil. De flesta villorna i samhället var byggda med en planlösning för sommargäster. Så skulle vi bo, var det tänkt.
 Men ett missförstånd hade gjort att vårt rum frös inne - och det var för sent att hitta ett annat. Första natten fick tillbringas i bilen, som helt saknade bäddmöjligheter. Det var på parkeringsplatsen på vykortet. Forden syns parkerad (vid en stolpe) med fronten mot fotografen på bilden nedan.

Här finns tillfälle till att känna igen 30-talare! P-platsen fanns kvar in på 60-talet.
Alltså något stela i lederna första dagen - men för övrigt fungerade allt utmärkt.
Vi gjorde en del utflykter - med båt och med den egna bilen. Därför är det verkligen anmärkningsvärt, att vykortsfotografen besökte platsen en dag då Forden fick vila. Det måste räknas som en högt graderad tillfällighet
Vykortet kan också härmed årsbestämmas till 1938.

Det blev mycket att berätta om för vänner och bekanta. Jag tror nog att dessa resor var mer euforiska än en nutida familjs veckoresa till Thailand.

(Det hann att bli en sista resa till Oslo också, innan kriget kom.)

FRÅGOR I TIDEN,
som visar en litet allvarligare sida hos Ingeborg.

Efter andra världskriget befann sig den kristna kyrkan (i stort) i en trovärdighetskris. Den hade varit för 'flat' inför alla grymheterna, ansågs det. Den danske prästen Kaj Munk tog bladet från munnen under den tyska ockupationen och hans predikningar var skoningslösa. Ganska snart mördades han av tyskarna utan rättegång. Munks öde spreds över Norden. Skulle nazisterna börja skjuta präster? Trots att Sverige stod utanför kriget, var vi undfallande mot - och kompromissande med - tyskarna, åtminstone de första åren av kriget. Den solkiga manteln borde tvättas ren, var det många som tyckte. Det skulle ske genom ett närmande till vanligt folk. Männen, som styrt kyrkan i alla råd och församlingar, var komprometterade.
Det måste bli kvinnornas sak att stå för uppryckningen. En av de främsta i denna förändringens vind var teologen Margit Sahlin, född 1914. Hon skulle ha kallats religiös feminist idag. (Ännu fanns inga kvinnliga präster.)
Hon reste runt i Sverige – hennes besök bland Domnarvets bruksarbetare är omtalat. Hon motsatte sig den 'maskerad' som kyrkan uppvisade.
Hur det nu hade gått till, kanske hade det varit en brevväxling – men plötsligt (runt 1950) satt hon vid vårt middagsbord i uddeholmsvillan! Tror att Ingeborg fann det stimulerande att ta del av Margit Sahlins idéer, även om hon inte praktiskt deltog i någon fortsättning.
Sahlin prästvigdes 1960 i den allra första omgången kvinnliga präster i Sverige.

Det fanns en annan mera sekulär rörelse, ”Moralisk upprustning”, M.R.A. (Moral Rearmament). Meningen var att man skulle konfrontera sin omgivning med begrepp som ärlighet och osjälviskhet för att låta dessa få större plats i det vardagliga livet. Något som inte var en enkel uppgift. Skulle Ingeborg med några ärliga, 'schyssta' väninnor bygga upp samtal med andra för att bättra på deras moral?
Ett stort steg i så fall i 1940-talets låsta och strukturerade, privata och yrkesrelaterade roller. De 'oärliga' fanns dessutom oftast högre upp i hierarkin och gick inte att komma åt. För det måste ju ske på ett förtroligt vis.
Ingeborg lämnade MRA åt dess eget öde. Runt omkring henne fanns några ärliga och vänliga väninnor – det fick räcka.

LITET ROLIGT SKA MAN OCKSÅ HA.
Litet uppmuntran och litet spex i tillvaron var aldrig fel, tyckte Ingeborg. Det kunde spädas på, när de yngre systrarna kom på besök. Den skojfriska gemenskapen från barndomen fanns kvar. Min far log visserligen men suckade också  - ’nu börjar det igen’. . .
Den vighet som presteras på fotokopian krävde en särskild kameravinkel. Kameran måste ned på gräsmattan, helt enkelt. Den här gången är det mellansystern, som ligger i motsatt riktning på Ingeborgs rygg. Det gällde att försöka se litet ansträngd ut. Åskådarna bredvid betraktade det hela med milt överseende. Men vad gjorde det?




Det var fråga om ett trickfoto, där kopiorna kunde bifogas i brev som en kul grej. Eller för eftervärlden . . .












Det fanns många lustigheter att lära sig, där fingrar, händer, armar och ben utnyttjades. Även enklare trollkonster med kort eller mynt. (Som Kornknarren har lagt på minnet.) Men att skoja på det viset var för en del familjer en orimlig tanke. Huga - Vart tog värdigheten vägen?

ATT MÅLA AKVARELLER
blev det mindre tid till. Det fick räcka med att ge pianolektioner och att väva. Och några förmiddagar i veckan arbetade Ingeborg på Samskolan - osäkert hur många år. Men antagligen till och med krigets första hälft.
Alla hennes verk tycks ha försvunnit, utom några som hon målade i tidiga år.
Nedanstående (utan rätt fokus, tyvärr) målades hösten 1924 vid 21 års ålder. Det var året då hon började sin anställning på Samskolan.


  Härmed avslutas exposén över Ingeborgs liv och leverne.
Hon blev inte så gammal (69 år) att hon hann förlora sin intellektuella briljans eller sin fysiska rörlighet. Minnena av henne grumlas därför inte av en sista fas av sjukdom och skröplighet.
Det gör att hon lättare framstår direkt ur ’livet som det var’ med sin egen blandning av humor och allvar.
Var det verkligen så länge sen?