fredag 17 november 2017

Tyskar och gamla bilar - inte som i Sverige!

I Tyskland är det svårt att sälja en gammal, orenoverad bil till högt pris – den må vara hur välvårdad som helst.
Ett högt pris där betyder alltid ’mint condition’.

 
 Ett s k fabriksfoto i propagandasyfte. Mint condition, minst sagt! MB 220 S 1960-65, 
se tidigare under 'Tyska bilar'.

Det finns skäl för en sådan inställning. Bilarna körs nämligen nästan aldrig. De betraktas som klenoder. Veteranbilägarna träffas hemma hos varandra – i garaget. Där dukas upp diverse drycker, ev med tilltugg. Man beundrar den fina bilen. Ägaren lyckönskas än en gång till innehavet av en sådan dyrgrip i perfekt skick - ned till minsta skruv eller klädselsöm. Man umgås i kretsen av likasinnade.

Kornknarren har haft tyskt veteranfolk som passagerare vid några tillfällen. En gång var det på sommaren – en tid för rallyn, träffar och marknader. Det var en söndag och under 15 mils körning mötte vi kanske ett dussin veteraner.

Tyskarna gjorde stora ögon och undrade ’hur i hela friden . . . osv’. 









Knappast mint condition.
(från tidigare inlägg)
 

 













Om tyska pengar läggs för en gammal originalbil med slitage och någon repa, så är det säkert ett renoveringsföretag, som köper.

Sedan skapas ett flera gånger dyrare utställningsexemplar, hett eftersökt av solventa köpare. Kanske någon av dem redan anmält intresse för just en sådan bil.
Ibland är köparen dock en privatperson - men med avsikten att nyttja just ett sådant företag. Och det är inte billigt att nå upp till det exklusiva skicket.

Det gamla svenska draget av bruksbilstänkande står man främmande inför.

Dessutom: för tyska fabrikat betalas nästan alltid mera - än för utländska i samma skick.

De tyska mc-ägarna, däremot, är mera körglada – t o m när det gäller riktigt gamla modeller.

tisdag 31 oktober 2017

Ford V8 Pilot - en litet ovanlig engelsman

Brittiska Fords efterkrigsversion av U.S. Ford V8, bortsett från den första serien, var försedd med den beprövade '85-hästarn' som här var extra pigg med bokförda 90 hkr. Till utseendet mest lik amerikanska Ford 35-36 men lägre och allmänt trivsammare. Fjädringen byggde som förut på stela axlar, men vägegenskaperna var bättre. Det gick att köra fort även på kurviga vägar. Såvitt jag minns användes den i England som polisbil. 
Bromsarna var hydrauliska framtill och mekaniska baktill - en inte ovanlig brittisk lösning. Produktionen varade 1947-51.


Minns en heldag med Piloten år 1950. När min fars bil stod på verkstad för exempelvis bromsrenovering eller kannringsbyte, vilket tog någon dag, fick han under tiden en ersättningsbil, som jag alltid såg till att få bekanta mig med.
Ett positivt grusvägsminne, som verkligen lever kvar.
Grusvägarna sköttes av kraftiga vägskrapor, som man ofta mötte eller tog sig förbi. Jag kommer fortfarande ihåg vilka vägar vi unga använde som testbanor. Att idag pröva en gammal, dåligt underhållen, grusväg är inte detsamma - kanske med en modern bil dessutom.

Den mjuka fjädringen på de flesta US cars efter kriget hade man hunnit vänja sig vid - och bortse från. Lutandet i kurvorna tycktes illavarslande, särskilt för vagnar av fabrikat GM. Men det gick bra att bakhjulssladda ändå, även om lutningen överraskade i början.
Med Ford Pilot var man tillbaka till den mera stumma fjädringen och allt kändes stabilt och tryggt. Dagens förfinade vägsäkerhet med suveräna stötdämpare och dito väghållning fanns ju inte än.
Så allt skall ses i ljuset av alla snabba och vägsäkra bilar, som producerats sedan dess. 
Vad visste vi om dagens Clio, Superb eller Civic? Eller ens fenmersorna för den delen. Och det var tio år kvar till Volvo B18.

Andra ersättningsbilar jag minns var Volvo 1939 och Volvo PV 1951. 
Att köra en spritt ny Pilot idag skulle vara mycket trevligt - men helst på grusvägar!

En del av hyllan över skrivbordet har en etikett. Där står 'Månadens bil' och just nu tronar där en Ford V8 Pilot i skala 1:43. 
Minnen, minnen . . .

onsdag 25 oktober 2017

2017 diverse - del 4

Josefin, som kör BMW och HD (skriv "Hänt i veckan 2" i sökrutan) jobbar heltid på ett företag, som tillverkar stora reklamsjok som täcker kanske en hel vägg på en byggnad (arbetsplatsen är en hangar!) och som får beställningar från USA ibland - hon har därför inte tid till några (lika!) stora egna verk i konstens värld. Men ibland blir ändå något fullbordat. Så vi for ner till hennes tillfälliga utställning på Länsmansgården i Åkersberga. Virkade tavlor och serier med olika tryck fick vi se.
 
- Jag ser inga röda "såld"-märken, sa jag. Har du inte sålt några?
- Jovisst har jag det, men jag hänger upp nya på deras plats, sa hon.  
- Så bra! Hur som helst så tycker jag bäst om vikingaskeppet. Man är väl historiker!


Vi besökte det privata konstmuséet Artipelag på Värmdö, nära Gustavsberg.

Jag tyckte själva byggnaden var ett konstverk i sig, mycket påkostad.
Fin utsikt från en altan också. 
Någon tycks förbereda ett livsfarligt hopp - men det blir liksom inte av . . .

(Kan bli fler foton vad det lider.)












Vi har en extra dörrmatta, som ger våra gäster litet uppbackning. Det kan bäst översättas med "Hej snygging". När man själv kommer hem, blir man litet gladare, faktiskt, trots att man vet att den ligger där. Man fäster sig vid hälsningen - och avstår från spegeln.

Slut.

lördag 21 oktober 2017

2017 - diverse - del 2

Det är ganska gott om hästar i området. Den gamla gården bredvid har också inhyrda hästar för stall och bete. Ibland återanvänds gamla vagnar, där barn och vuxna kan få sig en åktur. Vi är också vana vid att ägaren tar ut dem till bete, cyklande med ett grepp i grimman på hästen som travar bredvid.
Rofyllt är det, trots att hästarna får fnatt ibland och hämningslöst galopperar hit och dit över gärdet.

 Det var bilutställning på Långnäs, dvs Bollnäs festplats. Här en Ford T racer från 1919. Det fanns tuffa topplock som tillbehör och annat som samverkade för mera kraft. En boat tail-modell var denna också, minsann.
En del jippon var det också. Man kunde t ex gissa/uppskatta den tid (sekunder?minuter?) det skulle ta för en bilmotor att utan olja och vatten köras på högt varv, tills den skar ihop. Eller: hur långt kommer man ute på vattnet med en snöskoter i full fart?

Bilutställningen klarade sig utan regn, men annars var (regn)molnspaningen ett så gott som ständigt inslag.





Man försakade inte solen, när det blev en del innejobb. Vi tog bort innertakets tråkiga, vita plattor. OCH all papp plus ett par hundra nubb! Brädorna måste ha varit golv en gång, tror vi. Här börjar grundmålningen.

Regniga dagar ibland är okej för Selma, som gillar att rita och måla.  

onsdag 18 oktober 2017

April till september 2017 (diverse) del 1





Snöfallet börjar - och dystert mörkt är det i Solna den 15 april.
Trodde det var drivremmen som slirade, men det var generatorn, som gett upp. Tog oss med möda (E4) från motorvägen upp till Gävlebro. Bärgning (var det 20 år sen sist?) till verkstad i Gävle. Gamle vännen Sven Karlsson var turligt nog ledig och kunde hämta oss och bagaget till stugan nära Kilafors. Det är vi ännu tacksamma för.


Vi lägger om det gamla trädgårdslandet - hälften blir gräsmatta.

Mellan våra korta besök i början kan sådan här blomning vara förbi.

I mitten Sven Karlssons Packard Clipper 1946. Vi deltog i MHS' rally i Bollnäs.



söndag 8 oktober 2017

Fotobevis från förr



Det dök upp ett bildbevis!
Visste att min far blev bilägare några år efter giftermålet 1926. Men vilket fabrikat?
Foton finns verkligen, men bilen är så gott som helt skymd – så även här.

Den här ganska usla kopian gav ändå (med lupp) några ledtrådar till Chevrolet – kylare, stänkskärmar, stången med nummerskylten bl a.
Dessutom finns ett svagt minne av (som sagt) ett annat foto och ett lika svagt minne av att det är en Chevrolet (på samma plats, fastän bakifrån). Där syns suffletten nedfälld.

Det torde alltså vara en Chevrolet 1926 Superior Touring, här parkerad intill villan på den plats som sommartid var den vanliga. Den fanns i familjen 1930-31. Sedan såldes den.
I stället lånades vid behov en modernare Cheva (-31) fram till 1936. Då blev det en egen Ford V8 -34. Sedan ständigt bilägande livet ut.

Chevrolet Superior, tillverkad 1923-26, hade en 2,8 liters fyrcylindrig motor på 26 hkr.

Försäljningstvåa i USA efter Fords T-modell. Men året efter, alltså 1927, blev ett fantastiskt år för Chevrolet, då Ford stängde alla sina fabriker under hela året för att ställa om för den nya Ford A. Men då hette motsvarande modell Chevrolet Capitol.


Två Superior Touring 26:or (fr Google). Ev stötfångare var extrautrustning - eller monterad ändå i efterhand, eftersom den blev standard året därpå.



lördag 30 september 2017

10 Bodil


Har naturligtvis genom åren läst många böcker av kvinnliga författare. Och har ibland förvånats över hur väl de kunnat tränga in i männens psyke. Men de har väl sina erfarenheter. De har inte stått främmande för mastiga thrillers eller blodiga deckare. Eller romaner om vardagliga dramer eller biografier. Många har blivit miljonärer på sitt skrivande. (Liksom männen. Med likställda royalties, får man förmoda.)

Så har vi då Bodil Malmsten (1944-2016).
Jag tycker hon styr längs en egen väg med sina beskrivningar och funderingar. Hennes boende i växelvis Finistère i nordvästra Frankrike (i Bretagne, se foto) och i Stockholms Vasastad (eller -stan som alla säger) har färgat mycket av det hon skrivit, däribland boken ”Kom och hälsa på mig om tusen år” (2007). Den är som en loggbok av tankar och korta kåserier, som spänner över någon eller några sidor åt gången. Så man vet aldrig vad det ska handla om på nästa sida.
Ingen sida kan betraktas som tråkig eller svårtillgänglig. Något ytterst vardagligt bryts ofta av och tillägnas en djupare fundering, ibland med humoristisk underton.


 
Min beläsenhet är inte tillräcklig för att här jämföra henne med andra storheter eller ge en recension av hela hennes författarskap (närmare trettio böcker eller diktsamlingar) - eller alla de bortåt tjugo fina priser/utnämningar hon fick.
Jag nöjer mig med att saxa några bitar ur den bok jag nämnde.

Efter nyss upplevd födelsedag fastnar jag för hennes inställning till att fylla år . . .
”Födelsedag - en onödig knackning på axeln från döden, en överflödig påminnelse om ens dödlighet.”

Bodil är mycket intresserad av fotboll. Denna gång VM:

(Matchen Sverige – Paraguay)
De franska kommentatorerna uttrycker sig mycket respektfullt om svenskarna
– 'detta vackra lag . . .'
Och när de kritiserar, är kritiken distanserad och oaggressiv
- 'man skulle kunna säga att det brister något i attacken' .”
Kommentatorerna är rent av lyriska – och besatta av hur långa spelarna är.
'Den gigantiske målvakten!'
'Längst av alla spelare i detta VM.'
'Denne försvarsspelare är 1 meter och 97 centimeter! Lång!'


Det framgår inte vilken modell av Rover, som hon skriver om, men här är två tänkbara.













En modern människa med körkort kan behöva bil för både det ena och det andra. Det gäller i dagens värld på Europas landsbygd, kvittar vilket land man bor i.
Bodil ägde och körde en bil av märket Rover, som hon var mycket förtjust i.
En gång krockar hon med en annan bil med kvinnlig förare, som kör över mittlinjen och smäller in i hennes Rover. Oskadad men chockad (som kvarstod länge) känner hon att det var en varning efter alla gånger då hon själv slarvat men haft tur. Alla gånger då hon inte sett sig för – men någon annan gjort det. Alla änglavakter som bevakat hennes liv.
När försäkringsbolaget vill skrota hennes bil, blir hon rasande. Den skall repareras – absolut!
Den repareras för 4000 euro, men bolaget vägrar betala. Till slut kommer ett brev:

Madame,
som en följd av den olycka för vilken ni har varit ett offer den 8/12 2005 och med hänsyn till de omständigheter, som framgår av er dossier, kommer La Caisse Régionale d'Assurances Mutuelles Agricoles Bretagne etc etc (CRAMA) /dvs den regionala jordbruks- och försäkringskassan/, vars säte är beläget på 23, Bd Solférino i Rennes, att erbjuda er följande.
Taget i beräkning de element, vilka vi har till vårt förfogande, värderar CRAMA ärendet på följande sätt:
Utståndet lidande:  100 euro.

Bodils hus i Finistère.
 
När vattenverket skall inspektera rörinstallationerna i hennes hus, är hon orolig i månader innan. Hon skaffar fram ritningar och gör egna kontroller. Men när kontrollanten till slut anländer, så är det en trevlig ung man som mest intresserar sig för avrinningen. Dvs bland annat stuprännorna. Han anser att de är förträffligt placerade.
Sedan citerar jag:

Den unge inspektören tycker att jag har det trevligt hemma.
”Det är trevligt hos er”, säger han och det låter uppriktigt.
”Tycker ni?”säger jag, uppriktigt förvånad.
Det vanliga, när franska människor ser hur jag har det hemma, är en snyggt hanterad reaktion av fasa och den vänligaste kommentar jag har fått är att smaken är olika.

När Bodil rescenserar filmer, så ger hon omdömen i form av en eller flera Bodil (upp till tio). Hon ger filmen Red Eye sju Bodil. Osv.

Hon får 10 egna Bodil - det får hon!
 
Tillägg
”Kom och hälsa på mig om tusen år, så får vi se.” Så sa den ryske 1800-talspoeten Majakovski, när någon tyckte att hans dikter var för tillfälliga och snart skulle glömmas. Men egentligen håller hon inte med om uttrycket fastän hon använder det. Hon skriver vad hon skriver – sedan får någon annan ta över, skriver hon. Då är hon redan någon annanstans. De tusen åren blir ett hot mot att skriva en bok. Tacka vet hon det virtuella, det är flyktigt och svävande. Det kan utplånas. Man kan börja om. Menar Bodil. Trots alla böckerna . . .

torsdag 21 september 2017

Barndomsjämförelse


Det är tidigt 30-tal.
Kornknarren, runt 2 år gammal, har följt med föräldrarna på en söndagspromenad till den för tillfället obebodda herrgården i Uddeholm – cirka 500 meter från hemmet.
Egentligen var tillvaron ganska begränsad hemma på villatomten.
Visserligen fanns 'Uddeholms Gård' med brukshästar och 'bruks-kor', kanske med kalvar. Men ingenting ordnat för barn. Ingen 4H-gård. Överhuvud taget inga lekplatser. Ingen badplats för barn utan att ro nästan en kilometer – över Rådasjön. Inga skidbackar utom i skogen i vanliga skidspår och en och annan liten kulle. På vintern var sjön kraftigt isbelagd (t o m för bilar och travtävlingar). Där var det sparkstötting som gällde.
Men om sommaren skrapades det vägar för leksaksbilarna i det översta gruset på gårdsplanen. Resten fick fantasin ta hand om.

Och nere vid sjön hade Kornknarrens far mellan två björkar ordnat en rejäl gunga med högt upp förankrade kedjor (alltså inte rep), som gav en lång och kittlande sving. (Dom är ju löjligt korta på de flesta lekplatser.) Ett sätt att gunga, som Kornknarrens barn på samma sätt fått njuta av vid det numera sålda torpet i Värmland.

Marknaderna några gånger om året var roliga. Ibland var de samtidiga som de små kringresande nöjesfälten. Som hade karusell, rutschkana och några stånd för klassiska övningar (pilkastning!) och kanske till och med en trollkarl.
Och på sommaren, någonstans, någon gång – flera mil bort - fanns kanske Cirkus Scott!


 
Det här är Tore, också två år, Kornknarrens yngsta barnbarn. Han bor några mil norr om Stockholm. Han har roligt på villatomten men är också en erfaren lekplatsbesökare. Att fantisera på en traktorsits gillar han. Hans lager av intryck i vår moderna tid är sjufalt större. Allt omsätts till hans egna villkor. T ex ser han verkliga bilar parkera i rader. Så det måste leksaksbilarna också göra.

I en stor platta i ett rum i hemmet (!) kan han se rörliga bilder med glimtar från roliga och underliga världar. Men barnböckerna med varsam orientering av mor eller far har ändå hög status. Men sagoböckernas (som man sa!) betydelse var nog större för Kornknarren, som inte kunde uppleva allt det andra, som är vardag för Tore.


 
Det här är Selma, som är Tores storasyster och som fyller sex år om någon månad.
Om det fotograferas, när Selma leker – inne eller ute – så är det okej. Men ett foto rakt av på anvisad plats är inte populärt.
”Det är svårt att hitta ett, där hon inte ser plågad ut” säger hennes mamma. Godkänt här i alla fall!



 















Dagis – liksom nu förskolan – har nog gett henne mer stimulans än hon annars skulle ha haft, äldsta barnet som hon är. Tore, också van vid dagis, tjänar nog en del på den förebild hon utgör.
Selma har förmågan att kunna koncentrera sig tillräckligt länge för att lära sig ett och annat ganska tidigt.
Bland annat gillar hon att rita och måla.




 
Bilarna har just mötts. Detaljer finns med – inte minst på traktorerna längre bort.






Små berättelser i bild produceras utan större besvär. 
Stavning – ja det blir en senare fråga – men att göra sig förstådd går bra.

onsdag 13 september 2017

Tur och otur


Uddeholm, UHB, var en av Sveriges största koncerner rörande skog och stål. 
Ledningen, förankrad i samhället Uddeholm (utan någon dithörande industri), hade en bilpool med några chaufförer, som beställdes vid behov. Men de flesta hade också egna bilar för mera privata körningar.
Personkemin och den sociala biten gjorde att cheferna höll sig mest till samma chaufför (och bil).
En av chaufförerna körde (och skötte om) en sjusitsig Buick 90 Limited 1938 med den stora raka åttan.

Ja, hur såg bilen ut egentligen?
Det var alltså en Buick Serie 90 som på nedre bilden, men med ett ovanligt akterparti, s k slant back, som på den övre bilden. 
De flesta köpare ville ju ha den utbyggda kofferten för mera bagage.

Kornknarren nu 'på landet' har inte resurser att hitta ett foto av ett sådant ekipage.
Men skall återkomma senare om möjlighet gives. 

(Google-foton)





Med denne nämnde chaufför hade Kornknarren nått en viss bekantskap, som räckte till att få en provtur vid ratten. Det skedde i Karlstad och vi var på väg in till stan på den raka infarten norrifrån via Råtorp. Hastighetsmätaren visade över 70. Chauffören påpekade att det gick litet för fort, när vi närmade oss skylten ”Tättbebyggt samhälle”, dvs försiktighet - men ingen fartgräns.
Aldrig - vare sig förr eller senare – har känslan av upplevd hastighet varit mera diffus . . . det var nämligen miles-mätare! 75 miles motsvarar 120 km. Det blev till att bromsa, förstås. 
Körkortet var bara någon månad gammalt och vanan vid 'gången' (dvs – i detta fall – märkbar hög fart)) hos tyngre bilar med tystare motorer, ja, den saknades ännu.
En viktig erfarenhet!

JAP 500 cc 1931
Sonen till ovan nämnde, mycket förstående, chaufför, sysslade med att trimma de gamla motorcyklar han kom över. Att själv trimma motorcyklar var vanligare bland det yngre folket än nu. Och enklare! Det fanns lättviktare (det var väl upp till 125 cc ? även om 98 cc var vanligast), men det var ingen utmaning. 500 cc Husqvarna, JAP och kanske Panther låg bättre till.
Här handlar det om en JAP (enligt fotot).
Grabben hade avslutat maskinjobbet och det skulle provköras. Eftersom det var strax före jul var Rådasjön tillfrusen men väntade fortfarande på den första snön (så var det förr, nämligen). Sjön erbjöd en dryg mils raksträcka med blank is. Att köra rakt fram gav inga problem och att vid över 100 susa förbi en pågående bandymatch (litet ”show”!) - det var avsikten.
Allt gick bra så långt, men mitt för bandyn låg en förlupen timmerstock fastfrusen i isen. Att gira – ja, stocken undveks på centimetern när – innebar, att ekipaget välte och kanade i evighet liggande på isen, till slut utom synhåll. Brännsåret på benet under avgasröret ökade på känslan av total antiklimax. Men bandyspelarnas råa skratt hörde han nog inte.
Frampå vårkanten, när det var snö på isen och bandyplanen var skyfflad, var det dags för en ny uppvisning. JAP'en var vackert lackad i gult och blått med någon kromad detalj. När han stannat vid planen, kom spelarna fram för att beundra. Men med så många tätt inpå, brast isen och långsamt försvann både grabb och mc under ytan.
Han drogs upp, blåfrusen redan innan efter ditresan, medan cykeln fick bärgas senare.
Oturen kan vara envis ibland!

torsdag 7 september 2017

Två tänkbara

                        Alternativ 1:  " -  Varför har vi stannat?"      Räddade.

                        Alternativ 2:  " -  Dra i nödbromsen!"           Rädda.

måndag 28 augusti 2017

En vintrig utflykt


Hittade en gammal annons! Volvo Amazon – med det ljusa taket till vilken färg man nu i övrigt valde. Så mycket som skrivits om denna bil av folk som kan sin sak - ja, det gör att man avstår från diverse data.
Men något kan väl ändå skrivas, t ex att det var bara i Norden som modellnamnet fick användas. På Kontinenten fick den bara ett modellnummer, t ex Volvo 121 osv. Mopedtillverkaren Kreidler ägde där rätten till namnet Amazon.
Och att den kanske skickligaste reparatören, som Kornknarren kände till - och använde sig av i många år -  körde Pv-modellerna som bruksbilar. Tills Amazon kom in i bilden. Den var lättare att reparera, tyckte han. Speciellt ett kopplingsbyte tog mindre tid.

Mitt i en bytesserie - det var i mitten av 80-talet – satt Kornknarren några veckor med en Amazon 66'a i normalt bruksskick. Det var vinter och det skulle bli en stor militärmanöver öster om Klarälven i mellersta Värmland. Området innefattade även vårt dåvarande torp i Älvsbacka med tillhörande mark. Dvs om man inte skriftligt meddelat att man ville ha sina ägor fredade från tunga fordon, förläggningstält m m. Värmlandstidningarna hade haft mycket publicerat om detta – med support om hur man kunde hindra intrång. Men av de torpägare, som berördes, bodde några i andra län och nåddes ej av detta 'upprop'. En granne ringde och meddelade att stora plogfordon höll på att böka omkring vid vårt torp. 
Det blev nattkörning dit och snabb kontakt med befälet. Och tillverkning av förbudsskyltar vid infarten m m. Det blev ingen förläggning, men plogarbetet hade redan ägt rum. Under den djupa snön fanns bärbuskar, rabatter och barnens sandlådor m m. Allt gav nu bilden av en parkeringsplats. Snöhögen var enorm och var inte borta förrän i början av juni. Det blev litet pappersjobb och ett ampert besök på regementet i Karlstad. Så småningom kom några tusenlappar i ersättning.
Det var olämpligt att mena att alla, som inte skickat in ett 'nej', hade godkänt de militära förläggningsplanerna.
Med Amazonen gick det undan – och det fanns ju en anledning att 'stå på'.

tisdag 15 augusti 2017

Gamle Prinsen, kamrat på vida färden . . .


Monacos Prins Rainier utstrålar belåtenhet och även gemytlighet, kanske kamratlighet gentemot alla som gillar gamla fordon. Med alla hans bilar, fler än 100 stycken, köpta eller överlämnade som gåva, skapades ett förnämligt privatmuseum.
Här lutar han sig mot, som det tycks, en Lincoln från det sena 20-talet. Till Lincoln hörde alltid Gorham Silver Greyhound som prydnad på kylarlocket – även om den också användes av icke lincolnägare. (Rolls-Royce's maskot, Spirit of Ecstasy, applicerad på andra bilar, är dock mycket sällsynt.)
Numera är prinsen död och begraven, men hur är det med veteranbilarna? 



Vykortet postades för 20 år sedan av vännen Jan. Och det där med 'Polaren' antyder väl hur nära vi står varandra, oberoende av samhällsklass, i denna alltmer föränderliga hobby.

måndag 7 augusti 2017

En formgivning före sin tid


1935 De Soto Airflow Sedan, med en av den stora publiken ratad formgivning – före sin tid.

"Orestaurerad lågmilare med sexcylindrig, tystgående sidventilmotor. Treväxlad med överväxel. Välvårdad inredning (tyg) med instrumentbräda av mahogny.
Ljusgrön randning matchar en mörkgrå lack.
Mycket angenäm att köra."

Denna faktatext finns på baksidan av kortet, som är distribuerat av New Jersey Antique Auto Museum.
Från Jan Älfvåg till Kornknarren år 1979.

onsdag 2 augusti 2017

Antar att vägen finns kvar . . .

Enligt vykortets tryckta text: Stekenjokk, norra Jämtland. Antecknat: 1975. 
Upptäcker hur länge sedan det var sedan Kornknarren besökte fjällen i genuina Norrland. Inte på 2000-talet i alla fall. De långa transportsträckorna mellan det intressanta och vackra tycks avskräcka. Men man vet aldrig.
Det är ju roligt att köra bil, så vägen kan bli målet. Med karta på gammalt vis utan Google kan det bli en och annan överraskning.
Alla fjäll är inte likadana.
Bara det . . .

onsdag 26 juli 2017

Att minnas dem alla . . .


Det finns konkreta påminnelser om den allierade landstigningen (invasionen) i franska Normandie den 6 juni 1944, i slutet av andra världskriget. En sådan är denna vidsträckta, amerikanska krigskyrkogård nära kusten där det hela ägde rum.
9385 stupade har här fått sina korsprydda gravar och ett påkostat monument. Det finns många andra minnesmärken i Normandie. De allvarligaste tankeställarna är nog krigskyrkogårdarna. 
USA har aldrig brustit i ärebetygelser för sina stupade. Men nu kvarlevande veteraner (t ex från insatser i Irak) har det däremot inte så lätt, många med psykiska besvär. På dem kan synen vara en annan, konstigt nog. Bland hemvändande från Vietnam blev antalet självmord större än antalet stupade i det långvariga kriget (70 resp. 60 tusen.)

1600- och 1700-talets svenska arméer firade stora segrar på främmande mark, främst i Tyskland och Polen. Förlusterna i de mångåriga striderna kunde vara betydande. Inga krigskyrkogårdar finns kvar för de tusentals stupade. Men monument och minnestavlor och något museum underhålls fortfarande lokalt på några platser (mest för 'historieturister), t ex Lützen, där Gustav II Adolf mötte döden 1632.

Här hemma finns inte mycket till hyllningar till dem som försvarat vårt land. Det har ju i modern tid inte handlat om erövringar utan om att hålla våra gränser intakta. Våra långa havsgränser gör att det mest gällt marina förluster. Intill Sjöfartsmuséet (En spektakulär erinran i sökrutan) i Göteborg finns väl så gott som vår enda monumentala hyllning. Men det finns också minnestavlor på platser för militära flygkrascher och andra olyckor inom vårt försvar.
Nog finns det nu anledning att se till att vi inte glömmer dem som stupat i arméns insats i Afganistan - men inte heller dem som överlevt!

(Klicka gärna för större format!)

torsdag 13 juli 2017

"Fådda vykort"

Vittbereste vännen Jan har haft vänligheten att då och då genom åren skicka en vykortshälsning. 
Det handlar om vår tid innan mail och sms. Med reklamansvar för i ordning VW, Renault och till sist exportreklamen för SAAB blev det ständiga resor med hotell, möten och konferenser. Inte precis några semesterhälsningar! ”Sidney avslutat – nästa vecka Bali, Jakarta och Singapore” kunde man få läsa.

Vad som skrevs hade bara ibland anknytning till kortets motiv – ett motiv som dock gav Kornknarren en angenäm utblick mot den stora världen. I stället kunde det handla om Motorhistoriskt Magasin, som vi båda jobbade med på den tiden.
Ett litet urval kommer bland de närmast följande inläggen.


Hongkong på kvällen och på dagen.
De som rest överallt påstås ranka Vancouver som den vackraste staden i världen. Men Hongkong kommer som god tvåa, Och Stockholm som nummer tre! Alla är städer vid vatten. Hongkong tycks försvara sin plats.

Enkelriktad gata i New York i början av 80-talet.
Kan det vara två Chevor närmast? Caprice taxi, alltså.
Så här, bl a, skriver Jan: "Det finns inget som Manhattan: ljudet av de viskande V8:orna störs tyvärr av när hjul och chassi slår i alla potthål i gatan."

Nöjsamt tillägg
En episod, som vi har roligt åt än idag och som illustrerar hur åratals resande ger ett jäktat drag även i den privata planeringen:
Det var tre månader sedan vi sågs. Jan uppenbarar sig plötsligt på min arbetsplats. Han säger : "Hej. Jag har sex minuter. Kan vi gå mot bilen?"

onsdag 5 juli 2017

En samlarglimt


Några decimeter lång är denna modell, Mercedes 540 K 1939 ”Autobahn-Kurier”.
Den såldes enligt uppgift på en auktion i Malmö 1995 för runt 40 tusen svenska kronor.
Tillverkad av Tipp & Co. Sällsynt, förstås, och välgjord.

Är modellbilarnas samlargeneration inte lika aktiv numera? Kornknarren betraktade sig tidigare som något så när insatt i utvecklingen. Men med eget vikande intresse försvinner aktuell info.

I vitrinskåpet märks en viss oro bland de utvalda resterna av 1:43'or. "Kommer inte ambulansen tillbaka? Eller jeepen?" -- "Lugn, ni är inga dyrgripar – och dessutom fick ni förra sommaren en ny kamrat." (En gammal buss, faktiskt.)

Alla Viking-modellerna (skala HO) lever sitt eget liv i ett annat skåp. Som delar i ett diorama känner de föga oro.

onsdag 28 juni 2017

"Farväl - och på återseende!" - En historielektion.

Den 27 oktober 1981 skedde den sensationella grundstötningen av en sovjetisk ubåt i Karlskronas skärgård. 

Det var en båt av den s k Whiskey-klassen, 1000 ton, byggd 1956, fullt stridsutrustad med, som det visade sig, torpeder med kärnstridsspetsar. 
Den kunde avsiktligt eller vid en eventuell olycka utplåna hela Karlskrona och mera därtill.


Ubåtens beväpning – när den offentliggjordes vid en presskonferens - skapade stor oro även internationellt.

Det ryska befälet flyttades över till en svensk torpedbåt och förhördes under sex timmar, allt medan den ryska marinstaben rasade och skickade ett dussin stridsfartyg mot området. 
En ren felnavigering hävdade man från ubåtsbefälet.

Gåsefjärden, där U137 (ryssarna hade en annan benämning på båten) kört upp hårt på ett grund, spärrades av helt. 
Det behövdes nog, för en rysk högsjöbogserare närmade sig för att säkra ubåten och påbörja en flottdragning. Den avvisades dock av flera svenska ytfartyg plus vår ubåt Neptun.
 ”Håll gränsen!” var statsminister Fälldins (numera nästan bevingade) ord.
Redan den 29 oktober lyckades man från en tullkryssare, parkerad intill ubåten, med under däck dold utrustning bekräfta strålningen från kärnstridsspetsarna. Därefter föredrog man att snarast komma överens med ryssarna om en återlämning av ubåten. Säkrast så!

Efter fem oroliga dagar drogs båten av grundet och eskorterades till den svenska territorialgränsen. Vid överlämnandet yttrade chefen för den väntande ryska eskadern något till 'de svenske' att fundera på: ”Farväl – och på återseende!”
 
Sovjet hävdade hela tiden felnavigering som orsak till intrånget. Resonemangen, även senare, har varit många. De flesta ger inga poäng till de ryska förklaringarna.

Exempelvis:
X/. En mycket högt uppsatt officer, tillika navigationsexpert, fanns med ombord på U137.
Knappast nödvändigt om det inte gällde (hemliga) specialuppdrag med precisionsnavigering.
XX/. Å andra sidan spanade sovjetiska flygplan efter ubåten på den position, längre ut till havs, där den angivit att den befann sig. Men kanske den spaningen var ett medvetet spel? 
Dock: de grunda fjärdarna i Karlskrona skärgård (ca 10 m) skulle ha uppenbarat felnavigeringen på ett tidigt stadium. Eftersom kontroll av djupet ju har ständig prioritet för alla ubåtar.
Inför detta argument sade man sig ha förväxlat den svenska kusten med den polska(!). Ubåten hade fyra separata navigationssystem. Men samtliga var ur funktion, etc.
XXX/. Viss svensk inspektion av ubåten medgavs. Man råkade då upptäcka detaljerade sjökort över Karlskronas skärgård. Dessa smusslades dock snabbt undan.
 
Sammanfattningsvis – vi 'höll gränsen' mot vår store granne i öster. Vi undgick en atomsmäll. Karlskrona finns kvar.



söndag 18 juni 2017

Man sväfvar fram . . .




















































 Ja, allting är relativt – och det var det väl även på 20-talet. Mjukare fjädring och bättre väghållning än framför allt Ford T, 20-talets mer eller mindre terränggående 'folkvagn'. Minns en passagerares råd, när man hamnat vid sidan av vägen: ”Bäst att gå ned till halvfart – för nu blir det grövre skog.”
(T-Forden var tvåväxlad, hel- och halv.)


Någonstans i Småland 1967.
På hemväg från MHS' propagandautställning i Växjö. Ett T-projekt bakom en bensinstation. Vännen Kurt kollar. Ett fynd om det vore idag. Kornknarren har hört att nu är T-Forden populärare igen (efter en svacka). Apropå att grannklubben AHK samlar 80 ekipage före 1920 vid ett rally just för dessa årsmodeller, visserligen av alla märken - men ändå!

Över till Kissel - som man nöjde sig med att säga – med start redan 1907.
 (Overland får vänta så länge.)
I mitten av 20-talet var Kissel en omtyckt bil bland den tidens kändisar och idoler. Den beprövade raka sexan med 41 hkr fanns nämligen då i en läcker Speedster-modell, som köptes av bl a Greta Garbo, Mary Pickford, Douglas Fairbanks, VM-boxaren Jack Dempsey (tungvikt) och flygaresset Amelia Earhart
Hon blev pilot innan hon tog körkort för bil! Alltid främst och bäst – som hon ville vara – körde hon sin Speedster över amerikanska kontinenten som första kvinnliga förare. Hon sinkades mycket av landsbygsboende, som ville titta på (den knallgula) bilen, ge anvisningar om bästa vägval etc. Familjen skulle flytta från Los Angeles – det var orsaken. Systern tog tåget, men modern valde Amelia med Speedstern. Fadern var inte aktuell. Tidningsrubrikerna följde den läckra bilen hela vägen till Boston.
 
Kissel kastade in handduken 1931 i efterdyningarna av depressionen i USA 1929. Medan den parallella tillverkningen av båtmotorer hängde med till 1935 – då uppköpt av West Bend.
Kissel hade lagt vantarna på namnet Mercury. Rättigheterna fanns kvar 1939, när Ford skulle lansera Mercury som en lyxigare modell - över Ford de Luxe men under lyxbilen Lincoln. Ford gavs tillåtelse. Betalade förmodligen en avsevärd summa.
Mercurius som ursprung var romarnas skyddsgud för handel och köpmän.