fredag 21 september 2018

Äventyr i Stilla havet

Premiärminister Winston Churchill och president Franklin Roosevelt hade under andra världskriget kommit överens om att dela med sig  när det gällde vidareutveckling av atomvapen. Nästan tio år efter Hiroshimabomben hade USA hunnit utveckla en s k vätebomb med kanske 100 gånger större verkan. Provsprängningar var ett måste och i början av 1954 skulle en sådan ske i norra Stilla havet.
Britterna skulle stå för mätningarna av de farliga, luftburna partiklar, som man visste skulle utvecklas i samband med sprängningen. 

Ett brittiskt jetdrivet tvåmotorigt bomb- och spaningsplan, Canberra B2, fanns redan på plats i Darwin, en hamnstad på Australiens norra kust. Canberra var känt för sin höga hastighet och för operationer på höga höjder, nästan oåtkomligt för den tidens attacker.
Piloten, flyglöjtnant J O Thomas, och navigatören, Chalkie White, utvaldes och flögs civilt till Darwin. Planet, som där väntade på dem, var utrustat med specialfilter för uppgiften och även extra tankar med drygt 4000 liter bränsle.  
Inte den blekaste aning hade vare sig pilot eller navigatör om vad som förestod eller vart de skulle flyga planet. Men Thomas fick en bok med koder, där ett antal mellanlandningar avslöjades efter hand i tur och ordning. Dock fick de veta, att deras Canberra var en ersättare för ett likadant plan, som med samma uppgift försvunnit utan spår en vecka tidigare.
Nåväl, bortsett från att de fick vända tillbaka en gång på grund av elfel och en annan gång fick vänta flera dagar på reservdelar till ett skadat landningshjul - så nådde de fram till den sista mellanlandningen. 
Deras föregångare hade försvunnit under just den allra sista etappen, den som nu återstod för Thomas och White - en liten utflykt på bara 400 svenska mil. Där skulle tydligen deras egentliga uppgift avslöjas.
För att minska bränsleåtgången flög de på 14 tusen meters höjd. Detta till trots stötte de på ett fruktansvärt tropiskt oväder med farligt kraftig turbulens. De steg ytterligare tusen meter, men situationen var densamma. Planet utsattes för extrema påfrestningar.
Två av omformarna från lik- till växelström, som höll navigations-instrumenten igång, fungerade plötsligt inte - liksom deras radiosändare. Endast basinstrument som kompassen och mätarna för höjd och hastighet var brukbara.
Våra vänner i cockpit beslöt sig för att vända mot öar som de passerat för någon timme sedan. På lägsta höjd borde de inte missa en ö om den överhuvud taget låg på deras kurs. Sikten var i stort sett obefintlig med störtregn av och till.  Efter en timme på trettio meters höjd över vågorna såg de palmer svischa förbi alldeles intill planet. Det var, visade det sig senare, atollen Ayling Laplap, tillhörande Marshallöarna. 

Den blev deras räddning. En kilometer långgrund sandstrand borde räcka för en nödlandning. Ett vattendjup för hjulen på 20 cm gjorde att planet stannade redan efter 500 meter. Puh!

Efter avklarad nödlandning taxades planet längre upp på stranden.
 Öns invånare tog hand om dem och några seglade med en s k utliggare ca 15 (land)mil för att nå en annan ö med en amerikansk bas. En flygbåt av typen Catalina skickades för att hämta Thomas och White. 
Deras hemliga uppdrag var av sådan dignitet att en högt uppsatt amiral följde med Catalinan, som efter landning på grund av korallrev inte kunde komma närmare stranden än några hundra meter. Trots de mycket hajrika vattnen kring ön beordrades de att simma ut till flygbåten. 
Iförda endast sina kalsonger slog de den dagen - enligt egen utsago - samtliga olympiska simrekord innan de nådde Catalinan. Dessutom sade de sig vara de enda någonsin, som gjort honnör inför en amiral - med kalsonger som enda plagg!

Kornknarren undrar litet 
efter att ha hittat ovanstående (här förkortat) i ett nummer av den brittiska månadstidningen FLY PAST, årgång 1994.
--  Om öns invånare var hyggliga nog att ge sig iväg många mil för att skaffa hjälp - varför tvingades våra vänner simma ut till flygbåten? Det fanns ju tydligen mindre båtar på ön.
--  Ombord på flygbåten fick de väl veta vad deras spolierade insats handlade om? Förr eller senare i alla fall.

--  På 50-talet - i jetålderns början - hade man tydligen inte fått bukt med ovädrens påverkan på elutrustningen. Där låg kanske orsaken till den spårlöst försvunna Canberran veckan innan. 
--  Kanske de också tvangs nödlanda - men utan att ha funnit en ö med en lämplig sandstrand?
Slutligen: --  på moderna kartor heter ön Borg Island. 

måndag 3 september 2018

1998 - och en ny Camaro . . .

1998 
- två år kvar till 2000-talet och dess uppgradering av familjebilarnas vägegenskaper, hastigheter och elektroniska hjälpmedel.  En Golf, t ex, blev lika effektiv som en gammal Porsche.  Så hjälpmedlen för att hålla bilen kvar på vägen förfinades - till glädje för alla nya körkorts-innehavare, som utan vana måste hantera dessa små raketer.

 1998 
- och sonen Filip tar studenten!  
Eftersom Kornknarrens bilintresse ynglat av sig, så blev en lämplig studentpresent en dag (eller var det ett dygn?) med en Chevrolet Camaro.  Än så länge en vagn med känslan av - om inte King of the Road, så åtminstone Prince of.  
Jag minns att han tog med sig en kompis och körde så länge avtalet gällde.
Det var en omtyckt present hos många familjer.  Det dröjde in i augusti, innan dagen med Camaron kunde realiseras.

Det var nuvarande Circle K, som kommit med denna omtyckta hyresidé.