onsdag 29 maj 2013

Trädgårdar hit och dit


Bild från vår sommarhusträdgårdMest för regnbågens skull! Hyfsad gräsmatta, dock. Och en gästande Vectra, en rostfri bil från saltfria Gotland.
Samt en Ölandstok, en härlig, härdig art, som blommar till långt fram på hösten. Rekommenderas!


 

En liten del av vår trädgård.
Vill man hålla gräsmattan i trim, så får det inte regna så ofta som 2012 (apropå regnbågen).
Alla vet ju att det inte är någon höjdare att klippa, när gräset är blött. 

Det är 200 meter till en större sjö med båt och bad. Här är det kallt och ingen tanke på att bada.




















Ibland drömmer jag om en naturlig trädgård. Och jag smakar gärna (i hemlighet) på tanken på det orörda; till och med delar av vår stugtomt.


Men det mer eller mindre igenväxta hör oftast till villor eller stugor, som ligger utan kontakt med andras puts och ans. Där bor folk som tycks önska sig mera direktkontakt med den vilda naturen med björnar, vargar och älgar. Romantiskt, fritt från insyn, intill en liten, fiskrik sjö. Möjlighet till bär- och svampplockning, där man i nedböjt läge tittar upp och får se en björn 25 m bort. (Händer i Hälsingland!)
Förresten – vem har inte läst om Den Ensligt Belägna Stugan i samband med tidningsreferat om rån eller ännu värre saker. Så var det med den romantiken.
  

              

        













Efter älgspaning per bil
på skogsvägarna, kommer vi sällan hem utan att ha sett en eller flera älgar.
Vad koll på björnar beträffar, så tycks säkraste kortet att få syn på en – eller rent av möta - vara att cykla. Vid möte handlar det då om att – överraskad som man blir – stanna men inte stå där och glo, utan att vända cykeln och trampa hemåt, dvs oftast nedförsbacke. Såvida man tyvärr inte redan är på hemväg! Inte bra.

Apropå björnar – erfarna domptörer på cirkus hävdar, att en björn är det utan jämförelse mest opålitliga och därmed det farligaste djuret att dressera. Tigrar och lejon vet vad som händer, om dom trilskas – och rättar sig därefter. Men en björn kan låtsas läraktig och medgörlig, kanske ett par år, för att  angripa, när den plötsligt tycker att det har gått för långt. Det senaste jag läste om, var när domptören försökte lära sin björn att åka skridsko. Trots halkan lyckades björnen bita ihjäl sin (erfarne) domptör.
Kolla - så här lätt kan man ta av dom!







(Ur Gary Larson, The Far Side Gallery)



onsdag 22 maj 2013

Norr Mälarstrand - då och nu

















Norr Mälarstrand på Kungsholmen i Stockholm. Husen på fotot stod färdiga 1931. Men först 1940 började man anlägga den långsträckta parken mellan husen/gatan och vattnet, dvs Riddarfjärden. Några större anstalter för detta syns inte (klicka på fotot för större format), varför det måste dateras till kanske mitten av 30-talet. En rad med stora segelbåtar vid förtöjningsbojar syns också. (Klicka och kolla!)


















Så här ser det ut idag från ungefär samma plats. Många av träden, som planterades på 40-talet, lever farligt idag med allvarlig lutning mot vattnet. Promenadstråket längs vattnet är mycket frekventerat på kvällar och veckoslut. Strandcaféerna har då långa köer.


















De flesta av husen är bostadsrättsföreningar, där de större lägenheterna går för mångmiljonbelopp. Utsikten från gavellägenheterna mot fjärden och med Västerbron och Södermalm i fonden är magnifik!



Med fyllnadsmassa och god planering har man skapat bredare körbanor och åstadkommit p-platser mittemot husen hela vägen utefter större delen av denna långa gata. Dessutom en cykelbana och nära vattnet en lummig gångväg.




























Här promenerar man med trafiken väl avskiljd. Den lilla bronsskulpturen en bit bort heter Fabeldjur och kom på plats 1975. (Skulptris Margot Hedeman)
Gångvägen smiter (närmare Stadshuset) tyvärr alldeles förbi en bensinstation och därefter följer ett något mindre idylliskt avsnitt.
(Egna färgfoton.)

fredag 17 maj 2013

Idyll med Citroën


Citroën 2 CV – efterkrigstidens T-Ford. Många versioner, alltifrån bondens grönsakskärra till  upptäcktsresandens trogna vän – från den behändiga stadsbilen till unga människors leksak.
Med ett i finurlig enkelhet oöverträffat fjädringssystem. Billig i drift och bekväm för sin storlek.
Och inga svårigheter med att hålla hastighetsbegränsningarna.




Här en picknick och en god bok i allsköns ro. En härlig vy, som dröjer sig kvar . . .

















 (Efter vykort av munmålaren Alton Jackson)

torsdag 9 maj 2013

Ett motorstopp på Sveavägen


Så stod jag där på Sveavägen en dag på 60-talet med min MB 170 S parkerad längs trottoaren.
En Isotta 1929 stannar dubbelparkerad intill Mersan. Som i en maffiafilm kliver två män i mörka kostymer ur och lyfter på halva motorhuven (tvådelad) och står där rådvilla. Motorstopp, tydligen. Jag kunde inte låta bli att kasta ett öga. Inte varje dag man kommer nära intill en sådan farkost!

Men det var inte vilket öga som helst. Det var ett "kontrollöga”, som efter de unga årens plutonchefsskola och kadettskola hade vanan att spana efter saker som inte stämmer, t ex oknäppta knappar eller damasker, osäkrade vapen eller otillräckligt antal reservmagasin i midjefodral - och kanske förändringar i terrängen, som röjde fiendens närvaro.

Trots min mera romantiska än mekanikeranknutna syn på en Isotta med motorstopp hade jag helt enkelt ett visuellt övertag. Genast såg jag att en av länkarna till gasspjället inte låg i rätt läge för full verkan. Ur Mersans verktygsväska hämtade jag en plattång (delvis mot hettan) och en skruvmejsel. Så den dyrbara, sällsynta bilen, kunde strax rulla vidare. En handtryckning av den kallsvettiga föraren och en klapp på axeln av (antagligen) ägaren signalerade en - tycktes det – djupt känd tacksamhet. Ett visitkort till en advokat fick jag också – om jag ”någon gång behövde”. 


Isotta Fraschini 1929. En nummerplåt, gömd bakom stötfångaren??? Kanske stötfångaren är eftermonterad – den var ofta extrautrustning på den tiden. Eller monterad för fotots skull. Andra förklaringar finns nog också.














Som det har visat sig – förmöget bilinnehav står inte alltid i paritet med tekniskt kunnande.
Men snart är vi väl alla tekniska idioter. Handfallenheten inför en modern bil med motorstopp är ju uppenbar. Och en egen felsökning är – kanske bortsett från soppatorsk eller överhettad motor – så gott som utesluten.
 

söndag 5 maj 2013

Den bästa motoroljan?



Några år körde jag Mercedes med karossbeteckningen 124 - mycket trevliga och rymliga bilar. 
Men en av dem (från 1987, vit, 4-d, femväxlad, bensin, 18 tusen mil) drog olja (upptäckte jag efter köpet), misstänkt mycket i förhållande till dess fina skick för övrigt. Enligt instruktionsboken rekommenderad olja användes.

Fick rådet (ej av Mercedes!) att pröva PENNZOIL motorolja. Ett enda olje- och filterbyte räckte. Sen var det problemet ur världen. SANT !!!


Så det är med stor glädje jag publicerar denna återfunna annons. Oljan fanns inte – av förklarliga skäl - på etablerade mackkedjor. Men hos vissa oberoende verkstäder fanns den – och finns kanske än.

Jag gjorde aldrig någon undersökning om varför oljeförbrukningen var så hög. Problemet var ur världen, helt enkelt.