fredag 28 november 2014

Duesenbergannonsanalys

"Fantastisk båt - den ska jag köpa!"




































Dagens stillbildsannonser (obs!) om bilar ser inte ut så här.
Ingenting får numera distrahera betraktaren, dvs den tänkta spekulanten. Inga tankeutflykter om en vacker båt, t ex. Man visar bara bilen.

Men i TV's reklamfilmer, däremot, ser man en massa udda grejer i början, där man inte kopplas till vad som skalll säljas. Det skapar förväntan på helt andra saker än - i detta fall - bilar.
Först fiskar folk (köpa fiskedon? – ja, det kanske man borde . . .), sedan ordnas en  picknick med goda pålägg (ser gott ut - är det Scan?) vid en härlig strand (ser ut som Siljan – dit måste vi!).
Nej, det är VOLVO det handlar om, visar det sig till slut.
Utan den kan du visst varken fiska eller äta gott eller köra till en vacker strand.
Många har säkert stängt av innan Volvon dyker upp – för det tar ju en stund.
Fel ordning, tycker jag!

Bättre vore att börja med bilen - ”så har dom åtminstone sett Volvon, innan dom stänger av . . .”
Sedan kan man visa allt kul som man kan uppleva när man köpt den. Kanske med specialfack för fiskedon och kylbox för maten och Gps, så man hittar till Siljan – allt i grundutförande.

Förresten
– vart tog humorn vägen?
Låt oss säga att det rör sig om en (annan) bil, vars image bygger på fart och sportighet – men inte den värsta och inte den dyraste. TV-reklamen visar när den står främst vid ett rödljus med tre filer. Alla har stannat. Det blir grönt och vår bil drar ifrån dom andra utan problem. Speakerrösten konstaterar det och påpekar att de andra bilarna var familjebilar med svagare motorer.
Då ser man i närbild 'vår' bils belåtne förare vid ratten, vänd mot kameran, sägandes (med glimten i ögat):
”Visst – men man väljer väl sina offer . . .”
Det skulle åtminstone resultera i att man kom ihåg vilken sportbil det var fråga om - och ett gott skratt dessutom.


Duesenberg tillverkades 1921-37 i Indianapolis, bland de dyraste i USA, från 1926 i en 'trio-koncern' med Auburn och Cord, där Auburn (nu en mycket dyr veteran, om man hittar någon) var en billig bil. 
Minifakta om Duesenberg 1928 (som i annonsen).
Modell X. Rak åtta, 100 hkr, topphastighet 150. Förstärkt bränsletryck om så behövdes. Hydrauliska bromsar.  
Dito 1929-37.
Rak åtta, 265 hkr.
Topphastighet varierande, beroende på vikt och utväxling, men den gjorde i alla fall 120 på tvåan.
Modell med kompressor (från 1932) 'SJ' eller utan, 'J'.
Bilar från samma år kunde se olika ut, eftersom välkända karossbyggare anlitades, t ex Barker och Murphy.

En kvalitetsbil rätt igenom med få medtävlare och naturligtvis prismässigt oåtkomlig för de flesta.
Och en härlig slogan - som rimmar t o m!

lördag 22 november 2014

Mercedes 170 S - en förfinad arbetshäst

. . . har fått två nya bilder inlagda - allra sist.
Se Etikett 'Tyska bilar' i spalten här till höger!

Detta inlägg är nr 300 från begynnelsen i februari 2011. Firar genom att lyssna till en ljudinspelning från kupén i Buick 38:an, när det bär iväg från 0-80 på bruksbilsvis. Det var 1981. 
Yeehaah !! 

onsdag 19 november 2014

En körglad liten racerbil!


EFFYH
hette en körglad midget racer från 40-talet.
Namnet är taget efter konstruktörernas initialer - Folke och Yngve Håkansson.

Chassie i krommolybden, kaross i aluminium.
Motor JAP 1 cyl 500 cc, 42 hkr v 6000 varv. Placerad baktill.
Växellåda Norton eller Burman.
Hjul från FIAT.
Bilens vikt 210 kg.
Ovanstående specifikation avser när bröd. Håkansson byggde en egen miniserie med start 1947.
Det kom sedan ”kloner”, eftersom bröderna även sålde ritningar. Mindre avvikelser kunde dock få finnas. Vi har t ex Bardahl Special, Hult, R1500 och några till.
Litet mera utvecklade var Swebe, KG Special och Silverbird.
Det blev till slut c:a 50 stycken.
Vi hamnar på 1952 med alla ex inräknade.

Förtroendet att köra för Håkanssons fick Åke Jönsson,
 som här pysslar om 'sin' EFFYH.
 

























Omfattningen av det som nu för tiden kallas Formel 3 är oklar för mig. US och GB har en beteckning, s k ”midget racing” - och dit hör i alla händelser Effyh.

Nedanstående foto är från 1952 på Solvallabanan. Som vanligt beklagar jag, att jag inte kunde se in på 2000-talet, då bilden tydligen skulle blogg-publiceras. Större koncentration, bättre skärpa!
Men kameran var en gammal bälgkamera, där man höll kameran på magen och glodde ner i en liten sökare, stor som ett halvt (dåtida!) frimärke. 
Ett minnesvärt besök på Solvalla, troligen 1952.




























Det finns ju nu Retro Racing och andra rubriker för tävlingar med äldre bilar. Men på 70-talet var inte racerbilen EFFYH, 20 år gammal, det första märke som man tänkte på bland äldre racers. 
Men i Motorhistoriska Sällskapets styrelse fanns då Peter Kumlin, en riktig Effyh-fantast. Hans entusiasm för gamla bilar räckte gott till att renovera en EFFYH. 

Hans tävlingshistoria vet jag inte så mycket om längre, men på Google hittade jag nedanstående foto.
Det ser proffsigt ut, när han drar iväg ur en av kurvorna på Goodwoodbanan (i England).
Till slut fick han fason på grejorna – verkligen!






















Idag undrar jag varför jag inte hängde på Peters EFFYH-intresse (utanpå alla gamla 30-talare, som då gällde för mig). Roligt hade det varit – det begriper man nu!

måndag 17 november 2014

Stockholmsutställningen 1930 - 3:e ggn gillt!

- - - - -  har fått ytterligare två bilder inlagda, allra sist!
Se under Etikett Utställningar i spalten här till höger.

Detta inlägg har haft ett antal besökare per vecka hela året sen det skrevs.
Känns bra!

fredag 14 november 2014

Stockholm - igen!

Klicka för större format!






















Operan 1950.
Strömbron i bakgrunden byggdes 1949. 

Man kan se på bilparkeringen, att förkrigsbilarna fortfarande är vanliga. Någon efterkrigsmodell syns väl, t ex en Cheva Fleetwood, kanske en 46:a eller 47:a.  (Nedersta raden med grillen delvis utanför kortet.)

Intressant är också mannen som pysslar med karossöverdraget. Tydligen kunde man ställa bilen där så länge, att det blev aktuellt med en övertäckning.

Det var gott om förlängda modeller bland Stockholms taxibilar. Någon kan vi se i vänstertrafiken runt parkeringen. Den ljusa Ford 34:an är nog den äldsta bland förkrigarna.

Idag finns där bara en stor rondell.
Punkt och slut.

måndag 10 november 2014

Vackra Stockholm - före kriget

















Här är Slussen bara tre år gammal!
Detta trafikens klöverblad invigs i oktober 1935.
Ett skönt flygfoto, som ger en bra bild över ett nytt trafikmaskineri. Det finns under all trafik en öppen del med en verklig sluss för förbindelsen Mälaren – Saltsjön.

Nu är vi över ett decennium in på 2000-talet och fortfarande finns inget slutligt avgörande beträffande ombyggnad eller bevarande (fast förstärkt i så fall). En arkitekttävling om det nya är avgjord. Det var väl en söndagsmorgon, medan skönhetsrådet sov just en sådan sömn.

Modeller har byggts och visar på dålig verklighetsförankring. Exempelvis hus som skymmer utsikten över vattnen och breda avenyer med markant stigning. Förtrollande vackert solsken på ytor som kommer att ligga i skugga. Och vart tog båtarna vägen?
Vissa förberedande arbeten har påbörjats. 
Men nu föreligger ett överklagande med så mycket i bagaget, att det kanske blir en genomgripande reparation i stället. Men slitaget finns där varje dag i evighet, amen, så det hastar med beslutet.
Ett beslut som jag - och många med mig - hoppas ger en reparation av det vackra i stället för en förfulande nybyggnad.

tisdag 4 november 2014

Allt enligt order! Del 10 = sista delen.





































Bilden talar för sig själv. T h kadett Weslien. T v en blivande yrkesofficer, faktiskt.
I albumet står det ”Bara ett bloss – det är den sista jag har.”

Ingen antipropaganda än på många år. Kornknarrens lungor har dock aldrig fått besök av detta gift.

Tillägg
Om man tänker sig en trägen, 40 år gammal, rökares lungor uppskurna vid obduktion, fotograferade - och fotokopiorna, starkt förstorade på en filmduk tvångsvisade för skolelever - då skulle nästan alla dra sig för att att börja. Andra skulle sluta. För så hemskt är det.
Under 60-talet kunde sådant beställas från försäkringsbolaget Skandia. Det använde jag mig av. Sen fick man hjälpa en del likbleka elever upp från golvet, där de ramlat ihop. Några hade rusat till toaletten. En del flickor, som inte själva rökte, grät öppet å sina mödrars vägnar: 'Mamma kommer att dö!'






































Denna enkla matsäck gjorde gott under många pauser i övningarna. Det var sällan kaffe i termosen – mest mjölkchoklad, faktiskt. Två släta bullar utan smör. Kallades de kommunalarbetare? Svagt minne av det.

Det får bli seriens slutvinjett!
---------------------------------------------------------------------------------------

Tja - funderar på ett PS.
I så fall en faktiskt sann men ganska tragisk historia från den tiden utanpå det vanliga. (Men det är komprimeringen, som är det jobbiga.)

måndag 3 november 2014

Allt enligt order! Del 9.

Kadettskolan på Karlbergs Slott i Stockholm innebar en sex månaders vidareutbildning med vpl officer som slutmål. Dvs lägsta graden = fänrik (i händelse av krig), förutsatt att man tjänstgjorde en månad vid regementet efter kadettskolan.
Det fanns en sommarvariant med sköna dagar nära Tylösand i Halland ELLER en stenhård vinterlinje, inkl några veckor i Vännäs nära Umeå. Övningar på skidor i 30 graders kyla – jojo!
Den linjen var ett måste för dem som skulle bli yrkesofficerare. Där halkade jag med – obestämd, som jag var, om kommande yrkesval.
Tiden på kadettskolan har jag skrivit om i ett inlägg 2011-maj-22 (se Bloggarkiv längre ned till höger).

Men på bilden nedan är allt över, och vi marscherar på Torsgatan en marsdag 1949 (efter Vännäs) i snömodd och töväder från Sth Central tillbaka till Karlberg. Kornknarren, svettig i väderomslaget, nr 2 på trottoarsidan.
Muck inom en vecka!




































Tillägg
Dagarna innan hade jag fått veta att min far just köpt en Chevrolet Stylemaster -47, visserligen för flera tusen mer än vad den kostade ny – men ändå. Det var ont om U.S Cars, vill jag lova. Redan 3000 mil betydde föga i sammanhanget.
Och så är en sådan modell av Chevrolet med på bilden - just då - av alla Stockholms bilar!!
Nästan mer än tillfälligheternas spel. Engelskans ”weird” passar bra, tycker jag.


Men i januari hade det varit en bal på slottet.
Allt var inte bara ansträngande!
Klicka för större format?
























Fotot är nedskuret till en tredjedel– nån måtta får det vara. Kornknarren framme till vänster. Medbjuden dam (med blomma i håret) var Ulla Palmqvist. Hon var från Karlstad, men jobbade i Falun. Undrar om hon fortfarande mår bra?
Långt hår tillhörde inte damernas mode. Möjligen har dock någon håret 'uppsatt'.
Tillställningen var strikt som attan – t o m arméchefen var där. Ingenting fick gå snett.
En låååång måltid, tal av skolchefen och litet dans på slutet. Fosterländska sånger också, minsann. Slut kl 24.

Tillägg
En kamrat hade druckit för mycket och kräkts ner sin fina uniform. Ett par av oss lyckades få in honom i det stora duschrummet (10 takduschar i rad). Vi ställde honom där med uniformen på. Den blev mycket ren, men hade, genomblöt, antagit en mörkare nyans. Vilket inte märktes i det stämningsfulla ljus, som rådde, när vi uppsträckta samlades inför ”Du gamla, du fria” och taptot. Kanske droppade det litet sakta nere vid skorna.
En skandal i hans CV hade därmed undvikits. Han gick vidare i sin officersutbildning och blev en bland de bästa.

söndag 2 november 2014

Allt enligt order! Del 8.

 GRUPPEN SOM ALDRIG DÖR
– det är texten under fotot i det gamla albumet.

Kamratskapet i plutonchefsskolans tredje grupp – ja, det var totalt, kan man säga!
Skriver nedan några rader om dem som jag minns bäst.
























Bakre raden
Nr 2 fr vänster – Östen Andersson från Karlstad. Tävlade i brottning. Lyckades efter några månader få byta regemente från ett i Norrland efter depression, orsakad av intensiv hemlängtan. Han var gift och frun bodde i Karlstad, där ju vårt regemente var beläget. Men väl hos oss gick allting bra!
Minns en lustig grej om Östen. Han slog vad med oss andra (25 öre per man), att han kunde klara en plutonsuppställning inför en övning, klar för strid med vapen och hjälm – med knallgula, civila skor! Alltså utan att befälet anade, att det var fråga om ett vad.
Han upptäcktes förstås – och större häpenhet inför anblicken av egna skor har aldrig visats, varken förr eller senare! Befälet gick på hans spel och hans blixtsnabba byte till marschkängor, som naturligtvis stod redo innanför kasernporten. För det antogs ju, att han rusade till sitt skåp på logementet för att byta.
Deras överseende kunde kanske bero på en tveksamhet om Östen verkligen hämtat sig från sin tidigare mentala svacka.

Nr 3 är Ulf Wikman från Stockholm. Han gisslade ofta officerarna med intrikata frågor – och kom ibland helt fräckt med bättre förslag.

Nr 4, Kornknarren, och nr 5, Stickan Hansson från Åmål, försökte ofta komma i samma patrull. Vi var fysiskt jämbördiga. Vi hängde med i samma tempo, vilket var viktigt. Det fanns alltid en bortre tidsgräns.

Främre raden
Först till vänster Åke Johansson från Värmlandsnäs. Han köpte en mc när allt var över och hälsade på i Uddeholm några gånger. Han tog flygcertifikat också – skulle kanske bli trafikpilot. Det berättade han, när vi något år senare satt i hans rum på Karlbergsvägen (Sth) och drack ljummet, saftsmakande Nyköpings brännvin.
En patrull skulle skickas ut en gång och ledas av Åke - Det började skymma och skogen var tät. Av kompanichefen Hellman fick han frågan "Är ni skogsmänniska?". Bäst att svara ja, tänkte Åke. - Vi hade roligt åt denna förmodade, nya människotyp!  

Näst längst till höger Rune Jonsson, sedermera Björshammar, som redan hade en lärartjänst (i Sunnemo?), vilket medgav tjänstledighet med 60% av lönen i behåll för militärtjänst eller studier.
Så när vi hade 2 kr per dag, levde han ett behagligt liv - utöver "gratis mat och husrum” som vi andra.

Slutligen längst t h  Öberg från Säffle (hette han Kjell? Var han kanske från Grums?) - aldrig trött!
Bar även andras vapen (utöver sitt eget) ibland – t ex vid vintermanöver och andra dagen utan sömn. Plockade ris och stubbved i skogen intill (om det var en längre paus och långt till fienden) och gjorde upp en rejäl, värmande eld, när de flesta av oss satt i snön med skidorna på och bara stirrade.  
Kanske kan han själv eller hans barn googla på Öberg från Säffle/Grums? - och känna sig stolta!

Namn på övriga i samma följd:  Sjöberg, Ståhl och Gullborn.

lördag 1 november 2014

Allt enligt order! Del 7.

























Man kunde se Karlstad med kyrka och allt från logementsfönstret. Men det förutsatte, att man avlägsnat all is på insidan, för någon nämnvärd värme tillhandahölls inte.
Forsgren har sett packlistan!
























Ibland skulle vi öva tre-fyra dygn miltals från regementet och bo i tält, max 20 man i varje. Oftast medfördes extra tält, så det blev mindre trängsel.
Någon gång var det fråga om s k manöver, som varade c:a 10 dagar och täckte stora områden.
Helge West stretar på som alltid. Det egna gevärets kolv syns hitom den nedre väskan.
























Om granatkastare skulle medföras, måste någon bära granaterna - plus den egna packningen.  Övningsgranaterna i sina plåtväskor var i stort sett lika tunga som de ’riktiga’.

Men vår pluton var alltid en spaningspluton med lätt utrustning - dvs kpistar - ifall vi blev upptäckta och inte hann undan. Helst skulle vi ta oss långt bakom fiendens linjer med bärbar radiosändare, där generatorn drevs med vev.  
Ett läger i djupa skogen med patruller utskickade i lämpliga riktningar. En fördröjd patrull kunde finna lägerplatsen tom! Man räknade med högst tre timmar innan platsen var avslöjad genom pejling av vår radiotrafik. Betydde ny lägerplats, alltså, och långt från den gamla.