torsdag 16 februari 2017

Ingeborgs liv och leverne. Del 3, sista delen!


RESORNA TILL VÄSTKUSTEN
Fiskebäckskil var på den tiden en badort på Västkusten i paritet med Mölle, men mera lämplig för västra Sverige. Det var ju ganska långt till Mölle.

Badrestaurangen och hotellet.
Första gången var 1933 med Kornknarren som liten grabb med far och mor  - alla tre som passagerare i en Ford V8 1932. Det måste ha varit en kupé, så trång som den var. Kalla klippor, salt vatten, blåsigt och på kvällen ensam vid ett bord på Badrestaurangen (kanske var det Societetssalongen), när de vuxna svävade bort i dansens virvlar. Inte så minnesvärt!
(Vykorten med badrestaurangen har publicerats i en detaljerad historik över samhället från äldsta tid till 1980-talet. Vykortet med P-platsen har publicerats i Automobilhistoriska Klubbens medlemstidning Autohistorica.)
Klicka gärna på bilderna för större format.
Badrestaurangen vid slutet av 20-talet.
Men Ingeborg hade nog mycket roligt, förtjust som hon var i alla sorters danser.
Senare, i mina tonår, räckte det inte med slowfox och foxtrot, som grannflickorna lärt mig. Nej, alla varianter av gammaldans måste man också kunna. Jag minns hur vi till vevgrammofonen skuttade omkring på golven i villan i polka, hambo och schottis - och vals förstås. Till slut var hon nöjd och jag kunde våga tacka ja, om det kom en inbjudan till middag med dans. Jag var tillräckligt all round!
Så kom året 1938.
Den nya Ford V8:an skulle invigas med en semesterresa till Fiskebäckskil. De flesta villorna i samhället var byggda med en planlösning för sommargäster. Så skulle vi bo, var det tänkt.
 Men ett missförstånd hade gjort att vårt rum frös inne - och det var för sent att hitta ett annat. Första natten fick tillbringas i bilen, som helt saknade bäddmöjligheter. Det var på parkeringsplatsen på vykortet. Forden syns parkerad (vid en stolpe) med fronten mot fotografen på bilden nedan.

Här finns tillfälle till att känna igen 30-talare! P-platsen fanns kvar in på 60-talet.
Alltså något stela i lederna första dagen - men för övrigt fungerade allt utmärkt.
Vi gjorde en del utflykter - med båt och med den egna bilen. Därför är det verkligen anmärkningsvärt, att vykortsfotografen besökte platsen en dag då Forden fick vila. Det måste räknas som en högt graderad tillfällighet
Vykortet kan också härmed årsbestämmas till 1938.

Det blev mycket att berätta om för vänner och bekanta. Jag tror nog att dessa resor var mer euforiska än en nutida familjs veckoresa till Thailand.

(Det hann att bli en sista resa till Oslo också, innan kriget kom.)

FRÅGOR I TIDEN,
som visar en litet allvarligare sida hos Ingeborg.

Efter andra världskriget befann sig den kristna kyrkan (i stort) i en trovärdighetskris. Den hade varit för 'flat' inför alla grymheterna, ansågs det. Den danske prästen Kaj Munk tog bladet från munnen under den tyska ockupationen och hans predikningar var skoningslösa. Ganska snart mördades han av tyskarna utan rättegång. Munks öde spreds över Norden. Skulle nazisterna börja skjuta präster? Trots att Sverige stod utanför kriget, var vi undfallande mot - och kompromissande med - tyskarna, åtminstone de första åren av kriget. Den solkiga manteln borde tvättas ren, var det många som tyckte. Det skulle ske genom ett närmande till vanligt folk. Männen, som styrt kyrkan i alla råd och församlingar, var komprometterade.
Det måste bli kvinnornas sak att stå för uppryckningen. En av de främsta i denna förändringens vind var teologen Margit Sahlin, född 1914. Hon skulle ha kallats religiös feminist idag. (Ännu fanns inga kvinnliga präster.)
Hon reste runt i Sverige – hennes besök bland Domnarvets bruksarbetare är omtalat. Hon motsatte sig den 'maskerad' som kyrkan uppvisade.
Hur det nu hade gått till, kanske hade det varit en brevväxling – men plötsligt (runt 1950) satt hon vid vårt middagsbord i uddeholmsvillan! Tror att Ingeborg fann det stimulerande att ta del av Margit Sahlins idéer, även om hon inte praktiskt deltog i någon fortsättning.
Sahlin prästvigdes 1960 i den allra första omgången kvinnliga präster i Sverige.

Det fanns en annan mera sekulär rörelse, ”Moralisk upprustning”, M.R.A. (Moral Rearmament). Meningen var att man skulle konfrontera sin omgivning med begrepp som ärlighet och osjälviskhet för att låta dessa få större plats i det vardagliga livet. Något som inte var en enkel uppgift. Skulle Ingeborg med några ärliga, 'schyssta' väninnor bygga upp samtal med andra för att bättra på deras moral?
Ett stort steg i så fall i 1940-talets låsta och strukturerade, privata och yrkesrelaterade roller. De 'oärliga' fanns dessutom oftast högre upp i hierarkin och gick inte att komma åt. För det måste ju ske på ett förtroligt vis.
Ingeborg lämnade MRA åt dess eget öde. Runt omkring henne fanns några ärliga och vänliga väninnor – det fick räcka.

LITET ROLIGT SKA MAN OCKSÅ HA.
Litet uppmuntran och litet spex i tillvaron var aldrig fel, tyckte Ingeborg. Det kunde spädas på, när de yngre systrarna kom på besök. Den skojfriska gemenskapen från barndomen fanns kvar. Min far log visserligen men suckade också  - ’nu börjar det igen’. . .
Den vighet som presteras på fotokopian krävde en särskild kameravinkel. Kameran måste ned på gräsmattan, helt enkelt. Den här gången är det mellansystern, som ligger i motsatt riktning på Ingeborgs rygg. Det gällde att försöka se litet ansträngd ut. Åskådarna bredvid betraktade det hela med milt överseende. Men vad gjorde det?




Det var fråga om ett trickfoto, där kopiorna kunde bifogas i brev som en kul grej. Eller för eftervärlden . . .












Det fanns många lustigheter att lära sig, där fingrar, händer, armar och ben utnyttjades. Även enklare trollkonster med kort eller mynt. (Som Kornknarren har lagt på minnet.) Men att skoja på det viset var för en del familjer en orimlig tanke. Huga - Vart tog värdigheten vägen?

ATT MÅLA AKVARELLER
blev det mindre tid till. Det fick räcka med att ge pianolektioner och att väva. Och några förmiddagar i veckan arbetade Ingeborg på Samskolan - osäkert hur många år. Men antagligen till och med krigets första hälft.
Alla hennes verk tycks ha försvunnit, utom några som hon målade i tidiga år.
Nedanstående (utan rätt fokus, tyvärr) målades hösten 1924 vid 21 års ålder. Det var året då hon började sin anställning på Samskolan.


  Härmed avslutas exposén över Ingeborgs liv och leverne.
Hon blev inte så gammal (69 år) att hon hann förlora sin intellektuella briljans eller sin fysiska rörlighet. Minnena av henne grumlas därför inte av en sista fas av sjukdom och skröplighet.
Det gör att hon lättare framstår direkt ur ’livet som det var’ med sin egen blandning av humor och allvar.
Var det verkligen så länge sen?

onsdag 8 februari 2017

Ingeborgs liv och leverne. Del 2.

I Uddeholm i Värmland hade Uddeholms AB (UHB) från 1918 inrättat en samskola (dvs för både flickor och pojkar) med de tre första åren av den femåriga realskolan. Sedan – vid 14 års ålder -  ansågs eleverna tillräckligt mogna för att gå de sista två åren (med inackordering) i Filipstad eller i Karlstad. Under 30-talet tillkom två förberedande årskurser (efter folkskolans årskurs 2).
Skolan upphörde 1959.


I Uddeholms samskola fanns bara en klass per årskurs och i varje klass sällan mer än 5-6 elever. Det blev på så vis mycket av individualiserad undervisning.
Det innebar också att det kunde ställas många frågor på läxan till varje elev. Det var ju gott om tid för det.
Det kunde bli bakläxa, som då förhördes på nytt samma dag kl 6 i lärarnas gemensamma tjänsterum. Skoldagen slutade kl 2, så flera timmars ytterligare påläsning var möjlig. Bakläxorna gav ingen betygssänkning. Kunde man så kunde man.
Ingen kom undan. När eleverna flyttade till en annan skola (t ex i Filipstad) för de sista två realskoleåren, låg de flesta i det högsta skiktet av kunskap – drillade som de var.
Det var en 100-procentig pluggskola. Någon egentlig mobbning hanns aldrig med.
Dessutom var alla föräldrar något så när bekanta med varandra. Den som varit mindre kamratlig mot någon (även på fritiden!) kunde tvingas att ensam traska till den ledsna kamratens hem för att be om förlåtelse. Något som verkligen gjorde att man tänkte sig för.

Till denna samskola kom alltså Ingeborg sommaren 1924. Där undervisade hon under några år i flera ämnen. Men efter första barnet och en hemmaperiod blev det från mitten av 30-talet huvudsakligen ’Musik och sång’ och ’Teckning’ (som ämnet Bild hette på den tiden). Det blev några halvdagar per vecka.
Elevantalet översteg inte 35. En del år betydligt färre. Lärar(innor)na märks i sina stora hattar. Ingeborg längst till höger. Barnen hade matsäck med sig. Men  mjölkchoklad severades varje dag. 


Tycker att Ingeborg verkar modemedveten. Kanske storstaden Örebro hade haft ett inflytande.

(Alla bilder kan klickas på för större format!)














Ett av samskolans klassrum i mitten av 20-talet. Ingeborg undervisar i geografi. Ganska speciellt att det här fotot återfanns! Man kunde tro att övriga elever sitter längre till höger. Men klassen var helt enkelt inte större.

När Norge erövrades av tyskarna 1940, hade världskriget pågått i sju månader. Det fanns mera att tänka på.
Civilförsvarskurser, t ex. Vad sägs om ”Hur man släcker en eldsvåda”? Det skulle finnas material för detta i varenda villa och förstås i flerfamiljshus. Det var eventuella brandbomber från flygplan det handlade om. En kanske väl optimistisk men samtidigt patriotisk inställning. Ovana övningar för kvinnorna - men männen var inkallade.
Sen fanns jobb med basarer, där överskottet gick till Röda Korset eller direkt till våra inkallade soldater.

Kornknarren minns hur hans mor beklagade sin egen mor såsom alltför ’stationär’. Hon reste just aldrig någonstans utom till Uddeholm för att hälsa på. Men Ingeborg, som tyckte sig mera berest, nöjde sig ändå med bara Norge (några gånger). Men inom Sverige desto mer - från Norrland till Skåne.
Sen tillkommer många kortare resor - till Karlstad då och då, till Filipstad och till vänner i nordligaste Värmland. Och till Stockholm, till Göteborgsutställningen 1923 (ref här 2011, okt 10) och till Örebro, förstås.




Ibland besöktes föräldrarna i Örebro. Hon hoppades nog att hennes far skulle köra det aktuella ångloket. Hennes yngsta syster t h.









En resa med ångtåg till Storlien blev en besvikelse. Mulet och blåsigt hela tiden.



Inga femdygnsprognoser från SMHI. Man fick chansa. Dessutom vurpade hon i ett isigt skidspår och slog upp en läkt skada efter en trafikolycka (som passagerare). De snöiga vintrarna gav förstås tillfälle till lättare skidåkning i skogarna kring hemmet.  







Nu till familjens bilar.
Bilägandet var ett måste med många (bra betalda) tjänstemil för  Uddeholmsbolagets skogsaffärer. Min fars utökade ansvar för detta började 1936. Då inköptes en två år gammal Ford V8.



Hon gillade 34:an. Det påverkade hennes önskan att äntligen ta sitt körkort. Men när det väl blev aktuellt, skulle hon vänja sig vid familjens spritt nya 38:a - också en V8. Det gick visserligen bra, men året därpå kom kriget.
Att hantera gengasaggregat, som bilen utrustades med, intresserade henne inte.







Men till slut blev det bensindrift igen, även om tillgången var knapp. Och Ingeborg kunde återuppta körningen. Fotot är från 1948. Lappen på vindrutan var ett tillstånd att använda bilen även på söndagar. Hennes make hade varit fri från militärtjänst under kriget, eftersom han fått ansvaret för hela länets vedförsörjning – ett ansvar, som kunde behöva utövas alla veckans dagar (under flera år). Och som gav honom ofta återkommande huvudvärk resten av livet.

Kornknarren minns en resa 1946 med Ingeborg till Östra Ämtervik nära Frykensjöarna. Där inhandlades 'svart' flera påsar mjöl och litet socker av en bonde. Ransoneringarna var inte över än.




Chevrolet 1947.
Köpt vid 3900 mil år 1949. Den var dyrare än nypriset (ont om amerikanare!).








Ingen svårkörd bil, tyckte Ingeborg, men rattväxel var en nyhet. En förskräcklig massa tjänsteresor hade tillkommit för hennes make - alltid med bil, för det gällde oftast besiktning av skogsarealer för partiell avverkning (och köp). Och oräkneliga sammanträden, vanligen i Karlstad. Alltså fanns bilen inte tillgänglig för henne - kanske just när den hade behövts.


FORD SIX 1955 (favoriten)
Annat blev det med denna i mitt tycke mycket lyckade modell. Makens avancemang till koncernens virkesinköpschef innebar visserligen sammanträden i Karlstad, men betydligt färre. Och resorna ut i skogarna blev sällsynta. Det sköttes mest av andra.
Den blev också Ingeborgs riktiga favorit. Även om det gick väl fort ibland. Men farten var ju fri!
(Fast det har den egentligen aldrig varit: trafik, sikt och väglag har alltid funnits där . . .)


MERCEDES 219
Familjens sista bil var en visserligen välvårdad MB 219 -59, som ingen trivdes med. Den amerikanska blodtransfusionen satt där den satt. När min far avlidit 1965 (de hade flyttat till Karlstad) körde hon till sommarstugan (6 mil) några gånger. Det var allt. Sedan övertog hennes yngste son i mån av tid hennes ev transportproblem. Annars tog hon bussen. Bilen såldes förstås.

måndag 6 februari 2017

Ingeborgs liv och leverne. Del 1.

Bland Kornknarrens läsare finns släkt och vänner och det kan förhoppningsvis vara intressant för dem med den exposé som här följer.
Övriga får väl invänta de 'ordinarie' inläggen. Roligt har det i alla fall varit att leta efter uppgifterna och fotona.
De alldagliga motiven var inte så vanliga bland folk med kamera på 1910- och 20-talen. Det är inte många som skurar golv, diskar, rensar, krattar eller hänger upp en tavla. Genomtänkt skulle det vara. Man skärpte sig – med stort allvar. Så blev man förevigad! Kanske till och med i en fotoateljé.

Men det fanns yrkesfotografer, ofta knutna till en tidning. De tänkte annorlunda. En del av dem är världsberömda idag – eller deras verk, snarare.

Ingeborg Hidman hette hon, Kornknarrens goda moder. Hennes far var lokförare (välbetalt på den tiden!) och hennes mor var i sina yngre år lärarinna, sedan hemmafru. Familjen (inkl två yngre systrar) bodde i Hallsberg under hennes barn- och ungdomsår och senare (från slutet av 20-talet) i Örebro. Men då bodde Ingeborg i Värmland.

Fem år gammal. Specialkälke för snälla draghunden Dolly.


 Bäst att tala om vart man tagit vägen. Skriften med blyerts på baksidan av ett foto nu efter 104 år knappt läslig - därför ifylld för läsbarhet. De speciellt betonade initialerna siar om ett spirande intresse för teckning och målning (tycker jag).

 Här 14 år och går i flickskola i Örebro. Kusinen Allan Löthman har tecknat (1917).
Hallsberg - Örebro med tåg T&R varje skoldag under sex år. Man kunde lösa månadsbiljett. Med bostaden  längs tågets startsträcka i Hallsberg kunde man tjäna många morgonminuter genom att hoppa på tåget i farten i stället för att promenera till stationen. En dag var hennes far lokförare på det tåget. Han upptäckte sin dotters äventyrliga bedrift. En utskällning, förstås, och för hennes del i fortsättningen bättre koll på faderns tjänstgöringslista . . .

Efter lärarexamen (skriv 'Vegagatan' i sökrutan), kom hon, 21 år gammal, sommaren 1924 till den relativt nyetablerade samskolan i Uddeholm. Möjligen var lönen litet högre i denna privata skola och dessutom hade hon en moster, som redan tjänstgjorde som lärare i en annan del av landskapet.
(Hennes yrkesliv m m hör till del 2, dvs nästa inlägg.)




 


Med intryck från den tidens modetidningar – arrangerat, förstås, men ändå en verklighet.
















 
Hon gifte sig 1926 med en tjänsteman vid Uddeholmsbolagets s k skogsavdelning (till skillnad från järn och stål), Lorentz Dahlgren. Ateljéfoton finns, men jag väljer detta mera verklighetsnära.














 Här mycket glad med maken, som trots sin underordnade ställning vid UHB fick en rejäl tjänstevilla, några år gammal, som han behöll under sitt avancemang inom företaget alla år fram till pensionen.   ---  Nyinflyttade, säkert!













Ett vitt trädgårdsmöblemang figurerar på många kort i villaträdgården. En av stolarna kan passa för ett riktigt porträtt.































Kornknarren kollar växtligheten. Kanske fångas en humla i ett glas (tillfälligt förstås).
Ingeborg gillade att skapa perenna blomsterrabatter. Storstilat men symmetriskt skulle det vara.
Men inga färgfoton av prakten . . .
Rabatten gick i en båge åt höger tillbaka till den andra husknuten. Med åren avtog geisten. Det blev en enklare, tvärgående rabatt tvärs över tomten. Den skymtar på villafotot (längre ned). Det var ju en trädgårdstomt med möjligheter, 70x100 meter, med sjöstrand, roddbåt och brygga.

Under elva år födde hon fyra barn - två pojkar och två flickor. Här (1941) med det fjärde barnet, som föddes bekvämt på sjukhus – övriga hemma i sängkammaren. Nr 2, en flicka, dog efter två dygn p g a fel på lungorna.

Villan låg på en sjötomt. Det tycks vara familjens hund, som också vilar sig.










Andra världskriget är över. Inga allvarliga sjukdomar har drabbat någon i familjen. Trädgården i bakgrunden är uppvuxen och lummig. Men de kalla krigsvintrarna hade gått hårt åt äppelträden, som minskat från tjugofyra till tio.
Fotot andas tillförsikt. Uppklädda - kanske någon födelsedag? Även yngsta barnet, som nog hellre avstod.










En yrkesfotograf tillkallades för att dokumentera alla rummen, innan flyttningen till Karlstad. Året var 1963. Roligt att se t ex soffan, vars tyg Ingeborg vävde 1933. Den soffan finns nu i Kornknarrens hem. Tyget höll till 1984, konstigt nog, sedan omklädd några gånger. Några månader då och då fanns den stora vävstolen uppmonterad och igång. Nordisk Familjebok tar stor plats i bokhyllan.
Foto från 1954. Balkongen på verandan tillkom 1948, då huset fick en omfattande renovering.
Men elektrisk spis och centralvärme fanns från 1936. Dessförinnan kakelugnar och öppna spisar.


        En stund på sommarstugans trappa med två av barnbarnen (1968).
        Ingeborg avled plötsligt redan 1972.