torsdag 16 februari 2017

Ingeborgs liv och leverne. Del 3, sista delen!


RESORNA TILL VÄSTKUSTEN
Fiskebäckskil var på den tiden en badort på Västkusten i paritet med Mölle, men mera lämplig för västra Sverige. Det var ju ganska långt till Mölle.

Badrestaurangen och hotellet.
Första gången var 1933 med Kornknarren som liten grabb med far och mor  - alla tre som passagerare i en Ford V8 1932. Det måste ha varit en kupé, så trång som den var. Kalla klippor, salt vatten, blåsigt och på kvällen ensam vid ett bord på Badrestaurangen (kanske var det Societetssalongen), när de vuxna svävade bort i dansens virvlar. Inte så minnesvärt!
(Vykorten med badrestaurangen har publicerats i en detaljerad historik över samhället från äldsta tid till 1980-talet. Vykortet med P-platsen har publicerats i Automobilhistoriska Klubbens medlemstidning Autohistorica.)
Klicka gärna på bilderna för större format.
Badrestaurangen vid slutet av 20-talet.
Men Ingeborg hade nog mycket roligt, förtjust som hon var i alla sorters danser.
Senare, i mina tonår, räckte det inte med slowfox och foxtrot, som grannflickorna lärt mig. Nej, alla varianter av gammaldans måste man kunna. Jag minns hur vi till vevgrammofonen skuttade omkring på golven i villan i polka, hambo och schottis - och vals förstås. Till slut var hon nöjd och jag kunde våga tacka ja, om det kom en inbjudan till middag med dans. Jag var tillräckligt all round!
Så kom året 1938.
Den nya Ford V8:an skulle invigas med en semesterresa till Fiskebäckskil. De flesta villorna i samhället var byggda med en planlösning för sommargäster. Så skulle vi bo, var det tänkt.
 Men ett missförstånd hade gjort att vårt rum frös inne - och det var för sent att hitta ett annat. Första natten fick tillbringas i bilen, som helt saknade bäddmöjligheter. Det var på parkeringsplatsen på vykortet. Forden syns parkerad (vid en stolpe) med fronten mot fotografen på bilden nedan.

Här finns tillfälle till att känna igen 30-talare! P-platsen fanns kvar in på 60-talet.
Alltså något stela i lederna första dagen - men för övrigt fungerade allt utmärkt.
Vi gjorde en del utflykter - med båt och med den egna bilen. Därför är det verkligen anmärkningsvärt, att vykortsfotografen besökte platsen en dag då Forden fick vila. Det måste räknas som en högt graderad tillfällighet
Vykortet kan också härmed årsbestämmas till 1938.

Det blev mycket att berätta om för vänner och bekanta. Jag tror nog att dessa resor var mer euforiska än en nutida familjs veckoresa till Thailand.

(Det hann att bli en sista resa till Oslo också, innan kriget kom.)

FRÅGOR I TIDEN,
som visar en litet allvarligare sida hos Ingeborg.

Efter andra världskriget befann sig den kristna kyrkan (i stort) i en trovärdighetskris. Den hade varit för 'flat' inför alla grymheterna, ansågs det. Den danske prästen Kaj Munk tog bladet från munnen under den tyska ockupationen och hans predikningar var skoningslösa. Ganska snart mördades han av tyskarna utan rättegång. Munks öde spreds över Norden. Skulle nazisterna börja skjuta präster? Trots att Sverige stod utanför kriget, var vi undfallande mot - och kompromissande med - tyskarna, åtminstone de första åren av kriget. Den solkiga manteln borde tvättas ren, var det många som tyckte. Det skulle ske genom ett närmande till vanligt folk. Männen, som styrt kyrkan i alla råd och församlingar, var komprometterade.
Det måste bli kvinnornas sak att stå för uppryckningen. En av de främsta i denna förändringens vind var teologen Margit Sahlin, född 1914. Hon skulle ha kallats religiös feminist idag. (Ännu fanns inga kvinnliga präster.)
Hon reste runt i Sverige – hennes besök bland Domnarvets bruksarbetare är omtalat. Hon motsatte sig den 'maskerad' som kyrkan uppvisade.
Hur det nu hade gått till, kanske hade det varit en brevväxling – men plötsligt (runt 1950) satt hon vid vårt middagsbord i uddeholmsvillan! Tror att Ingeborg fann det stimulerande att ta del av Margit Sahlins idéer, även om hon inte praktiskt deltog i någon fortsättning.
Sahlin prästvigdes 1960 i den allra första omgången kvinnliga präster i Sverige.

Det fanns en annan mera sekulär rörelse, ”Moralisk upprustning”, M.R.A. (Moral Rearmament). Meningen var att man skulle konfrontera sin omgivning med begrepp som ärlighet och osjälviskhet för att låta dessa få större plats i det vardagliga livet. Något som inte var en enkel uppgift. Skulle Ingeborg med några ärliga, 'schyssta' väninnor bygga upp samtal med andra för att bättra på deras moral?
Ett stort steg i så fall i 1940-talets låsta och strukturerade, privata och yrkesrelaterade roller. De 'oärliga' fanns dessutom oftast högre upp i hierarkin och gick inte att komma åt. För det måste ju ske på ett förtroligt vis.
Ingeborg lämnade MRA åt dess eget öde. Runt omkring henne fanns några ärliga och vänliga väninnor – det fick räcka.

LITET ROLIGT SKA MAN OCKSÅ HA.
Litet uppmuntran och litet spex i tillvaron var aldrig fel, tyckte Ingeborg. Det kunde spädas på, när de yngre systrarna kom på besök. Den skojfriska gemenskapen från barndomen fanns kvar. Min far log visserligen men suckade också  - ’nu börjar det igen’. . .
Den vighet som presteras på fotokopian krävde en särskild kameravinkel. Kameran måste ned på gräsmattan, helt enkelt. Den här gången är det mellansystern, som ligger i motsatt riktning på Ingeborgs rygg. Det gällde att försöka se litet ansträngd ut. Åskådarna bredvid betraktade det hela med milt överseende. Men vad gjorde det?




Det var fråga om ett trickfoto, där kopiorna kunde bifogas i brev som en kul grej. Eller för eftervärlden . . .












Det fanns många lustigheter att lära sig, där fingrar, händer, armar och ben utnyttjades. Även enklare trollkonster med kort eller mynt. (Som Kornknarren har lagt på minnet.) Men att skoja på det viset var för en del familjer en orimlig tanke. Huga - Vart tog värdigheten vägen?

ATT MÅLA AKVARELLER
blev det mindre tid till. Det fick räcka med att ge pianolektioner och att väva. Och några förmiddagar i veckan arbetade Ingeborg på Samskolan - osäkert hur många år. Men antagligen till och med krigets första hälft.
Alla hennes verk tycks ha försvunnit, utom några som hon målade i tidiga år.
Nedanstående (utan rätt fokus, tyvärr) målades hösten 1924 vid 21 års ålder. Det var året då hon började sin anställning på Samskolan.


  Härmed avslutas exposén över Ingeborgs liv och leverne.
Hon blev inte så gammal (69 år) att hon hann förlora sin intellektuella briljans eller sin fysiska rörlighet. Minnena av henne grumlas därför inte av en sista fas av sjukdom och skröplighet.
Det gör att hon lättare framstår direkt ur ’livet som det var’ med sin egen blandning av humor och allvar.
Var det verkligen så länge sen?

3 kommentarer:

  1. Såg fö att jag var omnämnd i senaste numret av Motorhistoriskt Magasin. Roligt att Du kom ihåg detta!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hoppas på instämmande i det övriga innehållet.
      Bilägaren kan ju driva sin hobby och sitt intresse i stort sett som det passar bäst. Problemet gäller klubbarna - ska de orka driva en verksamhet med nya förutsättningar hela tiden? MHS står minsann inför ett jobbigt årsmöte kommande vecka.

      Radera