torsdag 31 januari 2013

Så ska man ha det!




































Pierce Arrow 1927  imponerar onekligen, med chaufför och allt, trots att den har fått en diskret placering i annonsen. Det var en dyr bil, dvs om man jämför med vad folk i allmänhet ägde, t ex Ford, Chevrolet eller Dodge. Men priset var bara hälften mot en Cunningham eller en Locomobile.
Men här lyfter man i första hand fram en förmögen och avslappad livsstil, som medger ett sådant köp.
 Å andra sidan – om man köper en begagnad, kanske på kredit, och glider omkring för att synas? Då borde det väl stå klart för alla, att man bor och lever som annonsen visar!

Dags, kanske, även för dagens reklammakare, att visa att den dyraste Porschen eller Mersan inte röner så stort intresse från de förmögna ägarna själva, som köpt dem – för det är ju en självklarhet som diskret vilar i trädgården.

Sådan bil – sådan livsstil?  Ja, allt det här känner vi ju till – se på en Porsche Panamera utanför Bukowskis – visst, visst. Det ska märkas att man har det gott ställt!

Men de allra mest förmögna borde kunna göra tvärtom, tycker jag. Det har förekommit och det kanske sker även nu. När racern MB 300 SL med sina måsvingar var i ropet privat, så kunde en chaufförskörd Lincoln 36:a eller en Packard 35:a dyka upp framför NK. Trettio år gamla, men vad gjorde det? Gott ställt kan man väl ha även utan en 300 SL. Fastän många trodde nog att det var fråga om en filminspelning.















 Lincoln -36 Brunn Phaeton


Jag minns när jag åkte i Cheva 47:an med min far. Hans uppgift var att (för en koncern, Uddeholm AB, där han var anställd) köpa skog att avverka för transport till sågverken. Ett stort ansvar med ”hundratusen i bakfickan”! De skogsägare som besöktes (med skog för miljoner – då!), bodde ofta i enkla gråa hus, där det omålade virket fått åldras av väder och vind. Rikedomen låg i skogen och marken – det räckte.
Men det förekom att någon hade fallit för frestelsen. Då kunde det stå en ny Cadillac litet undangömd i ett vagnslider vid skogskanten bakom huset.

söndag 27 januari 2013

En osannolik flykt


Tänker skriva om några sanna äventyr från andra världskriget. Här kommer det första som en förkortad version, fritt efter två gamla nummer av Svensk Flyghistorisk Tidskrift.

Söderut från Trelleborg, tvärs över Östersjön utanför tyska kusten, ligger ön Rügen.
Året är 1944. Där finns en tysk bas för framför allt flygbåtar. Vanligast är Dornier (Do) 24, ett robust flygplan med tre BMW-motorer på vardera 1000 hkr.















En skicklig flygmekaniker, som vet allt om dessa maskiner, har länge tänkt på att lämna kriget och fly till Sverige. Varför inte använda en Do 24? Ett halvdussin 24:or ligger för ankar på svaj ett par hundra meter ut på vattnet intill basens förläggningar, luftvärnskanoner och bryggor. Men det finns problem!
Dels har han alltid medföljt som mekaniker – ingen pilotutbildning,
Dels måste man vara två för att starta. Om man sitter vid spak och gasreglage, kan man nämligen inte ensam hantera startaggregaten, som finns i anslutning till motorerna.

Han har blivit smått förtjust i en estniska, som jobbar i en av matsalarna. Han tar risken och frågar henne – och visst – hon ställer upp. En tidig morgon med dimma – som snart skulle lätta – ror de två tyst och försiktigt ut till den flygbåt som ligger bäst till för start. Ankaret måste upp först, för när motorerna gått igång, kommer de inte åt ankarreglaget (det är ju vanligen sex mans besättning!). Med ankaret väl uppe märker de, att planet sakta börjar driva in mot stranden och bryggorna.
Det ingår inte i deras plan!
Frenetiskt jobbar de två med att starta motorerna. Hon slår på aggregaten och han sköter gasen. När propellrarna går några varv vid varje försök, hörs de allt tydligare i den stilla gryningen. Några officerare går ner mot stranden och ut på den närmaste bryggan och tittar häpna på planet. Vilken flygorder kan avse denna tidiga start? Flygbåten har nu endast 50 meter kvar till bryggan. Men då vrålar motorerna igång! Det gäller nu att taxa ut mot öppet vatten mellan de övriga förankrade planen. Allt går bra och vår man ökar farten till vad som krävs för att lätta. Officerarna förstår nu vad som är på gång och rusar upp till stabsbyggnaden för att beställa jaktflyg från fastlandet för att stoppa 24:an.
Äntligen vågar vår mekaniker dra spaken åt sig, och flygbåten lämnar vattnets motstånd - och det bär iväg allt längre bort från Rügen. Han nöjer sig med bara 15 meters höjd, så att det skall gå att landa när som helst. Han snuddar vid några fiskebåtar. Där tror de väl att deras sista stund är kommen, när planet närmar sig! Han ligger kvar på samma låga höjd för att försvåra eventuella attacker från jaktflygplan.
Trots att han aldrig prövat som pilot, går det hela som på räls. De förblir oupptäckta och efter en dryg timme ser han några öar framför sig – och en liten roddbåt. Han drar av gasen, sätter ner flygbåten, stänger av motorerna. Det är ett par fiskare, som ror drag. Flygbåten glider fram mot roddbåten, och han ropar ”Schweden? Schweden?” – Jodå, de befinner sig på svenskt vatten. De har hamnat vid Hällevik, söder om Sölvesborg.
















Flygbåten beslagtogs (men betalades också) av Svenska Flygvapnet. Den flögs upp till Stockholm/Hägernäs under överinseende av vår vid det laget mycket belåtne mekaniker. Han fick sedan lära upp några svenska mekaniker till att sköta om Do 24:an. Flygbåten fick svensk beteckning och var i bruk till 1951. Då hade vi köpt in några flygbåtar av typ U.S. Consolidated Catalina.

Flykten lyckades alltså. Vår äventyrare drev i många år en bilverkstad i Södertälje. Den modiga, estniska flickan försvann ur bilden. De blev aldrig ett par på riktigt.
Någon vecka längre fram, den 18 februari, kan du läsa en kompletterande fortsättning på den här historien!

torsdag 24 januari 2013

Shell och Berti
























Nostalgiskt foto från tidigt 50-tal av en ny bensinstation med bilar som blir omskötta av servicemän i uniform. På landsbygden hade turen kommit för de gamla, fristående pumparna utanför lanthandlarna att bli ersatta av riktiga bensinstationer. 
Det torde vara DKW F89 och Opel Olympia som vi ser här.   (Klicka på bilderna!)























En något ambitiös beteckning har Berti gett sin lilla ”busskiosk”. Vad man gjorde var ju bara att stanna på den breddade delen av vägen och handla något ätbart.
För inte kom väl någon söt flicka upp till bilen med det man med hög röst beställt av Berti? Men man satte sig kanske till rätta vid det lilla bordet, om det var ledigt – en flykt en stund från den varma bilkupén. Kanske fanns det möjlighet för några att äta i bussen, om det regnade.
Bilarna, ja - de närmaste är en Morris och kanske en Ford Anglia (eller Consul?).

Två bilder från det förväntansfulla 50-talet!   
(Foton ur När Sverige fick hjul - en mycket läsvärd bok!)

tisdag 22 januari 2013

Stockholm 1953
















En ganska pampig vy, tycker jag. Även själva kortet – 21.5 cm på längden.

Fotografen måste ha använt sig av ett fönster på Nationalmuseum. Huset med flaggorna är förstås Grand Hotel. Den stora byggnaden längst till vänster är Kungl. Operan och där bredvid ligger S:t Jakobs kyrka. Det som grönskar bakom båtarnas skorstenar är en del av Kungsträdgården. (Klicka på bilden!)

Man kollar bilarna och märker en del förkrigare både här och där. Svårare kanske att närmare studera människorna - mitt i deras vardagliga ärenden.
Två damer verkar ha en pratstund på soffan till höger. Att vi skulle se dem idag nästan 60 år senare – det visste de inte.

En sommarglimt mitt i vintern 2013!

lördag 19 januari 2013

U.S. Camping 1922


Att se sig omkring per bil började redan med de första bilarna. Att ta med sig mat och dryck och åka till en vacker plats blev naturligt redan från början – även om det inte blev en särskilt bekväm utflykt. Men å andra sidan – många hästdragna vagnar, som fanns överallt, bjöd inte heller på så mycket komfort.

På 20-talet började campingplatser bli ett normalt inslag i amerikansk motorism.


















Här anmäler man sig vid entrén till en camping strax utanför Denver, Colorado.
”Free” betyder ju gratis. Man tjänade väl en del ändå på annat, t ex livsmedel, trasiga däck (mycket vanligt då!) etc. Och förstås på folks sightseeing. Det blev tidigt vanligt med sådana bilar och bussar, som erbjöd platser för rundturer. Intet nytt under solen, kan man nästan säga!

Till vänster köpte man bensin – säkert en station med handdriven pump. (Klicka för större bild!)

När började organiserad camping i Sverige? Campingplatser med viss service, alltså.
I början på 1930-talet?  Gissar jag nog.

tisdag 15 januari 2013

Änkans Rolls-Royce


Det är mycket man läst genom åren! Ibland – av okänd anledning – poppar något upp, som åtminstone i det här fallet ger en feel good-känsla att skriva om.
Här följer ett sådant litet ”pop-korn”, hämtat ur minnet förstås och kanske litet utbroderat.

Det handlar om en gammal änka i Stockholm, som efter makens död behållit såväl familjens dyrbara bil som chauffören, som kört bilen sen den var ny. Det var en Rolls-Royce Phantom 1936.
















Några gånger per år fick chauffören köra henne ut på en biltur i huvudstaden. Det var alltid samma rutt – förbi de delar av staden, som hon tyckte bäst om. Detta pågick i ett antal år. Till slut avled chauffören, som ju var till åren redan när bilen var ny.

När det så blev dags för en sedvanlig utflykt med bilen, kontaktade hon den verkstad, där hennes Rolls alltid fått sin service – och kanske någon reparation. Hon undrade om verkstadsägaren, som ju visste allt om bilen, möjligen kunde hoppa in som chaufför. Men han ville inte lämna sin verkstad utan menade att hans son, som börjat jobba där, säkert skulle klara uppgiften.

Grabben ville inte så gärna – han hade visserligen hämtat bilen för service en gång, men kände sig litet osäker. Hur som helst – hans far insisterade, så han for till änkans stora villa och hämtade både bilen och änkan.
Han hade ingen aning om den ständiga rutt, som den gamle chauffören alltid kört. Så han körde till platser, som han själv ville kolla på. Det bar iväg till småbåtshamnen, där hans fars motorbåt fanns. Där var det full fart med sjösättningen (det var i maj månad). Han for till de nybyggda egnahemsområdena i Enskede med alla välansade små trädgårdar. Han for ut till miljonprogrammets långa, stereotypa sjuvåningshus i rad på rad. Han for till ett nybyggt köpcentrum med parkering för 500 bilar. Han for till motorgården, som han ofta besökte med sin gamla Harley.
Den gamla damen fick se mycket som hon aldrig sett. Hon satt tyst i baksätet. Det hördes ingen protest mot den minst sagt annorlunda färdvägen. Timmarna gick – och till slut stod Rollsen i sitt gamla villagarage igen.

Det blev inga fler utflykter. Änkan insjuknade och avled framåt hösten. Efter en tid kom ett brev till verkstaden från en advokatbyrå. Där stod skrivet, att den unge chauffören hade enligt änkans testamente tilldelats den dyrbara bilen.
Det var en eftersökt modell i fint skick. Han sålde den till en godsägare i England. För alla pengarna köpte han ett litet hus i Enskede åt sig och fästmön.

Se - det var en riktig solskenshistoria!

söndag 13 januari 2013

Lugnare med flottörer


Till min flygnostalgi hör absolut sjöflygplanen. Ett sportflygplan (upp till sex passagerare, tänker jag mig) var förr ofta utrustat med flottörer (eller pontoner, som man först sa).
Det kändes (och känns för min del än idag) säkrare än med hjul. Först på 1950-talet började hjulförsedda plan att dominera.

Sverige har 90.000 sjöar, varav de flesta kan användas för landning i trängda situationer. Man läser ju om hjulförsedda plan – vanliga mindre plan eller t o m ultralätta – som brakar ner i en skog efter motorstopp. 
I det senaste fallet skulle man ÖVA motorstopp – men sen vägrade motorn att starta. Ajöss – för det där med fallskärm är det ingen som bryr sig om längre. Det är däremot mycket länge sen man kunnat läsa om ett sjöflygplan, som kraschat. Fast antalet sådana är å andra sidan inte så stort numera - apropå statistik.

Man behöver i vårt land inte ens flyga så högt som 1000 meter för att se en eller två sjöar att nödlanda på – ifall. På vintrarna monterade man på skidor i stället för flottörer. De isbelagda sjöarna dög ju gott.

Visserligen gör väl flottörernas större luftmotstånd att bränsleförbrukningen ökar. Men nog kan det vara värt en extra hundring eller två att alltid – från tillräcklig höjd – kunna nödlanda!

I Kanada förekommer i nutid nästan bara sjöflygplan. (När det inte handlar om de vanliga kommersiella flyglinjerna över hela landet eller till utlandet.)
Inga dyra flygfält – bara att landa och taxa in till bryggan.
















En tid fanns när s k rundflygningar var mycket populära. Det var flottörförsedda plan, som flög från plats till plats – dvs från sjö till sjö – med affischer uppsatta i förväg. För någon tia fick man en tur över hembygden. En gång var vi några tonåringar  - just i en Norseman (se bild).
Hemma i trägårn stod den goda modern och vinkade, iförd röd badkappa – lätt att upptäcka!

torsdag 10 januari 2013

Lok (och ord) som plogar


Nu har vi fått veta att bolaget Norrtåg har köpt in många nya tågsätt, som inte klarar de svenska vintrarna. Den valda offerten var lågt prissatt, så att aktieägarna skulle bli nöjda. Men nu fungerar inte tågen, varvid de människor, som tänkt använda sig av dem och vilkas biljetter ju är en avsedd inkomst för företaget – helt enkelt får avstå. Eller övergå till att bussas. Men i vinterväglag visar det sig att även bussarna får problem.
Nu kommer det visst en lag om dubbdäck på (endast!) drivhjulen.
Men det vet ju varenda vettig chaufför, att om framhjulen kanar, så blir det diket i alla fall.

Jag efterlyser en lag om att med hänsyn till våra vintrar, så får endast tåg köpas, som kan klara just vad de är avsedda för. Egentligen utsätts vi medborgare för allt mera ogenomtänkta beslut – på alla möjliga områden.
Och lagar som – när de blottas för oss – är helt obegripliga. Vad sägs om att en som mördat sin hustru fortfarande behåller vårdnaden om barnen???


















Förra vintern stod tågen stilla på Östgötaslätten. Det blev ingen ordning förrän man hyrt ett eller ett par gamla, TUNGA ellok från Järnvägsmuséet i Gävle. Då körde man problemfritt med plog framtill genom höga snödrivor på slätten.

Ovanstående foto, taget av  Christer Bisting, visar hur man elegant fixar körbar räls trots mycket snö. Visserligen på Roslagsbanan 1977 – men i alla fall …


söndag 6 januari 2013

Filmstjärnor - igen!


Den här gången gives inga ledtrådar!
Kanske herr Håkan kan vänta någon dag med svaren? Så kan andra våga pröva. För inte är det väl så illa att det bara är vi två som gillar (och vet något om) gamla skådespelare? De som glatt oss i så många år.
Fast det är klart – för yngre läsare krävs i så fall ett filmintresse av mera nostalgisk sort.


Det är samma sak med de gamla schlagerdrottningarna såsom Siv, Ann-Louise och förstås Lill-Babs. Normal pensionsålder räcker inte för dem. Deras rutin efter decennier av turnéer med ny publik varenda dag – och ständigt nya låtar - vilken scenvana det har gett dem!



Förresten - i ”Stjärnorna på Slottet” igår var det unika Lill-Babs, som var i fokus. Vad man kanske inte visste om henne, fick man veta då! (Repris finns för dem som missat!) Tänk om hon alltid hade fått uppleva sådan värme och sådan beundran, som hon fick igår! Många inslag var det också från hennes liv på scenen.

Tanken går till Jill Johnson och Charlotte Perelli (t ex). Uppträder de fortfarande om 40-50 år?



torsdag 3 januari 2013

Dodge m m



En testbana, en oval sådan av trä, har man byggt upp för att vara säker på att bilarna åtminstone vid leveransen fungerar som dom ska..



Svårt att tänka sig - men det här är modernt till tusen för en bilköpare, som har vuxit upp med häst och vagn. Dodge 1916 hade en motor på 35 hkr, vägde 1020 kilo och toppade kanske 75 km per timme – om det nu någon enda gång gavs tillfälle till det. 70000 ex tillverkades (1926 300000).


Banan ovan - en stark kontrast till vad bilen ställs inför i sitt dagliga, slitsamma liv.
I ett vanligt samhälle ser det ut så här:
Klicka - och se fotografens hästar nedtill!
















Redan 1919 har samma gata blivit drägligare att använda (se nedan).
Men ute på rena landsbygden kan man fortfarande räkna med ideliga problem. Och det handlar hela tiden om stora avstånd från ort till ort. Inga topphastigheter där inte!
Deras dagliga utmaningar motsvarar onekligen vad vi kallar strapatser.
















1920-talet blev förändringens decennium vad trafik och allmän motorism beträffar. Då började de stora huvudvägarna byggas i stor skala. Folkbilen Ford T till överkomligt pris blev en riktig samfärdssymbol. Men allt bromsades upp av Den Stora Depressionen, som började 1929. Massarbetslöshet i ordets värsta bemärkelse blev följden. Inte den (i jämförelse), som t ex Expressen skriver om idag.
Men Franklin D Roosevelt, som blev president 1932, startade ett mångomtalat program – The New Deal – och skapade arbeten över hela landet: fler järnvägar, bilvägar, offentliga byggnader etc - det mesta betalt av amerikanska staten. I sena 30-talet var allt återställt igen. Men i slutet av 1941 kom det japanska anfallet på flottbasen Pearl Harbour på Hawaii. Därigenom kom USA med i andra världskriget. Men det är en annan historia…

Tillägg (långt från Dodge-rubriken, visserligen - men = m.m.)
Alla har väl ändå sett Härifrån till evigheten? Med Sinatra, Clift, Lancaster, Deborah Kerr, Donna Reed och nyligen avlidne Ernest Borgnine. - Före och under Japans anfall -41. Åtta Oscar! Gå in på Google, sök direkt på filmnamnet – och du är såld! Nedan en världsberömd scen ur en världsberömd film!