måndag 23 maj 2011

Torgidyll med kanonkula


 Stortorget i Stockholms Gamla Stan i början av 30-talet. Till höger är en Chrysler (1931) parkerad. Vi ser fronten på (antagligen) en Cheva – och ett DKW-skåp bl a.
 Jag räknar till nio personer, t ex en dam som böjer sig ned vid sin hund, och en man vars huvud skymmer en del av stötfångaren på Chryslern. Dessutom tycks en annan hund titta ut i det högra översta fönstret på det lägsta huset. Åtminstone ser det så ut, om man kollar med lupp på originalet.
Kanonkulan från 1500-talets strider ser man på hörnet av huset med den takförsedda uteserveringen, mitt för lägsta fönsterraden. Den sitter där än idag.

2011 – vid samma tid på dagen – finns minst ett par hundra personer på torget varav många turister. Inga bilar - men det dröjde till 60-talet innan p-platserna försvann.
Caféerna i husen i fonden har många bord utställda på torget och där är det ont om lediga platser.

söndag 22 maj 2011

Ett militärt förflutet ? Tja...

Karlbergs Slott i Stockholm c:a 1950. Här var arméns kadettskola förlagd under ett antal år.
Den var obligatorisk för all officersutbildning. Även om det bara gällde att vara officer i händelse av krig.
Mitt yrkesval låg i framtidens töcken. Därför accepterade jag sex månaders vinterutbildning på Karlberg (inkl en månad i Umeå) efter värnplikten och plutonchefsskolan.

 Du som hatar allt militärt, kan hoppa över nedanstående tokigheter!
De som tagit studenten, utsattes under värnplikten för propaganda för att välja officersyrket och åtminstone pröva på det första stadiet, dvs just kadettskolan.

För att slippa denna påverkan iscensattes olika aktioner, vilka, om de lyckades, innebar att man placerades på enklare tjänstgöring och kunde åka hem redan efter nio månader.
Att av misstag utan order skjuta sönder fönstren i ett hus (som man förstås visste var övergivet), eller att inte under några omständigheter kunna lära sig cykla (fast man egentligen kunde det) eller att under skarpskytteövningar aldrig träffa tavlan, hur nära den än placerades  - eller att under skidövningar med packning och gevär på ryggen åka omkull och inte kunna komma upp utan att omedelbart ramla igen (och igen och igen…) – ja, sådant gav resultat. Om vi övriga skrattade åt detta, skulle ju befälet kanske förstå att det bara var ett spex – som kunde bestraffas. Att under alla veckor hålla masken, det var inte lätt. Men nästan alla lyckade spexmakare tog sig högt upp på samhällets stege senare i livet.

Men även för oss som hamnade på kadettskolan på Karlberg (dvs vi som inte beordrades hem), hände saker – farligare, förstås, det var ju inga spex, som gällde precis. Vid ett tillfälle satt vi uppradade på en fallen trädstam och gjorde vapenvård efter skjutning. De flesta hade gevären tvärs över sina knän. Ett skott brann av och kulan gick ovanför knäna på samtliga men bara genom ärmen (inte armen) på en av oss. En kula från ett Mausergevär (med vilket man utan kikarsikte kunde träffa en fotboll på 300 meters håll) anses gå igenom fyra soldater och stanna i en tillräckligt tjock major. Det kunde ha blivit snudd på en massaker. Den som gjorde misstaget, var en av de allra skickligaste på kursen med en brinnande önskan att bli officer. Han blev förlåten - och allt var frid och fröjd igen.

Men även våra chefer gjorde sina misstag. Den som beslöt att skolans ridhästar skull spännas för fyrhjuliga vagnar, fick snart en annan tjänst. Vagnarna förstördes, när hästarna skenade, och några hästar sköts – en av dem på stallgolvet, när hästen med vagnen efter sig galopperade rakt in i byggnaden, där vagnen stoppades av den smala ingången och hästen slets sönder av skaklar och seltyg. I en brant skogsbacke hamnade min vagn på ena sidan av en tall och den svårhållna (rid!)hästen på den andra. Skaklarna bröts av, men jag hann slänga tömmarna på hästens sida av trädet. Den skenade ut på ett gärde nedanför. Puh!

Någonting för media, kanske? Icke. Bara en del av kadettutbildningen. Vi lärde oss förresten att rida också – men det är en annan vansinnig historia.

Åter till vykortet!  Det höga ”moderna” huset nere till höger var/är? ett hus med många små lägenheter. Där bodde sjuksköterskeskolans elever. Viss kikarspaning förekom från slottet, men ett bättre sätt för kontakt var att besöka dansstället Café du Boulevard på Sturegatan nära Stureplan. Där dansade man med dem i stället – mera närkontakt – eller kanske på tédansen på söndagarna mellan tre och fem i Grand Hotels spegelsal – alltid med storband. Kanske det kunde bli ett biobesök efteråt också?
En härlig tid, faktiskt, men någon yrkesofficer blev jag aldrig.

tisdag 17 maj 2011

Betr. frihet från kommande regler för veteranbilismen

Varning för faror "out there” för alla gammelbilälskare!

Det anmärks på själva fordoneningen eller dålig avgasrening, blyhaltigt bränsle, dålig belysning, dålig bromsverkan, inga bälten, felvända dörrar m m.

Det anmärks på framförandetför långsamt för dagens trafik – skapar proppar. De körs ibland i mörker med svaga lyktor, etc. Och förstås avgasernas påverkan. Men där handlar det ju om mycket få mil per bil. 

Varifrån kommer kritiken?  Varje stat som är medlem i EU har egna lagar och regler för de gamla bilarna. Varje motorhistoriskt förbund i varje land har haft sina ”matcher” med resp. lands lagstiftare. Detta tilltalar inte EU, som hatar olikheter. Visserligen har EU:s regler gett oss förenklade resor, förenklad handel (även med bilar), mera polissamarbete över gränserna osv.  Okej, men när det gäller ingrepp, som styr våra personliga liv, så är det inte lika roligt!

Men EU:s miljölagar är inte så lätta att strunta i.   Vem vill inte ha bättre miljö? Nya regler kan tänkas slå hårt mot alla som kör hobbybilar. Något måste göras!  Nu finns det ett internationellt veteranbilsförbund, FIVA, som har förhandlat med EU:s representanter om enklare och mildare regler för de äldre fordonen. Låter bra, kan man tycka. Det finns ju redan gamla ångbåtar, motorbåtar och skutor, som inte har all modern utrustning, där dom glider omkring som vedertagna kulturföremål.
För att inte tala om veterantågen! Ånglok med kolrök, jojomen! Kulturstatus! Så varför inte bilar? Och i så fall – vilka?

Man står nämligen inför en oerhörd flora av äldre fordon, där många har förlorat sin originalitet.
Kanske inte på pappret – men en bil kan vara en blandning av flera. Det kan gälla både kaross, motor eller chassi. Många har återuppstått från kanske bara delar av ram och kaross. På båt- och tågsidan är det nog bara muséerna, som försöker göra något liknande. 
Men det finns också många bilar, som är så gott som orörda, ända sedan de var nya. 

För att rädda hem åtminstone någon frihet inför framtiden lanserar FIVA begreppet ”kulturföremål” - även bland bilarna.

Det står klart att det med säkerhet måste ske en gallring.  För att räknas som kulturföremål och alltså undgå en massa framtida begränsningar av användandet, har man fastnat för bilar, där identiteten från början helt kan fastställas och följas genom åren. Och där varje nödvändig reparation, som har behövts för att hålla bilen körbar, kan verifieras. Om klädseln är bytt, ska det finnas etikett eller stämpel på att den är ny, trots att den ser ut som originalet. Spår av reparationer blir bara godkända bevis på bilens levnadsöden  
Restaureringar och helrenoveringar, som nu sker i många garage och verkstäder, kommer kanske att minska i betydelse. Ägarnas stolthet och belåtenhet med ett fint resultat kan förstås inte fråntas dem. Men möjligheten till ett certifikat som kulturföremål (och kanske en speciell nummerplåt) minskar i takt med hur mycket som byts ut – eller ändras, t ex lacken.

Det är FN-organet UNESCO, som kan bevilja kulturstatus för våra bilar.  Lägg märke till att det handlar inte om årsmodellen, utan i hur hög grad, som originaliteten finns kvar.

Unesco rankas högre än EU, som alltså inte kan slå klorna i vad som betecknas som kulturföremål. Unescos svar kommer under året 2012.
Men det brukar ta lång tid innan det händer något i praktiken. Tyvärr har några länder, bl a några tyska delstater på egen hand infört hårdare regler - speciellt när det gäller avgaserna. (Bra, bra, tänker EU.)

I Sverige har vårt motorhistoriska riksförbund (MHRF) hittills lyckats med att låta oss få behålla den frihet vi har att bruka äldre bilar. Att inte få ta en sväng med bilen, t ex för en privat pick-nick - kanske tillsammans med några kompisar och deras bilar - skulle verkligen kännas dystert. Kanske måste man ha en inbjudan till ett arrangerat möte för att få åka...

 Till dess – forska om din bils historia!  Eller kanske rent av efter en orörd originalbil…

onsdag 11 maj 2011

Detektiv Cannon´s Lincoln - - -

















--- kommer ni ihåg den? I den gamla TV-serien Cannon med diverse actioninslag fräste han omkring i en Lincoln Continental från 70-talets mitt.

Runt 1995 lånade jag en sådan, som, såvitt jag minns, var en 73:a. Det stod Cartier på instrumentbrädan. Det gällde visst klockan, men kom att ge de bilarna namnet Cartier som (inofficiellt?) tillägg till modellnamnet. Bilen var till försäljning. Ett par dagar körde jag bilen – fick jag den såld, skulle det bli litet provision, sa min bilhandlarkompis.

En intresserad mackföreståndare, som var mitt egentliga byte, tvingades resa bort någon vecka. Så gick det med den affären. I stället blev det litet sightseeing i Kungl. Hufvudstaden, där jag redan bott i åratal. Slingan Sveavägen-Birger Jarlsgatan-Kungsgatan var den tidens cruisingnöje. Jag gled in något varv med bilen med min tonårige son som passagerare i det påkostade framsätet, elektriskt inställbart (förstås) till alla tänkbara lägen.

Motorn räckte gott för den tunga bilen – det mullrade litet lagom baktill vid grönt ljus – men jag hade nog hellre kört en Cadillac V8 Coupe 1938 (exempelvis). Smalare men lika lång motorhuv, nästan lika bekväm och lätt att reparera. Om det nu alls skulle behövas. Gissar att en Lincoln Continental -73 har ett par dussin fler tänkbara fel, som kunde ha medfört stopp på Kungsgatan… för det var ju en drygt 20 år gammal bil, märk väl. Men i Cadillacen från -38 hade jag känt mig bekymmersfri trots dess ålder – en eftersträvansvärd känsla. Eller varför inte i min La Salle, som jag ska presentera snart!

Apropå bekymmersfrihet - såg någon TV-halvtimmen om rockabillyfolket i norra Värmland? Om den stackars ägaren till en Dodge Charger, som skulle till träffen, men fick motorstopp? Efter expertkonsultation blev allt bra igen - det var en vakuumslang, som läckte. Skönt ändå med en häftig bil, som bara har ett småfel!
Dessutom bättre med en grusväg i Värmland med kompisar i närheten - än ett stando på Kungsgatan med mil av trafik från en kunnig kompis.


torsdag 5 maj 2011

Gränsbevakning!

Det har alltid funnits bilskrotar längs svensk-norska gränsen, faktiskt ända tills helt nyligen. Miljöbestämmelser passar inte riktigt ihop med gamla bilskrotar, så läget har blivit prekärt för skrotälskarna. Jag vurmade aldrig för bilskrotar. Men för många blev vandringen bland de gamla vraken som ett besök i paradiset. Det förekom t o m att veteranbilklubbarna kunde ha familjeutflykter med en bilskrot som mål. För det var inte så lätt att hitta reservdelar till bilar före andra världskriget. Redan på 60-talet började firmorna fasa ut sina gamla lager. Skrotarna blev nästan den enda utvägen. En och annan beställde från USA (det handlade mest om amerikanare). Men det var ju ingen sport, precis.

Skrotarna var inte alltid inhägnade. Bilarna kunde stå i buskage, ofta överväxta av sly. En matsäcksstund bredvid en gammal Cheva -38 utan dörrar men kanske med alla instrument i behåll blev till en ibland något motvillig högtid för hustrun och de små barnen (det var lätt att rispa sig på utstickande delar och spruckna glasrutor). Något som min familj slapp, eftersom jag alltid undvek längre besök på en sådan kyrkogård. Krockade bilar med fläckade ryggstöd knäckta mot ratten gav inga goda vibbar. Dessutom bemödade jag mig att köpa välvårdade, kompletta bilar, litet körda och därför driftsäkra. Jag har alltid njutit av att köra - mera än att tvingas reparera!  De få skrotbesöken var eftergifter till entusiastiska kompisar.

Utanför skrotarna ställdes ibland kompletta bilar till salu, som utan alltför mycket besvär kunde återregistreras. Kanske var de bara ”avställda” inför den slutliga avregistreringen och skrotningen. Forden nedan ser ju inte så tokig ut. - Vad sägs om 300 spänn? - Taget!

Ibland fanns det en och annan raritet i virrvarret. Buick (sedd framifrån ) och La Salle (bakifrån) är fina exempel.

Accisen (extraskatten) på privatimporterade bilar var hög i Sverige – och skyhög i Norge. Där tvingades man sköta om de gamla bilarna, som fortsatte att brukas långt senare än här. Men det fanns en möjlighet att undgå detta skattekomplex.  Smuggling!  På närmast ofarbara småvägar i skogarna längs gränsen kördes A-Fordar och andra veteraner under mörka nätter över till Sverige. Det handlades med avregistrerade bilars chassie- och karossnummer för att ge bilarna ett svenskt ursprung. 
Gå in på Bloggarkiv --- 2012 --- december 26  -'Preskriberad etc'! 
(Om sanna smugglingsäventyr, spännande!)

Från Sverige kom det mest avregistrerade ”reservdelsbilar”. Med vitala delar, som t ex motorn urplockad (men på samma lass) räknades allt som skrot – skattefritt.

Vid ett besök i Oslo blev jag förtjust i en A-Ford Phaeton (1931?). En mysig bil i gott skick, som såg ut att ha hjul från en -36:a. Såg ut att klara en och annan skogsväg....

















Lappen på vindrutan innehöll mitt hemtelefonnummer i Sverige. Året var 1963. Inga mobiler än! Snart kom ett svar med förslag om direkt byte med en ”bättre begagnad” SAAB 92. Men som med så många andra idéer stannade det hela just där.

tisdag 3 maj 2011

Wanderer, rolig att köra - och att växla!


Jodå, en Wanderer W 24  1939 fanns också en tid i familjens ägo. Dvs min föräldrafamilj, där min bror (jämför äldre inlägg om Buick Conv Coupe 1939) fick överta den från en grannfamilj. Det var en gediget byggd bil med fyrcylindrig motor - ganska pigg med tanke på den höga tjänstevikten - och en regntät sufflett dessutom!

Växelspaken var förstås en golvspak. Länkaget till lådan var i stort sett slut, så man fick leta länge, innan man  hittade nästa växelläge. Min bror vände denna brist till ett plus, eftersom jakten på fyrans läge gav en möjlighet att föra spaken mellan benen på flickan, som satt bredvid. Det handlade ofta om kjolar på den tiden och dessa hamnade då litet högre upp än normalt.

Det måste naturligtvis betraktas som en oskyldig manöver, och eventuell kommentar från tjejen kunde bemötas med ”dessa gamla tyska bilars knepiga växlingskonstruktion”. Att ofta växla mellan trean och fyran var nödvändigt – och blev till ett rent nöje. Det blev i vilket fall ett samtalsämne som i bästa fall kunde leda till ökad kontakt.

Wanderern skrotades till slut. Motorn konverterades till båtmotor. Men det finns många roliga minnen kvar av denna bil!