onsdag 27 februari 2013

En oförklarlig upplevelse


Här kommer nr två av de sanna äventyren från WWII. Det handlar om ett fyrmotorigt amerikanskt bombplan och några besättningsmedlemmars mirakulösa upplevelse. Planet i fråga var en Consolidated B-24H Liberator - av besättningen döpt till Red Dog.

















Det var den 17 januari 1945. Tillsammans med många andra Liberators hade man bombat en fabrik för syntetiskt bränsle i Nordtyskland. Alla tio bomberna à 250 kg hade träffat målet. Bombplanen skulle återförenas över Danmark för hemfärd till England.
Men planet var skadat av tyskt luftvärn och läckte bensin – både inne i planet och utåt i fria luften. Vid återföreningen fanns det bensin kvar för högst en halvtimme. En motor var ur funktion och ytterligare en stängdes av för lägre förbrukning. Höjden var 7000 meter. Kanske, kanske skulle bensinen räcka till Sverige. (Danmark var ju ockuperat av tyskarna.) Det skulle nog bli fråga om att glidflyga på slutet, när alla motorer stannat, trots att ett bombplan är en urusel glidflygare.
Det var dålig sikt mot marken. Motorerna tystnade och planet sjönk ner genom molnen. Det var inte vatten utan fält och skog, som man kunde se. Hade man hunnit till Sverige eller inte?
En nödlandning var otänkbar, ansåg förstepiloten, som var chef ombord. Planet var mer eller mindre fuktigt av bensin inuti. Minsta gnista – så …! Planet sjönk oroväckande snabbt. När höjden var 300 meter, gav han order till samtliga att hoppa – annars för lågt för fallskärmarna.
Men den interna kommunikationen var delvis utslagen. Sju av de tio ombord uppfattade ordern och hoppade. De övriga tre tog sig till inövade platser i mitten av planet, eftersom de märkte att marken snabbt närmade sig och en nödlandning var på väg.

De visste inte att de var ensamma ombord! Planet låg rakt och stabilt i luften – piloten verkade göra ett gott jobb – tyckte de, där de satt och höll i sig. Det gick inte att se, att alla de andra hoppat. Planet brakade till slut ned på ett fält och kanade en bra bit. Det var ojämn mark och de kastades hit och dit.
Till sist blev allt tyst. Det luktade bensin, men ingen brand! De tog sig ut och hoppade ned på marken. De skulle gratta piloten – men de var helt ensamma! De stod där bredvid planet, helt chockade – med en känsla av ett övernaturligt ingripande.  
Vem hade annars lyckats landa denna dåliga glidflygare? Vem hade annars undvikit skogen och siktat på ett fält?

Folk kom springande – men något hotfullt hos dem märktes inte. De blev i stället väl omhändertagna och planet sattes under bevakning. De hade landat i Sverige – vid Hellerups Gård nära Falkenberg.



















Värre var det för dem som hoppat. De hamnade långt från varandra i okänd terräng. En av dem upptäckte en bondgård. Han smög sig fram, men vid rörelser i huset smet han in i en bod, som visade sig vara ett dass. Där låg flera tidningar, med ordet Stockholm både här och där. Det verkade svenskt.
Han vågade knacka på och blev väl mottagen. Han bjöds på litet mat och den ljuvligaste dryck han någonsin smakat. Helt enkelt brännvin, visade det sig senare. Ingen i besättningen var äldre än 22 år. Ingen erfarenhet av svensk starksprit!
De övriga upptäcktes i skogarna intill och togs om hand. Alla flögs visserligen tillbaka till England, men det var bara några månader kvar till freden. Liberatorbombaren skrotades.

fredag 22 februari 2013

Också en färja!




















En av Englands dyraste bilar, Rolls-Royce, ska tydligen utsättas för en riskabel färjetur. Så pass riskabel att ägaren själv kör ombord, medan chauffören i sin uniform får nöja sig med att kolla hur det går. Denna modell är den enda, som tillverkas från 1907 till 1923. Den hette 40/50, där 40 är s k skattehästar och 50 (hkr) är motorstyrkan. Det fanns både öppna och täckta karosser.

Det trettonde exemplaret i tillverkningen plockades undan för marknadsföring. Den Rollsen fick silverpläterade detaljer och en lyxig, öppen kaross. Den fick namnet Silver Ghost (Silverspöket), vilket syftade dels på lackeringen i en silvrig nyans, dels på en mycket tystgående motor - sex cylindrar och sju liters cylindervolym













 Rolls-Royce 40/50



För att bevisa modellens tillförlitlighet kördes nr 13 non stop 2500 svenska mil. Annars krävde den tidens bilar ständig tillsyn, kanske t o m en heltidsanställd chaufför. Man kan säga att Rolls-Royce skapat den första "moderna" bilen och säkrat en länk till ordet kvalitet för decennier framåt. Den tillverkades alltså i samma utförande i 15 år (6173 ex). Dessutom även i USA i Springfield, Massachusetts (1703 ex). Motorstyrkan hade successsivt ökat till 80 hkr och mot slutet fick den t o m fyrhjulsbromsar.


Silver Ghost, som propagandaexemplaret kallades, blev senare namnet på hela den brittiskbyggda serien. Men då hade nästa modell redan sett dagens ljus.
Det ”trettonde exemplaret” fick ett fåtal ägare. Bilen återköptes av Rolls-Royce, men finns nu hos Volkswagen-ägda Bentley Motors.
Så kan det gå!

måndag 18 februari 2013

Mera om den osannolika flykten

Scrolla nedåt c:a sex inlägg för hela storyn!


För äventyrslystna bloggare/läsare följer nedan spännande tillägg om flykten med flygbåten Dornier 24 från Tyskland till Sverige.hösten 1944.
(Inlägg nr 1 var den 27 jan, någon vecka bakåt, alltså )




De tyska arméerna höll på att duka under för den ryska övermakten. Att försöka undvika rysk fångenskap var en tanke som grodde hos många.
Så även hos den flygmekaniker, som blev pilot för första gången i sitt liv. Han hette Heinz Roesch.

SFF:s intervjuare G Liliebäck lyckades 1980 nå den estniska kvinna, som modigt och aktivt deltog i flykten. Hon hette Rita och ville vid intervjun ha sitt efternamn skyddat. Allt visade sig vara mer nervkittlande än man förut vetat. Här följer något av vad hon berättade (med viss korrigering av det tidigare inlägget). 
 
Heinz hade någon dag tidigare placerat hennes bagage på flygbåten. Han lät påskina att hon snart skulle förflyttas till en annan flygbas. Allt hängde på att han själv hade hela ansvaret för Do 24:an, som han ”kvitterat ut”. Den skulle hållas tiptop rätt över – och det krävde litet pyssel.
I mörkret kvällen innan hade de rott ut för att gömma henne ombord i en liten sovhytt. Med sig hade hon en kasse med en kulsprutepistol och en karta över den svenska sydkusten - båda stulna vid hennes städning av ett befälsrum samma dag.

Men de visste inte, att på natten skulle andra flygplan öva start och landning på vatten i mörker. Några tyskar klev ombord för att montera varningslampor på flygbåten! De klev omkring ”utanpå” och de kände på instigningsluckan, men den var låst inifrån. Någon nyckel hade de inte.
På morgonen samma spänning, när lamporna skulle monteras av. Gissa om hon var nervös!

Hon hade instruktionsboken för start av flygbåten som lektyr nätterna innan flykten.

När de förberedde startförsöken, hade en motorbåt kommit ut till ankringsplatsen – men den skulle till en annan flygbåt. Puh!
De lyckades nästan genast få igång den vänstra motorn men inte de andra två. Det gjorde att de i en vid båge snabbare närmade sig bryggan än om de bara hade drivit.
Den högra motorn gick igång i sista stund och med fullgas på dessa två kunde de lätta.

När sedan fartvinden mot propellern plötsligt drev igång mittmotorn, kändes det som en ”åsnespark” för Rita, som ramlade omkull – just då utan stöd.
Hon fick själv sköta spak och pedaler under en del av färden. Hon hade aldrig någonsin tidigare ens varit ombord på ett flygplan.

När de nådde svenska kusten, skickade de upp röda ”hjälpljus” för att visa att de inte kom i onda avsikter.


De hade lärt sig hantera Do 24:an, så de kunde vända runt och finna den bästa viken för landning.
Sedan anropade de mycket riktigt en roddbåt för bekräftelse att de var på svenskt vatten. Flygbåten stannade till slut nära stranden vid ett badhotell.
Rita halkade på några stenar, när hon skulle vada i land, och blev dyblöt.
Båda togs om hand på bästa sätt. Rita fick tvätta sig och fick torra kläder.

Ritas vidare öden
Efter internering någon månad fick hon plats som hembiträde i Djursholm och senare jobb i en trikåfabrik. Efter giftermål (ej m Heinz) blev det arbete på en bank några år och sedan 20 år på en patentbyrå.
Så allt gick bra för ”den modiga estniska flickan"!

(Tack, Georg, för att du delgav mig Ritas berättelse)

lördag 16 februari 2013

Två gamla motorcyklar

En Neracar i Sverige! Och visst ser hon nöjd och belåten ut med sitt köp.

















Carl Neracher konstruerade denna amerikanska motorcykel, Neracar, som började säljas 1918. 10000 ex byggdes allt som allt i USA.
Ovanligt nog hade den tvåtaktsmotor (221 cc), navstyrning, friktionskoppling och variabel transmission (som DAF). Den var enkel att köra och lätt att hantera, lågbyggd som den var. Kanske rentav en damernas favorit!
1923 började den licensbyggas i England – då med en annan, starkare motor och vanlig låda. I USA ökades cylindervolymen 1924 till 255 cc.





















Denna REX Ladies Special med sin låga ram - från c:a 1910 - blev populär bland för sin tid våghalsiga brittiska damer. Muriel Hind påstås hon heta – hon som strax skall susa iväg i kanske mer än 30 km/tim på den gamla grusvägen.
Men redan 1904 förekom faktiskt kvinnliga motorcykelförare i England.

En scarf håller kvar hatten (av manstyp). Särskilda små stag tänktes skydda damernas kjolar från att fastna i drivremmen. En reservrem ingår, fastsatt på fjäderbenen framtill. Jag tror nog att Muriel hade lärt sig att byta ut en skadad drivrem.
(Klicka på bilderna för bättre koll)

onsdag 13 februari 2013

En Griffon vid namn Ludvig




Här har vi Ludvig av rasen Griffon. Han har blivit lovad ett eget inlägg. Det kan han vara värd – så pigg, trevlig och rolig som han var. Han fick ett bra liv med mina döttrar, som turades om i ”matte-rollen”. De sista åren togs han om hand av ett pensionärspar, där vi visste att han skulle trivas.
Han poserar ganska snyggt, trots att han aldrig trimmades för någon utställning. Inkorrekta öron hade han, men det lät vi honom inte få veta.









Skönt i solen på torptrappan!

















Här är Ludvig med sina ”mattar” (nr 2 fr vänster och längst t höger) och deras bästisar på besök på en veteranmarknad 1974 (kolla byxbenen).
Vad skulle det ha kostat idag – det som utbjöds på den tiden! Och som man själv sålde …… grrrr!

Buick 37:an finns beskriven i ett utförligt inlägg tidigare (Arkiv mars 2011 eller Etikett Egna bilar).

söndag 10 februari 2013

Bara kartor - ingen GPS


Bloggen Nostalgisiden  har ett intressant inlägg om de gamla svenska bilkartorna. Det handlar om ”Kungl. Automobilklubbens Turistkarta över Sverige” med landet uppdelat i c:a 15 stycken separata hopvikta kartor. Året var 1927. Kolla gärna – det är pampiga häften, snart 90 år gamla!
























Men 1930 hade KAK börjat samarbeta med Svenska Turistföreningen för en ny utgåva. 
Nu är landet uppdelat på 24 delkartor. Det stämmer med antalet län men följer inte den indelningen.
Tecken för turiststuga, nattkvarter och turistkåta är utsatta.
Vid varje liten färja finns namnet på områdets telefonstation utskriven med det lokala numret till ”förutbeställningen”. Färjkarlens bostad är också markerad. Och förstås tecken för ”Färja, ej bärande automobil”. Tecken för ”Radiostation” finns också.
Klicka gärna för större bild!






















1957 års upplaga (till vänster!) är hela 75 öre dyrare än den från 30-talet. Några tecken har i den nya upplagan försvunnit. Dit hör radiostation, radiomaster, elektriskt kraftverk, kraftledning, kasern, övningsplats, skjutfält, fort och några till.
Exemplet på telefonnummer till plats på färja har bytts från Pilkrog 53 till Hornö 48.
Troligen har Pilkrog fått bro i stället.

En gammal karta kan man studera länge. Det är, som Nostalgisiden skriver, ett nöje att nu köra på de äldre vägarna, dvs så långt man nu kommer idag. Att då använda veteranbil förhöjer förstås nöjet.
Se även mitt inlägg 9 januari 2012 (Arkivet eller Etiketten Livet som det var) om letandet efter en gränssten mellan Gästrikland och Hälsingland!

På den äldre kartan står i rött tryck i närheten av orten Hedesunda beträffande norra och södra färjesunden: ”Tid kan ofta vinnas genom att i stället taga vägen över Gysinge”.
Den upplysningen hittar man inte på kartan från 1957. Tätare färjetider eller en bro i stället – är väl orsaken.

onsdag 6 februari 2013

Hjälp på väg!


Brittiska Automobile Association (AA) startade redan vid förra sekelskiftet som en kamratförening bilister emellan. Det handlade framför allt om ett varningssystem för fartkontroller. Polisen hade nämligen plötsligt funnit ett nytt verksamhetsområde och fick mycket sympati från folk (och hästar!), som tyckte att man skulle hålla de framfusiga bilisterna så kort som möjligt.

Visserligen var den tillåtna hastigheten bara strax under 20 km. Men bilarna var tidigt kapabla till högre fart. År 1904 blev det tillåtet att köra 32 som max (20 mph).

Vad AA beträffar, så övergick verksamheten snart till att främst erbjuda hjälp längs vägarna. Punkteringarna var otaliga (såvida man inte körde med massiva däck). Motorerna var knepiga och missad ständig tillsyn gav lätt motorstopp. Dikeskörningar var vanliga med ovana chaufförer.
I vårt land hade Motormännens Riksförbund – på 50-talet och främst sommartid – liknande verksamhet med vägpatruller (mc med sidovagn för lämplig utrustning).















Här står en imponerande enmanspatrull ur AA i sin uniform vid sin (regn?)kur, där han förvarar bl a reservslangar och verktyg.  Själv har han ingen bil till förfogande utan använder cykel.

AA-medlemmarna har en medlemsskylt, väl synlig på fordonet. Om en medlem närmar sig (förmodligen i c:a 30 km/tim) utan att patrullmannen hälsar med honnör – ja, då står det i medlemshäftet: ”Stanna omedelbart och fråga varför”.