fredag 23 december 2011

Kornknarrens Julhälsning

God Jul  till alla läsare!
 Goda Hjul  till allt som rullar på våra vägar!


 
Njut av renarnas doa-kör och av den vita renens solosång i denna gamla klassiker!

fredag 16 december 2011

Quiz-bilar avslöjade!

Alla ”followers” och övrig läsekrets och jag själv har naturligtvis tänkt och tänkt inför förra inläggets QUIZ. Många har förstås lyckats känna igen bilarna, men inte kommit till skott med en kommentar. Så till slut tog jag mig samman och lyckades lösa de fyra gåtorna. (Google-bilder)
 
 Bil A är Rover 2000. Vägegenskaperna hos denna familjevagn är något alldeles extra. Jag fick en gång låna en sådan och höll gladeligen 120 i kurvor, där min egen Cheva 53:a med möda klarade runt 80.  En bekant gissade på Jaguar, som (så vitt jag minns) dock inte hade den speciella spärren till backväxeln (och inte likadan bakfjädring). Bagageutrymmet är litet just på grund av att den speciella De Dion-fjädringen därunder tar stor plats. Många ägare har därför monterat reservhjulet utanpå luckan.

  
Bil B.  Framhjulsdriven, trång bil med fina vägegenskaper och låg vindruta m m leder till SAAB 96.
 

Bil C, dvs Opel Kapitän, var  med sin mjuka styrning och dito fjädring ändå överraskande snabb. En gång (1958) skulle jag med en U.S. Ford -55 köra om en Kapitän-femtisexa. Den höll hårt undan i evigheter (varsågod och kör om!) - krängande och gungande i alla gupp, håligheter och lagningar längs dikeskanten.
Vid 150 på mätaren gav jag upp - trots slät vägbana för min del – helt förundrad över vad jag upplevde!
 

Bil D är en Studebaker Power Hawk. Raymond Loweys skapelse och en fröjd för ögat. Men med bara två dörrar och begränsat utrymme i baksätet blev den aldrig en riktig familjebil. Det var väl inte meningen heller. Den enda Studebaker jag ägt i mitt liv var en President State Coupe -55 med samma linjeföring.

söndag 11 december 2011

Gamla biltester med Quiz

Gamla biltester är roligare att läsa – det har jag skrivit tidigare – för att de ger en bättre upplevelse av bilen, när den är i rörelse. Utöver fakta om bilen gavs nämligen stort utrymme åt hur den kändes att köra.
Man skrev om vägegenskaper och omkörningsförmåga. Även olika väglag var representerade i rapporten. 
Numera beskrivs bilen mest, när den är stillastående!

De flesta modeller har idag nått sin ”bästa-nivå”. Med nutida teknik så hamnar i stort sett alla just där. Körupplevelserna liknar varandra i stort sett (inom samma klass). Man kan bara tävla med mer utrustning.

Det vore nog svårt att veta vad man körde, om all synlig identitet hade plockats bort.

Här nedan har jag saxat ur gamla testrapporter, som belyser vilken vikt man lade vid att köra bilen. Lägg märke till att man oftast skriver ”vagnen” i stället för ”bilen” – och att det var fri fart i alla lägen.

I NÄSTA INLÄGG presenteras bilarna som testas nedan.
Kommentera gärna och gissa vilka bilar som beskrivs!  Bilmärke + modell - svårt nog - men en tröst är att det vore ännu värre om det gällde modeller av idag! 


Bil A (1965)
Bekvämlighet är lösenordet för denna bil. Där placerar vi den bland de främsta utan avseende på pris.---- Backen kan läggas i först efter att man dragit upp en T-formad spärrhylsa på spaken, som det ofta var på den gamla goda tiden.---- Bakhjulens fjädring, typ De Dion, liknar formel 1-bilarnas. Kurvor kan därför tas mycket snabbt med stort förtroende. ---- En smal, gropig väg med många lagningar, där de flesta bilar känns farliga vid 110, kan köras med förut nästan ouppnåeliga 145 utan medvetna ansträngningar för att hålla bilen i rätt kurs. ---- Mycket hård körning på huvudvägar med 145 km/tim överallt, där det är möjligt gav genomsnittet 1,18 l/mil. ---- Alla fyra ombord sitter i välstoppade lädersäten. Det breda armstödet i baksätets mitt kan fällas upp för en femte passagerare, men som då sitter hårt och obekvämt. ---- Det finns bara ett smörjställe, kardanaxeln, som skall smörjas var 800:e mil.

Bil B (1965)
Bilen är på papperet 5-sitsig, men i praktiken ryms endast fyra, om de är fullvuxna och har ytterkläder på. ---- Vagnen hänger inte med stjärten som många konkurrenter, när man stuvat in familjen och bagaget. ---- Vindrutan är så låg, att man inte kan se trafikljusen, om man stannar lika långt fram som medtrafikanterna. ---- Vindrutespolaren ger ifrån sig små skvättar, som kom oss att tänka på en liten hund vid femte eller sjätte trädet i en allé. ---- En fyrväxlad låda finns nu att få mot tilläggspris. ---- Ljuskontakten är flyttad till rattstångens vänstra sida, där man tyvärr kan komma åt den med vänsterknät och ofrivilligt slå av ljuset. ---- Utan diskussion en utmärkt landsvägsvagn. Speciellt goda köregenskaper, när vägen börjar krokna. ---- Man bör dock köra in sig ordentligt på vagnens framhjulsdrift, som ju fordrar en något annorlunda körteknik.

Bil C (1956)
Båda framflyglarna syns från förarplatsen och båda bakflyglarna om föraren sträcker på halsen. ---- Både ettan och tvåan är effektivt synkroniserade, rattväxelspaken arbetar lätt och exakt. ---- Styrinrättningen känns litet ”blöt”. Må vara att vagnen därigenom känns litet vek.
Men när man väl fått kläm på den mjuka men bestämda körteknik som krävs (det tog c:a 25 mil) visar sig vagnen ha sjumilastövlar.---- Understyrningen  ger kursstabilitet och vilsamhet på långturer. ---- Fin åkkomfort med tyst motor i hög fart. ---- Man kan ha ventilationsrutorna i alla fyra dörrarna öppna utan att fartvinden orsakar orgelbrus eller busvissling. ---- Marschfarten på riksvägar kan vara upp till 120 km. ---- Tjänstevikt 1310 kg.
(ID-hjälp: panoramavindruta 1960)

Bil D (1956)
Under provturen väckte vagnens utseende åtskillig uppmärksamhet. De vackra yttre linjerna motsvaras av en hollywoodpräglad interiör i svart och vitt. Även instrumenteringen med svarta runda skalor med vita siffror gick i samma stil, nästan som flygplansinstrument. ---- Bilen är mycket lågbyggd. ---- Soffa för tre fram, fast mittarmstöd i baksätet. ---- Bagageutrymmet  har stor golvyta men begränsad höjd. ---- V8-motorn går tyst och hörs på direkta trean först när farten är över 100, men så fort är det ingen mening att köra på den växeln. I stället används överväxeln vanligen vid landsvägskörning, eftersom motorstyrkan är avsevärd. 130 km blir då en tyst och behaglig marschfart med förbrukning = 1,2 l/mil. ---- Trots god stabilitet på slingriga vägar är detta inte en sportvagn utan en vardagsvagn med stark motor och raffinerat utseende.




fredag 9 december 2011

Att testa omkörningsförmågan

På 50- och 60-talet fanns det inte så mycket motorväg i Sverige. Nästan alla vägar hade en fil i vardera riktningen. Kapaciteten att kunna köra om på en dåtida raksträcka (det kunde dröja tio minuter till nästa!) – ja, det blev en viktig faktor i de flesta biltest.

Tidningen MOTOR hade t o m under en period en omkörningsskiss på testuppslaget. Testbilen förutsattes köra om en annan, som konstant körde t ex 90 km/tim. Den antogs då starta omkörningen från samma fart. Där kunde man se hur många hundra meter som behövdes vid full gas, uträknat med en bit tillgodo när man svängde in framför. (Skissen avser M.G. Magnette)











Det var ju inte en Lotus eller Aston Martin, som man körde, utan testbilen ifråga. Men dess topphastighet kanske inte var mer än 110. I så fall blev omkörningssträckan nästan för lång för att prövas på de fria vägavsnitt, som stod till buds på 50-talet. Nedan ser man ett frågetecken. Det gällde en VW från 50-talet. I texten påpekas att omkörningen skulle kräva mer än 600 m - i så fall en sällsynt lång raksträcka på den tiden. En tankeställare för en spekulant, kanske.

 Jämför mitt inlägg om min VW -56  
 "Den bara går och går och går..." (se april)



 Svårläst text på bild? Klicka för större format!