lördag 31 januari 2015

Hur retro är du? Hur omodern?

Nedan visas en lista på saker och annat – och beteenden – som redan är historia för de flesta, trots att det var modernt rätt nyligen. (Möjligen härstammar listan från början från tidningen Ljusnan.)

Vad har vi släppt – och vad 'fängslar oss' fortfarande?

------------------------------
Armbandsuret  MP3-SPELAREN  cd-skivorna  fotoalbumet  checkarna  personsökaren  TELEFONKATALOGEN  att minnas telefonnummer  att ringa Fröken Ur  att ringa och boka biobiljetter  att skriva upp i adressbok  att ha telefonsvarare med band  telefonkiosken  väckarklockan  uppslagsverket  ENGÅNGSKAMERAN  bilkartan  att ha brevvänner och att skriva brev  att köpa resa på resebyrån  att göra blandband på kassett  att filma med super-8  att spela in på VHS  att låta framkalla film  att skriva på skrivmaskin
-------------------------------

Vissa saker ger svårigheter idag, t ex att få kamerafilmer framkallade. Jag vet bara två ställen i hela Stockholm. I ena fallet skickas jobbet till Finland, vilket tar tid. Det andra har eget labb, tack och lov. Och tar allt det hypermoderna dessutom.

Och hur är det med telefonkioskerna?
De har långsamt dött ut. I äldre mening är de väl helt borta nu. Men telefonautomater fanns länge på bensinstationerna eller i deras närhet. Under en kortare period köpte man telefonkort, som brukades direkt i telefonen.  Och i tobaks- och tidningsaffärerna fanns ofta en kundtelefon på väggen – ibland med max samtalstid angiven. Man kunde betala samtalet vid disken efteråt.

Annat, som inte finns med på listan, kanske vi sysslar med både då och då – för min del t ex rakning med (spray-)lödder. En av mina vänner använder fortfarande det gamla sättet med raktvål och borste. Men det är han nog rättså ensam om.

Säkert kan listan göras längre. Hur är det t ex med köksattiraljer?
I ett korsord nyligen frågades det efter 'gnagartyg'. Det blev bävernylon. Finns kanske kvar på second hand?

Vid en genomgång av listans 24 avpolletterade moderniteter fann jag, att åtminstone 8 är aktuella för mig än idag. En barndomsvän (40-talist) till min hustru kom upp till 13  – ett gott resultat måste man säga.
Det handlar alltså bara om vad som fanns kvar tills ganska nyligen. För fort har det gott med det som nu är ute.

Tänk efter hur omodern är du?  Kommentera gärna med fler förslag!

150 år gammal - men även den moderna är helt ute idag.
Den modernaste skrivmaskinen, som jag hann använda, var IBM's modell med en lös, utbytbar, eldirigerad kula (som en liten golfboll) för alla bokstäver. Den var, tyckte jag, en superb modell.
Men min nostalgi började frodas, så alla texterna till Motorhistoriskt Magasins föregångare - Veteranforum 1965-68 - skrev jag på en Continental Silenta (?). Det hade med Silence=tystnad att göra, dvs inget knatter hördes - bara rassel. Den hade en lång, tyngre vals för folioformat. Jobbig för kontorsflickorna, som undvikit den, när A4 blev standard. I nyskick, fastän från 30-talet! Och med ett härligt, äldre typsnitt.


tisdag 20 januari 2015

Paris, tredje och sista dagen - och Renault Avantime!

Först tilläggsinfo: Paris första och andra dagen har på slutet fått sina tillägg med (onödigt?) vetande om Eiffeltornet resp Triumfbågen. Kolla om du orkar!


Renault Avantime 2001-2003, 3-liters V6, 8545 exemplar – endast som coupé, ganska stor, med såväl lyx som sportighet.
Det är visserligen en fullskalig Renault på fotona (fr Google), men nu handlar det om modellbilsversionen i skala 1:43.

Bilen salufördes aldrig i Sverige och var inte heller så lätt att hitta som modellbil. Så vännen Jan passade på med ett inköp hos Renault i Paris, där den fanns i en monter. Det har alltid legat ett mått av exklusivitet i Jans samlande – oavsett vad – och det förnekades inte nu heller.

Längs Seine (som flyter genom Paris) besåg vi de s k Bokinisterna, dvs ett antal salustånd, huvudsakligen med antik inriktning – mest tidningar, kartor, böcker, tavlor, foton etc.
Möjligheten att göra fynd där har avtagit genom åren. Professionaliteten och prismedvetenheten genomsyrar säljarna och i de flesta fall även köparna. Men ett ”antikt” köp där kan ge en skön känsla ändå:
”. . . det där köpte jag i Paris . . .” - Jojomen, man har väl rest en del . . .

Berlin är Berlin, London är London – men Paris känns annorlunda.
Hela dess historia trängs omkring en, eftersom staden aldrig bombades under kriget. Hade förklarats som ”öppen stad”, dvs 'får ej bombas, men ej heller försvaras'. Trots detta gav Hitler order i krigets slutskede om dess fullständiga utplåning.

Men den tyske general, som fick ordern, verkställde den inte. Ordervägran var egentligen en omöjlighet i de tyska arméerna. Men en svensk diplomat lyckades få honom på andra tankar.
Detta borde hyllas mer än det görs. Dock kom under 2014 en film om insatsen för Paris räddning. Den skall jag se vid tillfälle.
Paris är befriat! Den 26 augusti 1944, under general Charles de Gaulle (sedermera president), kör delar av den fria, franska armén längs Champs Elysées. De hyllas frenetiskt. De möter länge återhållen glädje – och slipper uppleva en sönderbombad stad.

Nu är det över – detta egna fragmentiserande om en stad med 10 miljoner invånare i det centrala Europa. Det flesta, som har besökt Paris, sägs längta dit igen. Så även jag!
Det gav en skön plattform för nästa besök.
Tack, Jan – merci beaucoup!

tisdag 13 januari 2015

Paris, andra dagen.

Den gamla triumfbågen började byggas av kejsar Napoleon I, då Frankrike en kortare tid behärskade Mellaneuropa m m, tänkt som en hyllning till de segerrika, franska arméerna.
Men segrarna övergick i nederlag och Napoleon avsattes 1815. Byggnationen avstannade – och bågen stod inte klar förrän 1836.
 Därunder 'den okände soldatens grav' som hyllar de stupade under WWI. (se också  faktatillägg i slutet)










 Alla franska presidenter vill göra någon del av Paris till sitt eget bomärke. Det gäller att bli ihågkommen för något pampigt och samtidigt nyttigt. Låt bygga en ett nytt museum! En ny flygplats! – eller varför inte en ny stadsdel! Det senare gällde i alla fall för president Mitterand (vald åren 1981-95). Man kan nog säga att han greps av rena storleksvansinnet!
Stadsdelen heter La Défense, ett ord som bl a har med försvar att göra. Möjligen låg där en gång en sådan anläggning.


















Vi närmar oss Mitterands skapelse med en ny, enorm triumfbåge. Den gamla fick förstås vara kvar. Vid en jämförelse skulle den få rum flera gånger om under den nyas vinkelräta valv.  Två stående klossar och en till, lagd på och mellan dem.
Så var det klart! Mitterand har slagit Napoleon med råge!


Oerhörda kontorskomplex med arkitektoniska idéer strävar mot den franska himlen!
Osynligt utifrån finns en enorm galleria under ett centralt torg. Där besökte jag vad som måste vara Europas största apotek.
Omedelbart dök tre unga damer (expediter) upp och mer eller mindre tävlade om att visa mig till rätt hylla för huvudvärkstabletter. Hm – ja, det var stressigt, det var det.








Le Marais
En förhållandevis stor, gammal stadsdel, som gått från topprankad på 1600-talet till mittläget på 17-1800-talet fram till nedgången på 1900-talet.  Efter kriget, på 50-talet, började man 'saneringen'. Ordet Marais betyder 'träsket' - litet vanvördigt. Gentemot t ex Hotel Salé, byggt av en rik skattmas på 1600-talet – numera Picassomuseum.


















Alla presidenter tycks ha dragit sitt strå till stacken,
President Georges Pompidou (1969-74) nöjde sig med att förära Paris och Le Marais ett museum för modern konst, Centre Pompidou. Till skillnad från Louvren.

















Vi hann inte med några muséers innanmäten, som jag tidigare nämnt. Men den stora, modernistiska entréhallen går inte av för hackor. De 10 miljonerna invånare uteblev från muséet denna dag. Endast en person i denna hall – nämligen jag!
Det blev några souvenirer i alla fall. Tack, Georges!

















När man bygger nytt, får man inte glömma takens utformning. I alla fall inte i Paris! Det var förenat med vissa besvär att komma så här högt – men här syns taken till nya hus, som delvis ersätter de gamla saluhallar, som låg här förut. Här fanns soffgrupper för beundran. I fonden Centre Pompidou.

Nästa inlägg - litet mindre pompöst - handlar om smått och gott, som vi också hann med. Trots alla förflyttningar - miltals - som lätt glöms bort i planeringen.
Puh!

Tillägg (1)
Mitterand var nog den folkligaste av franska presidenter under efterkrigstiden.
Den franska skämttidningen som nyligen terrorattackerades var något mildare med sina hänsynslösa och absurda skämt med honom än vad övriga presidenter fått genomlida.
Ett hyggligt exempel: en svensk, kvinnlig reporter hade lyckats få en avtalad intervju med Mitterand. Inte så lätt! Men intervjun gick i stöpet. Presidenten fick andra (viktiga) saker att ta hand om. Det gick några veckor och reportern var hemma i Sverige igen och gav just ett blött kräftkalas på sin ö i den bohusländska skärgården.
Då ringer telefonen. "Ici Mitterand." Dvs "Mitterand här. Vad vill ni veta?"
Faan - - - - var är mina papper - - - hick - - - vilket jävla liv - - - etc etc. - - - Ridå.

Tillägg (2)
Triumfbågen, färdigbyggd år 1836, är 50 meter hög och uppförd vid den västra änden av paradgatan Champs Elysées.
Den är tillägnad Frankrikes storhetstid alltsedan Franska Revolutionen 1789.
Över 500 segerrika generaler är namngivna på de inre fasaderna. De av dem, som dog i strid, har fått sina namn understrukna.  De mest berömda drabbningarna är avbildade på relieftavlor, t ex det s k trekejsarslaget vid Austerlitz år 1805, då Napoleons arméer besegrade såväl de österrikiska som de ryska.
Klicka för större format!

















Alla som dog som vanliga soldater har fått sin hyllning genom 'Den Okände Soldatens Grav', placerad under valvet. Den tillkom 1921 efter Första Världskrigets miljontals offer. En okänd, verklig soldat har fått sin viloplats under minnesplattan. De franska presidenterna har varje år sedan 1921 nedlagt en krans här. Det sker den den 11/11 kl 11, då vapenstilleståndet 1918 skrevs under.

måndag 12 januari 2015

Paris, första dagen.

Här sitter jag och förbereder ett inlägg om Paris – det enda bland över 300 inlägg - och vad händer?
Ett fruktansvärt terrordåd utspelas där i miljöer, som jag behandlar!
”Allt hänger ihop” - så sant som det är sagt.

Nåväl – en resa till Paris skulle det bli. En födelsedagsgåva från min gamle, gode vän Jan. Då hade vi känt varandra i 40 år (nu har det blivit 50+). Mycket roligt har vi haft under dessa år – även efter vad som här ska skrivas om. Jans tjänsteresor till Paris är legio. Men alltid med ett tajt minutschema. Nu skulle vi sträcka oss till beräknade timmar i stället för minuter. Låter lugnare. Vi hade faktiskt 2½ dag på oss i själva staden.

Vad finns det då för anledning att helt privat besöka denna stad?
Kanske
--- för att dricka kaffe på Champs Elysées (den verkliga paradgatan)?
--- Eiffeltornets utsikt?
--- njuta av det franska köket?
--- besöka kända litterära miljöer (t ex Hemingways stamställe)?
--- kanske de mest historiska stadsdelarna – och de nyaste?
Listan kan göras längre – allt beror på tiden!
Att peta in Louvren, ett av världens främsta konstmuséer, var omöjligt. För inte kan man rusa in där – och ut igen efter en kvart!
Men effektiva skulle vi vara, det stod klart från början.

Vi hade ett härligt foto av en gatukorsning, 50-60 år gammalt. Dit skulle vi för ett nytt foto för jämförelse. Plus att min gode vän skulle köpa ett malmedel till sin Buick Park Avenue -92 – ett medel så starkt att det inte fick säljas längre i Sverige. Och Jan kände också till en speciell restaurang att njuta av.
Plus det imponerande Eiffeltornet!
ALLTSÅ:  gata enligt gammalt foto, malmedel, tornet, restaurang(er), konditori(er) och dessutom div stadsmiljöer – klassiska samt nydesignade.
Ingen vanlig charterturism – ånej! – mera en koll på den franska huvudstadens själ.  
 (Klicka på bilderna för större format!)




















Fotot är från slutet av 50-talet. Boulevard Hausmann rakt fram. Två polisbilar avvaktar i Renault 4CV (smidighet kan vinna över storlek och kraft i stans gyttriga trafik). Man ser några så gott som nya Peugeot 403 och förstås Citroën, gangstercittran, som funnits med sedan 1934.
Fina markiser t v, tycker jag! Nedgången till tunnelbanan har konstnärlig utformning. På skylten står ”Metropolitaine”, dvs ordet för 'tunnelbana', här fullt utskrivet. Men ingen säger annat än ”Metron” i dagligt tal.
Minns att Tunnelbana var fullt utskrivet både här och där även i Stockholm i början.


















Bld Hausmann år 2003. Tunnelbanans nedgång markeras bara med M, liksom vi här aldrig skyltar med mer än ett T numera. En gata bland andra tycker man nu. Och det tyckte man väl då också, förstås.
Inga p-rutor för polisbilar. De fina markiserna är borta. Varuhuset Printemps (av NK-klass) har en dominerande skylt. Ordet betyder Vår, dvs årstiden. Löftesrik tid - - - mode och allt.


















Foto från Eiffeltornet, ungefär halvvägs upp. Krävdes en massa väntande för att komma högre – inte hade vi tid med det! Åtminstone jag häpnar över hur ljusa alla tak och fasader verkar. Ser Atén lika sydländskt ut? Där har jag inte varit. Ändå en slående ljus anblick av en stad med stort fastighetsbestånd av den äldre skolan.

Man kan tydligen döpa en restaurang till samma namn som den oansenliga gata, där den är belägen!
I Sverige, då? 'Var ska ni äta?' - 'På Brahegatan . . .  På Slottsbacken … etc'  Missförstånd? Tja.
I alla fall ett matställe att rekommendera! Man kan läsa ”stängt (från) 12 lördag – och söndag”. Inte så vanligt, kanske.
Bordsbeställning krävs. Helst dagen innan. Tjugo gäster, en sittning för hela kvällen. Ägarparet lagar den överdådiga maten, serverar, inspirerar och tar bra betalt. Man kan missta sig, så att den första vinflaskan är slut, då förrätten kommer in. Fort går det nämligen inte. Men nr två täcker väl upp. Att tjäna pengar på bara en sittning var det, ja.
Efter någon timme dristade jag mig att påstå att ägarinnan såg ut som Goldie Hawn (vilket hon gjorde) i filmen 'Tjejen som visste för mycket'. En komplimang, som hon inte ville kännas vid.
Men det förhöjde kvällen, helt klart.
























Metrobiljett 2003. Lägg märke till de inringade bokstäverna RER, som avser expresslinjen. Den stannar bara ibland – om ens det. För det ska kunna gå undan, om man vill, i denna STORA stad med 10 miljoner invånare. Snabbheten kräver förstås egna spår och egna perronger – litet labyrintiskt ibland. Tågen har massiva gummihjul! Det hörs bara ett stilla vinande.

Tillägg
Eiffeltornet stod klart 1889 till det årets världsutställning. Franska Revolutionen firade då 100-årsjubileum. Arkitekten hette Sauvestre, men det var Gustave Eiffels bolag, som konstruerade tornet. Faktiskt i smidesjärn från Sverige! Det var ett redan då föråldrat material, som kräver mera underhåll än stål. Anledningen var löftet att montera ned tornet efter 20 år – detta för att blidka den stora kritik, som växt fram. För stort, förtog alla intryck av andra konstverk osv, hette det. Men det står kvar ännu idag.
Rostskrapningen och nymålningen är en evig sysselsättning. Det går åt 60 ton färg varje gång och proceduren tar 15 månader för 25 penselmålare – övre delen vart femte år medan nedre delens intervall är 10 år.
Tornet är 300 m högt plus en 24 meters TV-mast. Tre större 'plattformar' finns – på resp 57, 115 och 276 meter. Där har såväl teatrar som restauranger, biografer och radiostationer passerat revy genom åren. På 115 meter finns nu en lyxrestaurang, men det är billigare att äta på lägre höjd.
På landets nationaldag 1995, den 14 juli, gav syntheziser-musikern Jean Michel Jarre en Unesco-konsert med ljusprojektioner på tornet och fyrverkerier. Sågs och hördes av 1,5 milj människor, kanske det högsta antalet närvarande för en konsert, någonsin.  
Bondfilmen Levande måltavla (1985) använde tornet för några actionscener med fallskärmshopp av en flyende kvinnlig agent.
C:a 7 milj människor besöker tornet varje år.
1925 såldes tornet som skrot. Den lurade köparen polisanmälde inte. Varför det såldes på nytt av samme bedragare. Då ingrep polisen.






Från 1925 till 1934 gavs gigantisk reklam för Citroën.

måndag 5 januari 2015

Ljus i mörkret!

Men först ett meddelande - jag har hittat originalet till
MHS inbjudningsbroschyr till 10-årsjubiléet pingsten 1975. 
Så nu har det omfattande inlägget om detta jubileum kompletterats med bilder och info från denna 40 år gamla förlaga.
Leta i Bloggarkivet nere i spalten till höger efter 2012-februari-27.
Det matchar dagens läge, eftersom det handlar om MHS 50 år i år!

Philips lampor (och övriga) använde man helt enkelt bara vid dimma eller snöyra och förstås när det var mörkt.
Vilket innebar att livstiden blev ganska lång, trots att dagens LEDsystem etc inte fanns.
Och ett lampbyte var enklare - men ibland mera utsatt, om bytet innebar bortskruvande av ram med glas och allt, dvs utifrån.