onsdag 21 september 2011

Buick 1938 - för montering - tag motsatt ordning!

I Motorhistoriskt Magasin ha jag tidigare skrivit om min Buick Eight 1938, serie 41. Men det finns mera att skriva om denna bekväma långfärdsvagn.

Under kriget var många bilar uppallade, och behövde ju efteråt diverse reparationer för att bli körklara. Ofta krävdes en motoröversyn eller rentav en renovering för att så att säga komma tillbaka till ruta ett. I Motormännens Riksförbunds tidning Motor förekom vid upprepade tillfällen en annons om motorrenovering med kvalitet och garanti, införd av en firma, som hette Dixner. Där var alltid samma Buick 38:a avbildad med samma belåtna kund bredvid, dvs dess förste ägare.

Att jag många år senare skulle bli tredje ägare till den bilen – vem kunde ana det? Den blev nämligen plötsligt till salu privat i Västra Frölunda. Väl där på besök fick jag se bilen i ganska slitet omlackerat originalskick, men fullt körbar.
Sedan priset blivit fastställt, fick jag några månaders respit (hyggligt nog) för att kunna fixa kontant betalning och – kanske – garage.

När jag kom för att hämta bilen, såg den ut som på bilden nedan! Chockad undrade jag vad som hade skett. Jodå, all rost på karossen var åtgärdad, därav den strippade anblicken. Något blek såg jag framför mig allt som nu krävdes: lackering, ihopmontering och alla möjliga andra åtgärder, som naturligtvis skulle dyka upp efter hand.

Att jag inte tackade för mig och for hem igen – ja, det berodde på att det handlade om slutet på 70-talet. Det började bli tunnsått med gamla farbröder, som hade tröttnat på sina välvårdade 30-talare!

En chockerande överraskning - skulle hämta en körklar bil, ju!

















Priset var detsamma – nu fick jag ju en bil utan rost! Och jag som hade tänkt besiktiga den och använda den som den sett ut vid förra besöket. Inget garage hade jag fått tag i heller! Och rymliga sådana var det ont om i Stockholm – och nu för tiden nästan omöjligt.

Men allting lyckades! Jag fick tag i ett perfekt, stort garage i en prästvilla i Bromma. Och på annat håll ett varmt, rymligt förråd för förvaring av allt som var avplockat, vilket som bekant tar större plats än man tror.

Bland mina motorböcker fanns tack och lov en original verkstads-handbok till Buick -38. Där redogörs noggrant för hur allt kan plockas isär i sina beståndsdelar. Sedan står det: ”För montering – tag motsatt ordning".  Åratal tillbaka hade jag också kommit över en ny originalförgasare.

Motorn var renoverad (som antytts ovan), och sedan dess hade bilen gått 12000 mil ytterligare. Motor och växellåda var det minsta problemet – däremot skulle förstås karossen inklusive alla lösa delar lackeras. Under isoleringen på bakluckans insida fanns den oblekta originallacken, som i modern version exakt överensstämde med (Buick) Riviera Charcoal 1964 - en behagligt grå nyans med antydan till metallic. En billackerare på Södermalm tog hand om jobbet. Sedan återstod som sagt monteringen, som jag faktiskt själv tog hand om.

Inredningen monterades tillbaka – den var okej, tyckte jag. Allt krom var intakt, men fick putsas mycket. Krängningshämmare m m till framvagnen tillverkades i en bekant verkstad och jag fick låna ett hörn av ett snickeri för att nytillverka bagagehyllan ovanför reservdäcket. Jag lät montera en elektrisk bensinpump mellan originalpumpen och motorn - att användas vid själva starten efter längre garagevistelse - en sak som jag rekommenderar veteranrenoverare. Bensinen rinner rakt igenom utan problem, när sedan originalpumpen tar över. Och man slipper köra startmotorn för att få fram bränsle – eller att ge supar i förgasaren!

Till MHS 15-årsjubileum 1980 var allt klappat och klart!

















Bland mina tidigare bilar hade någon fått en hellackering eller ett motorbyte. Alla övriga (efter 1963) hade jag köpt i fint originalskick. Här däremot gjordes karossen efter köpet i ordning till ett åtminstone för mig godtagbart skick. Och monteringen hade jag fixat på egen hand – för första och enda gången!

Med den nya förgasaren rätt inställd drog den 1,3 liter per mil vid 85-90 kilometers fart. Bensinen var ju billigare 1980 än nu, så det blev några turer till Hälsingland - men även en ”upptäcktsresa” till värmländska Töcksfors nära gränsen till Norge. Där fann jag till slut den verkstad, som var avbildad på ett av mina vykort från 1933.

Så det blev en framgångsrik resa - som så många andra med denna bekväma Buick Special 1938. Och hela tiden kunde man njuta av den raka åttans potens och behagliga muller!

söndag 11 september 2011

Ett citat som ger en story - om Hudson Hornet


















Hudson´s långslagiga sidventilsexa var en rekordmaskin under 50-talets första halva. T o m GM:s V-åttor fick stryk, åtminstone i början. Hornetmodellen låg i frontlinjen, men motorn var densamma i alla modellerna. Man lyckades inte förvalta aktierna från racerbanorna – märkets genomslag på marknaden borde ha varit högre, tycker jag. ”Hudsonlimpans” linjer snackar ju om fart, dessutom. Antagligen höll man fast för länge vid samma kaross och den bensinslukande sexan. På slutet blev märket uppköpt av Nash-Kelvinator..

Det händer ibland att man stöter på en artikel av det slag jag gillar mycket, nämligen en testrapport på en (t ex) 50-talare, där upplägget är detsamma som om det gällde en av dagens bilar. I brittiska motortidningar kan det faktiskt hända att man hittar sådan trevlig läsning.

För något år sedan fann jag en ”modern” bedömning av just Hudson Hornet med den kompetenta originalsexan under huven. Den brittiske motorjournalisten trodde att det handlade om en medioker modell - kunde det vara något annat, när den tycktes mindre intressant bland de brittiska bildiggarna? Men han blev allt mera imponerad och till slut nästan lyrisk, inte minst över fartresurserna (förstås).

Jag glömmer inte hans välformulerade slutord:
”If you are driving an XK or an SL and a Hornet is crowding your mirror – you had better move over.”

Till dem som läser detta och inte är så insatta i normal bilhysteri, skriver jag en ungefärlig svensk innebörd.
”Om du kör en (Jaguar) XK eller en (Mercedes) SL och en Hornet fyller upp din backspegel – så lär du flytta på dig.” Hur skulle det kunna låta idag? Kanske en Jaguar eller Mercedes mot en Dodge Viper? Roligt när man kan läsa en text av en entusiast för entusiaster.

Men såna är vi ju egentligen alla – vi som bloggar för (som vi hoppas) likasinnade! Även om en del tycker att vi är litet sent ute med tanke på allt som är skrotat, nedlagt, rivet, utslitet eller rena rama ruinen!

















Mera om Hudson.
Hudson hade en rak sidventilsexa på 308 kubik, som 1949-51 gav 145 hkr. Från 1952 med två förgasare m m 170. Vid tävlingar med trimningssats 210, inte dåligt! 1951-1954 vann man runt 85 % av alla starter. Hudsons kaross 1949 var den första, där golvet låg lägre än sidobalken. ”Step down model”, sa man. Ram och kaross var förstärkta redan i original och tog snart sagt vilka smällar som helst. Påminner mig om den Lincoln (-53?), som körde hembränt i filmen ”Moonshine Highway” - 50-talets biljakter på topp: spritsmuggling på skogsvägar, FBI, en korrupt sheriff, litet kärlek och litet slagsmål – se den!
Åter till Hudson, som var lägre än samtida andra märken, men kupén var lika rymlig med det sänkta golvet. Bilens tyngdpunkt var låg och det hade stor betydelse på den tidens kurvbanor på grus eller lera – mera sällan belagda, konstigt nog.

Läste en insändare i en amerikansk tidning. Det var en som sålt sin Hudson 51:a och köpt en ny Olds med Rocket V8. Efter några år var Oldsen slutreparerad och såld, medan hans gamla Hudson (som han såg ibland) var lika intakt och lika kapabel som förut. Suck! 

(bilder fr Google)