onsdag 25 juni 2014

En damklubb i Tyskland

För 85 år sen var bilen ingen självklarhet. Men damer vid ratten såg man ändå redan. Det krävde en hyfsad ekonomi – naturligtvis oftast med en make med god inkomst. Bilen kunde användas av båda.

Här nedan handlar det rentav om en klubb för välbärgade damer med intresse för bilkörning. Man har valt ett utflyktsmål och träffas för gemensam körning, där nöjet ligger i att se kamraterna före eller efter längs vägen, där resan ju på sätt och vis är målet.
Man kan föreställa sig den förväntan, som ligger i luften, när alla har samlats och det snart är dags för start. Men det är regnigt, och suffletterna är uppfällda.

I Tyskland var cabrioletmodellen mycket vanlig. Kanske det skulle ha sett annorlunda ut med våra svenska vintrar. Av tiotalet bilar nedan är nog alla av sådan modell. Det kan vara något undantag längst bort. Det handlar mest om tyska fabrikat, ganska säkert. Ofta med dubbla reservdäck baktill eller på framskärmarna.

























Zum Verkauf – Till salu.
Tror inte att den här köparen har tankarna på en klubb med bilkörning för nöjes skull. I stället jobbar hon kanske på ett kontor i stan och måste utan knepiga bussresor med kort varsel kunna hälsa på sina krassliga föräldrar på deras gård några mil därifrån.

Vad tänker hon? Inga flådiga lyxvarianter för hennes del! Som sekreterare har hon lärt sig effektivitet. Så efter en provkörning och ett stentufft prutande är det klart - ett handslag, ett kvitto och en tecknad försäkring.
Lycka till med Chevan!


















Dambilklubb idag?
Skulle ett dussin damer med körkort ta var sin moderna bil för att först samlas vid ett torg och sedan köra till förslagsvis ett slott fyra, fem mil bort? I motorismens sköna gemenskap? Nja – det blev nog tre eller fyra välpackade bilar, bara.
Men varför inte? Fältet är fritt för att omsätta tanken i praktiken!
(På veteransidan, däremot, finns ett och annat sådant jippo.)

Tidigare fanns (kvar ännu?) arméns kår för frivilliga, kvinnliga bilförare – Bilkåristerna.
En sorts bilskola, där de fick lära sig att ganska avancerat (terräng!) köra främst tunga lastbilar – som förberedelse för tjänst i krig. Man skulle kunna avhjälpa enklare fel, klara hjulbyte vid punktering och lägga på snökedjor bl a. Kanske också pistolskytte ingick?
De kunde nog tänka sig ett utflyktstema som på bild ett – med sina egna bilar!

fredag 20 juni 2014

En annorlunda sommar!

Återigen är sommaren här!
Med dessa eviga byggnationer, dvs påbyggnader, som höjda tak, utbyggd veranda med gamla höga fönster, som vi hämtade nära Alingsås, nytt spjälstaket (800 spjälor, som vi sågat själva), lillstuga etc.
Och detta klättrande på stegar och tak. Och en av bodarna, som blev sovgemak. Och de två vindarna som blev sovloft med panel och nya golv. Och den lilla balkongen med utvändig trappa. Och takfönstret till ett av loften!

För att inte tala om ytterväggarna, som ändrats från helt galen fjällpanel till stående plank med läkt över springorna! Vilket anstår hundraårigt timmer.
Hammare och spik jämt och ständigt (som tur är, är jag dubbelhänt). Och cirkelsågen, denna bundsförvant, som skall få ett eget, inramat foto!
Och dessa virkestransporter!
I evighet, amen.

HA !!! Allt är gjort!
Från och med i sommar helt annorlunda - bara litet vanligt underhåll – en knutbräda här, ett fönster där. 
Fastän gräsklippning som alltid! Tomten består av gräsmatta rätt av - plus, förstås, buskar, träd, blommor och ett litet trädgårdsland. Så var man än går ut ur huset, så går man på gräs! Så vill vi ha det.

Härmed stort beröm till min hustru, som har en visuell förmåga (plus många andra) att bedöma hur (t ex) tre reglar av olika dimensioner, som möts i olika vinklar – skall sågas för att sitta som gjutna. 
Medan jag vill se en ritning eller en enkel måttskiss, åtminstone! För jag har då aldrig snickrat något nämnvärt, förrän allt detta började. Vinklar, förresten – finns det några räta på ett urgammalt hus?
Skall återkomma någon gång med foton över detta palats.
OBS - Huset bakom bilen är samhällets bygdegård. Vårt "palats" är faktiskt mindre!

Nåväl – nu till nedanstående foto av hur vi enkelt kunde flytta långt virke under alla dessa somrar - 18 stycken! Med stödet från dragkroken (en påbyggnad på ett cykelställ) kunde vi utan hänsyn till bestämmelser för släpvagn pinna på som vanligt. Och svänga och backa på vanligt utrymme.
 Rekommenderas!


















Bilen, en MB C200 -95 gjorde god tjänst i fyra år (även ett par turer till Wien). Sen fick elektroniken totalkoma och skulle kosta som bilens värde (då) att byta ut. Den såldes på rot där den stod på verkstaden. Köpt för 45, mycket fin, såld för 12. Inte bra.
Fast med en fabriksny bil förlorar man mer än så, redan när man kör hem den.
Har gjort antydningar ibland om mitt förhållande till dessa elektroniska bilar. Skall återkomma!

Alla läsare önskas en glad (men inte för glad) midsommar!

måndag 16 juni 2014

Reklam på eget vis!

Kungliga Tekniska Högskolans (KTH) elever (kallas teknologer) har ända från förra seklets början från generation till generation givit ut en skämttidning, den s k Blandaren. Två nummer per år – en Vårblandare och en Höstblandare (lagom till Mårten Gås). Där varvades absurda noveller med stenhård samhällskritik i anekdotisk form eller slagfärdiga uttryck, dialoger, vitsar - ja, nästan vad som helst.
Det mesta illustrerat, inte minst de geniala uppfinningar, som presenterades. Jag minns en krycka med ett hjul nedtill, så att den skadade inte skulle behöva lyfta och flytta kryckan för varje steg.

Många företag annonserade regelbundet i Blandaren. Det gav goda inkomster. Men det var med en viss bävan, som företagens reklamavdelningar inväntade utgivningen, eftersom Blandarens redaktion utformade annonserna efter eget tycke.
Nedanstående annons är från en dagstidning år 1927.






















Men i Blandaren fick man i stället se en profilteckning av en kraftigt baktung eka i full fart med utombordare och en person vid motorn. Som annonstext såg man, enkelt och kraftfullt
PENTA – FRÄMST FASTÄN BAK.
Någon gång kunde det hända, att en annonsör, som återkommit år efter år, plötsligt tackade nej. Detta sågs inte med blida ögon. En gång gällde det 'Fyffe's bananer'. Då blev det en gratisannons, där man kunde läsa att dessa bananer var ”så lättsmälta, att de smakade skit redan i munnen”.

 Om läkare skämtade man ofta. T ex när en doktor måste gå till doktorn.
 -  Vad har ni för problem? Har ni ont någonstans?
 -  Det kan jag inte säga. Jag har tystnadsplikt.

När SVT under 70-talet kryllade av vänsterorienterade nollåttor och det mest vänstra var ”Kommunistiska Förbundet Marxist-Leninisterna, Revolutionära Linjen”, skämtade Blandaren så här om hur lätt man kunde få jobb där.
  • Står ni till vänster om KFMLR?
  • Ja.
  • Säg mjölk.
  • Mjulk.
  • Ni är anställd.

    Många korta dialoger utan närmare omständigheter var typiska i Blandaren – alltid litet (eller mycket) skruvade. Bara så här, t ex.
  • Det sägs att en noshörning simmar bättre än den springer.
  • Du menar väl flodhäst?
  • Ja, vem f-n har sagt noshörning?
Eller denna klassiker:
  • Är kaffet varmt eller kallt?
  • Det är varmt – men det är slut.
Tror att man behöver ha fostrats tidigt i en absurd anda, för att njuta av sådana repliker.
Det har i varje fall jag, det är tydligt.

torsdag 12 juni 2014

Ford V8 1956


















 Året är 1962.
Jag har lovat att fungera som billots i storstadstrafiken. 
Vänstertrafik förstås!
Jag väntar vid vägkanten på Roslagsvägen nära Danderyds kyrka.
Lustigt nog knäpper kameran just som blinkerslampan lyser!
Blå kaross med vitt tak.
Alldeles färsk utbytesmotor från Ford Motor Company.


















Nytaget foto fastän litet längre upp i backen. Lång väntan på trafikuppehåll!

(Klicka gärna för större bilder!)

fredag 6 juni 2014

Don Redman - den förste!



Don Redman Orchestra



- ja, det var inte vilken jazzorkester som helst! Det var den första amerikanska orkestern, som besökte Sverige efter kriget – och gjorde en turné dessutom. Vad Värmland beträffar konstigt nog inte i Karlstad utan i Munkfors, c:a sex mil norrut.
Don Redman var något mörkhyad, men bandet var en mix. En ny upplevelse det också, minsann!


Det fanns två jazztidningar i Sverige -
ESTRAD och ORKESTERJOURNALEN.


Don Redman fick bli omslagsbild.




















Som gymnasieelev insåg jag att en sådan möjlighet att lyssna till amerikansk jazz i rena rama verkligheten inte fick förspillas. På något vis borde jag komma över en bil för denna exklusiva kväll. Det lyckades trots att mitt nytagna körkort var utskrivet för bara en vecka sedan.

Det var en Dodge Senior 1938. Jag fyllde bilen med ”matlagskompisar” (se etikett ’Livet som det var’ om gymnasielivet i Karlstad). Vi susade iväg, fyllda av förväntningar, som inte kom på skam. Unikt, kändes det som – och det var det också.

På hemvägen blev vi omkörda av en Oldsmobile. Retsamt – det var fri fart! – men från instrumentbrädan på Dodgen kom någon sorts brandrök. Det var en distraherande faktor, när Oldsen närmade sig. Det visade sig vara den överfulla, infällda askkoppen, där fimparna börjat ta eld. Vi stannade och tömde ut alltsammans på vägen. Vi vädrade litet och sen kändes det lugnare.

En annan orkester från USA, som senare angjorde Värmland (denna gång Karlstad) var Dizzy Gillespie, ”the Bebop Man” – med en ny typ av jazz, som jag egentligen inte gillade.
Men i alla fall fick jag under en paus en stunds snack med Dizzy himself, redan ett stort namn.

Men Don Redman fick vara helt i fred för frågor från en imponerad gymnasist. Den gången betydde själva lånet av Dodgen nästan mer än orsaken.

_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _

Tillägg
Nu är det alltså LINUX som gäller! Goodbye Microsoft - you'll certainly keep on without me!
Scanning och en del annat betyder en del nya kommandon och eftertanke i början. Delvis ny layout också. För övrigt svarar jag på ev. frågor - dvs om jag vet svaret. Läs för övrigt kommentarerna till föregående inlägg.