torsdag 31 juli 2014

Strömsholmsäventyret 1973

Ibland tvingas Kornknarren lita till sitt minne och de fåtaliga anteckningar som gjorts. Kanske mailade foton T&R för utlåtande - eller telefonsamtal. Men har man själv basat för ett evenemang, så borde det vara lättare att komma ihåg än annars. Plus kanske tillgång till startlistor.
Hur som helst - nu bär det iväg tillbaka till 1973.
Motorhistoriska Sällskapet hade då åtta år på nacken. Det hade blivit uppenbart, att många medlemmar i denna veteranbilklubb inte bara ägde bilar utan även motorcyklar. Eller t o m bara mc!
Något borde göras för dem, tyckte vi.
 
















Ryttarslottet Strömsholm – nära Kolbäck mellan Köping och Västerås – valdes för start, mål och inkvartering (i ett annex, förstås!). Mc-rallyt döptes fyndigt till Sällskapsresan.
MHS var redan från början en riksomfattande klubb. Men kanske hade vi överskattat intresset bland 'de våra', för det blev bara bortåt 20 deltagare. Men det räckte gott för oss, ovana som vi var vid att arrangera något för motorcyklar.
Två klasser blev det – före resp efter kriget. Rallyt var c:a 6 mil, varav två mil var en frivillig slinga utan kontroller på knixiga asfaltvägar.
Det enkla upplägget gav gemytlighet och trivsel. För många är evenemang i liten skala ett tydligare och roligare minne än nutidens megaträffar.

Nedan några foton från Strömsholm -73, naturligtvis inte alls med tanke på publicering år 2014 ...
(Ska, hoppas jag, senare komplettera med flera namn efter mera koll.)


Carl-Erik Levin från Vassmolösa (söder om Kalmar) under manöverprov.
Och hans HD 750 cc från WWII, en sk Krigare.
Bredvid en Ariel, ovanlig redan då.

Överst BMW från mitten av 50-talet med Steib sidovagn.
Därunder HD 1926, 1000 cc. 

































 
Douglas -48 körs av Per Johansson, Västerås (med dottern på pallen).
Till sist Harald Porry vid sin Rover 1919.































Kornknarrens foton är ofta färska kopior från diabilder, som ibland är över 40 år gamla.
AGFA var bättre än Kodak på 50-talet – senare i stort sett likvärdiga.
Det var rullar med 20 eller 36 tagningar. Nu är det bekvämare! Av 100 digitala val kan 96 ratas. ”Fyra stycken blev verkligen bra. Dom tar vi!” Men det är så dags det.

lördag 26 juli 2014

Vattenfabrik - alltid bra att ha!


















Under den heta period som vi nu känner av i hela Sverige, så måste läsarna kylas av på något vis - åtminstone visuellt - tänkte jag. Hittade ett mycket lämpligt foto från 1920-talet. Vattenfabrik – vilket slående namn i juli 90 år senare, för det står det faktiskt på skylten!
J. JÖNSSONS BRYGGERIER - - - S:T KNUTS VATTENFABRIK
(Vykortet fotat i Malmö, kan man läsa på baksidan.)
Beställ ett helt bilflak, vetja! 
Det var små lastbilar jämförda med nutidens. Men chassi och fjädring pallade för mer än man kan tro.
I Uddeholm, där jag växte upp, kom ända till mitten på 50-talet varje vecka köttbilen, fiskbilen och två bryggeribilar (från olika bryggerier) plus mjölkbilen varje dag utom söndag. De stannade vid varje hus (mjölkbilen vid vart femte, där beställda plåtflaskor hängdes upp i ett ställ),
Bekväm service vill jag lova!

Termometern visade idag trettio grader i skuggan. Pust! Jag spanar retromässigt efter bryggarbilen . . . 

söndag 20 juli 2014

Extravaganza - en totalupplevelse i retrovärlden!

Så var det tänkt, och så blev det också.
På 70-talet tände klubbkommittéerna ibland på idéer, som skulle ge medlemmarna (och även andra intresserade) något mera exklusivt än de nostalgirallyn och vanliga bilträffar, som redan förekom då och då.
Med – enligt uppgift – förebilder i England skapades Extravaganza med samarbete mellan järnvägs-, spårvägs- och veteranbilsfolket med ballong- och ångbåtsfolket i gott sällskap. Det blev ett evenemang , som var annorlunda mot det dittills upplevda. Men det 'kördes' i samma form endast under två år, 1972-73.
Med Extravaganza kunde man själv uppleva alla ovannämnda ingredienser samma dag!

Från Stockholms centralstation avgick ett äldre tågsätt, draget av ånglok. Det var alltså normalspårigt – rejäla grejor! Man klev av vid Stålboga. Där mötte gamla bussar och bilar, som förde passagerarna vidare någon mil till Malmköping. Där kunde man pröva spårvagn, trådbuss, museijärnväg och t o m varmluftballong. Man handlade i retrobutik och kunde äta en bit mat på Värdshuset
Efteråt bar det i motsatt ordning iväg till Mariefred för ångbåtsresa ända till kajen intill Hufvudstadens Stadshus.
Deltog man med egen (veteran)bil från Stockholm, så missade man ju ångtåget och ångbåten, men det var trevligt ändå. En äldre bensinmack fanns också. Såvitt jag minns, kunde man även göra tvärtom – dit med båt och hem med tåg.
Automobilhistoriska Klubbens idéspruta, Carl-Erik Asp, var en av de entusiastiska arrangörerna. – I de flesta fall jobbade alla utan mera ersättning än en bit mat, om ens det. Det var roligt att vara med, helt enkelt!


            
Ångloket samlar sig för avgång från Sthlm C. - Det hörs!
Extravaganza hade plockats in mellan de ordinarie avgångarna. Det skulle nog inte vara lika lätt idag. På perrongen märks kolröken som förr i tiden.
      













Tåget inkommer till Stålboga station någon mil från Malmköping.
 










Vagnarna representerar nedlagda järnvägsbolag. Här sitter man i en vagn från Oxelösund-Flen-Wästmanlands Järnväg.
Veteranbilarna mötte upp, här t o m Rolls-Royce och Mercedes Cabriolet från 30-talet.
Varmluftballongerna var redo.
Väl framme i Malmköping väntade bl a spårvagnar och trådbussar.
Äldre bensinpumpar betjänar FIAT 501 c:a 1923 (trol ägd och körd av Iris Härnström) samt Willys 77 från c:a 1935.



Från Mariefred anträddes återresan till Stockholm. Två ångbåtar är beredda.
 Närmaste paret, Bella & Bernhard Håkansson från Mönsterås, vinkar glatt.

En upplevelserik dag är över!


TILLÄGG
apropå Pers kommentar med vink om Tekniska Muséets ev medverkan.

Nu är det så att Tekniska Muséet (i Stockholm) har arrangerat (eller varit delaktig i) liknande saker ett antal gånger under de fyrtio år som gått. Men eftersom själva museibyggnadens läge styrt evenemangen, så har det där med järnväg inte passat in.
Ändå ordnade man 1974 ett 3:e Extravaganza i och på områden omkring muséet. Även flera flygjubileum i muséets regi på (Ladugårds-)Gärdet har påmint om gamla tider.
Tekniska Muséets teknikentusiast Gert Ekström har styrt och ställt med motorhistoriska retroevenemang i många år.
Teknikhistoria omfattar ju så mycket – även t ex vävstolsteknik!
Flygplan, bilar, båtar och ballonger ligger inte alltid i frontlinjen. Dessutom har de klubbar, som kunde hjälpa till, så många egna evenemang, att orken knappt räcker ens till dem.
Men vi ska inte frånkänna alla klubbar deras nytänkande! Fyrtio år har gett många retroevenemang med marknader och möten, påspädda med charmtävlingar, auktioner, flyguppvisningar osv.
 
Knappast dock någon där man åker ångtåg dit och  ångbåt hem.
Tack till alla som visade vägen!

  
En gammal Lincoln går i mål.   Hurra!

måndag 14 juli 2014

Huvkråkor - döda och levande!

Bilen som familjemedlem – mera förr än nu – behandlades litet vanvördigt, tycker jag nog. Men den stod pall för det mesta utan att vara jeep eller något annat råbarkat. Att ställa upp för fotografering låter som en enkel sak – vanligen en hyllning till märket eller modellen.
Men huga – vad händer? Ett krypande och klängande och till slut en triumferande pose! Starka skärmar och motorhuvar – och tak, tack och lov! Men repor utan plåster eller annan omtanke – snälla nån!
























Cheva 34:an tycks uthärda - liksom Plymouth 37:an.
 























 Dodge 34:an har en lättare uppgift. Men Ford 36:an mumlar att "nu går det för långt! Det är krig i faggorna, kolla på mina avskärmade lampor - och dom bara leker med mig!"


















Medan De Soto 41an och Hudson 36:an endast accepterar en lugnare posering!

Tack Rune, för bilderna!

onsdag 9 juli 2014

Lådor med bildelar - det var då, det!

Ja, visst var det så! Inte hela bilar i lådorna på fotot– utan kanske 100 stänkskärmar, som väntar på transport till sammansättningen av – förmodligen - lika många hjul, flera motorer och kanske en hel låda med bara inredning, säten etc. Och chassin travade på varandra i en annan låda.
Det handlade ju om sammansättningsfabriker, som främst USA's biltillverkare byggde upp i ett antal länder. Det blev lägre arbetslöner där och det blev mera rationella och billigare transporter över haven än om färdiga bilar skeppats över. För det var en exportvariant som varade i många år. Kanske kunde också importavgifterna bli lägre.





Hamnen i Alger i slutet av 20-talet. 










 Algeriet sorterade under Frankrike ända tills på 70-talet, då president de Gaulle såg till att det blev självständigt. Det var efter ett uppslitande inbördeskrig mellan en upprorsarmé och en profransk falang, styrd av franska officerare. De Gaulle tog i med hårdhandskarna mot den algerietbaserade ledningen.
Men på bilden anar man ännu ingenting av detta. En förmodligen fransk oceanångare lämnar hamnen. Det var täta förbindelser med moderlandet!
Man ser några trälådor som väntar på transport till sammansättningen. Förmodligen gäller det A-Fordar.

ANA, Aktiebolaget Nyköpings Automobilfabrik, är väl för dagens (nåja) svenskar det mest kända exemplet på ovannämnda fabriker. Där plockade man ihop De Soto, Plymouth, Chrysler men också bl a Simca, Goliath, Standard Vanguard och den designmässigt svårförstådda Mayflower.
Man började redan 1937. Det hela var över 1960, då SAAB köpte ANA.
Även Ford sattes ihop i Sverige.

Det är så gott som bevisat, att den svenska sammansättningen gav bättre bilar än dem som lämnat bandet i USA.

Hett tillägg.
Trots julivärmen har jag begett mig till ett ännu hetare ställe! Alger! - inte klokt . . .

tisdag 1 juli 2014

Packardpicknick

Ja, här var'e utflykt med picknick av hög klass! Apropå förra inlägget.
Bilen, en Packard från 1930, var en rekorderlig långfärdsvagn.
Rak åtta på denna modell.
Här en paus i lugn och ro med alla picknickattiraljer. Närheten till bilen (med öppen dörr) är slående och tidstypisk. Väskan med tallrikar, bestick m m vore nog eftertraktad på en veteranmarknad av idag.


















Låt oss anta att fotografen också är en kvinna. Då handlar det om ett skönt initiativ med tanke på att det var för över 80 år sedan. De unga kvinnorna hade erövrat allt större utrymme under 20-talet, men det gällde mest i storstäderna. Landsbygden släpade efter som tidigare.
Håret bobbat (eller shinglat, som man också sa) visar att man är med sin tid.

Sett i stort levde alla ett mera riskfyllt liv. Det vardagliga säkerhetstänkandet, som vi är vana vid, dröjde tills in på 50.talet. Och sjukdomar, lätt botade idag, skördade offer bland både fattiga och rika.
Kanske är vi snart tillbaka till 20-talet – apropå det ökande antalet bakterietyper, som blir resistenta mot det som ännu räddar oss, dvs penicillinet.

Många gamla foton njuter vi av – motiv, komposition osv. Vi avhåller oss från störande tankar på hur det verkligen var att leva då.

Till sist
jag vet inte hur många gånger som jag med såväl mina föräldrar som senare med min egen familj har upplevt en situation som på bilden. När tog det slut – och varför? Vart bär det iväg nu för tiden? Nästan alltid för långa sträckor för att få tid att hitta en lämplig plats. Så efter att nästan ha stannat vid några vackra platser, hamnar man till slut i en grusgrop . . .
Men det är inte hela orsaken. Ska fundera och någon gång återkomma!