onsdag 30 november 2011

En förvånad insändare ...


 --- det var jag, det!  Jag hade skrivit en insändare till tidningen MOTOR och fick den införd med titelbild av ingen mindre än  BEVERLOO - deras eminente tecknare!

 Jag propagerade för att man satt säkrare i en amerikanare än i de då så vanliga småbilarna som VW, Austin, Opel osv.   
Jag var trött på allt som skrevs om säkerhetsbälten, vägegenskaper och allmän smidighet.  Jag menade att man i händelse av krock satt säkrare i en tyngre bil än i en mindre (men framför allt lättare) bil. Det drällde av småbilar, så sannolikheten för att krocka med en mindre bil var ju större, jämfört med att råka krocka med en jämlike. Man köper ju inte bil för att krocka, kan man invända – men, men …

Det var förstås en kostnadsfråga, men nypriset på en Opel Rekord (exempelvis) motsvarade en inte alltför gammal amerikansk bil. Jag skrev faktiskt: ”Köp en bättre begagnad "amerikan" – och överlev!”

Beverloo skojar till det med en amerikanare i bredaste laget med kommandobrygga och kikarspaning. Klicka på bilden! 

Bara hälften av mitt resonemang kom med i tidningen. 
Men roligt blev det – och jag känner mig fortfarande hedrad!


måndag 28 november 2011

Om en De Soto Sport Sedan, 60 hkr, 6 cyl. 1931. Död 1960.

Ett foto ur mitt arkiv på en gammal De Soto gav mig en ingivelse att kolla ägarförhållandena genom Bilregistret. Kanske vore det möjligt att få veta vem som (nervöst?) kollar kylarens vätskenivå? Fotot skulle inte kännas lika anonymt längre…

Koppartranspumpar dök inte upp förrän 1953, så det borde bara vara ägare fr o m vintern 1953-54, som kunde komma ifråga.
 Huvkråkan, som döljer kylarens påfyllningsrör, är avskruvad.  Lelle kollar att nivån är korrekt. Snart bär det iväg igen. Raggarbilarna  på 50-talet såg ut så här!

Den siste ägaren i raden, Uno Jansson, köpte De Soton i februari 1956. Han befanns vara en barndomskompis till min svåger! Båda bodde i Hjorthagen vid vägen till Lidingö. Jag får veta, att en annan kompis till denne Uno Jansson, nämligen Lennart Åström (Lelle kallad), är den som oroar sig för kylarvattnet. (Fotot är från vintern -56, helt korrekt.)
Därmed är den okände kylarkontrollanten på fotot avslöjad! 
Förresten - vilket underligt sammanträffande!
Uno vid sin stockcar-bil. En häftig sport på 50-talet.

Uno körde stock-car på lediga stunder. Han ägde flera bilar av Mopar-släktet och flyttade motorer och andra delar mellan bilarna i takt med förbrukningen. Däremellan handlade det förstås också om bilturer med kompisar och trevliga tjejer.
De Soton ställdes av redan i mars och skrotades för gott fyra år senare, dvs 1960.

Samtliga ägare enligt Bilregistret
 Ägare nr 1  20/8 1931 Oskar Johansson, Stureby (Stockholmsförort ”söder om Söder”, som man sa).
Ägare nr 2  25/11 1933 Karl Johansson – också Stureby, t o m samma gatuadress.
Ägare nr 3  31/12 1937 källarmästare Harry Wallander på Frejgatan.

De Soton avställdes 14/11 1939, ungefär två månader efter andra världskrigets utbrott.
Återregistrerad 25/4 1946, fortfarande med Wallander som ägare.

Ägare nr 4 först i september 1953, Nils Nordholm från Hägersten – också en förort söder om Stockholm.
Ägare nr 5, den 10 januari 1956, blev Roland Philblad, boende i Enskede (inte långt från Stureby).
Ägare nr 6, 13/2 1956, bara en månad senare, UNO JANSSON, Motalavägen i Hjorthagen, alldeles norr om Stockholm.
Uno Jansson kvarstår som ägare, tills bilen skrotas i januari 1960.

Till sist:
De Sotons livstid blev alltså 29 år med sammanlagt sex ägare.
Möjlig ytterligare forskning – att leta salu-annons i DN jan-febr 1956 om De Soton. Vad var priset?

onsdag 23 november 2011

En korrekt trafikmiljö - svårt för en retrofilmare!

En gata med parkerade eller rörliga bilar i en film, som handlar om t ex året 1950, är inte så lätt att fixa numera! Svårigheterna för filmproducenterna att skapa en naturlig trafikbild har ökat efter hand.





















En trafikbild från 50-talet, som är svår att återskapa idag. Visserligen ser vi här en mycket sällsynt cabrioletmodell av Peugeot 203 - men ändå!

Problemet ligger i att de veteranbilar som skulle passa in – så gott som alla -  (vilket decennium man än filmar) är renoverade och nylackerade.















"Den efterspanade bilen har lämnats övergiven vid vägkanten. Chauffören i lastbilen kör vidare - helt ovetande."

Kanske vill man låta sin klenod bli filmstjärna? Det ger litet status, faktiskt! I så fall får den finna sig i att låta sig översköljas med hinkvis med smutsvatten för att se tillräckligt begagnad ut. Filmfotograferna hatar blanka ytor!
Det finns avtvättbar matteringsfärg också. Men en bil direkt från ladan med åratals lager av damm m m – godkänns direkt!


















Det första lyckade försöket att skapa en vision av 30-talets trafikmiljö från start till mål var MHS-rallyt Lopp 30 år 1969. Det gällde förstås de deltagande fordonen, men också valet av gamla grusvägar i skogar och på fält - långt från tätorternas blandade bebyggelse. Här parkering utanför målet - värdshuset med rallymiddagen.
P-skylten stör - men det är också allt! 

De amerikanska filmmakarna har insett läget. Där finns jättelika pooler med äldre bilar i bruksskick. Där beställer filmbolagen vad som behövs.

Kommer någon ihåg filmen Paper Moon?  Med Ryan O´Neal och hans (verkliga) dotter Tatum (som senare gifte sig med John MacEnroe). Den filmen fick pris för bäst genomförd tidsmiljö (som var runt 1937) – inte minst för bilarnas skull. ALLT är tidsenligt – t o m väggströmbrytarna. Det handlar om en smart tjej i 10-12-årsåldern, som reser genom USA per bil tillsammans med en riktig rufflare. Hon är ett påtvingat sällskap, som han mycket motvilligt accepterar. Men med tiden inte lika motvilligt, eftersom hon räddar honom ur knepiga (ibland farliga) situationer. Biljakterna är fint genomförda. Med bl.a. en Ford V8 1936 kan det också gå undan! Bäste nostalgiker – hyr den! Se den!

(De två övre bilderna från P Haventons "Bilar...", 1993 resp 1996)

lördag 12 november 2011

Chryslerfrossa

Här dyker den upp igen, Göran Ambells Chrysler Windsor 1953. (Jag har hittat Ambells försäljningsannons på bilen, där han anger modellen som Windsor.) Fotot är från det första rallyt i Sverige för enbart efterkrigsbilar fram t o m 1956, dvs MHS ”46/56-Svängen” nr 1 våren 1972 med 53 deltagare.
Eftersom rödplåtarna fick användas max en månad innan normala plåtar grejats, så är fotona med dessa röda B-plåtar knappast från 1971. Ambell deltog i rallyt, liksom undertecknad med en 47:a Windsor.



Chryslerfrossa vid målet. Närmast en Windsor -55, därefter Ambells 53:a och min Windsor 47:a. Längst bort en 46:a, också en Windsor. 

 En del av startfältet vid Grisslinge Havsbad på Värmdö 1972. Man ser några ovanliga bilar, som fr v en gul Austin Atlantic, en Mercury -46 (med en Opel bakom). - En mörkröd M.G. Magnette och en Ford (tävlings)Special -49, som vann tävlingen, här skymd av en Dodge Royal -55. 

              Min Chrysler Windsor -47, inköpt från Älvsborgs län 1972.

måndag 7 november 2011

Kolkörning med Volvo Titan

När skogsbolaget övergick från GMC:s kanondragare (se förra inlägget) till Volvo Titan, var det som att gå från natt till dag. Fullt lass av träkol innebar 500 hektoliter på bilen och 750 på släpet. Det var en stor volym, men vikten var inte så stor. De Titaner som inköptes var alla försedda med ”Norrlandsväxel”, en elektriskt manövrerad överväxel, relaterad till bakaxeln.
I Wikipedias artiklar om Titan finns inte denna växel med i specifikationen. Där har jag lagt till under ”diskussion”, att det hade åtminstone de bilar som jag körde.



Volvo Titan 1951 - ett efterlängtat nytillskott. Jag kommer tyvärr inte ihåg, varför reservdäcket monterats framtill. Bilen vore snyggare utan!







Lastningen verkar klar. Släpets hjul (ej boggie),  främre och bakre, är sammankopplade och följs åt i kurvorna. Bakaxelns hjul svänger automatiskt och håller alltså släpet ut från vägkanten. Släpets bakre hjul går i samma spår som bilens bakhjul. Man behöver alltså inte ta ut svängen mer än vid solokörning.

Suverän säkerhet på smala vägar med tvära kurvor!


Det gick undan jämfört med den gamla kanondragaren! Det blev lättare arbetsdagar – två timmar dit, tre timmars lastning inkl rast, tre timmar till Järnverket (före 17.00, annars stängt för avlastning till nästa dag).

Kanondragare för träkolstransport

Hagfors Järnverk använde fortfarande 1950-talet träkol från kolmilor i sin järnframställning!
Det är där jag kommer in i bilden – nämligen som chaufför och lastare, när kolmilornas färdiga produkt, träkolet, skulle forslas till järnverkets kollager, vanligen en sträcka på 8-10 mil.

Vägarna de sista milen fram till kolningsplatserna var smala med svaga vägkanter, branta höjder med körning på krypväxeln kilometervis. Å, dessa romantiska vildmarksnamn – Råforsen, Nain, Lisskogsåsen – som man minns för evigt!
Turistbussarna fick vid möte med ”våra” bilar backa i evigheter. Mötesplatserna var till för personbilar.


GMC:s fyrhjulsdrivna kanondragare, köpt som surplus från U.S.Army, användes 1950 för träkolstransport från kolmilorna till Hagfors Järnverk. Lådorna med träkol väntar på lastning.  Man jobbar med att tömma en redan upphissad låda.



Det började med en amerikansk surplusmaskin, en fyrhjulsdriven kanondragare med dragvikt på 30 ton. Med litet tur kunde den nå 50 km/tim i nerförsbacke. En fruktansvärd bränsleförbrukning resulterade i att den kördes på fotogen (ännu billigare än bensinen). Detta i sin tur gav mindre kraft och medförde att tändstiften fick skruvas ur och rengöras minst en gång per körning. Mitt i förarkupén låg motorn, het och utan nämnvärd isolering. Men tändstiften var lättåtkomliga!
Det var ett monster (för den tiden) med många osynkroniserade växlar! Man blev en mästare på att dubbeltrampa. Men på hemvägen med fullt lass förlorades farten uppför blixtsnabbt, så man fick gå förbi flera steg nedåt vid samma växling. Ofta tvingades man ned till den lägsta växeln, där det vid fullt varv var möjligt att sakta promenera bredvid utan att bli efter.













Belåten på väg till järnverket efter flera timmars lastning på kolningsplatsens lösa stybb - med backspegeln uppvikt för fotots skull.

 Nöjsamt tillägg.  Turistbussarnas passagerare bestod ibland (konstigt nog) av kvinnliga turister från USA – ofta med blått, grönt eller orangefärgat hår. Kolarna som skötte de rykande kolmilorna (och själva processen) skulle studeras. Efter fotografering intill de sotsvarta kolarna klev damerna fnittrande på bussen, några med avtryck av sotiga fingrar på strategiska ställen på de vita blusarna.