Kanondragare för träkolstransport

Hagfors Järnverk använde fortfarande på 1950-talet träkol från kolmilor i sin järnframställning!

Det är där jag kommer in i bilden – nämligen som chaufför och lastare, när kolmilornas färdiga produkt, träkolet, skulle forslas till järnverkets kollager, vanligen en sträcka på 8-10 mil.

Vägarna de sista milen fram till kolningsplatserna var smala med svaga vägkanter, branta höjder med körning på krypväxeln kilometervis. Å, dessa romantiska vildmarksnamn – Råforsen, Nain, Lisskogsåsen – som man minns för evigt!

Turistbussarna fick vid möte med ”våra” bilar backa i evigheter. Mötesplatserna var till för personbilar.

GMC:s fyrhjulsdrivna kanondragare, köpt som surplus från U.S.Army, användes 1950 för träkolstransport från kolmilorna till Hagfors Järnverk. Lådorna med träkol väntar på lastning.  Man jobbar med att tömma en redan upphissad låda.

Det började med en amerikansk surplusmaskin, en fyrhjulsdriven kanondragare med dragvikt på 30 ton. Med litet tur kunde den nå 50 km/tim i nerförsbacke. En fruktansvärd bränsleförbrukning resulterade i att den kördes på fotogen (ännu billigare än bensinen). Detta i sin tur gav mindre kraft och medförde att tändstiften fick skruvas ur och rengöras minst en gång per körning. Mitt i förarkupén låg motorn, het och utan nämnvärd isolering. Men tändstiften var lättåtkomliga!
Det var ett monster (för den tiden) med många osynkroniserade växlar! Man blev en mästare på att dubbeltrampa. Men på hemvägen med fullt lass förlorades farten uppför blixtsnabbt, så man fick gå förbi flera steg nedåt vid samma växling. Ofta tvingades man ned till den lägsta växeln, där det vid fullt varv var möjligt att sakta promenera bredvid utan att bli efter.

Belåten på väg till järnverket efter flera timmars lastning på kolningsplatsens lösa stybb - med backspegeln uppvikt för fotots skull.

 Nöjsamt tillägg.  Turistbussarnas passagerare bestod ibland (konstigt nog) av kvinnliga turister från USA – ofta med blått, grönt eller orangefärgat hår. Kolarna som skötte de rykande kolmilorna (och själva processen) skulle studeras. Efter fotografering intill de sotsvarta kolarna klev damerna fnittrande på bussen, några med avtryck av sotiga fingrar på strategiska ställen på de vita blusarna.