Om en envis Dodge m m

Den svenska veteranbilhobbyn av idag går mest ut på att försöka återställa bilarna till absolut nyskick. Naturligtvis är det väl ingen som vill frånta ägarna nöjet av att efter månader och kanske år av arbete kunna visa upp ett oklanderligt resultat. Men när alla dessa restaurerade bilar syns tillsammans på ett möte eller ett rally, så förstärks intrycket av hur man lämnat den historiska vardagens verklighet långt bakom sig.

Ända från bilismens barndom har det knappast funnits någon enda bilägare, som har beslutat sig för att återställa sin slitna bil till nyskick. Man hade ju reparerat det maskinella efter hand och synliga skavanker hade åtgärdats så gott det gick, beroende på vad man hade haft råd med. Till slut köpte man en ny bil eller åtminstone en bättre. Den gamla såldes för några hundralappar, skrotades eller ställdes undan.

Förr såg man i trafiken förstås en och annan ny bil, som var blank och fin utan rost. Men nästan alla bilar var i vad vi kallar bruksskick eller sämre – och mer eller mindre rostiga. Så skulle det också se ut nu för tiden, om inte lättmetall, plast och för övrigt ett omfattande rostskydd hade sett dagens ljus.

Att återskapa en trafikbild från förr blir allt svårare – t ex vid filminspelningar. Alla parkerade bilar längs en gata får ju inte se helt nya ut. På många gamla vykort och andra foton ser man ju en verklighet, där bilarna har det bruksskick de hade. Många var också betydligt äldre än när fotot togs, för bilen rullade i allmänhet i många år fastän kanske med nya ägare.

"Operan" (eg. Kungl. Teatern)  i Stockholm med Strömbron i bakgrunden. Bara gamla bilar på förnäma Gustaf Adolfs Torg. 30- och 40-talsbilar och kanske någon 50-talare. Den ljusa Ford -34:an är nog äldst. (Klicka  för större bild!)

Det är överlotsen vid Bönans fiskeläge, Konrad Ludvig Jahrén (förste ägare), som har parkerat sin nedstänkta Dodge 1937 - med sitt låga registreringsnummer - utanför Rådhuset i Gävle. Eller snarare kunde ha varit!

När fotot togs, år 1965, hade bilen fått en ny ägare, nämligen Eric Collin. Alltsedan dess har Eric kört bilen på de premisser som antytts här ovan – dock först efter ganska genomgripande reparationer. Enligt äldre tiders bilfilosofi har synliga skavanker efter hand hjälpligt åtgärdats och det maskinella hållits vid liv ända fram till 2010, då bilen av olika omständigheter - trots att den var körbar utan problem - sorgligt nog togs ur trafik. Egentligen hade det varit fullt möjligt att köra den ytterligare ett decennium - minst!  

Det är sannerligen inte vanligt, att en gammal bil får leva och användas i 73 år. På så sätt är Dodgen unik.(Vi utgår då från att den kördes på gengas under de fem krigsåren.)

Självklart har bilen stått oanvänd någon vecka, t o m månad, någon gång. Men användningen har inte begränsats av vare sig väder eller årstid. Ett bruksbilstänkande har hela tiden funnits i bakgrunden.

Många tjusiga, ”nybyggda” veteranbilar får idag aldrig uppleva en grusväg, litet snöslask eller en snödriva – knappast ens en regnskur! Ägarna betraktar sina bilar som fina klenoder och inte som vardagliga delar av familjelivet, som de faktiskt var. Dodge 37:ans långa liv och leverne var verkligen mera ansträngande – men autentiskt. Och många filminspelningar har det blivit!