fredag 30 december 2016

En oidentifierad - f d flygande - farkost

. . .  och vad värre är – en oidentifierad besättning!

Inför nyåret 2017 råder ovisshet. Kanske lika stor som den som bilden illustrerar.

/ur The Far Side/

Kommer den skeppsbrutne att råka illa ut?
Kommer han rentav att dissekeras?
(Blindtarmen, som han blev av med 1980 - kommer de att undra vad där suttit?)

Eller handlar det bara om nya bekantskaper?

Något i matväg att välkomna med har han inte. Ingen öl heller.
Farkosten tycks sjunka. Då kan han få dras med det nya sällskapet under lång tid.
Den fisk, som ibland kan fångas, kommer inte att räcka till.
Men dom kanske hellre äter kött! Inte bra.

Om de simmande har onda avsikter - låt oss då hoppas att luftens sammansättning eller något annat i vår värld visar sig skadligt för dem. 

Så Kornknarren håller tummarna och önskar den skeppsbrutne - och förstås alla som med nöje läser detta 

ETT  GOTT  2017

- och skulle nyårslöftena från förra året vara raserade, så vänd på steken och
sätt upp
VAD SOM INTE SKA GÖRAS  under 2017.
Det är enklare och ger också tillfredsställelse.

Jag ska inte gå upp i vikt.
Jag ska inte ta en ny plastpåse varje gång jag handlar.
Jag ska inte tappa kontakten med mina vänner.
Jag ska inte sluta gå på bio.
Osv.


torsdag 22 december 2016

Julhälsningen 2016


En vy över Malgomajsjön från en tillfällig tältplats vid stranden år 1959 får illustrera Kornknarrens Goda Jul till alla läsare - inte minst bloggkamraterna - med tack för alla positiva kommentarer under 2016.


Oväntat kalla nätter förföljde Kornknarren under det - egentligen ganska motvilliga - tältande, som ägde rum av och till fram t o m 1970-talet. Oftast en eftergift till barnens heta önskan.
Men natten vid Malgomaj - utan barn - var nog den värsta. Att under resten av resan få tag i stugor för övernattning blev nästan livsavgörande . . .

torsdag 15 december 2016

En marknads uppgång - och fall . . .

Om det förra inlägget, Mästerföraren, var av typ ”mumierna har vaknat” så meddelas härmed, att de inte kom till ro förrän flera år senare.

Det gällde nämligen också veteranmarknaderna. På 90-talet hade de lämnat det ursprungliga syftet och i hög grad kommersialiserats. En del klubbar orkade inte med att driva de allt större marknaderna. Det hade bildats bolag, som drev marknader litet överallt i Sverige. Man började acceptera modernare prylar, rent av nytillverkade.
Man hade lämnat den första idén om en plattform för reservdelar till de gamla bilarna och motorcyklarna och gamla prylar, som kunde relateras till hobbyn i övrigt. Det var 25-30 år sedan det började. Nu skrev vi 1996.

Att sälja på en marknad hade också blivit mycket dyrare. Många med färre men kanske eftertraktade saker att sälja kunde inte räkna med någon vinst alls. Kanske de dessutom hade en bra bit att köra till den närmaste marknaden. Deras säljbara fynd blev kvar där de låg - hemma i förrådet eller i bokhyllan.

Det räckte med några modellbilar i en låda för att ge en förtjänst på Ågestamarknaden - enligt vår vision. Här en jubileums-kopia på en Schuco-racer från 30-talet.

Det var dessa presumtiva säljare, som vi ville få med oss i en ny ”gammal” marknad. Dessutom ville vi försöka införliva fler kategorier, dvs  båt-, flyg- och mopedfolk. Vår lilla förening DSE, De Sanna Entusiasterna, fick något stort att ta tag i. Vi hade hittat tillräcklig yta kring en konferensanläggning i Huddinge kommun, söder om Stockholm.
Vi drev en ansenlig propaganda med annonser i Classic Motor m fl - samt brev till styrelserna i 15 bil- och mc-klubbar, 4 båtklubbar (M.Y.S. etc), 4 järnvägssällskap och 3 flygklubbar för äldre plan. Plus affischer på lämpliga ställen. Vi delade ut info-blad på Viksta, Uppsala och Wärsta marknader.

Vi härmade Topsy Lindbloms sätt att skriva i reklamen för det kända danspalatset Nalen på  Gata. Regerings. I Stockholm.
Så här skrev vi:
____________________________________________________________________

MINNS DU
Vårdsätra marknad? Eller Skrovensborg? Idylliska marknader. Där delar och prylar nästan skänktes bort. Och en gammal 30-talare! Kostade någon tusenlapp. Men alla vet hur det är. Numera! Färre gamla delar än nya. Kepsar, tröjor, CD-skivor och annat nytillverkat. Så  därför. Har vi tänkt så här:

Vi tar om det från början  med

GAMLA  STOCKHOLMS  MARKNAD   den 19 maj
vid Ågesta söder om Farsta  (väg 73 avfart Ågesta/Larsboda)

För allt  gammalnostalgiskt. Som kan kopplas till motorhistoria.
Bil  -  båt  -  tåg  -  motorcykel  -  moped.
Modellhobbyn inkluderad. Liksom litteraturen. Och kläderna. Och flygplanen!
Men:  inget nytt!

Idylliskt läge.Vid sjön Magelungen. Med caféer! Badstrand, minigolf, lekplats. Och  Hotell  för dig som vill komma kvällen innan. Och sova gott. Eller med husvagn/husbil. Allt är billigt. Som förr.
Ingen entréavgift för köpare! Men parkeringsavgift!  

DU SOM VILL SÄLJA 
men tycker att dagens marknader är för dyra.  Dig  vänder  vi  oss  till!
Endast 80:- för enkel säljplats = bilens längd (vanl personbil). Kan ev dubbleras!
Det, du! Äntligen en plusaffär! Så ta med kylarmasken eller stänkskärmen! Och den gamla emaljskylten! Och lanternan och lokemblemet! Och girindikatorn till Klemm 35 (om den hade någon).

INGA NYTILLVERKADE PRYLAR !
Säljer du både nytt och gammalt: gallra i ditt sortiment! Du kanske kan lämna släpet hemma då.
Ta reda på mera genom att ringa  . . . etc
_____________________________________________________________________

Det fanns annat utförande i större format med fler anvisningar, kartskiss, hotellets telefonnummer etc.

Obegripligt få är fotona från denna studie i en tid som redan (då) flytt. Här en tidig bild - innan vi fick för mycket att stå i. Visar ungefär en trdjedel av vad DSE hade lyckats med.

Hur avlöpte det hela?
Var säljarna belåtna? – Ja, de kom tillbaka året därpå plus flera ”nya”.
Var köparna belåtna? - Ja, de var överlyckliga – ibland gick de i omgångar till sina bilar med fynden. ”Aldrig varit med om något liknande!” hette det. Några kom i roddbåt över sjön – vilken idyll!
Men det är klart – det hade gått 25 år sedan man kunnat uppleva detta.

Var arrangörerna belåtna?
Tja – avgifterna för stånden täckte i princip utläggen för alla annonserna, för affischerna och för tre rum på hotellet och viss bensinersättning.
Ett aber var att p-avgiften (20 kr per fordon) betraktades som för hög. Man parkerade i stället längs vägen fram mot entrén till marknaden. Den var smal och kurvig. Raden av besökande bilar kom att nå mer än en halv kilometer till slut. Och p-platsen blev bara halvfull.

Marknaden hade erhållit diverse tillstånd, bl a av huddingepolisen. De gjorde två missbelåtna besök under dagen. Nästa års tillstånd var i fara, om det inte blev bättre ordning – det förstod vi.
De uteblivna avgifterna var inget plus heller.
Parkeringsplatsen, som låg i direkt anslutning till marknaden, fylldes i stället av bilar med träningsfolk och terränglöpare, som hade för vana att utnyttja alla snitslade löparbanor i skogen intill. Av dem kunde vi inte ta betalt.

Så eftersnacket bland oss om hur det hela avlöpte blev en blandning av stolthet – vi hade klarat av vad vi hade avsett – och grämelse – hur kunde vi ha missat alla hurtbullars friluftsvanor? Och hur hade det gått om köparnas bilar hade fyllt p-platsen?
Året därpå förvarnade vi dem förstås i god tid om vårt jippo genom affischer på stället.
Och fick igenom ett p-förbud längs vägen.

På senare år har det blivit vanligt med s k bakluckeloppis, en enklare form av marknad, där chansen att köpa billigt är större än på de stora, kända marknaderna. Allt det nytillverkade slipper man vanligen också.
Det var ju det som vi eftersträvade – redan 1996!

Efter två år överlät vi marknaden till Automobilhistoriska Klubben, som hade ”förlorat” Wärstamarknaden (se t h under samma etikett) till markägaren. Men redan efter något år (har jag för mig) sprack det hela, när konferensanläggningen såldes till Frälsningsarmén!
Så kan det gå!

torsdag 8 december 2016

Mästerföraren - ett rally för de troende

Rubriken är hämtad från Hudson-tidningens beskrivning av det som här skall berättas. En av deltagarna skrev ett referat. (Terraplane kan ju ses som en Hudson-variant - se nedan.)

Gamla bilar är inte bara exempel på hur långt man då hunnit tekniskt sett och hur man byggde mera hantverksmässigt. De representerar också den tid då de var nya och på sätt och vis även dem som köpte bilarna. T ex hur de var klädda då de använde dem (även vintertid), vad de hade för körsätt i den tidens utmaningar.
Det var vänstertrafik med vänsterstyrda bilar, där man måste luta sig långt åt höger för att se om det gick att köra om. Man hörde grusvägarnas småsten rassla under stänkskärmarna. Det var dammoln vid solsken och lerstänk vid regn. En körbana åt vardera hållet gav snäva möten med bussar och lastbilar. Uppförsbackar, nedförsbackar, tvära kurvor och smala broar betydde flitig användning av växellådan. Med en motorstark bil växlade man ofta ändå (ned) för bättre kontroll.
Det kunde ibland dröja ett tag innan man mötte en annan bil. Idag får man ge sig iväg till det inre Norrland för att vara lika ensam.

Allt detta hade vi i huvudet på 60-talet, när vi började kalla ihop en del gammelbilälskare till klubbträffar och sådana utmaningar, som vi kallade rallyn. Det var tävlingar i både tekniskt, historiskt och trafikmässigt kunnande. När veteranbilklubbarna efter hand växte fram, så blev det en hjärtesak för medlemmarna att försöka uppleva litet av det förgångna. Det var en krydda att kunna litet mer än att köra bilen.

Men på 90-talet blev det färre rallyn på de riktigt gamla vägarna med glimtar av hur det en gång var.
Veteranbilägarna blev också mera försiktiga med att använda sina klenoder. ”Är det grusvägar? Då kommer jag inte.” kunde en rallykommitté få höra. Och kontrollerna/uppgifterna blev av en mera publikfriande typ, t ex att hämta vatten med en trasig hink eller att kasta bollar genom ringar. Och med 30-talsbilar tillsammans med 50- och 60-talare utan klassindelning kan en bilhistorisk fråga bli orättvis. Bättre då med gissningsfrågor eller pilkastning, eller hur?

När det historiska får mindre plats, så uppstår en saknad hos dem som var med från början. Det är inget konstigt med det. Redan på 90- talet kändes det så. Dvs att deltaga är inget problem – men det gäller känslan.
Så vännen Kurt Kramer och jag beslöt oss för att vrida klockan tillbaka och inbjuda till ett rally av den första typen. Vi gjorde det rent privat med släktingar och vänner till hjälp - plus en och annan entusiastisk MHS-medlem som råkade bo längs rallyvägen.  
Rallyt var 15 mil, nästan bara grusvägar, och sträckte sig genom gamla Bergslagen från Horndal till Söderfors. Det var i början av april 1994 och snön låg kvar här och där. Det gällde bilar, som man kunde möta på vägarna under 30-talet, alltså även betydligt äldre, t ex Ford T.

Vi hade gått igenom deltagarlistorna för Lopp 30 under ett antal år och beslöt oss för att inbjuda dem som förekommit där flera gånger. Det blev ungefär 60 gammelbilägare, som fick en inbjudan till rallyt 'Mästerföraren' -  som vi döpt det till.

Några utdrag ur inbjudan.
Vi saknar många 30-talskämpar
. . .  som var med för körningens skull – på vägar av 30-talsstandard – och inte för publikens,
. . .  som äger en bil som man kunde ha mött på 30-talets vägar,
. . .  som håller sin bil i ett skick som tål den tidens vägförhållanden och körning,
. . .  som känner till något om den tid som bilarna representerar,
. . .  som känner igen t ex Max Hansen på en raspig 78-varvare,
. . .  som minns eller lärt sig hur man var klädd till sin bil från tiden
(man kunde ju få peka ut kläder till skilda decennier eller lyssna på sådan musik)
. . .  som längtar tillbaka till en rallytid, då man inte riskerade att bli ruinerad på dyra övernattningar eller dyra supéer.
(det var inte säsong, så vi hade lyckats få ner priserna till 1977 års nivå! – vi hade förresten haft ett långt uppehåll sedan dess som rallyarrangörer).

Mera ur inbjudan:
//.  Det är brukligt att som passagerare medföra kunniga personer, som genom sina insatser placerar ekipaget högt upp på resultatlistan. Glöm det!
//.  Här kröner vi Mästerföraren bland alla entusiaster. Det är han (eller hon) som testas. Övriga i bilen kan endast utgöra moraliskt stöd.
//. Vi är oerhört nyfikna på vem som koras till 'champion' i såväl körning som teori!

Så långt allt gott och väl.
Men det var mycket jobb. Färdbeskrivningen blev klar kl 22.00 kvällen innan. (Vi hade tagit med en dupliceringsapparat till Horndal.)
Vi hade trott att åtminstone 25 av de c:a 60 inbjudna prominenta, tidigare deltagarna skulle vakna till liv. Men endast 16 hade svarat ja. Och reducerats på rallydagen till bara 14 ekipage p g a uppkomna förhinder. Det kostade 250 kronor för bil plus förare, inklusive rallysupé efteråt. För passagerare tillkom kr 55 för maten. Det blev inte mycket till rallykassa! Vi skulle bli tvungna att själva stå för en del av kostnaderna. Men vi fullföljde i alla fall.

De flesta hade sovit natten till rallydagen på Horndals vandrarhem, där starten skedde kl 09.00 med rimfrost på alla bilarna.

Birger Karlsson kom från Trosa och fick skrapa is från rutorna på sin Buick 37:a.
Kvällen innan hade blivit ganska sen med film och bildvisning från tidigare rallyn.
Med kontrollanterna (fram till lunchuppehållet) i släptåg for Kurt iväg redan vid 8-tiden, medan jag tog hand om starten, där deltagarna skickades iväg med stort mellanrum tidsmässigt, så att de var tvungna att agera på egen hand.


Här kommer nu några exempel
bland alla de 14 kontrollerna längs vägen, varav åtta teoretiska.
Först kom man ganska snart till en slalombacke, ganska brant men inte särskilt lång. Den låg åt norr, så det var mycket snö kvar. Flaggor uppåt backen markerade mer poäng ju längre upp man kom innan det tog stopp. Det gick att ta en lång ansats. Men med endast 40 meter kvar till backen fanns inlagd en 90 graders tvärsväng, som drog ner farten, förstås.    
Jag hade prövat med en Volvo V6 med överväxel, min dåvarande bruksbil, försedd med grova däck med dubb. Mitt test skulle ge högsta poäng. Det stämde. Ingen nådde lika högt utom Fredrik Gadler i sin Terraplane 1937. Han körde på högsta växeln(!) med sommardäck(!!) uppför hela backen(!!!) och bromsades först av den täta skogen på backens krön. Otroligt!
Några försökte vända, när det inte gick längre - men i så fall hade bilarna rullat över på sidan. De som försökte, insåg strax faran och backade ner till starten. Den stackars kontrollanten hade hjärtat i halsgropen.

Efter någon mil fick den tävlande gå in i en byskola och försöka få liv i en gammal radiomottagare - en s k kristallapparat. Kurt hade fixat så att om man gjorde rätt, så hördes Alexanders Ragtime Band i hörlurarna. Det fick ersätta gamla tiders ”Stockholm - Motala".

I början var bilarna inte så smutsiga. Ford 37'ans ägare, Klas Malmström, var medlem i en exklusiv U.S. Ford V8 Club med bara runt max 20 medlemmar. För att tas in som medlem krävdes därför att någon av medlemmarna utträdde eller avled.

Lunchuppehållet på en bygdegård varade tillräckligt länge för att funktionärerna vid de avklarade kontrollerna fick tid att bemanna de följande - mellan bygdegården och målet.
På bygdegården fick de tävlande gå in i ett avskilt rum och välja bland gamla brev, alla med olika frimärksvalörer kvar på kuverten. De skulle placeras på årtal som skulle stämma med portoavgiften för resp. år.

Efter tillräckligt lång paus bar det iväg igen. Nu var det 7-8 mil kvar.
Snart väntade ett lerigt, väglöst gärde, där det gällde att ta fart från start.
Det skulle likna gamla tiders grusvägar i tider av tjällossning. De kunde påminna om potatislandens fåror – på själva vägbanan. Vi hade ordnat en traktor – utifall . . .
Alla kom faktiskt över. Men det gällde att göra ett nytt eget spår. Om inte förr så förstod man det efter tio meters slirande.

Buick -39, ägd av Sven Magnusson, Malung, dyrbart restaurerad till toppskick med speciellt påkostad lackering. Det visste vi, så vi varnade om ett delvis väglöst rally med garanterad nedsmutsning. Men Sven kom ändå, som synes. 


Direkt efter gärdet stod en skylt, som meddelade, att på den närmaste sträckan (300 meter) gällde 30-talets trafikregler. Bland annat stod – mitt på en plan yta mellan två hus – en gul, cirkelrund skylt med svart bård. Det var den tidens trafikdelare ( = dagens blåa, runda med vit pil), där en del faktiskt inte visste, att den skulle passeras på vänster sida.

Alf-Eric Larssons Ford 1939 är ganska lerig vid det här laget. Det var 15 grader varmt och soligt nästan hela dagen. Men vägarna var våta efter snösmältningen.
Efter ytterligare någon mils körning kom man fram till en sjö. Där fick man en stark kikare i handen. På andra sidan sjön löpte en asfalterad, ganska snabb väg. Med kikaren skulle en bil identifieras, när den kördes ca 200 meter mellan två skogsdungar. Fråga om fabrikat, modell och hastighet skulle besvaras.
Det handlade om en ’gangstercittra’ - en Citroën B15 (sexcyl.). Inte så svårt, kanske, men knepigt att hinna se sexornas längre motorhuv jämfört med fyrornas. Litet imma på kikarlinserna - ajaj - för det fanns bara ett försök. Bilen försvann snabbt bakom träden - ajöss!
Från kontrollen hade vi förstås radiokontakt med ’gangstern' - som bara behövde köra då någon tävlande var beredd. Han fick köra, osedd, en längre bit för att genomföra en kort “flygande” uppvisning i 60 km/tim.

Inge Anderssons Dodge 1926 närmar sig ett café, där vi ordnat videovisning i en TV-apparat av bilar i trafik. Det handlade om att känna igen en Riley och en Packard (+årsmodell). En litet för modern anordning - men bilarna var i alla fall gamla!

 Även uppmärksamhet längs vägen ingick. Man fick t ex inte missa en gränssten, som skulle ritas av i så stor utsträckning att den blev ett bevis på att man upptäckt den.

Vid målet var supébordet dukat i en övergiven fabrikshall med vita väggar. Där åt man med de smutsiga tävlingsbilarna parkerade runt om bordet. Oförglömligt!

Supén serverades med de tävlandes bilar grupperade kring bordet. Tredje bil från höger är segarens Lincoln-Zephyr.


Att kora en Mästerförare på andra eller tredje plats är ju omöjligt. Den som vann fick en mässingsplakett, som utdelades några månader senare vid en liten ceremoni.
Mästare blev Rikard Jonsson, fortfarande medlem i MHS.


Troligen ett kort av Rikard en stund innan han utnämnts till Mästerförare.
Han tyckte att tävlingen hade inneburit en del verkliga utmaningar. Och roligt hade det varit!

"De Sanna Entusiasterna" var en liten 'intressegrupp för 30-talets trafik' som bildats för drivandet av en marknad (2 år) och andra arrangemang. Till sådant passar det bäst med en ideell förening, även om den inte är så stor.
(Kornknarren var sammankallande.)


Mässingsplaketten tillverkades i ett enda exemplar. Någon upprepning av rallyt blev det inte. Så därigenom är Rikard Jonsson hobbyns ende krönte Mästarförare. Ska försöka hitta en bra bild på hans Lincoln att publiceras här.




Söderfors Bruks herrgård hade blivit hotell - åtminstone då ganska billigt. Här passar det bra med Lasse Anderssons Ford A 1931 som slutvinjett på rallyt Mästerföraren 1994.

måndag 28 november 2016

Med dammvippan över en tid som flytt


Det handlar om en resa på det tidiga 80-talet. Bland annat innebärande ett besök hos en samlare i norrra Värmland, i trakten av Torsby. Det är en person, visar det sig, som egentligen inte gillar att få besök. Men vi har hört oss för per telefon från Stockholm, så vi vet att det är okej.
Att vi kommer ända från huvudstaden i en Buick 38:a blir minst sagt en överraskning för honom. Det märker vi.
Gode vännen Kurt är ute efter en strålkastare till hustruns Harley, en 36:a med vagn.

Sälja något? Kommer inte på fråga, får vi veta. Men visst kan vi kolla på 'lagret', om vi vill. För en stolthet att visa upp finns i alla fall – det märker vi också.

Först en hel lada med i stort sett bara lådor med verktyg och reservdelar. Det är lådor från nedlagda verkstäders inredning och lager. Tagna direkt ur sina hyllor eller hurtsar och staplade på varandra i sick-sack, långt över vad vi kan nå till. Förvarade men inte katalogiserade. De smala gångarna mellan lådstaplarna sträcker sig hit och dit genom ladan.
Denne samlares ögonstenar är hans fina volvobilar – alla av modell PV 444 och kanske var det även någon 544. Vi beundrar dem och får veta att andra bilar, skrotbilar, finns utomhus. De skymtar vid skogskanten på andra sidan ett fält.     (Att klicka på bilden ger intressanta detaljer!)

Bilarna står glest, men det var ett större område än så här.
 
Faktiskt finns någonstans den efterlängtade strålkastaren - det blir till slut klarlagt – och efter litet parlamenterande och löfte om att bjuda på ett års medlemskap i vårt Motorhistoriska Sällskap, kan affären bli av.
Efter att lampan bytts mot en femtiolapp, vandrar vi tillbaka över fältet. Kurt ler förnöjt.

Med en korrekt strålkastare till Harley-Davidson 1936!

Ännu något foto - med vår värderade samlare och den fina schäfern – och vi kliver in i bilen. Vi hinner inte komma varandra närmare än så. Det finns andra planer, som väntar runt kurvan.
Den raka åttan viskar igång och vi kör mot Norge.

 
Nu – 2016 – har jag för mig, att vare sig samlare eller skrot är i livet längre. Men platsen för skroten finns ju – och där bland mossor och lavar ligger kanske något länge eftersökt.
Det är bara att fråga sig fram, för i norra Värmland är alla bekanta.
Så var det åtminstone förr!


fredag 18 november 2016

Skrovensborgsmarknaden

Det ligger ett hypernostalgiskt skimmer över namnet Skrovensborg.
Ur veteranhobbysynpunkt är det förankrat med den idylliska marknad, som där levde under (framför allt) 1970-talet. När Motorhistoriska Sällskapet året 1967, vid Lissma skola i Huddinge, startade den lavin av marknader som vi ser idag, fanns redan en veterananknytning på Skrovensborgs gård, som lustigt nog ligger ganska nära Lissma.

I Automobilhistoriska Klubbens regi ordnade man nämligen där ibland en veteranbilsauktion, i liten skala, mest för klubbens medlemmar. Steget till att kombinera detta med en mindre marknad låg nära till hands. Under 70-talet blev så Skrovensborg ett trivsamt begrepp bland den tidens nya nöjen.
Fotot nedan är från 1974. Ostrukturerat och trivsamt - omtyckt av 'hela familjen'. Det var ideellt upplagt - jag kan inte erinra mig vare sig p-avgift eller inträdesdito.
När marknaden upphörde - kanske hade det med ägarförhållanden att göra, frekventerades Wärsta marknad desto mer.
Wärsta betraktades som AHK's marknad, men klubben fick mindre inflytande efter hand. Idag är den, såvitt jag vet, rent privat.

Klicka gärna på bilden och känn atmosfären och gemenskapen.


Kornknarren kom dit i en f d brandbil, en Buick Sedan serie 61 1937, avsedd för snabba ryck vid mindre bränder. Möjligen medförde vi även vår Rover 90 -54 vid detta tillfälle.
Fotot nedan har varit med i bloggen tidigare, då egentligen för presentation av hunden Ludvig, om vilken man kan läsa under etikett 'Hundar med mera' (i listan till höger).
Döttrarna med goda vänner tar hand om Ludvig.



Under etiketten Skrotbilder . . .

. . . finns bl a inlägget "Bilskrotsbilder".
Där har tre nya foton tillkommit. Det handlar om Lelles ("Skäggets") skrot.
Det inlägget tillhör de mest besökta -  så gott som varje vecka sedan januari 2012.

fredag 11 november 2016

Att samla damm . . .


Lugn!  Det är nog ingen svensk lada med ett sådant innanmäte. En exklusiv anblick genom vindrutan - kan det rent av vara frågan om Bugatti? Och kanske en strömlinjeformad Cord till vänster . . .

Instrumentbrädan verkar vara från 20-talet. Snöret hänger på växelspaken, som sticker ut undertill. Som på Citroëns 'gangstercittror'. (Men det var ju på 30-talet). Skall försöka leta reda på det vykort, som troligen är ursprunget. Kanske det finns info på baksidan.   

(Klicka gärna för större format!)

fredag 4 november 2016

Wärsta marknad vid slutet av 70-talet

Bland etiketterna till höger finns nu en ny - 'Gamla marknader'.
Kan ökas på efter hand.
  
En härligt ostrukturerad tillställning - det var det!
Ett område, bara – inga markerade rutor. Säljarna valde själva en lämplig yta, så stor som behövdes, utan dirigerad 'påfyllning'. Men en grusad väg, utan diken, skulle förstås hållas fri. (Klicka gärna på bilderna för större format!)


Vid noggrant studium ser man att många har sina jackor på axeln med ett finger i hängaren. Det hade plötsligt blivit varmt – men ännu inga löv på träden.


















Det borde väl ha varit en vän eller åtminstone en bekant - så väl i blickfånget! Men i så fall sviker minnet.
Byxvidden nedtill - ett uppmärksammat mode för både damer och herrar.


Ett foto för vänkretsen.
Inga dyra saker till salu. Mest märken. Även 6 V glödlampor (t h i en låda). Men längst t v på motorhuven skymtar i kanten en bit av en låda med uppfällt lock. Den har mjukt fodrade fack för ett antal brotschar till ventilsäten på Ford V8. Skulle ha prissatts högre, fick jag veta, när den var såld.
Men det viktiga är att vara där, denna vackra vårdag!

Flickan i fällstolen, häromdagen 46 år, köpte nyligen en HD. Den HD'n är presenterad tidigare - sök under 'Hänt i veckan'. Hon har konstnärliga anlag så till den milda grad, att om hon (numera sällan pga jobb och familj) ställer ut på ett galleri, så får hennes objekt röda 'såld-märken' inom en timme.
Hon i den randiga tröjan har en hög befattning på ett Lantbruksuniversitet (hästägare också).
Hon som ser ut att vilja åka hem, blev optiker, drev en egen affär, som nyligen såldes för flytt till Portugal.
Återstår de två som sköter rulljangsen och som snart inventerar matsäckskorgen av retrotyp, som står på bakluckan. Gissa vilka!

Det finns en finbilsparkering, där Buick 37:an får vila sig. Lika bra att den slipper trängseln vid stånden.
(Det stämmer - bilen var där, men fotot är från -74.)
Wärsta ligger norr om E18 men söder om Sigtuna.

Det hela känns skönt gripbart, när man på nytt bekantar sig med ”livet som det var”!



tisdag 1 november 2016

BMW's räddningsplanka

Det är i slutet av 90-talet. Helt nyligen, alltså - men känns nästan som en annan värld.
World Trade Center i New York står där det står – och varför inte?
De flesta immigranter kommer mest från Finland, Norge och England.
Och skolornas gamla meriter dröjer sig fortfarande kvar här och där, även om ingen vill kännas vid dem.


En BMW Isetta skall flyttas till sin nya ägare. Gode vännen säkrar lasset, medan Kornknarren väntar på ansvaret att köra ekipaget. Körkortsbehörighet är ingenting att leka med. Om man ligger i diket, så ska man i alla fall kunna hävda att man är behörig.

Det var på sätt och vis en praktisk bilmodell, som fick konkursnära BMW på fötter. Men det handlade ändå om licenstillverkning från italienska ISO. Mest tänkt för smala, vindlande gator och små torg med trång parkering.
Motorn var dock tysk med BMW’s egen kvalitet - en 300cc/13hk fyrtaktsmotor, placerad baktill. Utrymmet i det lilla baksätet var mycket begränsat.

Man parkerade mot trottoaren, öppnade hela fronten med ratt och allt och blev på ett ögonblick en bland flanörerna. Som om ingenting hade hänt.
Men ibland tyvärr längs trottoaren på grund av lokala föreskrifter. 

Det gick inte så fort (max 85), men vem hade bråttom då?
I så fall valde man andra bilmodeller.

Men livet gick vidare. Isettan blev ett tidsbundet fenomen (1955-62) tillsammans med några liknande fabrikat.
I Tyskland sparades få – vilket har gett de återstående en gyllene retroålder.
Där är de dyra som attan.
De första åren hade Isetta fyra hjul och registrerades som bil. Få såldes. Men från -59 bara ett bakhjul (i Sverige), vilket gav mc-registrering - och dito körkort räckte. Försäljningen satte fart, vilket har resulterat i fler bevarade exemplar i vårt land.

onsdag 26 oktober 2016

Kameravinklar

Buick Century
Buick Special


Det var lättare att hitta sköna kameravinklar på de gamla bilarna. Med de utslätade formerna nu för tiden verkar det inte så lätt. I alla fall inte som ovan.
Det övre fotot är från 1968 (bruksbil, minsann!) och det nedre från 1984.
Årsmodell för båda är 1938.

På Special'en ges vid möte större möjlighet att upptäcka körriktnings-visaren, dvs inget reservhjul, som skymmer. Renoveringen skedde under mitt ägarskap och 'pilen' fick en högre placering dessutom. Dessa visare av fabrikat Scintilla var eftersökta av renoverare redan då. Snygga och pålitliga!

Den svaga nyansen av metallic ordnades vid produktionen genom att malda fiskfjäll inblandades. (Nedre fotot, alltså.)
Vid lackeringen 1980 hittades oblekt originallack under isoleringen på bakluckans insida. Efter forskning upptäcktes att Buick Riviera 1964 erbjöd den exakta nyansen, på modernt vis, förstås. Den hette Riviera Charcoal (vilket betyder träkol).
Men det har jag nog redan nämnt vid tidigare presentation av denna bil.

lördag 22 oktober 2016

Bäst att passa på!

Dvs om man vill relatera sin blogg till de vackra höstfärgerna. För snart är det snö och julafton, åtminstone enligt en god vän, som gärna vill vara så framsynt det går med väder och årstider.
En och annan resa gjorde man med sin uppsniffade 30-talare.
Litet tokigt blev det förstås med stolpen bakom bilen - men kanske låg fokus på att inte trampa fel och hamna i diket med kamera och allt.
(Klicka på bilden för större njutning!)

Saxhyttan/Grangärde/södra Dalarna 1981.
(Buick Special 1938)

Nöjsamt tillägg!
Lika bra om inte bättre att flytta bilen en bit (efter att ha läst kommentarfältet)
och själv flytta något åt höger dessutom. Sagt och gjort!
Så blev det en profilbild av det gamla åket.
Stolpar, visserligen, men inte lika störande.

onsdag 12 oktober 2016

Svarta bilar


Läste på Larssons blogg för ett bra tag sen om svarta bilar och vilka svarta man ägt. För- och nackdelarna är givna: lacken lättare att bättra, åtminstone för en hemmafixare. Kromet bryter elegant av mot det svarta. Men all nedsmutsning och allt vägdamm märks direkt m m.


Funderade: vilka egna bilar har varit svarta? Kom på följande (litet huller om buller– alltså ej i ägandeordning).

Ford -51 -- Ford -54 – Plymouth -55 – VW -52 – Jaguar -50 – Buick Roadmaster -38 – Cheva V8 -55 – MB 170SD -51 – MB 170Sb -52 – MB 180 -60 – La Salle -37 – Chrysler Windsor -55 – MB 219 -57 – MB 170Vb -50 – Valiant -62 – Opel Kapitän -63 – Amazon -66 – MG Magnette -66 (ägde också en grön, som figurerat här).
Sist i raden kommer MB 220Sb och 220b (65:or) och för någon månad en 220SEb.

Det var t o m 1981 och därmed ett uppehåll på över 30 år till 2014, då nuvarande svarta Opel Vectra Combi diesel -09 kom in i bilden. Det förefaller osannolikt, men stämmer nog ändå.
Om Opel har det sagts ett och annat varningsord trots tätplaceringar i många rallyn, vilket i och för sig inte gäller vardagsbilarna. Men det skedde en uppryckning i kampen mot SAAB. Vilken fabrik skulle GM offra? Vi vet hur det gick.

Bland övriga (icke-svarta) dominerar mörkblå, (mörk)grön, beige och s k maroon (i den ordningen).

La Salle'n och kompisens Buick -39 utanför Skoklosters bilmuseum för 51 år sedan.
 
Det finns inte någon av de svarta bilarna i listan ovan, som inte kan relateras till något äventyrligt, något krångligt eller något annat speciellt.

Får lust att nämna åtminstone en episod.
I ett anfall av vansinne hade jag köpt en (ljusgrön) Citroën ID 19. Det handlade alltså inte om den lyxigare modellen, DS 19. Men redan efter ett par dagar började hydraulsystemet att läcka. Bl a hela fjädringen bygger på detta system. Bilen sjönk ned till marken och var i princip oanvändbar. 
Med varenda liten ojämn punkt i vägbanan förmedlad, dels som om man körde över en trottoarkant, dels som en påminnelse om en väntande dyrbar reparation, tog jag mig till en handlare för begagnade bilar. Där lyckades jag byta till mig den svarta MB 170 SD -51 (alltså diesel), som nämns i listan ovan. 

Detta var i december 1968. Julen skulle firas i Värmland. Dagen före julafton alltså på väg dit med den gamla dieselmersan, full med julklappar och förväntansfulla barn. Då – på gamla Riksettan nära Södertälje - började topplockspackningen läcka. Det var bara att vända tillbaka till hemmet i Älta i Nacka kommun. Med ideliga stopp för påfyllning av kylarvätska och för avsvalning tog det någon timme.
Ingen julmat var inhandlad, så det blev en hektisk ”dan före dan”.
Ingen värmlandsjul det året - men så fick det bli.

fredag 23 september 2016

Ännu ett gammalt vardagsfoto . . .


Inlägget ”Idyll och krigsminne” (sökruta finns) handlar om vännen Heinz och hans äventyr. På 50-talet och tidigare. Men här dyker det upp ett foto av hans syster Erika på väg in i en Ford V8 1956. Hon var en idrottstjej och blev distriktsmästare i längdhopp. Duktig med hästar - en skicklig ryttarinna. Hon tog studenten i Arvika.
Året är 1962 och än visste hon inte vad livet skulle erbjuda. Hon hade blivit kompis med Kornknarrens syster och mycket omtyckt av hela familjen.
Men det blev återflytt till Tyskland, och utbildning till lärare i gymnastik och engelska. Sådan kombination kunde man ha som lärare där. Hon lever än och jobbar som översättare på gamla dar (make och två söner med familjer har hon också).
Kornknarren har hälsat på några gånger.

Ännu ett foto, som skapar frågan: varför tog man inte fler bilrelaterade vardagsfoton från tiden – när man hade allt det omkring sig? Och intresset!
Jo, visst togs det foton (som Larsson påpekar i kommentaren nedan). Och många retrobloggar visar just det. Bilen gav mera status då än nu.

Men jag menar vår egen familj! Jag kan svära över hur få foton det finns av bilarna min far ägde. Eller senare min brors och systers bilar. När min bror tog körkort, t ex, eller jag själv (!) med racerföraren Adlers som inspektör. Eller min goda moder - jisses!
Och alla bilar som besökte oss privat - släkt och vänner eller bolagsfolk på virkessidan . . .  Det var enkla bilar, dyra bilar, snabba bilar. Likadana finns väl någonstans i andra bloggar eller på Google - men det är inte samma sak! Ack, ack! 

torsdag 15 september 2016

En flyghistorisk insats!

När det gäller gamla flygplan finns det något som heter Svenskt Civilregister, som handlar om i tidiga luftfartsregister angivna plan (som alltså ej var militära).
I Svensk Flyghistorisk Förening har funnits en beundransvärd arbetsgrupp, som gjort en katalog över alla dessa flygplan från 1919 till våra dagar. Det har tagit många år – även att få tag i alla foton.
År 1983 var första delen, 1919-1947, klar att publicera (som ett specialnummer av föreningens tidskrift).
Sedan dess har nyare delar tillkommit, men Kornknarren – fylld av ungdomsupplevelser med de äldre planen – nöjer sig med en titt på den första delen.

Vid en konferens i Paris 1928 blev det bestämt vilka bokstäver, som (i forts) skulle representera respektive land. Vårt S blev då SE, varefter följde individuella bokstäver i ordning (3 st) för varje plan. År 1947 hade man hunnit till SE-AZZ. Bokstäverna Å, Ä och Ö hade inte använts.

I Svenskt Civilregister finns angivet förkortningen H för haveri. Hur haveriet gått till meddelas sällan. Men man kan läsa t ex ”Vid Orsa station”, ”På isen på Lule älv” eller ”Utanför Australiens kust” (!) osv.
Det kan också anges genom ett enda ord, t ex ”Sjönk”. Kanske hade det, fastän förankrat, tippat över och blivit ett vrak. Ibland klarade man sig dock med livet i behåll.
Under en tioårsperiod 1928-1938 registrerades 145 flygmaskiner i Sverige. Av dessa avfördes 75 efter haveri. Antalet timmar i luften varierade förstås, liksom antalet ägare och – framför allt – användningsområdet.
Ägarna kunde vara flygbolag för post eller passagerare – eller flygklubbar. Ibland ett halvdussin ägare, även privatpersoner, som passerade revy innan det avfördes. Ambulansflygningar i dåligt väder eller lugna nöjesturer i solsken - de gav verkligen olika odds!

Men ändå – allmänt sett, trots statistiken – flög man oförväget över skogar och fjäll, över stora vatten, i moln och regn trots den tidens mediokra navigeringsutrustning, kanske endast med kompassen som vägledning. Väderprognoserna var opålitliga och radioförbindelserna ofta urusla. Flygfält med landningsbanor (vanligen gräs-dito) var det ont om. Hjulställ på långsamma maskiner kunde visserligen medge nödlandning på vanliga fält. Men flottörer kändes säkrare. Sverige har åtminstone 50 tusen sjöar, som räcker för landning. Fick man problem, så var förhoppningsvis någon av dem inom synhåll. Om man inte flög på låg höjd, förstås.

I Svenskt Civilregister har man lyckats hitta och publicera foton på så gott som alla registrerade flygplan, där också det tilldelade numret kan observeras. Det förhöjer i hög grad registrets värde. Att bläddra i detta aktningsvärda verk ger ett otal fakta – men också spelrum för fantasins flykt till en försvunnen, äventyrlig värld.

Nu några mer eller mindre äventyrliga exempel!

Någon befinner sig i den öppna dörren på denna Northrop Delta, SE-ADI, som registrerades i april 1934, ägare AB Aerotransport, Stockholm, och döptes till "Halland".
Flög först som passagerarflygplan på sträckan Malmö-Göteborg, senare nattpost Stockholm-Malmö-Hannover. - - 1937 sålt till England, fick irakisk registrering (Irak var en del av Britt. Imperiet) som cover för att delta i Spanska inbördeskriget, där England inte deltog officiellt - bara med frivilliga.

Caudron Phalene, SE-AGN, registrerat 1937 av Autoropa AB i Malmö (som sålde Hudson på den tiden).
Efter danska ägare 1939-43 åter svenskregistrerat.
En seglivad maskin, men till slut, 1951, havererad "vid Bobygd". Möjligen avses Bobygden strax öster om Kungsbacka.


Bücker Student, SE-AHJ, registrerat 1938 på godset Sperlingsholm. Näste ägare, ett år senare, var T. Ohlsson, Rögle. Tidigare inlägget "Idoler utan kappor" (sökruta finns)  handlar bl a om klasskamraten och goda vännen Malin, som c:a 1950 gifte sig med "Trubba" Ohlsson på Rögle gods. Så det var kanske hennes svärfar, som ägde denna 'Student'. 
Har ännu inte forskat på T. Ohlsson men låter det bero tills vidare, eftersom det är/vore ett oväntat (och angenämt) sammanträffande. Smakar litet släktforskning, faktiskt. (Tråkigt om det inte stämmer.)
Senare ägdes planet av Halmstads Flygklubb, som lyckades åstadkomma ett haveri där i oktober 1950.



Sveriges första autogiro, Cierva C-19, SE-ADU, registrerades i mars 1934. Den tredje ägaren i ordningen var Rolf von Bahr, som kom att äga flera sådana och blev synonym med begreppet autogiro i Sverige. Deltog i många flyguppvisningar för att propagera för flygplanstypen. Havererade dock 1940 med denna sin första modell "i vatten" nära Falsterbo (egentligen en nödlandning).
Om autogiro.
En autogiro har ingen motordriven rotor. Allt bygger på den fart som den ordinarie motorn ger. Vid tillräcklig (förhållandevis låg) hastighet kommer rotorn igång och dess blad lyfter maskinen. Startsträckan är mindre än 100 meter, vilket gör autogiron mycket användbar. Sträckan för landning är bara hälften. Lägg märke till att vingar och roder finns på plats för stabilitet och styrning, till skillnad från en helikopter.
Vid ev motorstopp fortsätter rotorn att snurra och det går att sätta ned planet oskadat - dock helst inte i vatten.

onsdag 7 september 2016

En välplanerad kupp?


Snart dyker den upp där bakom – Roscoe Dukes svarta Chrysler med sexhundrafemtio tusen i två bruna läderväskor bland bagaget.  Visserligen med bröderna Wallace i baksätet, men överraskningen kommer att avgöra.  Auburn närmast vägen kör ut som spärr.  Kanske blir den påkörd, men ger inga ledtrådar.  Den är ju stulen.  Buicken är klar att dra iväg efteråt.  Sedan våra grabbar gjort sitt, vill säga.  Skickliga skyttar, väl dolda bakom lövverket till höger.  Planen är enkel.  Desto mindre risk för komplikationer . . .



Ja, en sådan tidsbild kunde det vara, om inte de förbaskade rallyskyltarna förstörde storyn. Bilarna deltar i rallyt ”I Roslagens famn” - Automobilhistoriska Klubbens härliga sommarrally, här i närheten av Penningby Slott.

Året är 1980. Curt Fredrikssons (Kurre Fredrik, som vi alltid sa) Auburn 4-d Convertible 1934 såg vi på de flesta större evenemang runt Mälardalen tills den fick en ny ägare i Vänersborg/Trollhätte-trakten. Och Kornknarrens Buick Serie 41 1938 såldes senare till förmån för ett charmigt torp i trakten av Älvsbacka i Värmland.

lördag 27 augusti 2016

Ett roligt retromuseum!

Lasse Åberg är en folkkär skådespelare och författare men även en av världens främsta samlare på allt som kan relateras till Musse Pigg.
Han har skapat ett storartat (och stort!) retromuseum - naturligtvis mycket om Musse, men också om alla möjliga gamla seriefigurer. Och tillfälliga utställningar för några månader. Den som googlar på 'Åbergs Museum' får veta allt.

Få muséer lämpar sig så bra för ett familjebesök för alla åldrar. Har man litet tur, så kan man växla några ord med Lasse själv, som finns där ganska ofta.
Adress Bålsta – några mil väster om Stockholm längs E18.

Ja, det var en del beröm – men till det krävs ingen ansträngning!

Några halvbra egna (mobil)foton fick jag med mig. Men det finns en trevlig shop, förstås, där sortimentet är mycket inbjudande. Och en restaurang!

Musse Pigg - en internationell företeelse.



             Tusentals kronor är den säkert värd, denna gamla 
                modell med glada Musse och Mimmi.

söndag 14 augusti 2016

En tung amerikansk motorcykel

En mini-historik om HENDERSON

William och Tom Henderson, Detroit, tillverkade motorcyklar med 4-cylindriga radmotorer (900 cc), Tom drev mestadels företaget - William (Bill) var konstruktören. 1912, efter en massa utprovningar under året innan, erbjöds en första modell (A) till den tidens oförvägna köpare.

William, troligen, visar den första salumodellen 1912.

För varje år noterades förbättringar i en ny modell. Det gällde bromsar, smörjning, hjulbas, antal växlar, cylindervolym, m m. När första världskrigets nedgång var över, skulle en uppryckning ske genom en rad spektakulära rekord, var det tänkt.

Henderson 1917

År 1917 knäckte Henderson ett tidigare rekord genom att köras tvärs över USA från LA till NY på 7 dagar, 16 timmar och 15 minuter – på primitiva vägar över berg, slätter och öknar. Det var Indian Twins tidigare rekord från 1915, som suddades ut. Ett 24-timmarsrekord gav också genljud.

Försäljningen borde ha blivit succéartad efter alla stora rubriker. Men kanske var den för dyr.

Fabriken köptes 1917 av Schwinn, som bl a tillverkade Excelsior mc och även trampcyklar. Det innebar flytt till Chicago. Därmed började en avsevärd export till Europa och Australien. Där finner man idag fler bevarade exemplar än i USA.

HD ilsknade till efter alla rekord, som satte konkurrenterna i skymundan,  och krävde en duell på bana: upp till bevis! Av tolv heat på Dundee Road i Chicago vann Henderson elva. Det var i april 1922. Motorn var nu på 1300 cc och gav 28 hkr utan trimning.
I maj samma år sattes flera rekord på Tacoma Speedway, Washington. Ett solorekord – 24-timmar utan avbytare - gav 104 km/tim i snitt och stod sig till 1937. Man hade nått fram till en fullfjädrad, förnämlig maskin med många stolta ägare.

Så här såg den ut 1930, en potent maskin.

Men ingenting hjälpte, när depressionen slog till 1929-31. Man kastade in handduken -31, trots fulla orderböcker. Man visste att betalningarna skulle utebli. Det fanns inget kapital i reserv - inga pengar till löner. Allt bestämdes över en dag - en chock!
HD och Indian överlevde – men USA's berömda trio hade spruckit till slut!

fredag 5 augusti 2016

Blandaren igen - det var två år sedan sist!

KTH's skämttidning Blandaren (2 nr per år, Vår- och Gås-) har redan fått ett utförligt inlägg den 16 juni 2014 – med beröm och historik (klassiker!) m m.
Nu har Julblandaren från 1970 plötsligt skymtat i bokhyllan. Det krävde en närmare koll. Prövade några av skämten/ordvitsarna/toklogiken på en grupp av såväl närstående som bekanta.
Skulle det vara för nattståndet eller på annat sätt oroligt (norrl.)?
Skulle den utvalda gruppen ha sinne för Blandarens signum – den absurda, förvrängda logiken?
Här följer resultatet.


Man går in på Åhléns, går fram till 'Information' och säger:
– Jag har hittat en påse, som det står Åhléns på, är den er?
// Fördröjd reaktion, eftersom alla måste yrvakna titta upp från sina mobiler. Men efter omläsning några skratt, faktiskt, och flera leenden.

(Snabbt till nästa!)
Polisen indelas i hemliga poliser och synliga poliser, SÄPO och SYPO.
// Leenden och några skratt, varav ett mycket högt.


Apropå Nobelpriset, så skall man inrätta ett litet mindre pris, som heter Novell-priset.
”Mitt livs novell”-pris . . .
// Glatt sorl och flera instämmanden.

Ni som inte tror på ett liv efter detta, skulle ni vilja komma till kyrkogården i morgon natt . . .
// Mera fundersam reaktion, men också utrop som ”Aldrig!”


Man diskuterar simhopp som tävlingsgren. Diverse varianter från trampolinen:
- - Dubbelt självmord med skruv.
- - Halv mollbergare med stående pik.
- - Dubbel mollbergare utan vatten i bassängen. (Eller är det en drink?)
// Det hade slunkit med en moralens väktare i gruppen. Några skratt men också en tydlig fnysning.

Idrottsmuséet tänker ha löpande utställningar. - - Stockholms gångmuseum har en vandringsutställning. - - Sekretessmuséet får inte öppnas förrän om 50 år.
// Tillbaka till det glada sorlet igen. Någon hoppades på levande löpare.


Det finns underliga gatunamn. Men ibland är förrådet på upphällningen. Man stannar vid
Karl den lite krummes gata. – Ont om gatunamngatan. – Kan inte komma på meragatan. – Försvinnandet i intets gata. – Slut på fantasingatan.
// Oj! Gruppen exploderade i ännu mera udda förslag, som dock inte passar in i en seriös analys.

Den som seglar för sitt bröd skall väja för den som seglar för sitt liv.
// Denna gång tolkas sorlet som ett instämmande.


Slutligen detta replikskifte:

--- När man simmar, använder man armarna.
--- Och benen.
--- Åh, fan?!

// Vid det här laget hade kaffe med dopp (dumt nog) börjat serveras. Ljudnivån var irriterande hög, varför en bedömning av de olika simsätten bortföll. Höga skratt, visserligen, men utan egentlig härledning.

Kornknarren hoppas självklart på viss blandarkänsla hos läsaren - kanske mera utpräglad än hos testgruppen!

fredag 22 juli 2016

Semesterläsning med något makabert inslag.

Som avslutning på Kornknarrens militärtjänstgöring kom sex månaders utbildning på Krigsskolan Karlberg. Den tiden är beskriven i inlägg ”Militärt förflutet . . . tja?” (maj 2011) och ”Allt enligt order! Del 9.” (2014 nov 3). Relevant är också ”Krig på nära håll . . .” (2015 april 9).
Nedanstående handlar om en kadett (så kallas en elev på Krigsskolan) och hans personliga, dramatiska öde under andra världskriget och åren efteråt - hans sista. Den som vill veta mera om utbildningen på den tiden kan ju inleda med de nämnda inläggen.


Efter tre månader på Krigsskolan fick vi en ny (svensk) kamrat, som deltagit i kriget som armésoldat. Här följer - i korthet - hans historia. Vi kan kalla honom Edwin.

Tyskarna angrep Norge 9 april 1940. Under några månader fick Norge hjälp av brittiska trupper – men förgäves. Vår man, Edwin, led med norrmännnen och beslöt sig för att ansluta sig till den brittiska styrkan. Men denna var på väg att lämna Norge. Edwin och ytterligare några svenskar blev fångar hos tyskarna. Utan brittiska eller norska uniformer betraktades de som sabotörer och fraktades till Tyskland.
Där fick de välja mellan fångläger i Sibirien (Sovjet var Tysklands partner – än så länge) eller två års utbildning i Waffen SS (ett tyskt elitförband). Edwin valde det senare – med baktanken att kunna fly när tillfälle erbjöds.
Efter två år, färdigutbildad, kom Edwin att ingå i de tyska trupper, som ockuperade det som då hette Jugoslavien. Ledaren för motståndet mot tyskarna hette Tito, som senare skulle komma att diktatoriskt leda landet i många år.
Edwins förband höll till i en välbefäst by utanför en mindre stad. Det förekom att de betalade för sig vid besök på krogar och caféer och i affärer. Erwin gick in i en affär och provade ett par skor. Han frågade om priset. Expediten svarade ironiskt, att det väl hade mindre betydelse för honom – det var väl bara att lägga beslag på dem som tyskarna hade gjort med så mycket annat. Han menade att han var tvingad att tjänstgöra i SS och bra mycket hellre skulle vilja pröva något annat. Hans vidare antydningar om att eventuellt byta sida ledde till hennes besked ”att det skulle nog kunna ordnas”.

Unga kvinnor besökte den tyska 'basen' – inte för att de gillade tyskarna utan för att tillskansa sig vad de kunde bli erbjudna: cigarretter, mat och kanske pengar. Det liknar prostitution men det var det inte enligt Edwin. Deras avsikter var att i minnet kartlägga basens uppbyggnad – speciellt var befälen bodde och vilka hus som verkade vara mest bevakade.
Hans bekantskap från skoaffären skulle hjälpa honom att fly från basen, var det tänkt. Han spelade berusad och stödd av henne lyckades de passera de flinande vakterna, förbi alla värn och in i skogen bredvid. Just där blev han en desertör och avrättning väntade om han blev fast.

När de nådde Titos partisaner längre upp i bergen, möttes han av misstänksamhet. Var han en spion, som bara låtsades byta sida? Som test gavs han uppgifter som t ex att delta i sprängandet av järnvägsräls så att ett tyskt trupptransporttåg förolyckades.
Partisanerna räknade med att ingen tysk var oskyldig till blod och död. Därför avrättades alla fångar – helst långsamt. En fånge ställdes på en trave tunna brädor, bakbunden och om halsen en snara, fäst vid en trädgren. Med kanske en halvtimmes mellanrum tog man bort en bräda (i taget). Till slut stod fången på tåspetsarna den sista halvtimmen. Sådana makabra uppgifter fick Edwin till att börja med. I den mån fångarna var från Sverige tog han deras adresser för att (enligt deras önskan) kunna skicka brev med en sista hälsning.
Det kunde finnas samhällen, berättade han, som inte bevakades av tysk trupp. På en plats fanns ett större badhus. Med en erövrad terrängbil tog man sig dit, cirka tio partisaner, för tvätt och bassängbad – med vapnen liggande på bassängkanten! Deras spanare kom inrusande och skrek att två lastbilar med tyskar höll på att avlasta på torget intill. De hann bara få med sig vapnen – inga kläder!
Spritt nakna fick de igång bilen, som de parkerat på baksidan – och lyckades undkomma via en trång gränd.

Partisanerna blev efter hand mera organiserade och i deras beväpning ingick även kanoner. Men någon utbildning på dessa var de ingen som hade. Men Edwin hade klarat den svenska realskolan och kunde därmed en del matematik. Bland annat att räkna ut hur kanonerna borde riktas för att en granat i sin båge kunde komma något så när rätt. Han blev chef för kanonernas besättningar.

I slutet av kriget hamnade han i närstrid med ett tyskt kompani. Det var gles tallskog med många fallna träd. Edwin tog skydd bakom en liggande stam. Han kände att det stack till i ryggsidan, men fortsatte att skjuta. Sen minns han inget mer förrän han vaknade på ett fältsjukhus. Han hade opererats och klarat sig, men kriget var slut för hans del.

När freden kom, tog han sig till Sverige tillsammans med kvinnan som hjälpt honom att fly.
En bekant kunde ordna en lägenhet åt henne i Göteborg.
Han slapp den svenska värnplikten, men placerades på Krigsskolan i samma grupp som jag. Vid övningarna frågade officerarna honom ibland, om det var tillräckligt verklighetstroget. Det tyckte han faktiskt.

I duschrummet hade jag lagt märke till alla röda streck – som efter piskrapp – som fanns över hela hans kropp. ”Det är märken och rispor efter kulor som snuddat mig under mina år i Jugoslavien” blev svaret.

Apropå illusoriska övningar, så hade Krigsskolan ett övningsområde vid Rösjön norr om Stockholm. Där fanns ett läger med stora tält och en meterhög cementmur runt om. Edwin och jag utsågs till måltrupp i detta läger – för nattens övning – ett överraskande eldöverfall. 
Vi gjorde upp flera eldar (i tälten fanns soldatfigurer av papp, som skulle kollas efteråt, huruvida de 'överlevt' eller inte. Vi satte oss med ryggarna mot cementskyddet och väntade.
Edwin hade en bra sångröst och sjöng vilda, serbiska krigarvisor medan jag skrålade i största allmänhet. Så gavs plötsligt eld med automatgevär och kulsprutepistoler från kanske 20 man samtidigt. Det ven och small över våra huvuden rätt in i tälten, som började trasas sönder. Då gjorde vi något icke inplanerat. Vi beslöt oss för att spela sårade och började skrika på ett sådant sätt. Det gjorde att allt skjutande tvärdog. Hade vi blivit träffade? Men officeren som ledde överfallet röt: ”Men skjut, då, för faan!” - och så började det igen.

Det äkta lidandet under världskrigets sex år låg bara fyra år bakåt. Och nu när jag skriver detta, så känns det nästan naivt med tanke på vad som nu händer av värre slag i Syrien, Irak, Afganistan med flera länder – även i Afrika!
Men det var faktiskt en annan världdet skulle aldrig mera bli ett storkrig! Vi gjorde så gott vi kunde med de order vi fick.

Hur gick det med Edwin? Inte bra. Hans partner från Jugoslavien orkade inte med Sverige. Det var nog olyckligt att hon inte följt med till Stockholm. Men det gällde ju bara några månader. Hon återvände ändå till Jugoslavien.
Edwin drabbades av en depression. Han försökte begå självmord, men skottet gjorde honom 'bara' rullstolsbunden. På sjukhuset fann han till slut en möjlighet att tumla ut genom ett fönster från femte våningen.
Därmed slut för Edwin - och även på denna glimt av kriget och av livet på Krigsskolan Karlberg.



Jugoslavien efter WWII med delstaterna Kroatien, Slovenien, Serbien, Makedonien, Bosnien-Hercegovina och Montenegro.





















Josip Broz med diktatornamnet Tito hade lett ansträngningarna mot den tyska ockupationen. De olika länderna enades däri och Tito spann vidare på den sammanhållningen. Han skapade en socialistisk stat, uppbackad av Stalins Sovjet. Detta samröre avbröts till förmån för den inre enigheten och det sovjetiska inflytandet avtog.
När Tito avled 1980, började delstaterna vädra en självständighet, som de tidigare endast upplevt periodvis. Kroatiens väg till självständighet (1995) innebar fem års krig med de övriga delstaterna. Serbien, den starkaste delstaten försökte förhindra en allmän splittring. Men resten av 90-talet innebar blodiga frigörelser. Så här i efterhand är det svårt att förstå att Tito kunde skapa ett enigt Jugoslavien, som trots allt existerade under flera decennier.

 
Josip Broz ”Tito” - Jugoslaviens ledare efter WWII till 1980. Namnet Tito kan härledas på flera sätt. Relaterat till framgång och ära är namnet i alla fall.
'Jugo' i ordet Jugoslavien betyder 'syd' och illustrerar många tidigare ledares försök att ena alla sydslaviska folk. Tito lyckades för en tid – men nu lär sådana tankar vara helt djupfrysta.