Att arrangera en bilutställning - då!

Den 15 augusti firar MHS, Motorhistoriska Sällskapet i Sverige, 50 år i veteranhobbyn – en kulturgärning, faktiskt.

I bästa Monte Carlo-stil blir det då ett jubileumsrally med sex startplatser, däribland Avesta, Örebro och Sigtuna. Målet är Hallstahammar, där festligheterna börjar kl 15 på Skantzens Brukshotell.

Kommer 10-årsjubiléet på Sundbyholm med över två hundra gammelfordon att bli slaget? Många fler medlemmar nu, men hur är det med körglädjen? Allt som handlar om bilar och dito träffar med mat, dryck, logi och bensin har också blivit (betydligt) dyrare. Vi får väl se.

När vi drog igång (jag kan med gott samvete skriva ”vi”) 1965, var det full fart från början med inriktning på bilar (och i viss mån på motorcyklar) från 1930-talet. De var styvmoderligt behandlade av de få etablerade klubbarna, så där fanns en stor potential. Men det dröjde ändå till 1969 – fyra år – innan vi hade 500 medlemmar. 

Men de var från rikets alla hörn och blev goda ambassadörer för vår policy, bland annat att bilarnas skick inte var avgörande för medlemskapet – däremot originalutförande. Hot rods, street rods osv fick 'starta eget'', vilket de nog trivdes bäst med.

Att vi redan från början kunde producera en månadstidning inklusive några reservdelssidor betydde också mycket.

MHS initierade bildandet av Motorhistoriska Riksförbundet redan 1968 och startade en ny variant av försäkring med dåvarande Trafik-Bore. Eftersom Folksam, som då (liksom nu) hade i stort sett alla försäkringar, inte ville veta av oss. Det där med 30-talarnas potential gick inte upp för dem förrän senare.

Det stod helt klart att Sällskapets evenemang helst skulle ligga utanför stockholmsregionen. Ett exempel är bilutställningen 1967 i Växjö. MHS skulle skapa sektioner på landsbygden för att göra klubben större. Smålandssektionen, som jobbat fram det hela i Växjö, var mycket effektiv men gav styrelsen så mycket extra arbete, att sektionstankarna (för)föll och avblåstes.

Att ordna en bilutställning kunde ge en kick åt klubbens popularisering med ökat medlemstal som följd, det stod helt klart. Da capo, alltså – Växjö gick bra – så varför inte Västerås? Med flest bilar men även någon motorcykel. 
Tommy Hallberg, tidig medlem, som fram till för något år sedan styrt och ställt med det fina muséet i Köping, hade ett kontaktnät i Västerås. Det bidrog till valet av plats.

Det var ganska så storstilat med många fina objekt. MEN ett rejält regnväder både dagar och nätter begränsade nog intresset. 

Det blev en dåligt besökt utställning. Utställda löften om arvoden till bilarnas ägare blev svåra att infria. 

Bara äran att få visa upp sin bil hade nämligen haft föga betydelse. Annorlunda nu, antar jag?

Klubbkassan tömdes helt och för oss i styrelsen blev det en dyr tillställning. 

Jag kan inte erinra mig att Sällskapet på eget bevåg har arrangerat någon utställning sedan dess.

En fin fyrcylindrig Cheva 1927-28 – dock en svanesång inför 1929. Då kom den legendariska toppventilsexan, en av världens bästa motorer för decennier framåt.

Lancia Lambda (1923-31) med V4-motor i aluminium, 49 hkr (mot slutet 69 m större motor), självbärande kaross (den första i världen!), separat hjulupphängning fram med hydrauliska stötdämpare.

En riktigt snabb 20-talare med fin väghållning! Det tyckte också Greta Garbo, som en tid ägde en Lambda.

Det var tätt bland de fina bilarna. Kan det vara en Chrysler till höger?

Allan Löthmans utställning - dag fyra. Game over!

Ett utmärkt fångat förhinder inför avresan.  (Är det Allan själv, som tänker lämna oss?)

Allan Löthmans illustrationer i ’Levande livet’ ägnades vanligen åt dramatiska delar av berättelserna. Om man bläddrade i tidningen vid tidningsstället, skulle det ge en ”vill läsa”-önskan, förstås. Spännande äventyr med bilar, båtar och flygplan inblandade var tidningens motto.
(Klicka för större bilder!)

Är den som hotar också en pilot? Vad är det i väskan? Ja, man undrar.  Bäst att köpa och läsa!

 

 

 

Litet romantik finns med i inlägget ”dag ett”.

Romantiska inslag bland alla äventyren? Visst- men i så fall i ett dramatiskt sammanhang.

"Orkanen som gav mig en hustru" - finns det något häftigare, egentligen?

Månen såväl som flickan bryter ramen till bilden. Ett Art Deco-grepp och litet funkis, faktiskt.

Tack, Allan! Här har du fått litet uppskattning för vad du gjort.

Hoppas du kollat de senaste dagarna från din himmel!

Allan Löthmans utställning - dag tre

Allan Löthman var en begåvad illustratör till spännande skildringar i tidningen Levande livet, som hade sin glanstid under -30 och -40-talen. Dess konkurrent hette Lektyr.  

När nedgången började, slogs tidningarna ihop med bådas namn i vinjetten. Har för mig att man härdade ut under 60-talet, innan denna kombination lades ned (?).

Egentligen tar det emot att skriva om när något omtyckt måste bort. Det är roligare att skriva om hur det började (se ”dag ett”).

En illustratör ställs inför att jobba med de mest skilda miljöer.

Vintermotiv kan bli en nödvändighet. Det beror ju på storyn.

Jag har bara lovord inför de akvareller, som här visas.

Kanske klicka för större bild?

Allan Löthmans utställning - dag två

Spännande exotiska berättelser från Fjärran Östern, som det kallades, var ett måste i den tidens äventyrsskildringar.

Oftast bortsåg man från de krig, som nästan alltid förekom där. Omfattningen nådde sällan vanligt folk. Radions ”dagsnyheter från TT” och en och annan krigsjournalists enstaka artiklar i tidningarna var allt som erbjöds. Äventyr och mystik gav trogna läsare – det räckte.

Exempelvis så hade Japan redan fem år innan andra världskriget gjort en stor del av Kina till en japansk lydstat, nämligen Manschuriet med en yta som Frankrikes plus Storbritanniens (!). Det var för avlägset för gemene man. Avståndet förminskade nyhetsvärdet - och gör det än, även i dagens enorma flöde.

Man läste gärna Levande livet och fantiserade om spioner och intriger. Skattjakter och expeditioner – även till sjöss och i luften – fick exotiska inslag, där författaren kunde ta ut svängarna efter eget tycke.

Danserskor som uppträdde kunde bjudas in till efterfester av personer med stort inflytande. De räknades som värdefulla spioner, särskilt om de (i hemlighet) kunde flera språk. Sådant sker förstås även nu för tiden.

Juanitas låda för giftormar kanske hade lönnfack, som bara hennes medspion visste!

Tilläggas bör att på de omålade partierna skulle textspalterna ha sin plats.

Allan Löthmans utställning - dag ett

Min avsikt är att i några inlägg ge plats för den eminente illustratören Allan Löthman.

Han var en av min mors kusiner.

Hans levnad har jag tidigare kortfattat beskrivit, se Bloggarkiv 2011 – mars 13.

Under ett besök hos hans familj i Stockholm gav han mig ett antal original-akvareller till sina otaliga illustrationer i äventyrstidningen Levande livet, en populär veckotidning. Den utgavs av Åhlén & Åkerlund med början 1930. Från 1933 med serien 91:an Karlsson, som förstärkte dess popularitet.

Långt senare sålde jag de allra bästa (luftstrider, luftskepp, krigsfartyg etc i större format) till vänner och bekanta – att fortfarande kunna beskådas hos dem. Men jag har många kvar med mycket varierande motiv. Det är fråga om akvareller, som sagt, eller tuschteckningar.

Guldvaskningen ovan tycks kunna bli komplicerad!

Spaning på misstänkt hus.

Många, många av Löthmans alster kunde passa fint som tavlor på en konstutställning. Där kan en konstnär ställa ut kanske ett dussin egna verk. Oj, oj – så produktivt, skriver kritiken. 

Men när det gäller Löthman, så är det fråga om kanske tre-fyra stycken ganska knepiga motiv PER VECKA i minst 20 år!

Det finns landskapsmålare, det finns naiva (en konstart!) målare med familjemotiv, det finns porträttmålare osv – men en illustratör till en äventyrstidning måste kunna allt! 

Inte lätt att ta till sig.

Han borde kallas ”gråtonernas mästare”. 

Vad sägs om nedanstående ansikten med fin antydan om skiftande karaktärer? Det gällde visst en fartygsbesättning.

Utöver nämnda tidning kunde det också gälla de årliga s k julböckerna – Indianboken, Pojkarnas julbok m fl. Eftersom AL i grunden hade en ingenjörsutbildning, anlitades han också för ritningar (se det tidigare inlägget).

 

 Vilda Västern var återkommande inslag i Levande livet.

 

Två dramatiska tuschteckningar till Indianboken 1951 

                                    

Men det kunde också gälla romantik!

New York del fyra

Det nuvarande Guggenheimmuséet, grundat av en finansman med samma namn stod färdigt 1959, tio år efter hans död. Den nuvarande stiftelsen driver museum även i Bilbao, Venedig, Berlin och Las Vegas. Golvet stiger i en långsam spiral våning efter våning, men innanför finns förstås konsthallar med plant golv.

Pågående reparationer medgav bara begränsat tillträde. Det ser ganska fräckt ut utifrån, eller hur?

Metropolitan Museum var helöppet, faktiskt! Bland alla avdelningar att välja på verkade den antika mest lockande.  Ganska snart stod vi inför ett flera tusen år gammalt, egyptiskt tempel. – nedmonterat där och återuppbyggt här, i en egen hall. Bara denna yta skulle räcka till nästan vilket svenskt museum som helst. Med normal takhöjd medges ju dubbla eller tredubbla ytan!

Lägg märke till ödsligheten för övrigt - för att man ska kunna njuta av anblicken som vore man i en klippdal i gamla Egypten!

Från Metropolitans takservering med utsikt över Central Park – en osannolik skogsareal mitt i stan – 3,4 kvadratkilometer. Där kan man hyra häst och vagn, cykla, åka skridsko, klättra i berg, gå på teater plus en massa annat. På barnen väntar 21 lekplatser! Parken är rektangulär och följer 50 kvarter av Fifth Avenue på östra sidan. Inte dåligt! Behåll våra stackars parker – det säger jag! 

 

10 tusen kvadratmeter av parken är ägnad minnet av John Lennon – ganska nära hans bostad och döpt till Strawberry Fields. I en glänta på en stenplatta lägger folk lappar med hälsningar till honom och hans änka Yoko Ono. Allt städas dock bort efter hand i denna så renliga stad - kanske överlämnas de till Yoko?

En ren och prydlig T-bana med täta turer dygnet runt och med stationerna oftast kaklade i olika färger. Inget klotter på väggar eller vagnar! Allt är sprutat med en repressiv lack, som gör att klottret inte biter sig fast utan lätt kan duschas bort med vatten. Att måla och sätta sina bomärken blir alltså en helt meningslös syssla.

 

Vädret slår om snabbt i denna stad – efter besök på Seattle Café vid Times Square plötsligt en svinkall blåst. Vi tog bussen vart som helst -

– och det visade sig bli Chinatown.- med restauranger överallt – och eget språk på skyltarna. Men det var inte där, som vi betalade maten efter vikt, när man hade försett sig. Det var i SOHO, ett lågstatusområde tidigare men nu tvärtom. Billigt eller dyrt spelade ingen roll. Vågen bestämde. Kändes vettigt.

Tillägg

Femtioandra gatan och många andra har passerat i hårdkokta deckare och filmer. Man tänker kanske inte på att nästan alla gator och avenyer på Manhattan (Streets på tvären och Avenues på längden) är numrerade. Svårt att gå vilse! Vid närmaste gathörn kan man läsa var man är. Synnerligen praktiskt. Vem kom på det?

(I Tokyo går man efter kvartersnamnen. Stora skälvan!)

Stockholmsutställningen 1930 - 3:e gången gillt

Se etikett ”utställningar” för tidigare inlägg om denna utställning, som innebar funktionalismens genombrott i vårt land (fast man sa vanligen ”funkis”). Modernism är ett annat använt uttryck med större omfång.

Varför är jag så insnöad på Stockholmsutställningen? Tja – det är i alla fall sällan som en specifik händelse har åstadkommit en så snabb och genomgripande förändring inom så många områden. Mycket av det vi har omkring oss tog faktiskt sin början just där.

Allra sist på detta inlägg finns en annan anledning, där det kanske skulle behövas en Einstein-formel för att lyckas.

Utställningen var en otrolig satsning med den tidens mått. En så allomfattande uppgradering mot framtiden är svår att uppnå idag. Nyhetsflödet går nu omlott och matas vidare hela tiden.

Att stanna upp och göra en liknande satsning idag skulle innebära att det vore en retroutställning innan den var färdigbyggd. 

Men år 1930 kunde man hämta andan tillräckligt för att ge en framtidsvision på plats. Vilket i och för sig innebar nödvändigheten att göra ett besök! Ingen television, inga videokameror, inga mobiler med mms – men nog gjordes väl någon journalfilm av Svensk Filmindustri? När får vi se den i SVT? Finns en sådan skatt på Stockholms Stadsmuseum?

  

Men den som hade råd att resa till Stockholm med utställningen som mål, blev inte besviken. Minst tre dagar kunde behövas för att tillägna sig allt. 

 Åter vill jag dröja vid den enorma besökssiffran – fyra miljoner! – under maj-september 1930, inte ens ett halvår. Sverige hade då sex miljoner invånare. Det verkar som om alla som kunde verkligen gav sig iväg till detta ”besök i framtiden”. Det gavs ekonomisk hjälp till anställda vid större företag. SJ ordnade extratåg. Tiotusentals kom också från utlandet.

Här syns hela utställningsområdet på Djurgårdsbrunnsvikens norra sida. Lägg märke till det lilla luftskeppet nästan längst bort!

Klicka för större bilder!

Inspirerande, stiliserade affischer och presentationer gav ett spännande lyft innan allt var klart.

Fotografen på Bredablick (tornet på Skansen) gjorde nog sitt bästa. 

Luftskeppet är förankrat till höger. ”Zeppelinaren” (efter konstruktören Zeppelin) var modeaffären Sidenhusets idé (tillsammans med några flygbolag). Man köpte biljett för uppstigning över området. 

Men snart uppstod diverse fel och den monterades ned. Efter reparation, på dess väg tillbaka över Östersjön till Tyskland, nödlandade den och sjönk.

Ändå intressant - för luftskeppen var framtiden. De blev större och större – och snart flög man över Atlanten i komfortabel lyx. Men de få åren med reguljär sådan trafik fick ett abrupt slut, när tyska Hindenburg (245 m långt) brann upp på 37 sekunder under landning vid Lakehurst i USA. Dock omkom endast 35 av de 97 ombord. På en film hoppar folk ur och springer som galningar för att hinna undan eldhavet, som nalkas uppifrån…

Där fanns en mast/pelare med reklam för den tidens välbekanta företag. För alla besökarna fanns (tidigare påpekat av ”Anonym”) en tillfälligt utsträckt spårvagnslinje (nr 22) med vändslinga en bit från entrén. Se första fotot nederst t v. Från London hade NK hyrt in en dubbeldäckad buss, som gav gratistransport från City. För besökare med bil fanns 1500 p-platser.

Utställningens kaj nåddes med färja eller med privata båtar. Det visar sjöperspektivet nedan.

Vilken kontrast! En av de idoga lastbilarna dröjer sig kvar – verkligen från en äldre tid … Många bensinstationer från 30-talet har drag av vad som här visades, eftersom den nya stilen fick ett oerhört genomslag. Det fanns också en ”samfärdshall” med bil- och bussutställning. Svenska Amerikalinjen visade sina moderna fartygshytter med specialkomponerade möbler. 

Ett halvdussin villor i olika prislägen fanns att beskåda, anpassade till årsinkomst och familjestorlek. Något liknande hade aldrig skådats förut. 
En tioårig villa tycktes plötsligt urgammal. Inomhus satt elementen i taket, de golvplacerade köksskåpen hade hjul för att underlätta städning, halmbalar som isolering inuti väggarna osv.

Ett femtontal inredda lägenheter med samma gradering visades också – från ettor och uppåt. I många fall hade köket reducerats till en kokvrå utan fönster, vilket möjliggjorde ännu ett rum. En inte särskilt uppskattad nymodighet.

Man kunde få se en strikt kubistisk radiogrammofon och klockor med streck i stället för siffror.

Restaurang Funkis. Arkitekter och formgivare hade jobbat hårt med ett annorlunda sätt att ge utställningen belysning både utom- och inomhus. Det här förefaller kanske inte så konstigt för oss idag – men det var en nyhet 1930, som vi har tagit till oss sedan dess.

Som besökare visste man att flera arkitekter varit inblandade och satt sin prägel på de olika byggnaderna. Det gällde även inredning, belysning, rummens funktion och förstås presentationen av alla nya produkter. Mottot var ju att skapa en vacker vardagsvara och göra allt både praktiskt och tilltalande – och modernt. Därför ville man verkligen insupa ALLT – även innanmätet i de olika byggnaderna och paviljongerna.

En komplett redovisning skulle innebära ett inlägg per dag fram till jul. Ändå revs allt efteråt! Souvenirjägarna tog påpassligt hand om ett och annat för att sälja dyrt längre fram.

Tänker på ”Tillbaka till framtiden” - sett filmen, väl? – och att få uppleva juni 1930. Jag skulle gå där och peka på vad som kom att föras vidare – och vad som skulle stanna vid en vision. Dom skulle förstås undra över mina jeans, min T-shirt med X2000-motiv, min Cannonkamera med foton på vår nutid - och mitt nynnande på Waterloo eller Mr Wonders

I just called to say I love you.

(Kom gärna med egna förslag till lämpliga prylar & låtar…)

TILLÄGG  november 2014  - - - - ytterligare två foton från utställningen!

Högt över det myllrande folklivet reser sig reklammasten med utställningens logga "Rakkniven" överst och därunder kända tidningars namn som VJ (Veckojournalen), Hela världen, Husmodern - och förstås Läkerol m fl. Man märker närheten till vattnet med båtar till och från.

Vy från Diplomatstaden på Djurgårdssidan.  Alla flaggor i färg - det hade varit något!

 Ett litet nöjesfält med en bergochdalbana! Togs ned efteråt och monterades upp på Gröna Lund.

 En funkisrestaurang i ordets sanna bemärkelse. Moduler på pelare varvas med träden som fått stå kvar. Vetskapen om kommande rivning spelade in. Böljeblick! Ett fyndigt namn.