fredag 19 januari 2018

Kornknarren föreslår

Inlägget 2014-02-04 inkluderade ett tillägg om en möjlighet att öka det privata bruket av vår flagga. Den skulle kunna levereras i olika versioner, som visade vad man mest uppskattade hos fosterlandet. Tyvärr har detta inte gjort något avtryck vare sig i den offentliga debatten eller hos flaggfabrikanterna.

Men Kornknarren strävar på och kommer in på ett helt annat område.
Vilken skillnad kan det vara mellan bl a knälederna och nyckelbenen på personer, som är under resp. över 18 år? Det handlar alltså om kontroll av immigranter, som söker asyl och som saknar bevis på uppnådd ålder. De som sorteras till den lägre åldern räknas som barn och får en mera omhändertagande behandling och läget för ett eventuellt uppehållstillstånd är gynnsammare.
Debatten om hur tillförlitliga mätningarna är, har pågått i mer än ett halvår.

Kornknarrens förslag är enkelt och radikalt: sätt åldersgränsen till 9 år!
Den omedelbara invändningen är givetvis att man bara flyttar problemet - det kan ju vara lika svårt att mäta dessa skillnader mellan en nioåring och en tioåring. MEN där kan man vara generös och acceptera tveksamma fall ända upp till 12, max 14 år.
Går vi längre och hamnar på eventuella fall på 15 år eller mera - ja, då måste det väl till en urusel (rätts)medicinare, som inte kan leverera en urskiljande mätning. Kroppslängd ger här också ett gott bidrag till bedömningen.
Att äldre tonåringar hålls utanför begreppet barn rimmar ganska bra med läget i de länder som de flesta kommer ifrån. Där axlas vuxenrollen mycket tidigare än i vårt land. Eventuella utbildade s k 'barnsoldater' i övre tonåren kommer heller inte att beblandas med yngre barn, vilket är ett plus.

Kornknarrens förslag skulle innebära en lättnad för våra myndigheter, som för närvarande arbetar i en obehaglig gråzon. Förslaget står sig gott, oberoende av antalet, som kan variera från år till år.

          
I brist på relevanta foton av nyanlända barn, får dessa nioåringar duga, fint klädda inför fotografen.

Klicka på bilderna för större format!
Att dessa svenska barnsoldater, 17 år gamla, skulle kunna betraktas som nio-(eller ens tolv-)åringar är uteslutet.

söndag 7 januari 2018

Kornknarrens gamla skissblock

Ett gammalt skissblock dök upp.

Under militärtjänstgöringen 1947-49 (värnplikt, plutonchefsskola, kadettskola), behandlad i en serie inlägg okt/nov 2014, var vid så gott som alla övningar ett kartfodral med axelrem ett måste. Dess inre format ungefär mellan A5 och A4.
Där fanns utrymme för ett litet skissblock.

Under den heta sommaren 1947 var rasterna många. De flesta av oss utvecklade en ny färdighet, nämligen att direkt på marken omedelbart falla i sömn (under 10 minuter) för att raskt komma på fötter vid kommandot "Rast upphör!" - med tonvikt på sista stavelsen, förstås.

Men ibland gavs ändå tillfälle till litet skissande - alltid med blyerts och därför ibland litet vaga i konturerna idag. På de flesta 'verken' syns signaturen GD -47 och alla är från denna heta värnpliktssommar.
Inga direkta förlagor, bara ur minnet eller ur fantasin.
Ett litet urval får ge en kavalkad!
Tveksamt, men skall nog föreställa gråsparvar.
Växtens buskiga, okända identitet överlämnas till betraktaren.


Ett försök till det som kallas stilleben. Sådana tändsticksaskar fanns att köpa, har jag för mig.

Minns inte om det föreställer någon bekant. Flera ansikten ur fantasin finns i blocket.

En äldre halvbror var maskinist i svenska flottan. Kanske inspiration därav. Han får nog ett eget inlägg vad det lider.

Den 19/6 2016 ett inlägg på denna blogg om de stora segelfartygen. Det intresset grundades tidigt!


Brittiska jakt- och attackplanet Mosquito, med flygkropp och vingar av trä, särskilt känt för det lyckade anfallet mot Gestapos byggnader i Köpenhamn.
Efter lågsniff över Danmark användes planets specialitet, precisionsbombning, så att endast vissa delar av byggnaderna skadades, så att fångarna klarade sig ut genom en raserad yttervägg och kunde fly. Piloterna hade studerat exakt uppbyggda modeller innan raiden.
                                   
Skall väl föreställa en av motorerna på Mosquito'n.



U.S. Republic P-47 Thunderbolt var en annan favorit. Två raka sexor i twin six-montage gav 2600 hkr! Enorm eldkapacitet och en ev. bomblast på 1200 kg. Maxhastigheten var 700 km/tim och operativ höjd var över 11000 m. 

Ett ev intresse för gamla bilar år 1947 hade inte passat in! Det stora kriget var över, FN skulle garantera att inga krig någonsin mera skulle utkämpas. Krigets effekt på vårt land minimerades. Ransoneringar och gengasdrift m m försvann.
Alla blickade framåt . . . knappast bakåt.
 

lördag 30 december 2017

Inför 2018

Att i förväg kunna orientera sig om en tänkbar utveckling tycks bli allt viktigare - det gäller i stort sett allt.
Det dräller av prognoser om vädret, aktiefonder, bostäder, bränslepriser, elpriser osv - och mera personligt om hälsan, både själslig och kroppslig.
Och i större skala om förhållandet mellan länder och folk.

I allt detta brus får man leta fram sin egen förmåga till förutseende. De flesta av oss kan se in i framtiden åtminstone några sekunder eller rentav minuter.
Det räddar vår dagliga tillvaro, även om vissa saker är svåra att förutse.
Som på bilden!  (ur tidningen Larson) 

Kornknarren hoppas behålla sin siarförmåga under 2018 - och önskar alla bloggbesökare detsamma.

GOTT  NYTT  ÅR!


lördag 23 december 2017

God Jul 2017

Alla läsare önskas en  GOD JUL -  med eller utan hjul
Vinterrusket är här! Det trasslar till det, eftersom vi alla vill föra ett ganska avancerat liv.
Men de flesta av oss vet hur man reder sig.
Det skadar inte att kolla hur det var på "den svart/vita tiden".
Men tiden före bilismen lämnar vi - för tillfället - åt sitt öde.

 Trafikljus, tack!  Men många städer dröjde med införandet, som synes. Brrrr! 

Utan värmepaket, med dragiga kupéer och utan vinterdäck - tja, för många var det bättre med vinterförvaring.

torsdag 14 december 2017

1919 års ambulans m m

Ännu några svartvita minnen från den tid som flytt!
Året är med viss säkerhet 1969. Svenska Veteranbilrallyt var ett rally med Motormännens Riksförbund (M) och Tekniska Muséet samt Scania som initiativtagare och med diverse folk från MHS och i viss mån AHK involverade. Man startade i Kungsträdgården (Stockholm).
Från sin lugna tillvaro på Scaniamuséet hade en Scania-Vabis ambulans 1919, en dyrgrip, plockats fram för deltagande. Jag fick förtroendet att vara dess chaufför under rallyt.
Ambulansen hade som ny levererats till Fredrikshalds sjukhus i Norge. Under 30-talet fick den en modernare ersättare och ställdes undan. Men under kriget (med tysk ockupation av Norge) kom den åter i bruk ända fram till 1946.
Ambulansen hade en femliters 50 hk förgasarmotor som gav 85 km/tim som högsta hastighet. Den hade en integrerad plats för (endast) en bår.

Rallystart i Kungsträdgården. En bil i taget körs fram och kommenteras av en speaker. Sommaren hade kommit och vädret var fint - inte så dumt med tanke på den öppna förarplatsen. En veteranmekaniker från muséet medföljer.

Vi lämnar Kungsträdgården. Kornknarren presterar en perfekt honnör. Mekanikern verkar inte fullt så belåten. Men ingen av oss visste om detta fordons enorma bränsletörst. Vi borde ha lagt några jeepdunkar i patientutrymmet.

Väntan inför kontroll med knepiga frågor. Längre bort blev vi stående, tills en annan deltagare försåg oss med bensin till närmaste mack. Tre liter per mil på högsta växeln gav i det långsamma rallyt ännu värre siffror. Av en händelse som ser ut som en tanke syns på den parallella vägen (på bortre sidan) min tidigare ägda La Salle 1937.
 I tävlingskommittén fanns M´s ordförande och även Tekniska Muséets. Även jag ingick där under de allra första åren.
I kommittén fanns också en entusiast, som stött på en välbevarad automobil från mässingseran på Brunnsvikens (eller var det Värtans?) botten. Det var en sällsynt vagn och en ovanlig händelse, som fick stora rubriker, som tycktes närma sig samma nivå som bärgningen av Vasa-skeppet (nåja). Fabrikatet på detta fynd var Gräf und Stift.  Återkommer vad det lider med namnet på den lyckosamme entusiasten. (Se tillägg B)

Tillägg  A
Gräf und Stift var ett österrikiskt kvalitetsfabrikat 1896-1938. I lyxhänseende sträckte man sig på slutet t o m till en Limousine-modell med V12-motor.
Österrike-Ungern var ett stort kejsardöme fram till första världskrigets slut. 1914 gjorde tronföljaren Franz Ferdinand med hustru Sophie ett propagandabesök i Sarajevo. Den 28 juni färdades man i kortege i en Gräf und Stift 1910 Phaeton genom staden, varvid en bomb kastades mot tronföljarens bil. Men den studsade mot huven och hamnade till slut under den efterföljande bilen, fylld av prominent folk. Dessa skadades och fördes till sjukhus. Senare samma dag ville Franz Ferdinand besöka dem på det aktuella sjukhuset. Men det fanns ytterligare en attentatsman bland åskådarna. Bevakningen var ännu större, så han var beredd att ge upp. Men chauffören körde felaktigt förbi en korsning och vid vändningen backade man in på en sidogata. Just där råkade attentatorn (Gavrilo Princip) befinna sig - tyvärr! Han avlossade två skott, båda dödande, mot paret i bilen.
Dubbelmordet i Sarajevo fick tragiska konsekvenser. Genom tidigare uppgjorda avtal stormakterna emellan skapades en situation, som satte världen i brand. Innan sommaren var slut hade första världskriget rullat igång.

Tillägg B
Anders Franzén, upptäckaren av Vasa-vraket, hade, såvitt jag minns, vid sitt letande efter sjunkna skepp även stött på ovannämnda Gräf und Stift. Bilhistorikern Jan Ströman, som sparat relevanta tidningsurklipp, kunde inte finna Franzéns namn i samband med bärgningen av denna bil. Däremot kunde man läsa, att den som bärgade och övertog fyndet var trollkarlen Svedino. Det införlivades med hans museum nära Falkenberg. Att bilen hamnade i vattnet lär ha varit ett försäkringsbedrägeri.
Franzéns berömmelse, antar jag, var anledningen till att han ingick i rallykommittén, åtminstone det första året.  Hans intresse var sjunkna/förlista skepp - ju äldre desto bättre - och inte gamla bilar.

onsdag 6 december 2017

Ford och Packard


Någonstans i Värmland 1948.  Forden, modell V8 Special, 60 hkr, är tio år gammal och har körts på gengas under kriget. Om ett foto dyker upp som nu nästan 70 år senare, är det inte lätt att härleda platsen för denna paus. Men bergens silhuett är väl densamma idag. Mycket nöjsamt skulle det vara att försöka finna platsen. Så värst många så pass breda sjöar finns det väl inte i Värmland.
Max två dagars letande - eller?

Bäverland, Älvsbacka, Värmland, 1984.

En del av en imponerande samling, organiserad av  Nordic Packard Owners' Club, med en träff varje år, där länderna turas om med värdskapet.
För mera info om några av dessa bilar, skriv 'Packardmöte 1984' i sökrutan till höger.

torsdag 30 november 2017

Stora avstånd i Arktis

Cirka 70 mil, riktning Nordpolen, från Nordnorge/Nordkap ligger ögruppen Svalbard, där bl a Spetsbergen ingår. Därifrån är det runt 120 mil kvar till Nordpolen.
Alla öar i det s k Nordområdet har fått allt större politisk betydelse. Varje land i regionen måste se om sitt eget hus. Ryssarna verkar benägna att se om även andras hus, vilket skapar oro. Svalbard är norskt territorium. Norge är med i NATO, vars utspridda krigsflotta dock inte kan matcha den ryska Norra Flottan med Kotkahalvön som bas.


Longyearbyen, Spetsbergen, i polarnattens grepp.
På Spetsbergen finns gammal landis, jöklar och älvar och därmed finns också sötvattensalger.
Stina, bonusdotter, som doktorerat i detta ämne, har gjort fältstudier där. Men först måste en jaktlicens erövras. Där ger sig ingen forskare upp i is och snö utan att bära ett lämpligt gevär.
Isbjörnarna är smarta, snabba, tysta och mycket farliga.
Att i ett mångtusenårigt islandskap kolla och typbestämma sötvattensalger måste betraktas som en ytterst oskyldig sysselsättning. Till skillnad från oljeprospekt och liknande som gränsar till lättantändlig storpolitik. Men spännande var det och ett minne för livet.

Tillägg med utlovat svar.  
Förra inläggets övre vykort visar mycket riktigt Venedig.
Svårare är det att känna igen Södertälje.  Vykortet är gammalt, dvs innan den breda högbron i centrum och innan motorvägarna med sina av- och påfarter.
För att inte tala om all annan bebyggelse. 
Kanske måste man ha besökt staden för att ana svaret. Eller flugit däröver ett antal gånger - som Helena D, som svarade rätt.

fredag 24 november 2017

Två städer - två frågor

Denna europeiska stad avbildas här i en ovanlig fotovinkel. Vad heter den?

Ett gammalt flygfoto av en svensk stad:  vad heter den?

Frågorna besvaras i nästa inlägg - eller av någon berest kommentator.

fredag 17 november 2017

Tyskar och gamla bilar - inte som i Sverige!

I Tyskland är det svårt att sälja en gammal, orenoverad bil till högt pris – den må vara hur välvårdad som helst.
Ett högt pris där betyder alltid ’mint condition’.

 
 Ett s k fabriksfoto i propagandasyfte. Mint condition, minst sagt! MB 220 S 1960-65, 
se tidigare under 'Tyska bilar'.

Det finns skäl för en sådan inställning. Bilarna körs nämligen nästan aldrig. De betraktas som klenoder. Veteranbilägarna träffas hemma hos varandra – i garaget. Där dukas upp diverse drycker, ev med tilltugg. Man beundrar den fina bilen. Ägaren lyckönskas än en gång till innehavet av en sådan dyrgrip i perfekt skick - ned till minsta skruv eller klädselsöm. Man umgås i kretsen av likasinnade.

Kornknarren har haft tyskt veteranfolk som passagerare vid några tillfällen. En gång var det på sommaren – en tid för rallyn, träffar och marknader. Det var en söndag och under 15 mils körning mötte vi kanske ett dussin veteraner.

Tyskarna gjorde stora ögon och undrade ’hur i hela friden . . . osv’. 









Knappast mint condition.
(från tidigare inlägg)
 

 













Om tyska pengar läggs för en gammal originalbil med slitage och någon repa, så är det säkert ett renoveringsföretag, som köper.

Sedan skapas ett flera gånger dyrare utställningsexemplar, hett eftersökt av solventa köpare. Kanske någon av dem redan anmält intresse för just en sådan bil.
Ibland är köparen dock en privatperson - men med avsikten att nyttja just ett sådant företag. Och det är inte billigt att nå upp till det exklusiva skicket.

Det gamla svenska draget av bruksbilstänkande står man främmande inför.

Dessutom: för tyska fabrikat betalas nästan alltid mera - än för utländska i samma skick.

De tyska mc-ägarna, däremot, är mera körglada – t o m när det gäller riktigt gamla modeller.

tisdag 31 oktober 2017

Ford V8 Pilot - en litet ovanlig engelsman

Brittiska Fords efterkrigsversion av U.S. Ford V8, bortsett från den första serien, var försedd med den beprövade '85-hästarn' som här var extra pigg med bokförda 90 hkr. Till utseendet mest lik amerikanska Ford 35-36 men lägre och allmänt trivsammare. Fjädringen byggde som förut på stela axlar, men vägegenskaperna var bättre. Det gick att köra fort även på kurviga vägar. Såvitt jag minns användes den i England som polisbil. 
Bromsarna var hydrauliska framtill och mekaniska baktill - en inte ovanlig brittisk lösning. Produktionen varade 1947-51.


Minns en heldag med Piloten år 1950. När min fars bil stod på verkstad för exempelvis bromsrenovering eller kannringsbyte, vilket tog någon dag, fick han under tiden en ersättningsbil, som jag alltid såg till att få bekanta mig med.
Ett positivt grusvägsminne, som verkligen lever kvar.
Grusvägarna sköttes av kraftiga vägskrapor, som man ofta mötte eller tog sig förbi. Jag kommer fortfarande ihåg vilka vägar vi unga använde som testbanor. Att idag pröva en gammal, dåligt underhållen, grusväg är inte detsamma - kanske med en modern bil dessutom.

Den mjuka fjädringen på de flesta US cars efter kriget hade man hunnit vänja sig vid - och bortse från. Lutandet i kurvorna tycktes illavarslande, särskilt för vagnar av fabrikat GM. Men det gick bra att bakhjulssladda ändå, även om lutningen överraskade i början.
Med Ford Pilot var man tillbaka till den mera stumma fjädringen och allt kändes stabilt och tryggt. Dagens förfinade vägsäkerhet med suveräna stötdämpare och dito väghållning fanns ju inte än.
Så allt skall ses i ljuset av alla snabba och vägsäkra bilar, som producerats sedan dess. 
Vad visste vi om dagens Clio, Superb eller Civic? Eller ens fenmersorna för den delen. Och det var tio år kvar till Volvo B18.

Andra ersättningsbilar jag minns var Volvo 1939 och Volvo PV 1951. 
Att köra en spritt ny Pilot idag skulle vara mycket trevligt - men helst på grusvägar!

En del av hyllan över skrivbordet har en etikett. Där står 'Månadens bil' och just nu tronar där en Ford V8 Pilot i skala 1:43. 
Minnen, minnen . . .