torsdag 28 juni 2018

Osammanhängande bilder 2

Ett flygplan över Rålambshovsskolan på Kungsholmen i Stockholm. Föga anar vare sig piloterna eller passagerarna, att just den skolan var min hustrus arbetsplats i många år - som bildlärare.

Restaurang Berns 1975. Representationskväll, delvis sponsrad av Motorhistoriska Sällskapet, som bjöd en redaktör för det amerikanska välrenommerade magasinet Automobile Quarterly på en trerätters med viss underhållning. Fr vänster Kornknarren med hustru och Stan Grayson. 
Som lever och mår, vilket dock inte tidningen gör längre. 
Stora glasögon på modet och långa polisonger (kolla längre bort).


Året är 2010. Auktionsföretaget Bukowski presenterade den här bilden på sin hemsida under en hel vecka. (Oj då, torde alla följare utbrista.)
Orsaken är den att en son till vännen Claes äger ett framgångsrikt galleri i New York med filialer i såväl Paris som London. Han begåvade oss under några år med fribiljetter till Bukowskis vernissage. Man fick vin med gott tilltugg, medan man besåg alla tavlor med halvmiljonen som utgångsbud. Av någon anledning gjorde vi denna gång ett sådant intryck att vi blev fotograferade. Möjligen berodde det på att vi en stund samtalade med Kristofer Lundström, programledaren för SVTs konstprogram Kobra. Vi lämnade tillställningen med ännu större självförtroende än förut. Att räknas som plausibla köpare - jojo! 
Vi gick förstås vidare till en vinstuga på Nybrogatan . . .


Kornknarrens Buick Special 1938 blev faktiskt så snygg efter allt arbete, att den får vara med ännu en gång - och kanske inte heller den sista. Här utanför Hagfors stationsbyggnad (Värmland). Skylten hänvisar till Stadscentrum. 
Kornknarrens realskoletid i Filipstad innebar tågbyte här, om man under det korta dygnet mellan lördag och söndag besökt hemmet i Uddeholm. Söndagens avgångstid var kl 1500 och det var inte många kilometer mellan hållplatserna under de sex milen till Filipstad. Det var under kriget och ibland hade godsvagnarna militär last, ibland med avlastning längs linjen mitt i skogen. Det tog sin rundliga tid.

ANTSCD =  "And now to something completely different."
Som Monty Python-gänget inflikade inför nästa sketch. Nedanstående gamla klipp ur serietidningen Larson kan jag till slut inte motstå att visa upp. Hög klass!



 

söndag 3 juni 2018

Harley-Davidson - i Järvsö

I Järvsö finns en välförsedd HD-affär för både nya och begagnade maskiner - och för reservdelar. Sveriges nordligaste, sägs det.
Josefin provar. Det blev en Fat Bob till slut men inte den här gången.




 

söndag 27 maj 2018

Delvis (o)sammanhängande bilder 1



Del av Slussen på tidigt 30-tal. Det berömda ’klöverbladet’ är inte byggt än. Ingen avgasrening, men det blåste vanligen från Saltsjön. Miljöpartister, som tycker att vi ska cykla, hade nog – som ev tidsresenärer - svimmat av upprördhet. -  Hela Stockholm var för övrigt koleldat.

Nya Slussen (som byggs nu) har skickliga konsulter, som försöker få oss att tro att känslan av  gammal idyll, som här, kommer att finnas kvar.  Nej, avskalat blir det - och omplacerat – med några soffor intill breda körbanor med fyra filer i varje riktning.  Klöverbladet, som ersatte ovanstående under mer än 70 år, hade ändå ett och annat smultronställe för fotgängare. (Tidigare visat flera gånger på denna blogg.)

 

Det flottade timret samlas för att sorteras till resp ägare. Här på nedre Klarälven, norr om Forshaga (1950-talet).


  
Den här T-Forden från 1926 var väl runt sju år gammal, när Slussenfotot överst var aktuellt. Fotot är producerat av Aalholms Bilmuseum.   Skogrik park utanför, kanske?



  Falsterbonäset från luften.  Förefaller nästan sydeuropeiskt!  Kryssen markerar badplatsen under semestern för gode vännen Jan (med bofast dotter i närheten).


P.S.  Skriv "Nutida koll på Norr Mälarstrand" i sökrutan och läs om Kornknarrens möte med statsminister Tage Erlander!

fredag 18 maj 2018

Dåliga foton men friska tag!

Redan under 1900-talets första decennium kunde mycket upplevas av det vi förknippar med båtar, bilar och i viss mån även med flygplan.
Över Engelska kanalen kunde man ta bilen per båt - även om färjor med 'körning på och av' ännu inte fanns.
Flygmaskiner fanns redan i stort antal, men de var bräckliga med nutida mått och kunde möjligen ta med en passagerare som max. Men det var gott om flyguppvisningar i åtminstone Storbritannien med mängder av åskådare.
De bilar, som stod till buds, var ofta byggda i ett fåtal exemplar. Men fabriker med produktion av enbart chassie inklusive motor hade vuxit fram, avsett för separat kaross, som varierade efter kundens önskemål. Allt byggdes i stort sett för hand och det kunde skilja en hel del mellan olika exemplar hos samma fabrikant. Reservdelar, som passade till många bilar, fanns alltså inte. Bysmederna fick rycka ut för att klara fjäderbrott och skadade hjulupphängningar.
Beträffande det mekaniska firade Cadillac en stor triumf, när ett halvdussin bilar plockades isär, delarna blandades och bilarna sattes ihop igen - och allt fungerade. Det var runt mitten av 1910-talet.

Någon allmän bilism var det inte fråga om. Det krävdes pengar till bilköp och underhåll. Och en längre resa krävde mycket planläggning och kartstudier. Där gjorde bilklubbarna en god insats med förteckningar om verkstäder och bensinstationer. Säkrast att bli medlem!

Tävlingar uppstod tidigt. Att vinna kunde innebära flera beställningar för märket i fråga. Men allt var i sin linda och man låg förstås långt från den nutida mångmiljoncirkusen.
En tävling kunde innebära fyra grenar:  bromskapacitet, manövrerbarhet. graden av tystgående och ett hastighetsprov. Det senare inleddes med en liten nedförsbacke för att få upp farten till en s k flygande start och sedan tidtagning på t ex en kilometer.

Det är förvånande att begreppet camping dyker upp så tidigt. Det handlade då inte om billigt boende för den tidens välsituerade bilägare. Det handlade om besök i naturen - en stor skillnad mot alla koleldade fabrikssstäder och samhällen.

Biltätheten är svår att uppskatta när det gäller Storbritannien, men i USA motsvarade den på 20-talet ungefär vad Sverige nådde först på 60-talet.
Så allt fanns faktiskt - men i mindre skala och litet knepigare.


Att ta med bilen på båten innebar risk för skador.  Det bästa var att lösa en tilläggsförsäkring hos rederiet. Då blev man försiktigare.


 Mellan uppvisningarna fraktades planet på bilsläp. Det var säkrare i det regniga England.

  
Det här är säkert propaganda för luxuöst campande. Fina bestickväskor, ett rejält tält osv. Men allt får knappast rum i bilen bredvid.

(Foton ur A Roadside Camera.)

tisdag 8 maj 2018

Logiska svar . . .

Att kunna ge en logisk motivering till ens handlingar, åtgärder etc - det bör man nog vara beredd på.
Min elva år yngre bror, avliden 1986, ville ofta försäkra sig om att mina åtgärder av olika slag, som han undrade över, verkligen hade någon mening.
Men efter hand som åren gick, gav han upp.
Jag hade en förklaring, ansåg han, till de mest udda företeelser, ofta konkret synliga och därför lätta att fråga om.

Om jag skulle resa bort och bo på hotell, t ex - varför har jag en egen, kilformad kudde med mig? Hotellen har väl kuddar så det räcker? Svaret är att om dubbelrum blir aktuellt, så ligger jag på sidan med kudden intill ryggen. Den hindrar en att rulla över på rygg - med eventuell störande snarkning som följd.

Annat som jag minns var "Varför har du en polygrip i handskfacket?" (eller ibland i dörrfickan). Tja, innehav av äldre bilar har alltid haft sina risker. Något kunde behövas skruvas åt (eller skruvas upp) - t ex det heta kylarlocket (det var rymligare under huven förr). Bråttom kunde det vara och inte tid att leta i en eventuell verktygslåda.
En sak som också, ansåg min bror, krävde en förklaring .- det rörde bagage-"taket" - som man sa' - ganska stort med botten och bågar runt om, allt i lättmetall. Det var mycket vanligt innan takboxarna kom. Vid resorna till Värmland kunde ett sådant behövas, ofta olastat i endera riktningen. Utan last avgav det ett irriterande sjungande eller vinande ljud i fartvinden. Därför hade jag då reservhjulet upplagt där, väl fastspänt, varvid vinandet helt bortföll. - Min bror visste var han hade mig, sa han, för i Karlstads trafik syntes ingen annan fenmersa (t ex) med reservhjulet på taket. Hur logiskt som helst, måste han medge.

Andra saker kunde kräva mera resonemang. Exempelvis - folk äter soppa och efterrätt med skeden i höger hand. Vid dukning med kniv och gaffel kunde frågan komma: "Varför har du gaffeln i höger hand och kniven i vänster?" - Tja - varför ska just huvudrätten skyfflas in i munnen med vänster hand? De flesta människor är ju dessutom högerhänta.

Nu råkar det vara så att jag är född vänsterhänt, men numera dubbelhänt i nästan allt, även hammare och såg. Dock ej att kasta boll, pil etc. Litet dubbeltydigt då, visserligen, eftersom ätandet hamnar i höger hand.
Men det handlar som sagt om konsekvenstänkande . . .

Ford Taunus 17M med bagage-"tak" av lättmetall.

MB 170 S redo för taklast.  Inget reservhjul på taket.  Någonstans bland alla diabilder finns en fenmersa med  reservhjul på dito plats - det är jag säker på.  Ska kolla!  Fenmersorna var snabba bilar och vinandet utan last var irriterande.

onsdag 2 maj 2018

Proveniens för en gammal dolk

Inga anteckningar på baksidan av fotot nedan, men det är nog jägmästarfrun på Risäters herrgård på 40-talet. En god vän till Kornknarrens moder, så pass nära väninna, att hon till Kornknarren på 12-årsdagen presenterade en antik dolk, tillverkad (numrerad) i mitten av 1800-talet av G Johan Berg i Eskilstuna. Det är väl knappast troligt att nutidens tolvåringar begåvas med sådana presenter . . .

Den finns fortfarande i Kornknarrens ägo, även om den inte längre hänger till beskådande på en vägg.
I stället kommer den att säljas, förmodligen på ebay genom en dotters försorg, väl förtrogen med sådant sätt att sälja. Efter jämförelser med liknande produkter av hr Berg kan nog priset sättas till minst SEK 2000 och efter ytterligare efterforskningar kanske det dubbla.

Kanske någon läsare skriver en intressant kommentar om dessa knivar? Tror att numreringen sträckte sig förbi 300. Den har slingor på skaftet i relief med fornnordiskt motiv och genombrutet sådant mönster på slidan. Så värst många lär inte finnas kvar.


onsdag 18 april 2018

Flydda tider - mera harmoni!

Att Kornknarrens inlägg ofta berör flydda tider kan bero på att livet egentligen är en parad av händelser och företeelser, som allt mer tycks tillhöra en annan värld – som ibland kanske framställs som sämre men mestadels bättre.

Men i och för sig kan nog en aspekt på något som var bättre förr balanseras mot något (annat), som är bättre nu. Dessutom fladdrar man alltid hit och dit med begreppet 'förr'. Menar man 20-talet, 50-talet eller rentav 80-talet? Kanske Gustav III:s 1700-tal?
Menar man sjukvården? Knappast. Var vedspisen bättre än mikron? Trappspring bättre än hissar? Ja, kanske för konditionen – för de lägre husen. Transporterna, då? Självklart bättre nu. 

 
Men förhållandet mellan folk i allmänhet? Kunde man lita mera på folk förr? Det känns nog så.
Men känner man något, så dyker ofta statistiken upp och visar att ens känsla är på avvägar.
Ta ökningen av inbrotten, där uppklarade brott ligger på 2%. Statistiken skulle säkert visa att med hänsyn till vår ökade folkmängd, så är den relativa ökningen inte så stor. 
Då hänger det alltså på polisen, som inte hinner med. 
Leif GW Persson påpekade för ett år sen, att steget till 0% ju inte är särskilt långt. Nu har vi fått en ny rikspolischef. En förbättring, men alla avhopp från polisyrket är oroande.

För få poliser, alltså. Varför? Tja, att riskera livet för 21000 i månaden passar väl inte så bra i en värvningsannons. I USA är motsvarande (startlön, alltså) 37000, omräknat i SEK. Efter tre-fyra år 67000. Men man hänger av sig uniformen (och vapnet) i hemmet och måste därmed kunna rycka in, t ex nattetid, vid oväntade farligheter.

Det ena ger det andra i alla sådana här resonemang, när ens nostalgiska känsla av flydda, goda tider, spjälkas upp i skilda områden och analyseras. Nostalgiskt vemod kan vara segt och inrotat.
Det hänger samman med ens känsla för gamla prylar/kläder/bilar/byggnader, särskilt som de ofta knyter an till något positivt minne. Vad man behållit, kan man se och ta på. Så återförs man till sköna, spännande eller intressanta upplevelser. Det kan ge en psykisk lättnad i ett påfrestande läge.

För många går det inte lika bra i livet som förr. Då finns den gamla minnesprylen, det gamla plagget eller kanske bilen eller motorcykeln där, påtagligt nära, och kan kanske ge litet hopp och förtröstan. Programmet Antikrundan visar, att något som behållits också kan ge en ekonomisk lättnad, om det blir nödvändigt.

Dagens unga, i 20-30-årsåldern har inte mycket av lugnare livsföring från förr att relatera till. Skolan kan ha gett en stress, som aldrig gett med sig. Vid en kris - kanske inte särskilt djup från början - finns psykologhjälp som nästan enda bot. Men det är en oerhörd brist på psykologer. Utjämnande och lugnande droger finns då om hörnet - mycket lockande för många.
Ack, vore jag politiker med miljarder att kanalisera till ett folk som behöver harmoni!




Litet lugnare  . . .

  


onsdag 4 april 2018

En välvårdad De Soto

De Soto Sedan 1947 - omnämnd förut, dels under En Buick i Norrtälje avseende utrymmet, dels under M.G. Magnette avseende körning på kurviga vägar.
De Soton hade tillhört loktillverkarna NOHAB's (Nydqvist & Holm) direktionsbilar och var, såvitt jag minns, i så gott som 'mint condition' både in- och utvändigt. Inte många tusen mil på mätaren, bekväm i stadstrafik med Fluid Drive och distingerat mörkblå - sex cylindrar, 109 hk.
Nedan bara en formell kontroll, för något maskinellt fel uppstod aldrig under min tid som ägare. Det är intill familjen Töörns villa i Hagfors och det är unge Per Töörn (numera Höllviken), som är mest presentabel.
Året är 1960 och De Soton arbetar som bruksbil. Ännu fattas några år till veteranbilstänkandet med dubbelt bilägande.



Nöjsamt (nåja) tillägg.
En gång fick jag sällskap (i backspegeln) med en okänd Cheva 55:a V8. Det var mellan Örebro och Karlskoga och förstås fri fart - men ingen motorväg ännu. Ett litet privat race uppstod. Det var mycket trafik, men den kom som så ofta 'omgångsvis' med någon längre lucka. Genom ett antal  omkörningar, där Chevan inte fick rum eller hann med på samma gång, kunde jag lämna den en bra bit bakom. Karlskogas infart hade gatstensbeläggning med många ojämnheter och gupp. De Soton visade sig där ha drabbats av fartblindhet som resulterade i att ett bakfjäderblad i paketet på vänster sida gick av. Så det blev ett lugnare tempo under resten av resan hem till Uddeholm.
Fjäderbladet byttes på en bil- och smidesverkstad i Hagfors, vars ägare tävlingskörde med en BMW 327, en 39:a var det visst.

måndag 2 april 2018

Dämpade vårkänslor

Konstigt nog är fotot från en dag i juni månad. Visserligen från en väg i de norska högfjällen - men ändå! Om bilen inte är särskilt mycket äldre än fotot, så kan årsmodellen ge en idé om året. Fabrikat? Ja, det överlåter jag till läsaren att fundera på.
I Kilaforsområdet har det inte snöat så mycket på 30 år. Det var väl runt 1,5 meter som värst. Plötsligt är man nästan tacksam att man inte har en fjällstuga i Norge.


fredag 23 mars 2018

Med sinne för trasmattor

Släktbesöken från USA har så gott som upphört. Men roligt var det i alla fall i september 1983. En syssling till Kornknarren kom från trakten av Chicago till gamla Uddeholm tillsammans med en kamrat.

Naturligtvis sitter hon (1983) i den soffa, som på otaliga foton figurerar från alla åren i Uddeholm. Och som visats förut här i bloggen. Beställd 1928 från Klangs Snickeri - låg det kanske i Munkfors (eller Hagfors?). Ännu 2018 i gott skick, men förstås omklädd.

Hon fick ganska snart klart för sig, att här kunde man på auktioner och loppmarknader hitta trasmattor till låga priser. Annorlunda var det i USA, där priserna åtminstone då var minst sagt skyhöga. Kanske hade hon redan börjat med sin och makens retro-affär där hemma. I alla fall organiserade hon snart några inköpare i Sverige med Göteborg som bas. Allt gav henne stora vinster, som bidrog till företagets framgång. Kanske var det några trasmattor i Kornknarrens föräldrahem, som gav henne idén.
Andra släktingar har berättat, men någon ytterligare kontakt direkt med henne har det aldrig blivit.