söndag 23 april 2017

En bild som inte är

Sommaren 1994, nära Kilafors.

Ett foto från -94 dök upp. Det är 23 år sedan! Här ska det bli kaffe med tårta.
Opel Rekord -56 tronar på sköna minnen. Däribland trea på finska vinterrallyt i Jyväskylä.

Men allt är borta nu (utom huset). Bordet och stolarna kasserade. Bilen såld hösten därpå. Tårtan är uppäten (faktiskt) och blommorna har vissnat. En minisoffa intill väggen är såld tillsammans med sitt symaskinsbord.
Vattentunnan är utbytt.
Dessutom har väggarna fått lodräta ytterbrädor, som anstår ett gammalt hus.
Och gräsmattan är alltid välklippt. Det sköter 'roboten' om.
Till och med kaffestunderna sker sällan just på denna plats.

Tiden lider – och vi med den.
Helt klart.

(Betr vedermödorna i Finland - skriv Rally Jyväskylä i sökrutan.)

torsdag 20 april 2017

Slussen - svår att glömma!



Från mitten på 30-talet intill de senaste årens provisorium (mer än 80 år) var Slussen en lyckad, väl fungerande, trafikteknisk kärna i Stockholms trafik.

Det är svårt att få fram en korrekt bild av den ombyggnad som nu pågår.. Klöverbladsidén är borta och det blir två breda, åtskilda chausséer, tycks det. 
Skisser (medvetet förskönande), ritningar, modeller – allt har ändrats efter hand.

Men opinionens motståndsfickor finns ännu kvar, t ex när det gäller en i berget insprängd anslutande bussterminal med oroande svagheter vid utrymning, t ex vid brand.
Fotot är från 1938.

torsdag 6 april 2017

Dodge 1957


Enligt tidningen FART från 1957 ser vi här en ordinär 6-cyl Dodge Coronet från det året. Körd av Varg-Olle Nygren (i bild), en av våra främsta mc-förare genom tiderna. Många håller honom främst, eftersom han var segerrik i alla de kategorier, där han tävlade – t ex så väsensskilt som Speedway och TT.
”Han kunde allt”, hette det.

FART var omtyckt med sina – just det - fartfyllda reportage med skribenternas personliga intryck av provturer och andra körningar.
Ibland skojade man till det som vid provkörningen av Coronet på bilden. Möjligen var Varg-Olle inblandad den här gången. Så här fick man läsa (poäng max 12):

MOTOR (11 p) – Som en restaurangspis modell större: tål en hel del innan den är överbelastad.
STYRNING (11) – Vid höga hastigheter tänker vagnen själv, men man måste hjälpa den att tänka, då det går sakta.
KOMFORT (12) –  Tält behövs ej på semestern – man har två perfekta ottomaner i vagnen.
VÄXELLÅDA (12) –  Fanns ingen. Bilen gick ändå. Vi tryckte på en knapp och den var intryckt hela tiden.
Osv.

Det uteslöt förstås inte en mera teknisk beskrivning av den vagn som provkördes – i kombination med förarens intryck. Men eftersom ovanstående bygger på ena sidan av ett urrivet blad, hittat i en samlingspärm, kommer Kornknarren nedan med litet framtagna fakta om Coronet 1957.
 
Coronet låg det året lägst i modellordningen, sedan de billigare Wayfarer och Meadowbrook slopats. En 3,8 liters (230 cui) sidsexa (mera vanlig i Plymouth) erbjöds här i Sverige. Men man kunde även få Coronet med en 5,8 liters (354 cui) Hemi V8, som i början var överblivna motorer från Chrysler -55/56. Med tuffare kamaxel från en ännu större (392 cui) chryslermotor, kunde Coronet V8 skryta med hela 340 hkr. Motorbeteckningen var D-501 – och gav två små korslagda målflaggor som flygel-emblem.
’Ovanför’ Coronet fanns Royal och Custom Royal med mera lyx som standard, men det mesta kunde beställas extra även till Coronet.
1957 innebar också torsionfjädring fram. Bättre väghållning, alltså, än merparten från U.S.

Nöjsamt tillägg, 
berättat för Kornknarren av en god vän till Varg-Olle.
Varg-Olle kom på sin mc i full fart (fort gick det alltid) genom en smal grusvägskurva med skymd sikt. Där stod en lastbil parkerad. Han insåg att han skulle följa med mc’n in under flaket på lastbilen. Ingen betänketid! Han ställde sig upp, tog ett språng upp på den lyckligtvis låga lasten (säckar med potatis), vidare på taket till hytten, och sedan med fötterna först ned på marken framför. Efter ett antal inbromsande steg var allt över - inom några sekunder. Mc’n blev ett vrak - men Varg-Olle var oskadad.
Liknande episoder cirkulerar om andra - men i det här fallet är det sant!

måndag 3 april 2017

Jättefartygens ofattbara nedsmutsande m m

Sverige tillämpar, som vi vet, omfattande miljöregler beträffande transportutsläpp, byggnationer, avfall från fabriker m m, m m. (Vår sopsortering icke att förglömma!)
De flesta fördras med jämnmod – vem vill inte ha en bättre miljö? - även om det påverkar oss olika mycket.
Det mesta bygger på vad EU lyckats komma överens om - men även på globala avtal.
Men på ett vis silar man mygg och sväljer kameler. Här avses kameler i form av de allt större frakt- och tankfartygen. 


De är omkring 400 meter långa och mycket breda.









Antalet 20 fots-containrar ombord på en enda båt – om den är byggd för sådana – kan vara upp emot 20 tusen! Enorma fartyg, eller hur?





Dessa fartyg är miljösvin på flera sätt.

För det första tar de in ofantliga mängder havsvatten som ballast – främst tankfartygen, som ju går utan last i ena riktningen. När de lastar, t ex i Persiska viken, töms ballasten, som påtankats i t ex Kattegatt (eller kanske Seattle!). Djurarter och organismer av alla slag kommer med ballasten och ger en mix som kan bli förödande för de lokala arterna.
Det har klarlagts, att tömningen av ballastvatten står för 42% av den globala minskningen av hotade arter.

För det andra, så kräver fartygen mycket stora propellrar. Ljudet från dessa är 100 gånger starkare än ljudet från en jetmotor. Det låga varvtalet ger ett frekvensområde, som olyckligtvis används av våra valar.
Vatten leder ljud betydligt bättre än luft. Vi vet att valarna kan få fram några av naturens högsta ljud och att de kan höra varandra på mer än 300 (land)mils avstånd. På de senaste 50 åren har de ändrat frekvensen på sina rop till en lägre, mörkare/dovare för att undgå den internationella fartygstrafikens ljudbild.
De har kringgått svårigheterna och kunnat höra varandra ändå!


Gråvalen hör till de större valarna. Den pendlar(!) mellan Kaliforniens breddgrad och Norra Ishavet(








Men nu har de fått stora bekymmer med sin anpassade, lägre ljudfrekvens, där alla jättefartygen (som är många!) nu gör intrång. Valarna uppfattar inte varandras rop som förut. I deras livsstil ingår att veta, var de har den flock, som de hör till.
Att den möjligheten berövas dem kan få mycket allvarliga konsekvenser.

För det tredje:
Till jättefartygens bränslekrävande motorer används tjockolja, ett 50% billigare bränsle än vanlig fartygsdiesel. Den är billig, därför att den inte är föremål för överhuvud taget någon rening/rensning från farliga ämnen. Det gäller till exempel den höga svavelhalten – 230 gånger högre än dieselolja för bilar.
Ett enda fartygs totala nedsmutsning motsvarar vad många miljoner bilar presterar.
20 stycken fartygs utsläpp motsvararas av utsläppen från hela världens dieselbilpark - och det finns över 5000 jättestora fartyg, som drivs med tjockolja (även om inte alla är i drift samtidigt).
Dystert!

Sammantaget är det horribelt, att så stora fartyg inte sorterar under några globala miljöavtal. Och att tjockolja får användas överhuvud taget Man kan undra om det inte är korruption, som resulterar i att inget görs!

Samtidigt har VI ett ganska så fördyrat vardagsliv, när vi måste följa ALLA regler för att på sikt skapa en bättre miljö.
Och ganska snart kommer ÄNNU HÅRDARE beskattning av bilar, som inte presterar de lägsta utsläppen. Det är att "skjuta på sittande fågel", det är det!
För folk har köpt sina bilar i god tro och har inte råd att köpa de nya modellerna.
Och bilarna behövs! Det är ytterst få som äger sin vardagsbil bara för nöjes skull.
Bilisternas organisationer borde demonstrera medan tid är! 

(Uppgifterna om båtarna är ett år gamla och härrör från en TV-sänd intervju med representanter för en brittisk/amerikansk marin miljöorganisation.)

tisdag 28 mars 2017

Katastrof! Attentat?

Man känner sig ganska orolig, när man tänker på hur sårbart vårt moderna samhälle är. Ett datorhaveri på ett sjukhus eller en flygflottilj, på ett företag eller en myndighet - är illa nog, vare sig det härrör från ett fel i systemet eller en 'hacker'attack. Det brukar rättas till inom ett dygn.

Men långt värre vore det om det handlade om elförsörjningen. Lokala skador på transformatorer eller kopplingsstationer är en sak – men i större skala är det svårt att föreställa sig följderna. Och vore det fråga om stor utbredning, så vore det med största säkerhet ett attentat. Ett fientligt, effektivt team (kunde vara flera!) på plats skulle kunna åsamka invånarna omfattande och svåra problem – ostört, förstås, av initiala alarm. Illa nog, även om det inte handlar om en invasion. (En regelrätt sådan bortser vi från här.)

Storstäderna och områdena däromkring är ju mest sårbara. Även andra, tättbebyggda delar av Sverige kan attackeras som lämpliga övningsfält för att studera vad som skulle kunna ge en ännu större effekt. Omdirigering av el förbi vad som skadats för att rädda ett drabbat område är alltid en möjlighet. Men en angripare är väl inte dummare än att han sabbar även sådana åtgärder.

Vad får vi i så fall uppleva?
Tja - mobilerna fungerar (om det går att nå någon), men kan inte laddas. Men med en batteridriven radio kan vi ta emot info om vad som hänt (batterier i reserv!). Många tusen datorer lägger av, varvid i stort sett allt drabbas – såsom allt flyg, alla fjärr- och pendeltåg, tunnelbanor, trafikljus, elbilars laddstolpar, mackarnas pumpar, affärernas kassor, bankomater, alla hissar, elspisar och mikrovågor, allt kranvatten, alla glödlampor överhuvud taget osv osv. - Och TV'n!
Vissa funktioner kvarstår (under en tid) med hjälp av dieseldrivna generatorer, t ex på sjukhusen. Men hur blir det med ambulanserna? Har de en egen bränsledepå?

Hur många är förberedda?
Det finns ju en del familjer, s k preppers (av eng prepare – förbereda), som har försett sig med stora lager för att klara basbehovet under flera veckor, t o m månader.

Kornknarrens förråd inför ovanstående scenario består än så länge av en burk ”Soldatens ärtsoppa”. Det borde bli ändring på det.









Konserver är i alla fall lösningen, jämte massvis med petflaskor av typ Loka eller Ramlösa. Kranvatten (upptappat i förväg i så fall!) är inte sterilt. Där lär finnas olämpliga bakterier, som tar över efter någon vecka.
Men det som finns i kyl och frys måste förstås ätas först. En del av det måste kokas eller stekas.  Hoppsan – finns det vatten att koka i? Eller ska man koka i Loka, kanske. I alla fall måste nog ett campingkök inskaffas. Snabbt som ögat i så fall – för det finns strax 50 000 köpare runt hörnet.
Så hur långt ska tankarna få vandra iväg?


På landet i köket finns den gamla gjutjärnsspisen kvar. Den är fortfarande kopplad till skorstenen. Visst, ja - - - ved?
Kanske skulle vi . . .?









Att ev resa dit (för att  slippa 8 tr utan hiss) kräver en bil, tankad, ev från reservdunkar. Dunkar med bränsle, i detta fall diesel - hur förvarar man dem, om man bor i en lägenhet?
Men i bilen nog tillåtet - åtminstone en enda.
Alltså . . .?









Solna Kommun har givit ut en vägledning för katastrofläge. Enligt den ska man i förväg förse sig med ett antal (uppräknade) nödvändiga ting och för övrigt göra som man blir tillsagd per radio. Hjälp sker i första hand till sjuka och funktionshindrade – friskt folk får ta sig i kragen själva.
Så var det med det.

tisdag 21 mars 2017

En hemmaspanare av rang







  De flesta djur- och naturintresserade har väl genom TV-programmen någon gång stiftat bekantskap med en surikat-familj. De lever på Afrikas savanner, alltid i stora grupper. De bor under markytan med ett system av hålor och gångar, ganska vidsträckt, som de vid fara sekundsnabbt flyr till.

Deras främsta fiender är de större rovfåglarna. Men de är svårfångade, eftersom den (för tillfället) utsedde vakten/spanaren verkligen tar sin uppgift på allvar. Alltid från en litet högre belägen plats – ett mindre träd, kanske uttorkat, utan skymmande lövverk, eller ett stenblock. Ett varningsläte – och rovfågelns attack blir resultatlös.



  Kornknarrens hustru införskaffade för drygt ett år sedan ett sådant djur, främst med tanke på dess vaksamhet. Absolut en favorit bland exotiska djur.

Litet ensamt blir det ju för ett flockdjur, som nu ständigt spanar ut över det stora vardagsrummet. Men den har kanske en panteistisk trosuppfattning, dvs att allt vi har omkring oss, främst växter och djur, är besjälat och relaterat till en gud. I vissa fall en skepnad av guden själv.
I så fall kan vår vaksamma surikat få en del att göra, för här finns andra djur i hans närhet. Någon råtta, några kaniner, fåglar, flodhästar och kossor – modellerade, avbildade eller i form av mjukisdjur för de yngsta barnbarnen.
Det kan för honom bli en tillvaro av 'praktisk' panteism, vilket vi naturligtvis hoppas på.
Det blir säkert en del att spana efter – på nätterna också, förstås, och när vi är bortresta.



 En god vän, som är villaägare, har valt en pingvin för motsvarande vakthållning. Den har valt sin plats på taket till carporten. I höstas fick den en partner, eftersom inte heller pingvinerna trivs i ensamhet. De väntar sig nog en bassäng. 

Men vår surikat väntar fortfarande på surikat nummer två.

söndag 12 mars 2017

Nutida koll på Norr Mälarstrand


Ett löfte är ett löfte.
För två år sedan ett foto som ovan från mitten av 50-talet, som skulle kompletteras med ett nutida - och nu, äntligen, är det gjort.


Promenaddelen vid vattnet till vänster har fått breda ut sig betydligt, så att parkeringen nu är intill körbanan - med ett avskiljande staket, förstås.
Nöjet av denna jämförelse ligger nog mest hos Kornknarren och andra som upplevt båda versionerna.
Det byggs så mycket i huvudstaden, att det snart blir svårt att uppleva något som INTE förändrats. Enskilda byggnader kan se ut som förr – men inte översiktsbilder av vykortstyp.

Men trafikens ”blodomlopp” är i stort sett detsamma. En del tunnlar har tillkommit – och tur är väl det. Liksom flextiderna på folks arbeten, som visserligen skapar ”tätare trafik” från 15.30 till 17.30  - men som eliminerat de flesta nästan stillastående köer från stan 17.00 -18.00, som det var förr.
Det nutida fotot togs en lördag på förmiddagen. Annars för kämpigt för fotografen - med den placeringen!

tisdag 7 mars 2017

Det östra Tyskland - ett eget fenomen

Östtyskland – det fejkade paradiset, där allt var frid och fröjd och i utvecklingens framkant.
Sen, när det sprack 1989, och vi snart fick ett enat Tyskland igen, visade sig det rätta läget.

Bakom allt fanns STASI, den hemliga polisen, som hade sett till att oerhört många varit engagerade i politiskt spionage – på varandra!
Arkivet, det mycket noggranna (som aldrig hann förstöras), öppnades efteråt och gav många överraskningar. Ständiga rapportörer – under många år – kunde avslöjas. Osannolikt förgrenade i vardagslivet – inom familjer, mellan vänner, elever/lärare och inom media, film och teater.
Det blev inte mycket kvar av det allmänna förtroendet. Men ingen åtalades –   och staten själv, som hade givit uppdraget, blev ett organ för återföreningen. 
I Sverige fanns östtyska vänföreningar både här och där – som tvärdog vid alla avslöjanden.

Dessutom – att försöka ta sig över gränsen västerut hade varit livsfarligt. Några lyckades visserligen, men många sköts vid sina försök.

Att äga den egentillverkade lilla Trabant-bilen med tvåtaktsmotor var få förunnat – det var sju års väntetid innan leverans. Det fanns andra bilar, alldeles för dyra. T ex fanns på östtysk mark en BMW-fabrik i Eisenach med pressar kvar till förkrigskarosser från 1939. Även motorerna kopierades - allt under märket EMW. Men till BMW’s kvalitet nådde man aldrig.


  Man ståtar med det senaste i ljudutrustning. Och betr klädmodet hängde man med – åtminstone på fotot.

 

 Kan kanske 20-åriga Angela Merkel vara en av flickorna? Hon studerade fysikalisk kemi och doktorerade i kvantkemi 1986 - innan politiken (hm – vem skall vi jämföra med?). Dagen ”när muren föll” (i Berlin), rusade hon över till väst men upptäckte att hon glömt handväskan – på jobbet, kanske – så hon vände tillbaka. Men allt förblev öppet, som tur var.


Moderna hyreshus kunde letas upp – med en lycklig familjeidyll dessutom. När återföreningen kom, hade många svårt för det nya överflödet i allt. Den egna produktionen dömdes ut, utbildningarna passade inte in (väst låg ju decennier före) och arbetslösheten (ett nytt fenomen) blev hög. Man tyckte att stress och egoism slog ut det gamla (så nödvändiga) kamratskapet. Men mycket kapital pumpades från väst till öst och efter tio år började det ljusna.

Efter en ”inlåsning” i 45 år med dödsstraff, om man avslöjades vid flyktförsök, kom plötsligt en tumultartad övergång till det nya, som för många gav arbetslöshet och värdelösa besparingar - och spritt nya men omoderna, osäljbara varor. För väldigt många hade tillvaron innan känts tryggare. 
Men allt hade också varit krångligare, långsammare och utan möjlighet till förändring.
En del fick uppleva att välbärgade västtyskar kom i flotta bilar för att kräva tillbaka sin mark och sina stora gårdar, som östtyska staten hade försett medborgarna med som gemensamma jordbruk eller överlämnat till partifunktionärer. Säkert hördes uttryck som ”det var bättre innan”, osv.
Men enkla uppgifter kunde ta lång tid. I ett TV-program intervjuades en man som under ett års ansträngningar lyckats komma över oskadade tegelpannor för att byta ut ett trasigt tak. Mycket letande och många resor. Om det fanns ett tegelbruk kvar i Östtyskland, så inte var det avsett för en sådan reparation. Han stirrade uppgivet in i kameran, när han sade: ”Efter att gränsen öppnats, hade jag kunnat fixa det på en dag - och billigare."
Idag finns nog ingen längtan tillbaka förutom hos en och annan inbiten kommunist.
Och nu är det en ny generation - utan de gamla upplevelserna.


torsdag 2 mars 2017

MHS årsmöte 2017 (kommentar)

Motorhistoriska Sällskapets årsmöte har ägt rum. 

Kornknarren fick inget som helst gehör för åsikten att de elektroniska, automatiserade fordonen (mest bilar) inte skall ingå i en veteranbilklubbs intressen. 
Klubbens 20-årsgräns kommer att fortsätta att rulla på som den ångvält den är. Därmed omfattar klubbens intresse nu även 90-talet, dvs de bilar som vi dagligen ser på våra vägar.

En representant för Motorhistoriska Riksförbundet meddelade att förbundet (MHRF) välkomnar så gott som vad som helst som rullar, från traktorer till hotrods, oberoende av ålder. Så MHS önskades lycka till med sin obevekligt rullande gräns!


Den genuint historiska aspekten, tidigare en ledstjärna, håller på att suddas ut. 
Det avspeglas också i att de decennieanknutna begreppen, som t ex ”28-42” och ”46-59”, slås ihop med 70-, 80- och (efter hand) 90-talet till en storträff (dock än så länge med rallyfrågor och en liten slinga att köra).

På ett annat område firar MHS stora triumfer och det är lastbilarnas
Klubbens två stora rallyn för dessa bilar i västra resp. östra Sverige samlar vardera mer än 150 deltagare! År 2016 fanns deltagare även från Norge.
Cirka 60 funktionärer på det senaste – vad sägs om en sådan uppslutning! Inte dåligt.
Bakom de flesta ekipagen står förstås åkerier, som har råd att hålla tunga, äldre lastbilar (ibland t o m med släp) igång och i fint skick.

Kornknarren, med minnen från de unga åren med Volvo Titan, känner både vemod och längtan.


Den här 36:an deltog inte i något av MHS-rallyna i år. Den fortsätter sin tillvaro som objekt i ett innehållsrikt magasin hos en god vän.