torsdag 4 oktober 2018

Minidiorama

Kornknarrens framlidne, nära vän Per Wulfing ägde en stor samling av modellbilar. Han var också en skicklig modellbyggare.
På 80-talet ägde jag en Peugeot 203 1954. Då dröjde det inte länge, förrän Per förärade mig en 'hembyggd' sådan i modellupplaga.

Ett diorama av enklaste slag får den vara med om här nedan. Järnvägsstationen i Mariefred får utgöra bakgrund.

203:an är nog en ganska ovanlig veteranbil idag. Mera om den får man veta om man i sökrutan här till höger skriver
 "Peugeot 203 - en positiv överraskning!" - och vips!

"Nu bär det hem till Taxinge!"               "Vad gör fotografen här?"

fredag 21 september 2018

Äventyr i Stilla havet

Premiärminister Winston Churchill och president Franklin Roosevelt hade under andra världskriget kommit överens om att dela med sig  när det gällde vidareutveckling av atomvapen. Nästan tio år efter Hiroshimabomben hade USA hunnit utveckla en s k vätebomb med kanske 100 gånger större verkan. Provsprängningar var ett måste och i början av 1954 skulle en sådan ske i norra Stilla havet.
Britterna skulle stå för mätningarna av de farliga, luftburna partiklar, som man visste skulle utvecklas i samband med sprängningen. 

Ett brittiskt jetdrivet tvåmotorigt bomb- och spaningsplan, Canberra B2, fanns redan på plats i Darwin, en hamnstad på Australiens norra kust. Canberra var känt för sin höga hastighet och för operationer på höga höjder, nästan oåtkomligt för den tidens attacker.
Piloten, flyglöjtnant J O Thomas, och navigatören, Chalkie White, utvaldes och flögs civilt till Darwin. Planet, som där väntade på dem, var utrustat med specialfilter för uppgiften och även extra tankar med drygt 4000 liter bränsle.  
Inte den blekaste aning hade vare sig pilot eller navigatör om vad som förestod eller vart de skulle flyga planet. Men Thomas fick en bok med koder, där ett antal mellanlandningar avslöjades efter hand i tur och ordning. Dock fick de veta, att deras Canberra var en ersättare för ett likadant plan, som med samma uppgift försvunnit utan spår en vecka tidigare.
Nåväl, bortsett från att de fick vända tillbaka en gång på grund av elfel och en annan gång fick vänta flera dagar på reservdelar till ett skadat landningshjul - så nådde de fram till den sista mellanlandningen. 
Deras föregångare hade försvunnit under just den allra sista etappen, den som nu återstod för Thomas och White - en liten utflykt på bara 400 svenska mil. Där skulle tydligen deras egentliga uppgift avslöjas.
För att minska bränsleåtgången flög de på 14 tusen meters höjd. Detta till trots stötte de på ett fruktansvärt tropiskt oväder med farligt kraftig turbulens. De steg ytterligare tusen meter, men situationen var densamma. Planet utsattes för extrema påfrestningar.
Två av omformarna från lik- till växelström, som höll navigations-instrumenten igång, fungerade plötsligt inte - liksom deras radiosändare. Endast basinstrument som kompassen och mätarna för höjd och hastighet var brukbara.
Våra vänner i cockpit beslöt sig för att vända mot öar som de passerat för någon timme sedan. På lägsta höjd borde de inte missa en ö om den överhuvud taget låg på deras kurs. Sikten var i stort sett obefintlig med störtregn av och till.  Efter en timme på trettio meters höjd över vågorna såg de palmer svischa förbi alldeles intill planet. Det var, visade det sig senare, atollen Ayling Laplap, tillhörande Marshallöarna. 

Den blev deras räddning. En kilometer långgrund sandstrand borde räcka för en nödlandning. Ett vattendjup för hjulen på 20 cm gjorde att planet stannade redan efter 500 meter. Puh!

Efter avklarad nödlandning taxades planet längre upp på stranden.
 Öns invånare tog hand om dem och några seglade med en s k utliggare ca 15 (land)mil för att nå en annan ö med en amerikansk bas. En flygbåt av typen Catalina skickades för att hämta Thomas och White. 
Deras hemliga uppdrag var av sådan dignitet att en högt uppsatt amiral följde med Catalinan, som efter landning på grund av korallrev inte kunde komma närmare stranden än några hundra meter. Trots de mycket hajrika vattnen kring ön beordrades de att simma ut till flygbåten. 
Iförda endast sina kalsonger slog de den dagen - enligt egen utsago - samtliga olympiska simrekord innan de nådde Catalinan. Dessutom sade de sig vara de enda någonsin, som gjort honnör inför en amiral - med kalsonger som enda plagg!

Kornknarren undrar litet 
efter att ha hittat ovanstående (här förkortat) i ett nummer av den brittiska månadstidningen FLY PAST, årgång 1994.
--  Om öns invånare var hyggliga nog att ge sig iväg många mil för att skaffa hjälp - varför tvingades våra vänner simma ut till flygbåten? Det fanns ju tydligen mindre båtar på ön.
--  Ombord på flygbåten fick de väl veta vad deras spolierade insats handlade om? Förr eller senare i alla fall.

--  På 50-talet - i jetålderns början - hade man tydligen inte fått bukt med ovädrens påverkan på elutrustningen. Där låg kanske orsaken till den spårlöst försvunna Canberran veckan innan. 
--  Kanske de också tvangs nödlanda - men utan att ha funnit en ö med en lämplig sandstrand?
Slutligen: --  på moderna kartor heter ön Borg Island. 

måndag 3 september 2018

1998 - och en ny Camaro . . .

1998 
- två år kvar till 2000-talet och dess uppgradering av familjebilarnas vägegenskaper, hastigheter och elektroniska hjälpmedel.  En Golf, t ex, blev lika effektiv som en gammal Porsche.  Så hjälpmedlen för att hålla bilen kvar på vägen förfinades - till glädje för alla nya körkorts-innehavare, som utan vana måste hantera dessa små raketer.

 1998 
- och sonen Filip tar studenten!  
Eftersom Kornknarrens bilintresse ynglat av sig, så blev en lämplig studentpresent en dag (eller var det ett dygn?) med en Chevrolet Camaro.  Än så länge en vagn med känslan av - om inte King of the Road, så åtminstone Prince of.  
Jag minns att han tog med sig en kompis och körde så länge avtalet gällde.
Det var en omtyckt present hos många familjer.  Det dröjde in i augusti, innan dagen med Camaron kunde realiseras.

Det var nuvarande Circle K, som kommit med denna omtyckta hyresidé.

tisdag 21 augusti 2018

I skogen bland älgar och bävrar . . .

. . . låg sommartorpet i Värmland. 
I mitten på fotot syns det åtminstone till hälften. Till vänster syns grannhuset Nolate, som ligger längs vägen upp till oss. Vårt torp, till en början hyrt, sedermera köpt och numera sålt - heter fortfarande Karlberg. Till höger en annan liten gård, Flugberget, och längst ner vid bildkanten ett herrgårdsliknande hus, Finntorp.
Sjön heter Gräsmången och fotot är taget, inzoomat, från berget mittemot. Närmast vattnet syns väg 249 från Väse nära Kristinehamn norrut till Hagfors.



 Älgrikare tycks Värmland ha varit så sent som på 80-talet. Det blev ofta ett kvällsnöje att se dem på nära håll och en tävling i att se så många som möjligt samma kväll. 
En rejäl bäck fick sin bäverdamm med hydda bara hundra meter från vårt Karlberg. Men där var det svårt att få ögonen på någon invånare överhuvud taget. Braket från ett genomgnagt träd hördes i alla fall ibland.

Hem till stan igen - varje år i mitten av augusti. Filip inser (1982) att det är dags, där han sitter på stugtrappan och väntar på att både han och krukväxterna ska packas i fenmersan.


 

tisdag 14 augusti 2018

Ett hårt paket - men utan sidenband!

Året var 1994. Det skulle bli en litet annorlunda present på födelsedagen. Den stora björken var fälld och det behövdes något annat att fästa blicken på. Det hade födelsedagsbarnet/bildläraren mumlat om. Kanske ett stenblock av något slag?

Inom räckhåll - på en lägre nivå - utanför staketet fanns några tänkbara, tillräckligt stora stenar. På en av dem gick att reka undersidans form, så att en grop med de rätta måtten kunde produceras. 

En del av staketet flyttades undan och med hjälp av en gaffeltruck fixades flytten från andra sidan vägen. Drygt fem ton, sa maskinisten.
Så kanade den ned från gafflarna på exakt rätt plats - ett måste, eftersom man knappast lirkar hit eller dit efteråt!

 
Grattis!  Grattis!
Nu, 24 år senare, är det ett annat scenario. Huset har fått sina tillbyggen, men även trädgården är förstås annorlunda.

Grinden är borta - det är staket också mellan grindstolparna. På björkstubbens plats finns en flerstammig rönn. 

Stenen skuggas nästan av en EK (!), som är en överlevare av tre planterade syskon. Om 30-40 år lär man ta ställning till dess framtid, eftersom dess läge (för) nära vägen utanför staketet hinner bli prekärt till dess.
Pergolan, med humle längs stolparna, har varit med ett bra tag.
Det gamla äppelträdet (närmast t v på bild ett) är borta. I stället syns (på sista bilden) en gren från ett nytt, bara tio år gammalt. 
Sandlådan är betydligt äldre. Den är liten men effektivt avledande med sin ständiga inbjudan till grävande och byggande. Till glädje för åtminstone två kullar barnbarn. 

Slutligen, längst bort till vänster, vid staketet, skymtar några stora, buskliknande saker:  fabrikat Hägg, typ Mispel, årsmodell -91.   

fredag 27 juli 2018

Oillustrerad semesterläsning om bilresor - då

Den stora förändringen kom under 1960-talet. Ens bruksbilar ingick plötsligt i grundvalen för den spirande – men snart för fullt växande veteranbilshobbyn. Vi som hade kört äldre bilar bara för att vi tyckte om dem eller inte hade råd till annat – vi var redan vana vid dessa bilar efter alla bruksbilsår.


Det kändes naturligt att fortsätta köra efter samma filosofi. Det innebar att inte dra sig för längre resor, exempelvis att besöka likasinnade på många mils avstånd – och detta naturligtvis oberoende av årstid och väderlek. Det maskinella skicket blev därför viktigare för oss än fräsch lack och fint krom. Men de flesta av oss hade köpt fina originalbilar av äldre ägare, som slutat köra, så det välvårdade kom liksom med i köpet ’av sig sjelf’.

I Kornknarrens krets fanns åtminstone fem, sex personer med samma inställning och bakgrund. Ibland gjorde vi sällskap på våra resor.

Någon ringde till en vän: ”Jag tycker vi sticker till Småland med våra bilar och ligger över någon natt – och prövar alla slingriga vägar, som vi stöter på.”

Sådant förekommer väl knappast nu för tiden - inte med de äldre bilarna och inte med de moderna heller, tror jag.

Av Kornknarrens äldre bilar som använts som bruksbilar 1957-65 – har nedanstående fått egna inlägg tidigare i denna blogg – eller åtminstone omnämnts flera gånger.

1957 MB 170 S -50     1958 VW -51       1959 Buick -39 Conv

1960 De Soto -47       1961 Jaguar -51   1963 M.G. Magnette -56

1964 La Salle -37       1965 MB -38 Cabr

Under 60-talet kom veteranhobbyn in i bilden mera allmänt. Men allt fortsatte i stort sett som förut - fram till de billiga försäkringarnas intåg med sina krav på garage, körsträcka och allmänt gott skick. 
Många bilar blev det - se ”lista över bilar jag ägt” upptill i bloggens högerspalt (även om den inte är komplett).

Nedan ges ett urval av bilar, som kördes på längre resor – någon gång eller ofta. Men de flesta kördes mest i Stockholm/Mälardalen.

Låt oss börja med en resa till Sydtyskland 1966. Bilen var en Mercedes 180 1956 med drygt 50 hästars sidventilmotor. Efter en översyn av dess ventilsystem kom jag iväg till min kompis i Düsseldorf som ett av målen. Förbrukningen av motorolja var irriterande hög, om man försökte köra fortare än vad långtradarna gjorde. Men det blev efter Düsseldorf även Stuttgart med Mercedes-muséet (skildrat 2015, sept 9, enligt arkivet i högerspalten).

När jag väl var hemma igen, såldes bilen fortare än kvickt. Puh!


1968 ägde jag en hyfsad MB 219 1957 med stort soltak. Somrarna på den tiden bestod för min del då och då av s k frivillig befälsutbildning. Den lägsta officersgraden, fänrik, nåddes efter Kadettskolan på Karlberg. Repetitionsövningar hölls vart fjärde år därefter. Utan kurser däremellan hoppade man ner till underofficer vid nästa repövning. Och vidare neråt för varje gång. Tjänsten (med rum på stan) och bekvämligheten på off-mässen, den goda maten – allt var bättre med högre grad.
 
Om man utökade kurstiden kunde man (efter några veckor varje sommar) nå löjtnants grad – och till slut även bli kapten, dvs bara i händelse av krig.

Vid en sådan kurs fick min 219 följa med till det vanliga utbildningslägret intill badorten Tylösand, nära Halmstad. Arbetstiden tillät frekventa besök på badstranden och – om man hade råd – även besök på hotellrestaurangen, som än idag heter Tylöhus. Någon gång var jag där. Vid ett tillfälle satt Povel Ramel och Martin Ljung vid bordet bredvid. Deras tältrevy hade nått Halmstad. Verkade trötta och tysta, minns jag. Funderade på att presentera mig och dra en rolig värmlandshistoria för dem . . .  
Officersmässen på I 16 i Halmstad hade gallrat ut två fantastiska gamla läderfåtöljer, minns jag. På sikt skulle de kanske stoppas om och renoveras. Jag lyckades köpa loss den ena och lämnade den för nämnda åtgärder till en möbelman i staden.
När kursen var slut, var
fåtöljen klar och följde med till Stockholm, placerad i kupén på Mersan med soltaket öppet, väl förpackad. Det var enda möjligheten. Med en annan MB-modell hade det fått bli SJ eller tradare. Tack, Daimler-Benz, ni tänkte på allt redan då.

Vintern 1970 ägde jag en Chevrolet 1954, fyradörrars. Under sportlovet skulle familjen åka till fjälls och bo på ett pensionat i Åre. Naturligtvis blev det förskräckligt kallt. Turistbussarna gick på tomgång hela dygnen, ett ständigt muller i samhället. Jag lyckades få bilen inomhus i en tvätthall om natten, men vid 08-tiden måste bilen ut. Det blev tidiga morgnar, men det var det värt. Man hade hyrt in militära Volvo terrängbilar, s k Valpar, som fraktade folk halvvägs upp på berget, varifrån man kunde åka utför eller ta skidliftar vidare uppåt Åreskutan. Vi hade gammaldags, kraftiga snökedjor med oss. Med dessa påsatta följde vi Valparna uppför. Så vi slapp köa för dessa och kunde också susa direkt hem till pensionatet, när vi ville. Inte någon annan bil än vår mäktade med denna utmaning.

Avslutningsvis vill jag berätta om EAE 500, en MB 230 1966. Den sista Mersan med de äkta fenorna. Fabriken hade klämt in den potenta 230-sexan i 200-karossens motorrum. Trångt blev det, men karossen var lättare än S-modellernas med bättre ax och allmän snabbhet som följd.
 
Året var 1973 och med vännen Kurt Kramer ställdes kursen för 230:an till en veteranbilsauktion i Danmark, mest av nyfikenhet. Vi blev intresserade av en Buick Roadmaster Sedan 1939 – modellen med de stilvidrigt påklistrade reservdäcken i framskärmarna. Även en halvracer av märket Frazer-Nash var i fint skick.
Men inga bilar fick provköras, vilket gjorde att vi avstod. Åtminstone den sistnämnda var nog ett fynd, för slutbuden blev inte särskilt höga.

Under 70-talet blev det en del resor med Cheva -52/Värmland,  Cheva -55 V8/Värmland och Olds -56/Sälen.

Under 80-talet mest Buick -38/Värmland, Dalarna, Hälsingland,  VW 1303S/Sydsverige,  Peugeot 203 -54 /Värmland och Trelleborg (av alla ställen) och Rover 90 -54/Sydsverige (bl a till MHS-Svängen i Skåne).

Återigen en undring: körs det på detta sätt över Sverige ens med de moderna
veteranerna? UTAN att det handlar om en marknad?
 
Eller åtminstone en kortare retroutflykt med några bilar?
Skogsglänta, matsäck, underlag och gamla historier från tiden med förgasare och äkta reservdäck . . .


torsdag 28 juni 2018

Osammanhängande bilder 2

Ett flygplan över Rålambshovsskolan på Kungsholmen i Stockholm. Föga anar vare sig piloterna eller passagerarna, att just den skolan var min hustrus arbetsplats i många år - som bildlärare.

Restaurang Berns 1975. Representationskväll, delvis sponsrad av Motorhistoriska Sällskapet, som bjöd en redaktör för det amerikanska välrenommerade magasinet Automobile Quarterly på en trerätters med viss underhållning. Fr vänster Kornknarren med hustru och Stan Grayson. 
Som lever och mår, vilket dock inte tidningen gör längre. 
Stora glasögon på modet och långa polisonger (kolla längre bort).


Året är 2010. Auktionsföretaget Bukowski presenterade den här bilden på sin hemsida under en hel vecka. (Oj då, torde alla följare utbrista.)
Orsaken är den att en son till vännen Claes äger ett framgångsrikt galleri i New York med filialer i såväl Paris som London. Han begåvade oss under några år med fribiljetter till Bukowskis vernissage. Man fick vin med gott tilltugg, medan man besåg alla tavlor med halvmiljonen som utgångsbud. Av någon anledning gjorde vi denna gång ett sådant intryck att vi blev fotograferade. Möjligen berodde det på att vi en stund samtalade med Kristofer Lundström, programledaren för SVTs konstprogram Kobra. Vi lämnade tillställningen med ännu större självförtroende än förut. Att räknas som plausibla köpare - jojo! 
Vi gick förstås vidare till en vinstuga på Nybrogatan . . .


Kornknarrens Buick Special 1938 blev faktiskt så snygg efter allt arbete, att den får vara med ännu en gång - och kanske inte heller den sista. Här utanför Hagfors stationsbyggnad (Värmland). Skylten hänvisar till Stadscentrum. 
Kornknarrens realskoletid i Filipstad innebar tågbyte här, om man under det korta dygnet mellan lördag och söndag besökt hemmet i Uddeholm. Söndagens avgångstid var kl 1500 och det var inte många kilometer mellan hållplatserna under de sex milen till Filipstad. Det var under kriget och ibland hade godsvagnarna militär last, ibland med avlastning längs linjen mitt i skogen. Det tog sin rundliga tid.

ANTSCD =  "And now to something completely different."
Som Monty Python-gänget inflikade inför nästa sketch. Nedanstående gamla klipp ur serietidningen Larson kan jag till slut inte motstå att visa upp. Hög klass!



 

söndag 3 juni 2018

Harley-Davidson - i Järvsö

I Järvsö finns en välförsedd HD-affär för både nya och begagnade maskiner - och för reservdelar. Sveriges nordligaste, sägs det.
Josefin provar. Det blev en Fat Bob till slut men inte den här gången.




 

söndag 27 maj 2018

Delvis (o)sammanhängande bilder 1



Del av Slussen på tidigt 30-tal. Det berömda ’klöverbladet’ är inte byggt än. Ingen avgasrening, men det blåste vanligen från Saltsjön. Miljöpartister, som tycker att vi ska cykla, hade nog – som ev tidsresenärer - svimmat av upprördhet. -  Hela Stockholm var för övrigt koleldat.

Nya Slussen (som byggs nu) har skickliga konsulter, som försöker få oss att tro att känslan av  gammal idyll, som här, kommer att finnas kvar.  Nej, avskalat blir det - och omplacerat – med några soffor intill breda körbanor med fyra filer i varje riktning.  Klöverbladet, som ersatte ovanstående under mer än 70 år, hade ändå ett och annat smultronställe för fotgängare. (Tidigare visat flera gånger på denna blogg.)

 

Det flottade timret samlas för att sorteras till resp ägare. Här på nedre Klarälven, norr om Forshaga (1950-talet).


  
Den här T-Forden från 1926 var väl runt sju år gammal, när Slussenfotot överst var aktuellt. Fotot är producerat av Aalholms Bilmuseum.   Skogrik park utanför, kanske?



  Falsterbonäset från luften.  Förefaller nästan sydeuropeiskt!  Kryssen markerar badplatsen under semestern för gode vännen Jan (med bofast dotter i närheten).


P.S.  Skriv "Nutida koll på Norr Mälarstrand" i sökrutan och läs om Kornknarrens möte med statsminister Tage Erlander!

fredag 18 maj 2018

Dåliga foton men friska tag!

Redan under 1900-talets första decennium kunde mycket upplevas av det vi förknippar med båtar, bilar och i viss mån även med flygplan.
Över Engelska kanalen kunde man ta bilen per båt - även om färjor med 'körning på och av' ännu inte fanns.
Flygmaskiner fanns redan i stort antal, men de var bräckliga med nutida mått och kunde möjligen ta med en passagerare som max. Men det var gott om flyguppvisningar i åtminstone Storbritannien med mängder av åskådare.
De bilar, som stod till buds, var ofta byggda i ett fåtal exemplar. Men fabriker med produktion av enbart chassie inklusive motor hade vuxit fram, avsett för separat kaross, som varierade efter kundens önskemål. Allt byggdes i stort sett för hand och det kunde skilja en hel del mellan olika exemplar hos samma fabrikant. Reservdelar, som passade till många bilar, fanns alltså inte. Bysmederna fick rycka ut för att klara fjäderbrott och skadade hjulupphängningar.
Beträffande det mekaniska firade Cadillac en stor triumf, när ett halvdussin bilar plockades isär, delarna blandades och bilarna sattes ihop igen - och allt fungerade. Det var runt mitten av 1910-talet.

Någon allmän bilism var det inte fråga om. Det krävdes pengar till bilköp och underhåll. Och en längre resa krävde mycket planläggning och kartstudier. Där gjorde bilklubbarna en god insats med förteckningar om verkstäder och bensinstationer. Säkrast att bli medlem!

Tävlingar uppstod tidigt. Att vinna kunde innebära flera beställningar för märket i fråga. Men allt var i sin linda och man låg förstås långt från den nutida mångmiljoncirkusen.
En tävling kunde innebära fyra grenar:  bromskapacitet, manövrerbarhet. graden av tystgående och ett hastighetsprov. Det senare inleddes med en liten nedförsbacke för att få upp farten till en s k flygande start och sedan tidtagning på t ex en kilometer.

Det är förvånande att begreppet camping dyker upp så tidigt. Det handlade då inte om billigt boende för den tidens välsituerade bilägare. Det handlade om besök i naturen - en stor skillnad mot alla koleldade fabrikssstäder och samhällen.

Biltätheten är svår att uppskatta när det gäller Storbritannien, men i USA motsvarade den på 20-talet ungefär vad Sverige nådde först på 60-talet.
Så allt fanns faktiskt - men i mindre skala och litet knepigare.


Att ta med bilen på båten innebar risk för skador.  Det bästa var att lösa en tilläggsförsäkring hos rederiet. Då blev man försiktigare.


 Mellan uppvisningarna fraktades planet på bilsläp. Det var säkrare i det regniga England.

  
Det här är säkert propaganda för luxuöst campande. Fina bestickväskor, ett rejält tält osv. Men allt får knappast rum i bilen bredvid.

(Foton ur A Roadside Camera.)