tisdag 21 mars 2017

En hemmaspanare av rang







  De flesta djur- och naturintresserade har väl genom TV-programmen någon gång stiftat bekantskap med en surikat-familj. De lever på Afrikas savanner, alltid i stora grupper. De bor under markytan med ett system av hålor och gångar, ganska vidsträckt, som de vid fara sekundsnabbt flyr till.

Deras främsta fiender är de större rovfåglarna. Men de är svårfångade, eftersom den (för tillfället) utsedde vakten/spanaren verkligen tar sin uppgift på allvar. Alltid från en litet högre belägen plats – ett mindre träd, kanske uttorkat, utan skymmande lövverk, eller ett stenblock. Ett varningsläte – och rovfågelns attack blir resultatlös.



  Kornknarrens hustru införskaffade för drygt ett år sedan ett sådant djur, främst med tanke på dess vaksamhet. Absolut en favorit bland exotiska djur.

Litet ensamt blir det ju för ett flockdjur, som nu ständigt spanar ut över det stora vardagsrummet. Men den har kanske en panteistisk trosuppfattning, dvs att allt vi har omkring oss, främst växter och djur, är besjälat och relaterat till en gud. I vissa fall en skepnad av guden själv.
I så fall kan vår vaksamma surikat få en del att göra, för här finns andra djur i hans närhet. Någon råtta, några kaniner, fåglar, flodhästar och kossor – modellerade, avbildade eller i form av mjukisdjur för de yngsta barnbarnen.
Det kan för honom bli en tillvaro av 'praktisk' panteism, vilket vi naturligtvis hoppas på.
Det blir säkert en del att spana efter – på nätterna också, förstås, och när vi är bortresta.



 En god vän, som är villaägare, har valt en pingvin för motsvarande vakthållning. Den har valt sin plats på taket till carporten. I höstas fick den en partner, eftersom inte heller pingvinerna trivs i ensamhet. De väntar sig nog en bassäng. 

Men vår surikat väntar fortfarande på surikat nummer två.

söndag 12 mars 2017

Nutida koll på Norr Mälarstrand


Ett löfte är ett löfte.
För två år sedan ett foto som ovan från mitten av 50-talet, som skulle kompletteras med ett nutida - och nu, äntligen, är det gjort.


Promenaddelen vid vattnet till vänster har fått breda ut sig betydligt, så att parkeringen nu är intill körbanan - med ett avskiljande staket, förstås.
Nöjet av denna jämförelse ligger nog mest hos Kornknarren och andra som upplevt båda versionerna.
Det byggs så mycket i huvudstaden, att det snart blir svårt att uppleva något som INTE förändrats. Enskilda byggnader kan se ut som förr – men inte översiktsbilder av vykortstyp.

Men trafikens ”blodomlopp” är i stort sett detsamma. En del tunnlar har tillkommit – och tur är väl det. Liksom flextiderna på folks arbeten, som visserligen skapar ”tätare trafik” från 15.30 till 17.30  - men som eliminerat de flesta nästan stillastående köer från stan 17.00 -18.00, som det var förr.
Det nutida fotot togs en lördag på förmiddagen. Annars för kämpigt för fotografen - med den placeringen!

tisdag 7 mars 2017

Det östra Tyskland - ett eget fenomen

Östtyskland – det fejkade paradiset, där allt var frid och fröjd och i utvecklingens framkant.
Sen, när det sprack 1989, och vi snart fick ett enat Tyskland igen, visade sig det rätta läget.

Bakom allt fanns STASI, den hemliga polisen, som hade sett till att oerhört många varit engagerade i politiskt spionage – på varandra!
Arkivet, det mycket noggranna (som aldrig hann förstöras), öppnades efteråt och gav många överraskningar. Ständiga rapportörer – under många år – kunde avslöjas. Osannolikt förgrenade i vardagslivet – inom familjer, mellan vänner, elever/lärare och inom media, film och teater.
Det blev inte mycket kvar av det allmänna förtroendet. Men ingen åtalades –   och staten själv, som hade givit uppdraget, blev ett organ för återföreningen. 
I Sverige fanns östtyska vänföreningar både här och där – som tvärdog vid alla avslöjanden.

Dessutom – att försöka ta sig över gränsen västerut hade varit livsfarligt. Några lyckades visserligen, men många sköts vid sina försök.

Att äga den egentillverkade lilla Trabant-bilen med tvåtaktsmotor var få förunnat – det var sju års väntetid innan leverans. Det fanns andra bilar, alldeles för dyra. T ex fanns på östtysk mark en BMW-fabrik i Eisenach med pressar kvar till förkrigskarosser från 1939. Även motorerna kopierades - allt under märket EMW. Men till BMW’s kvalitet nådde man aldrig.


  Man ståtar med det senaste i ljudutrustning. Och betr klädmodet hängde man med – åtminstone på fotot.

 

 Kan kanske 20-åriga Angela Merkel vara en av flickorna? Hon studerade fysikalisk kemi och doktorerade i kvantkemi 1986 - innan politiken (hm – vem skall vi jämföra med?). Dagen ”när muren föll” (i Berlin), rusade hon över till väst men upptäckte att hon glömt handväskan – på jobbet, kanske – så hon vände tillbaka. Men allt förblev öppet, som tur var.


Moderna hyreshus kunde letas upp – med en lycklig familjeidyll dessutom. När återföreningen kom, hade många svårt för det nya överflödet i allt. Den egna produktionen dömdes ut, utbildningarna passade inte in (väst låg ju decennier före) och arbetslösheten (ett nytt fenomen) blev hög. Man tyckte att stress och egoism slog ut det gamla (så nödvändiga) kamratskapet. Men mycket kapital pumpades från väst till öst och efter tio år började det ljusna.

Efter en ”inlåsning” i 45 år med dödsstraff, om man avslöjades vid flyktförsök, kom plötsligt en tumultartad övergång till det nya, som för många gav arbetslöshet och värdelösa besparingar - och spritt nya men omoderna, osäljbara varor. För väldigt många hade tillvaron innan känts tryggare. 
Men allt hade också varit krångligare, långsammare och utan möjlighet till förändring.
En del fick uppleva att välbärgade västtyskar kom i flotta bilar för att kräva tillbaka sin mark och sina stora gårdar, som östtyska staten hade försett medborgarna med som gemensamma jordbruk eller överlämnat till partifunktionärer. Säkert hördes uttryck som ”det var bättre innan”, osv.
Men enkla uppgifter kunde ta lång tid. I ett TV-program intervjuades en man som under ett års ansträngningar lyckats komma över oskadade tegelpannor för att byta ut ett trasigt tak. Mycket letande och många resor. Om det fanns ett tegelbruk kvar i Östtyskland, så inte var det avsett för en sådan reparation. Han stirrade uppgivet in i kameran, när han sade: ”Efter att gränsen öppnats, hade jag kunnat fixa det på en dag - och billigare."
Idag finns nog ingen längtan tillbaka förutom hos en och annan inbiten kommunist.
Och nu är det en ny generation - utan de gamla upplevelserna.


torsdag 2 mars 2017

MHS årsmöte 2017 (kommentar)

Motorhistoriska Sällskapets årsmöte har ägt rum. 

Kornknarren fick inget som helst gehör för åsikten att de elektroniska, automatiserade fordonen (mest bilar) inte skall ingå i en veteranbilklubbs intressen. 
Klubbens 20-årsgräns kommer att fortsätta att rulla på som den ångvält den är. Därmed omfattar klubbens intresse nu även 90-talet, dvs de bilar som vi dagligen ser på våra vägar.

En representant för Motorhistoriska Riksförbundet meddelade att förbundet (MHRF) välkomnar så gott som vad som helst som rullar, från traktorer till hotrods, oberoende av ålder. Så MHS önskades lycka till med sin obevekligt rullande gräns!


Den genuint historiska aspekten, tidigare en ledstjärna, håller på att suddas ut. 
Det avspeglas också i att de decennieanknutna begreppen, som t ex ”28-42” och ”46-59”, slås ihop med 70-, 80- och (efter hand) 90-talet till en storträff (dock än så länge med rallyfrågor och en liten slinga att köra).

På ett annat område firar MHS stora triumfer och det är lastbilarnas
Klubbens två stora rallyn för dessa bilar i västra resp. östra Sverige samlar vardera mer än 150 deltagare! År 2016 fanns deltagare även från Norge.
Cirka 60 funktionärer på det senaste – vad sägs om en sådan uppslutning! Inte dåligt.
Bakom de flesta ekipagen står förstås åkerier, som har råd att hålla tunga, äldre lastbilar (ibland t o m med släp) igång och i fint skick.

Kornknarren, med minnen från de unga åren med Volvo Titan, känner både vemod och längtan.


Den här 36:an deltog inte i något av MHS-rallyna i år. Den fortsätter sin tillvaro som objekt i ett innehållsrikt magasin hos en god vän.

torsdag 16 februari 2017

Ingeborgs liv och leverne. Del 3, sista delen!


RESORNA TILL VÄSTKUSTEN
Fiskebäckskil var på den tiden en badort på Västkusten i paritet med Mölle, men mera lämplig för västra Sverige. Det var ju ganska långt till Mölle.

Badrestaurangen och hotellet.
Första gången var 1933 med Kornknarren som liten grabb med far och mor  - alla tre som passagerare i en Ford V8 1932. Det måste ha varit en kupé, så trång som den var. Kalla klippor, salt vatten, blåsigt och på kvällen ensam vid ett bord på Badrestaurangen (kanske var det Societetssalongen), när de vuxna svävade bort i dansens virvlar. Inte så minnesvärt!
(Vykorten med badrestaurangen har publicerats i en detaljerad historik över samhället från äldsta tid till 1980-talet. Vykortet med P-platsen har publicerats i Automobilhistoriska Klubbens medlemstidning Autohistorica.)
Klicka gärna på bilderna för större format.
Badrestaurangen vid slutet av 20-talet.
Men Ingeborg hade nog mycket roligt, förtjust som hon var i alla sorters danser.
Senare, i mina tonår, räckte det inte med slowfox och foxtrot, som grannflickorna lärt mig. Nej, alla varianter av gammaldans måste man också kunna. Jag minns hur vi till vevgrammofonen skuttade omkring på golven i villan i polka, hambo och schottis - och vals förstås. Till slut var hon nöjd och jag kunde våga tacka ja, om det kom en inbjudan till middag med dans. Jag var tillräckligt all round!
Så kom året 1938.
Den nya Ford V8:an skulle invigas med en semesterresa till Fiskebäckskil. De flesta villorna i samhället var byggda med en planlösning för sommargäster. Så skulle vi bo, var det tänkt.
 Men ett missförstånd hade gjort att vårt rum frös inne - och det var för sent att hitta ett annat. Första natten fick tillbringas i bilen, som helt saknade bäddmöjligheter. Det var på parkeringsplatsen på vykortet. Forden syns parkerad (vid en stolpe) med fronten mot fotografen på bilden nedan.

Här finns tillfälle till att känna igen 30-talare! P-platsen fanns kvar in på 60-talet.
Alltså något stela i lederna första dagen - men för övrigt fungerade allt utmärkt.
Vi gjorde en del utflykter - med båt och med den egna bilen. Därför är det verkligen anmärkningsvärt, att vykortsfotografen besökte platsen en dag då Forden fick vila. Det måste räknas som en högt graderad tillfällighet
Vykortet kan också härmed årsbestämmas till 1938.

Det blev mycket att berätta om för vänner och bekanta. Jag tror nog att dessa resor var mer euforiska än en nutida familjs veckoresa till Thailand.

(Det hann att bli en sista resa till Oslo också, innan kriget kom.)

FRÅGOR I TIDEN,
som visar en litet allvarligare sida hos Ingeborg.

Efter andra världskriget befann sig den kristna kyrkan (i stort) i en trovärdighetskris. Den hade varit för 'flat' inför alla grymheterna, ansågs det. Den danske prästen Kaj Munk tog bladet från munnen under den tyska ockupationen och hans predikningar var skoningslösa. Ganska snart mördades han av tyskarna utan rättegång. Munks öde spreds över Norden. Skulle nazisterna börja skjuta präster? Trots att Sverige stod utanför kriget, var vi undfallande mot - och kompromissande med - tyskarna, åtminstone de första åren av kriget. Den solkiga manteln borde tvättas ren, var det många som tyckte. Det skulle ske genom ett närmande till vanligt folk. Männen, som styrt kyrkan i alla råd och församlingar, var komprometterade.
Det måste bli kvinnornas sak att stå för uppryckningen. En av de främsta i denna förändringens vind var teologen Margit Sahlin, född 1914. Hon skulle ha kallats religiös feminist idag. (Ännu fanns inga kvinnliga präster.)
Hon reste runt i Sverige – hennes besök bland Domnarvets bruksarbetare är omtalat. Hon motsatte sig den 'maskerad' som kyrkan uppvisade.
Hur det nu hade gått till, kanske hade det varit en brevväxling – men plötsligt (runt 1950) satt hon vid vårt middagsbord i uddeholmsvillan! Tror att Ingeborg fann det stimulerande att ta del av Margit Sahlins idéer, även om hon inte praktiskt deltog i någon fortsättning.
Sahlin prästvigdes 1960 i den allra första omgången kvinnliga präster i Sverige.

Det fanns en annan mera sekulär rörelse, ”Moralisk upprustning”, M.R.A. (Moral Rearmament). Meningen var att man skulle konfrontera sin omgivning med begrepp som ärlighet och osjälviskhet för att låta dessa få större plats i det vardagliga livet. Något som inte var en enkel uppgift. Skulle Ingeborg med några ärliga, 'schyssta' väninnor bygga upp samtal med andra för att bättra på deras moral?
Ett stort steg i så fall i 1940-talets låsta och strukturerade, privata och yrkesrelaterade roller. De 'oärliga' fanns dessutom oftast högre upp i hierarkin och gick inte att komma åt. För det måste ju ske på ett förtroligt vis.
Ingeborg lämnade MRA åt dess eget öde. Runt omkring henne fanns några ärliga och vänliga väninnor – det fick räcka.

LITET ROLIGT SKA MAN OCKSÅ HA.
Litet uppmuntran och litet spex i tillvaron var aldrig fel, tyckte Ingeborg. Det kunde spädas på, när de yngre systrarna kom på besök. Den skojfriska gemenskapen från barndomen fanns kvar. Min far log visserligen men suckade också  - ’nu börjar det igen’. . .
Den vighet som presteras på fotokopian krävde en särskild kameravinkel. Kameran måste ned på gräsmattan, helt enkelt. Den här gången är det mellansystern, som ligger i motsatt riktning på Ingeborgs rygg. Det gällde att försöka se litet ansträngd ut. Åskådarna bredvid betraktade det hela med milt överseende. Men vad gjorde det?




Det var fråga om ett trickfoto, där kopiorna kunde bifogas i brev som en kul grej. Eller för eftervärlden . . .












Det fanns många lustigheter att lära sig, där fingrar, händer, armar och ben utnyttjades. Även enklare trollkonster med kort eller mynt. (Som Kornknarren har lagt på minnet.) Men att skoja på det viset var för en del familjer en orimlig tanke. Huga - Vart tog värdigheten vägen?

ATT MÅLA AKVARELLER
blev det mindre tid till. Det fick räcka med att ge pianolektioner och att väva. Och några förmiddagar i veckan arbetade Ingeborg på Samskolan - osäkert hur många år. Men antagligen till och med krigets första hälft.
Alla hennes verk tycks ha försvunnit, utom några som hon målade i tidiga år.
Nedanstående (utan rätt fokus, tyvärr) målades hösten 1924 vid 21 års ålder. Det var året då hon började sin anställning på Samskolan.


  Härmed avslutas exposén över Ingeborgs liv och leverne.
Hon blev inte så gammal (69 år) att hon hann förlora sin intellektuella briljans eller sin fysiska rörlighet. Minnena av henne grumlas därför inte av en sista fas av sjukdom och skröplighet.
Det gör att hon lättare framstår direkt ur ’livet som det var’ med sin egen blandning av humor och allvar.
Var det verkligen så länge sen?

onsdag 8 februari 2017

Ingeborgs liv och leverne. Del 2.

I Uddeholm i Värmland hade Uddeholms AB (UHB) från 1918 inrättat en samskola (dvs för både flickor och pojkar) med de tre första åren av den femåriga realskolan. Då – vid 14 års ålder -  ansågs eleverna tillräckligt mogna för att gå de sista två åren (med inackordering) i Filipstad eller i Karlstad. Under 30-talet tillkom två förberedande årskurser (efter folkskolans årskurs 2).
Skolan upphörde 1959.


I Uddeholms samskola fanns bara en klass per årskurs och i varje klass sällan mer än 5-6 elever. Det blev på så vis mycket av individualiserad undervisning.
Det innebar också att det kunde ställas många frågor på läxan till varje elev. Det var ju gott om tid för det.
Det kunde bli bakläxa, som då förhördes på nytt samma dag kl 6 i lärarnas gemensamma tjänsterum. Skoldagen slutade kl 2, så flera timmars ytterligare påläsning var möjlig. Bakläxorna gav ingen betygssänkning. Kunde man så kunde man.
Ingen kom undan. När eleverna flyttade till en annan skola (t ex i Filipstad) för de sista två realskoleåren, låg de flesta i det högsta skiktet av kunskap – drillade som de var.
Det var en 100-procentig pluggskola. Någon egentlig mobbning hanns aldrig med.
Dessutom var alla föräldrar något så när bekanta med varandra. Den som varit mindre kamratlig mot någon (även på fritiden!) kunde tvingas att ensam traska till den ledsna kamratens hem för att be om förlåtelse. Något som verkligen gjorde att man tänkte sig för.

Till denna samskola kom alltså Ingeborg sommaren 1924. Där undervisade hon under några år i flera ämnen. Men efter första barnet och en hemmaperiod blev det från mitten av 30-talet huvudsakligen ’Musik och sång’ och ’Teckning’ (som ämnet Bild hette på den tiden). Det blev några eftermiddagar per vecka.
Elevantalet översteg inte 35. En del år betydligt färre. Lärar(innor)na märks i sina stora hattar. Ingeborg längst till höger. Barnen hade matsäck med sig. Men  mjölkchoklad severades varje dag. 


Tycker att Ingeborg verkar modemedveten. Kanske storstaden Örebro hade haft ett inflytande.

(Alla bilder kan klickas på för större format!)














Ett av samskolans klassrum i mitten av 20-talet. Ingeborg undervisar i geografi. Ganska speciellt att det här fotot återfanns! Man kunde tro att övriga elever sitter längre till höger. Men klassen var helt enkelt inte större.

När Norge erövrades av tyskarna 1940, hade världskriget pågått i sju månader. Det fanns mera att tänka på.
Civilförsvarskurser, t ex. Vad sägs om ”Hur man släcker en eldsvåda”? Det skulle finnas material för detta i varenda villa och förstås i flerfamiljshus. Det var eventuella brandbomber från flygplan det handlade om. En kanske väl optimistisk men samtidigt patriotisk inställning. Ovana övningar för kvinnorna - men männen var inkallade.
Sen fanns jobb med basarer, där överskottet gick till Röda Korset eller direkt till våra inkallade soldater.

Kornknarren minns hur hans mor beklagade sin egen mor såsom alltför ’stationär’. Hon reste just aldrig någonstans utom till Uddeholm för att hälsa på. Men Ingeborg, som tyckte sig mera berest, nöjde sig ändå med bara Norge (några gånger). Men inom Sverige desto mer - från Norrland till Skåne.
Sen tillkommer många kortare resor - till Karlstad då och då, till Filipstad och till vänner i nordligaste Värmland. Och till Stockholm, till Göteborgsutställningen 1923 (ref här 2011, okt 10) och till Örebro, förstås.




Ibland besöktes föräldrarna i Örebro. Hon hoppades nog att hennes far skulle köra det aktuella ångloket. Hennes yngsta syster t h.









En resa med ångtåg till Storlien blev en besvikelse. Mulet och blåsigt hela tiden.



Inga femdygnsprognoser från SMHI. Man fick chansa. Dessutom vurpade hon i ett isigt skidspår och slog upp en läkt skada efter en trafikolycka (som passagerare). De snöiga vintrarna gav förstås tillfälle till lättare skidåkning i skogarna kring hemmet.  







Nu till familjens bilar.
Bilägandet var ett måste med många (bra betalda) tjänstemil för  Uddeholmsbolagets skogsaffärer. Min fars utökade ansvar för detta började 1936. Då inköptes en två år gammal Ford V8.



Hon gillade 34:an. Det påverkade hennes önskan att äntligen ta sitt körkort. Men när det väl blev aktuellt, skulle hon vänja sig vid familjens spritt nya 38:a - också en V8. Det gick visserligen bra, men året därpå kom kriget.
Att hantera gengasaggregat, som bilen utrustades med, intresserade henne inte.







Men till slut blev det bensindrift igen, även om tillgången var knapp. Och Ingeborg kunde återuppta körningen. Fotot är från 1948. Lappen på vindrutan var ett tillstånd att använda bilen även på söndagar. Hennes make hade varit fri från militärtjänst under kriget, eftersom han fått ansvaret för hela länets vedförsörjning – ett ansvar, som kunde behöva utövas alla veckans dagar (under flera år). Och som gav honom ofta återkommande huvudvärk resten av livet.

Kornknarren minns en resa 1946 med Ingeborg till Östra Ämtervik nära Frykensjöarna. Där inhandlades 'svart' flera påsar mjöl och litet socker av en bonde. Ransoneringarna var inte över än.




Chevrolet 1947.
Köpt vid 3900 mil år 1949. Den var dyrare än nypriset (ont om amerikanare!).








Ingen svårkörd bil, tyckte Ingeborg, men rattväxel var en nyhet. En förskräcklig massa tjänsteresor hade tillkommit för hennes make - alltid med bil, för det gällde oftast besiktning av skogsarealer för partiell avverkning (och köp). Och oräkneliga sammanträden, vanligen i Karlstad. Alltså fanns bilen inte tillgänglig för henne - kanske just när den hade behövts.


FORD SIX 1955 (favoriten)
Annat blev det med denna i mitt tycke mycket lyckade modell. Makens avancemang till koncernens virkesinköpschef innebar visserligen sammanträden i Karlstad, men betydligt färre. Och resorna ut i skogarna blev sällsynta. Det sköttes mest av andra.
Den blev också Ingeborgs riktiga favorit. Även om det gick väl fort ibland. Men farten var ju fri!
(Fast det har den egentligen aldrig varit: trafik, sikt och väglag har alltid funnits där . . .)


MERCEDES 219
Familjens sista bil var en visserligen välvårdad MB 219 -59, som ingen trivdes med. Den amerikanska blodtransfusionen satt där den satt. När min far avlidit 1965 (de hade flyttat till Karlstad) körde hon till sommarstugan (6 mil) några gånger. Det var allt. Sedan övertog hennes yngste son i mån av tid hennes ev transportproblem. Annars tog hon bussen. Bilen såldes förstås.

måndag 6 februari 2017

Ingeborgs liv och leverne. Del 1.

Bland Kornknarrens läsare finns släkt och vänner och det kan förhoppningsvis vara intressant för dem med den exposé som här följer.
Övriga får väl invänta de 'ordinarie' inläggen. Roligt har det i alla fall varit att leta efter uppgifterna och fotona.
De alldagliga motiven var inte så vanliga bland folk med kamera på 1910- och 20-talen. Det är inte många som skurar golv, diskar, rensar, krattar eller hänger upp en tavla. Genomtänkt skulle det vara. Man skärpte sig – med stort allvar. Så blev man förevigad! Kanske till och med i en fotoateljé.

Men det fanns yrkesfotografer, ofta knutna till en tidning. De tänkte annorlunda. En del av dem är världsberömda idag – eller deras verk, snarare.

Ingeborg Hidman hette hon, Kornknarrens goda moder. Hennes far var lokförare (välbetalt på den tiden!) och hennes mor var i sina yngre år lärarinna, sedan hemmafru. Familjen (inkl två yngre systrar) bodde i Hallsberg under hennes barn- och ungdomsår och senare (från slutet av 20-talet) i Örebro. Men då bodde Ingeborg i Värmland.

Fem år gammal. Specialkälke för snälla draghunden Dolly.


 Bäst att tala om vart man tagit vägen. Skriften med blyerts på baksidan av ett foto nu efter 104 år knappt läslig - därför ifylld för läsbarhet. De speciellt betonade initialerna siar om ett spirande intresse för teckning och målning (tycker jag).

 Här 14 år och går i flickskola i Örebro. Kusinen Allan Löthman har tecknat (1917).
Hallsberg - Örebro med tåg T&R varje skoldag under sex år. Man kunde lösa månadsbiljett. Med bostaden  längs tågets startsträcka i Hallsberg kunde man tjäna många morgonminuter genom att hoppa på tåget i farten i stället för att promenera till stationen. En dag var hennes far lokförare på det tåget. Han upptäckte sin dotters äventyrliga bedrift. En utskällning, förstås, och för hennes del i fortsättningen bättre koll på faderns tjänstgöringslista . . .

Efter lärarexamen (skriv 'Vegagatan' i sökrutan), kom hon, 21 år gammal, sommaren 1924 till den relativt nyetablerade samskolan i Uddeholm. Möjligen var lönen litet högre i denna privata skola och dessutom hade hon en moster, som redan tjänstgjorde som lärare i en annan del av landskapet.
(Hennes yrkesliv m m hör till del 2, dvs nästa inlägg.)




 


Med intryck från den tidens modetidningar – arrangerat, förstås, men ändå en verklighet.
















 
Hon gifte sig 1926 med en tjänsteman vid Uddeholmsbolagets s k skogsavdelning (till skillnad från järn och stål), Lorentz Dahlgren. Ateljéfoton finns, men jag väljer detta mera verklighetsnära.














 Här mycket glad med maken, som trots sin underordnade ställning vid UHB fick en rejäl tjänstevilla, några år gammal, som han behöll under sitt avancemang inom företaget alla år fram till pensionen.   ---  Nyinflyttade, säkert!













Ett vitt trädgårdsmöblemang figurerar på många kort i villaträdgården. En av stolarna kan passa för ett riktigt porträtt.































Kornknarren kollar växtligheten. Kanske fångas en humla i ett glas (tillfälligt förstås).
Ingeborg gillade att skapa perenna blomsterrabatter. Storstilat men symmetriskt skulle det vara.
Men inga färgfoton av prakten . . .
Rabatten gick i en båge åt höger tillbaka till den andra husknuten. Med åren avtog geisten. Det blev en enklare, tvärgående rabatt tvärs över tomten. Den skymtar på villafotot (längre ned). Det var ju en trädgårdstomt med möjligheter, 70x100 meter, med sjöstrand, roddbåt och brygga.

Under elva år födde hon fyra barn - två pojkar och två flickor. Här (1941) med det fjärde barnet, som föddes bekvämt på sjukhus – övriga hemma i sängkammaren. Nr 2, en flicka, dog efter två dygn p g a fel på lungorna.

Villan låg på en sjötomt. Det tycks vara familjens hund, som också vilar sig.










Andra världskriget är över. Inga allvarliga sjukdomar har drabbat någon i familjen. Trädgården i bakgrunden är uppvuxen och lummig. Men de kalla krigsvintrarna hade gått hårt åt äppelträden, som minskat från tjugofyra till tio.
Fotot andas tillförsikt. Uppklädda - kanske någon födelsedag? Även yngsta barnet, som nog hellre avstod.










En yrkesfotograf tillkallades för att dokumentera alla rummen, innan flyttningen till Karlstad. Året var 1963. Roligt att se t ex soffan, vars tyg Ingeborg vävde 1933. Den soffan finns nu i Kornknarrens hem. Tyget höll till 1978, sedan omklädd några gånger. Några månader då och då fanns den stora vävstolen uppmonterad och igång. Nordisk Familjebok tar stor plats i bokhyllan.
Foto från 1954. Balkongen på verandan tillkom 1948, då huset fick en omfattande renovering.
Men elektrisk spis och centralvärme fanns från 1936. Dessförinnan kakelugnar och öppna spisar.


        En stund på sommarstugans trappa med två av barnbarnen (1968).
        Ingeborg avled plötsligt redan 1972.

måndag 30 januari 2017

"Vetenskapen eliminerar kunskapen."

Kornknarren gillar Horace Engdahls skriverier – det bara är så. Från början inget eget val - det var en bokgåva.
De har figurerat i ett inlägg om bl a våra bokstäver i november 2015. 

Det handlar om påståenden, formuleringar, slutsatser.
Exempelvis ”vetenskapens yttersta strävan tycks vara att eliminera kunskapen”.
Det vetenskapliga språket ligger på ett högre plan än vad vi vanligen möter. Det tvingas naturligtvis vara heltäckande. Våra enklare formuleringar om vad vi vet om samma sak, faller till marken. Där blir luckor och vad vi (trodde att vi) visste, var ofullständigt eller rentav felaktigt. Vår kunskap är icke.

Nordisk folkbåt.



Brigg.












Det kan gälla mera praktiska saker. Kornknarrens exempel blir alla tiders skickliga båtbyggare – från atlantseglingar till skärgårdskryssningar.
För att masterna skall stå något så när upprätt och fånga vinden, har en tung köl varit ett måste. Skrovets utformning och segelyta m m har man laborerat med i århundraden. Att kunna segla snabbt har varit viktigt för att balansera timmar eller dagar av stiltje.  Framgångsrika båtbyggares stora namn, t o m team, har flugit över haven tillsammans med båtarna.
Så kom dessutom spinnakern! Plötsligt betydligt snabbare, åtminstone i medvind. Kunskapen låg på topp.




Men så kom Katamaranerna. Eller Trimaraner (ovan), som de kan heta. Parallella, separata men sammankopplade skrov stoppade det eviga lutandet (dock ej omöjligt att åstadkomma). All vind fångas upp. Dessutom tvingar vattenflödet upp båttypen på några smala, lodräta fenor. Motståndet blir nära noll, då båten ”flyger” fritt ovan ytan. Det kan handla om kanske 15 knop i lätt bris.

Vetenskapen har gjort sitt jobb – och gammal kunskap ligger i lä.

H.E.'s sentens om att 'vetenskapen eliminerar kunskapen' – tja, inte så tokigt formulerad.
Gör det oss kanske vankelmodiga?
Vet vi något ”på riktigt”? Vi som inte vetenskapar.


söndag 15 januari 2017

Gamla foton

. . . kan ju kanske ha sitt intresse. MB B-cabben från 1938 väckte ingen nämnvärd uppmärksamhet vid en tillfällig parkering i Jönköping 1965. Damerna intill är t v hustrun till en god vän och t h en av Kornknarrens mostrar, som då hade hela 28 år kvar av sitt liv. (Skriv 'Mercedes 230 1938' i sökrutan t h för att få veta mera om denna bil.)



Kornknarren gillade egentligen inte den här Ford 57:an, men minns inte något riktigt skäl. Bara sucken av lättnad, när den var såld. Men en yngre bror vid ratten tycks väl belåten. (Troligen Karlstad 1961.)


söndag 8 januari 2017

Fototillägg

De Soto och Buick från samma år - 1937.

Detta foto har placerats in på sin rätta plats under rubriken "Monument vid en landskapsgräns".
Tillsammans med ett annat vid samma matsäckstillfälle (sökruta finns t h).

Tycker att veteranhobbyn knappast kan vara mera njutbar än en 'gammelpicknick' en skön sommardag - efter en resa på några mil på äldre vägar. Helst med någon bilkompis i sin egen bil. Man turas om att ligga sist för upplevelsens skull.
Man parkerar där det passar. Öppna bildörrar,  gamla filtar eller täcken - en god matsäck, skön samvaro. Kanske en vevgrammofon med några stenkakor, som här med 30-talet i fokus.