fredag 17 november 2017

Tyskar och gamla bilar - inte som i Sverige!

I Tyskland är det svårt att sälja en gammal, orenoverad bil till högt pris – den må vara hur välvårdad som helst.
Ett högt pris där betyder alltid ’mint condition’.

 
 Ett s k fabriksfoto i propagandasyfte. Mint condition, minst sagt! MB 220 S 1960-65, 
se tidigare under 'Tyska bilar'.

Det finns skäl för en sådan inställning. Bilarna körs nämligen nästan aldrig. De betraktas som klenoder. Veteranbilägarna träffas hemma hos varandra – i garaget. Där dukas upp diverse drycker, ev med tilltugg. Man beundrar den fina bilen. Ägaren lyckönskas än en gång till innehavet av en sådan dyrgrip i perfekt skick - ned till minsta skruv eller klädselsöm. Man umgås i kretsen av likasinnade.

Kornknarren har haft tyskt veteranfolk som passagerare vid några tillfällen. En gång var det på sommaren – en tid för rallyn, träffar och marknader. Det var en söndag och under 15 mils körning mötte vi kanske ett dussin veteraner.

Tyskarna gjorde stora ögon och undrade ’hur i hela friden . . . osv’. 









Knappast mint condition.
(från tidigare inlägg)
 

 













Om tyska pengar läggs för en gammal originalbil med slitage och någon repa, så är det säkert ett renoveringsföretag, som köper.

Sedan skapas ett flera gånger dyrare utställningsexemplar, hett eftersökt av solventa köpare. Kanske någon av dem redan anmält intresse för just en sådan bil.
Ibland är köparen dock en privatperson - men med avsikten att nyttja just ett sådant företag. Och det är inte billigt att nå upp till det exklusiva skicket.

Det gamla svenska draget av bruksbilstänkande står man främmande inför.

Dessutom: för tyska fabrikat betalas nästan alltid mera - än för utländska i samma skick.

De tyska mc-ägarna, däremot, är mera körglada – t o m när det gäller riktigt gamla modeller.

tisdag 31 oktober 2017

Ford V8 Pilot - en litet ovanlig engelsman

Brittiska Fords efterkrigsversion av U.S. Ford V8, bortsett från den första serien, var försedd med den beprövade '85-hästarn' som här var extra pigg med bokförda 90 hkr. Till utseendet mest lik amerikanska Ford 35-36 men lägre och allmänt trivsammare. Fjädringen byggde som förut på stela axlar, men vägegenskaperna var bättre. Det gick att köra fort även på kurviga vägar. Såvitt jag minns användes den i England som polisbil. 
Bromsarna var hydrauliska framtill och mekaniska baktill - en inte ovanlig brittisk lösning. Produktionen varade 1947-51.


Minns en heldag med Piloten år 1950. När min fars bil stod på verkstad för exempelvis bromsrenovering eller kannringsbyte, vilket tog någon dag, fick han under tiden en ersättningsbil, som jag alltid såg till att få bekanta mig med.
Ett positivt grusvägsminne, som verkligen lever kvar.
Grusvägarna sköttes av kraftiga vägskrapor, som man ofta mötte eller tog sig förbi. Jag kommer fortfarande ihåg vilka vägar vi unga använde som testbanor. Att idag pröva en gammal, dåligt underhållen, grusväg är inte detsamma - kanske med en modern bil dessutom.

Den mjuka fjädringen på de flesta US cars efter kriget hade man hunnit vänja sig vid - och bortse från. Lutandet i kurvorna tycktes illavarslande, särskilt för vagnar av fabrikat GM. Men det gick bra att bakhjulssladda ändå, även om lutningen överraskade i början.
Med Ford Pilot var man tillbaka till den mera stumma fjädringen och allt kändes stabilt och tryggt. Dagens förfinade vägsäkerhet med suveräna stötdämpare och dito väghållning fanns ju inte än.
Så allt skall ses i ljuset av alla snabba och vägsäkra bilar, som producerats sedan dess. 
Vad visste vi om dagens Clio, Superb eller Civic? Eller ens fenmersorna för den delen. Och det var tio år kvar till Volvo B18.

Andra ersättningsbilar jag minns var Volvo 1939 och Volvo PV 1951. 
Att köra en spritt ny Pilot idag skulle vara mycket trevligt - men helst på grusvägar!

En del av hyllan över skrivbordet har en etikett. Där står 'Månadens bil' och just nu tronar där en Ford V8 Pilot i skala 1:43. 
Minnen, minnen . . .

onsdag 25 oktober 2017

2017 diverse - del 4

Josefin, som kör BMW och HD (skriv "Hänt i veckan 2" i sökrutan) jobbar heltid på ett företag, som tillverkar stora reklamsjok som täcker kanske en hel vägg på en byggnad (arbetsplatsen är en hangar!) och som får beställningar från USA ibland - hon har därför inte tid till några (lika!) stora egna verk i konstens värld. Men ibland blir ändå något fullbordat. Så vi for ner till hennes tillfälliga utställning på Länsmansgården i Åkersberga. Virkade tavlor och serier med olika tryck fick vi se.
 
- Jag ser inga röda "såld"-märken, sa jag. Har du inte sålt några?
- Jovisst har jag det, men jag hänger upp nya på deras plats, sa hon.  
- Så bra! Hur som helst så tycker jag bäst om vikingaskeppet. Man är väl historiker!


Vi besökte det privata konstmuséet Artipelag på Värmdö, nära Gustavsberg.

Jag tyckte själva byggnaden var ett konstverk i sig, mycket påkostad.
Fin utsikt från en altan också. 
Någon tycks förbereda ett livsfarligt hopp - men det blir liksom inte av . . .

(Kan bli fler foton vad det lider.)












Vi har en extra dörrmatta, som ger våra gäster litet uppbackning. Det kan bäst översättas med "Hej snygging". När man själv kommer hem, blir man litet gladare, faktiskt, trots att man vet att den ligger där. Man fäster sig vid hälsningen - och avstår från spegeln.

Slut.

lördag 21 oktober 2017

2017 - diverse - del 2

Det är ganska gott om hästar i området. Den gamla gården bredvid har också inhyrda hästar för stall och bete. Ibland återanvänds gamla vagnar, där barn och vuxna kan få sig en åktur. Vi är också vana vid att ägaren tar ut dem till bete, cyklande med ett grepp i grimman på hästen som travar bredvid.
Rofyllt är det, trots att hästarna får fnatt ibland och hämningslöst galopperar hit och dit över gärdet.

 Det var bilutställning på Långnäs, dvs Bollnäs festplats. Här en Ford T racer från 1919. Det fanns tuffa topplock som tillbehör och annat som samverkade för mera kraft. En boat tail-modell var denna också, minsann.
En del jippon var det också. Man kunde t ex gissa/uppskatta den tid (sekunder?minuter?) det skulle ta för en bilmotor att utan olja och vatten köras på högt varv, tills den skar ihop. Eller: hur långt kommer man ute på vattnet med en snöskoter i full fart?

Bilutställningen klarade sig utan regn, men annars var (regn)molnspaningen ett så gott som ständigt inslag.





Man försakade inte solen, när det blev en del innejobb. Vi tog bort innertakets tråkiga, vita plattor. OCH all papp plus ett par hundra nubb! Brädorna måste ha varit golv en gång, tror vi. Här börjar grundmålningen.

Regniga dagar ibland är okej för Selma, som gillar att rita och måla.  

onsdag 18 oktober 2017

April till september 2017 (diverse) del 1





Snöfallet börjar - och dystert mörkt är det i Solna den 15 april.
Trodde det var drivremmen som slirade, men det var generatorn, som gett upp. Tog oss med möda (E4) från motorvägen upp till Gävlebro. Bärgning (var det 20 år sen sist?) till verkstad i Gävle. Gamle vännen Sven Karlsson var turligt nog ledig och kunde hämta oss och bagaget till stugan nära Kilafors. Det är vi ännu tacksamma för.


Vi lägger om det gamla trädgårdslandet - hälften blir gräsmatta.

Mellan våra korta besök i början kan sådan här blomning vara förbi.

I mitten Sven Karlssons Packard Clipper 1946. Vi deltog i MHS' rally i Bollnäs.



söndag 8 oktober 2017

Fotobevis från förr



Det dök upp ett bildbevis!
Visste att min far blev bilägare några år efter giftermålet 1926. Men vilket fabrikat?
Foton finns verkligen, men bilen är så gott som helt skymd – så även här.

Den här ganska usla kopian gav ändå (med lupp) några ledtrådar till Chevrolet – kylare, stänkskärmar, stången med nummerskylten bl a.
Dessutom finns ett svagt minne av (som sagt) ett annat foto och ett lika svagt minne av att det är en Chevrolet (på samma plats, fastän bakifrån). Där syns suffletten nedfälld.

Det torde alltså vara en Chevrolet 1926 Superior Touring, här parkerad intill villan på den plats som sommartid var den vanliga. Den fanns i familjen 1930-31. Sedan såldes den.
I stället lånades vid behov en modernare Cheva (-31) fram till 1936. Då blev det en egen Ford V8 -34. Sedan ständigt bilägande livet ut.

Chevrolet Superior, tillverkad 1923-26, hade en 2,8 liters fyrcylindrig motor på 26 hkr.

Försäljningstvåa i USA efter Fords T-modell. Men året efter, alltså 1927, blev ett fantastiskt år för Chevrolet, då Ford stängde alla sina fabriker under hela året för att ställa om för den nya Ford A. Men då hette motsvarande modell Chevrolet Capitol.


Två Superior Touring 26:or (fr Google). Ev stötfångare var extrautrustning - eller monterad ändå i efterhand, eftersom den blev standard året därpå.



lördag 30 september 2017

10 Bodil


Har naturligtvis genom åren läst många böcker av kvinnliga författare. Och har ibland förvånats över hur väl de kunnat tränga in i männens psyke. Men de har väl sina erfarenheter. De har inte stått främmande för mastiga thrillers eller blodiga deckare. Eller romaner om vardagliga dramer eller biografier. Många har blivit miljonärer på sitt skrivande. (Liksom männen. Med likställda royalties, får man förmoda.)

Så har vi då Bodil Malmsten (1944-2016).
Jag tycker hon styr längs en egen väg med sina beskrivningar och funderingar. Hennes boende i växelvis Finistère i nordvästra Frankrike (i Bretagne, se foto) och i Stockholms Vasastad (eller -stan som alla säger) har färgat mycket av det hon skrivit, däribland boken ”Kom och hälsa på mig om tusen år” (2007). Den är som en loggbok av tankar och korta kåserier, som spänner över någon eller några sidor åt gången. Så man vet aldrig vad det ska handla om på nästa sida.
Ingen sida kan betraktas som tråkig eller svårtillgänglig. Något ytterst vardagligt bryts ofta av och tillägnas en djupare fundering, ibland med humoristisk underton.


 
Min beläsenhet är inte tillräcklig för att här jämföra henne med andra storheter eller ge en recension av hela hennes författarskap (närmare trettio böcker eller diktsamlingar) - eller alla de bortåt tjugo fina priser/utnämningar hon fick.
Jag nöjer mig med att saxa några bitar ur den bok jag nämnde.

Efter nyss upplevd födelsedag fastnar jag för hennes inställning till att fylla år . . .
”Födelsedag - en onödig knackning på axeln från döden, en överflödig påminnelse om ens dödlighet.”

Bodil är mycket intresserad av fotboll. Denna gång VM:

(Matchen Sverige – Paraguay)
De franska kommentatorerna uttrycker sig mycket respektfullt om svenskarna
– 'detta vackra lag . . .'
Och när de kritiserar, är kritiken distanserad och oaggressiv
- 'man skulle kunna säga att det brister något i attacken' .”
Kommentatorerna är rent av lyriska – och besatta av hur långa spelarna är.
'Den gigantiske målvakten!'
'Längst av alla spelare i detta VM.'
'Denne försvarsspelare är 1 meter och 97 centimeter! Lång!'


Det framgår inte vilken modell av Rover, som hon skriver om, men här är två tänkbara.













En modern människa med körkort kan behöva bil för både det ena och det andra. Det gäller i dagens värld på Europas landsbygd, kvittar vilket land man bor i.
Bodil ägde och körde en bil av märket Rover, som hon var mycket förtjust i.
En gång krockar hon med en annan bil med kvinnlig förare, som kör över mittlinjen och smäller in i hennes Rover. Oskadad men chockad (som kvarstod länge) känner hon att det var en varning efter alla gånger då hon själv slarvat men haft tur. Alla gånger då hon inte sett sig för – men någon annan gjort det. Alla änglavakter som bevakat hennes liv.
När försäkringsbolaget vill skrota hennes bil, blir hon rasande. Den skall repareras – absolut!
Den repareras för 4000 euro, men bolaget vägrar betala. Till slut kommer ett brev:

Madame,
som en följd av den olycka för vilken ni har varit ett offer den 8/12 2005 och med hänsyn till de omständigheter, som framgår av er dossier, kommer La Caisse Régionale d'Assurances Mutuelles Agricoles Bretagne etc etc (CRAMA) /dvs den regionala jordbruks- och försäkringskassan/, vars säte är beläget på 23, Bd Solférino i Rennes, att erbjuda er följande.
Taget i beräkning de element, vilka vi har till vårt förfogande, värderar CRAMA ärendet på följande sätt:
Utståndet lidande:  100 euro.

Bodils hus i Finistère.
 
När vattenverket skall inspektera rörinstallationerna i hennes hus, är hon orolig i månader innan. Hon skaffar fram ritningar och gör egna kontroller. Men när kontrollanten till slut anländer, så är det en trevlig ung man som mest intresserar sig för avrinningen. Dvs bland annat stuprännorna. Han anser att de är förträffligt placerade.
Sedan citerar jag:

Den unge inspektören tycker att jag har det trevligt hemma.
”Det är trevligt hos er”, säger han och det låter uppriktigt.
”Tycker ni?”säger jag, uppriktigt förvånad.
Det vanliga, när franska människor ser hur jag har det hemma, är en snyggt hanterad reaktion av fasa och den vänligaste kommentar jag har fått är att smaken är olika.

När Bodil rescenserar filmer, så ger hon omdömen i form av en eller flera Bodil (upp till tio). Hon ger filmen Red Eye sju Bodil. Osv.

Hon får 10 egna Bodil - det får hon!
 
Tillägg
”Kom och hälsa på mig om tusen år, så får vi se.” Så sa den ryske 1800-talspoeten Majakovski, när någon tyckte att hans dikter var för tillfälliga och snart skulle glömmas. Men egentligen håller hon inte med om uttrycket fastän hon använder det. Hon skriver vad hon skriver – sedan får någon annan ta över, skriver hon. Då är hon redan någon annanstans. De tusen åren blir ett hot mot att skriva en bok. Tacka vet hon det virtuella, det är flyktigt och svävande. Det kan utplånas. Man kan börja om. Menar Bodil. Trots alla böckerna . . .

torsdag 21 september 2017

Barndomsjämförelse


Det är tidigt 30-tal.
Kornknarren, runt 2 år gammal, har följt med föräldrarna på en söndagspromenad till den för tillfället obebodda herrgården i Uddeholm – cirka 500 meter från hemmet.
Egentligen var tillvaron ganska begränsad hemma på villatomten.
Visserligen fanns 'Uddeholms Gård' med brukshästar och 'bruks-kor', kanske med kalvar. Men ingenting ordnat för barn. Ingen 4H-gård. Överhuvud taget inga lekplatser. Ingen badplats för barn utan att ro nästan en kilometer – över Rådasjön. Inga skidbackar utom i skogen i vanliga skidspår och en och annan liten kulle. På vintern var sjön kraftigt isbelagd (t o m för bilar och travtävlingar). Där var det sparkstötting som gällde.
Men om sommaren skrapades det vägar för leksaksbilarna i det översta gruset på gårdsplanen. Resten fick fantasin ta hand om.

Och nere vid sjön hade Kornknarrens far mellan två björkar ordnat en rejäl gunga med högt upp förankrade kedjor (alltså inte rep), som gav en lång och kittlande sving. (Dom är ju löjligt korta på de flesta lekplatser.) Ett sätt att gunga, som Kornknarrens barn på samma sätt fått njuta av vid det numera sålda torpet i Värmland.

Marknaderna några gånger om året var roliga. Ibland var de samtidiga som de små kringresande nöjesfälten. Som hade karusell, rutschkana och några stånd för klassiska övningar (pilkastning!) och kanske till och med en trollkarl.
Och på sommaren, någonstans, någon gång – flera mil bort - fanns kanske Cirkus Scott!


 
Det här är Tore, också två år, Kornknarrens yngsta barnbarn. Han bor några mil norr om Stockholm. Han har roligt på villatomten men är också en erfaren lekplatsbesökare. Att fantisera på en traktorsits gillar han. Hans lager av intryck i vår moderna tid är sjufalt större. Allt omsätts till hans egna villkor. T ex ser han verkliga bilar parkera i rader. Så det måste leksaksbilarna också göra.

I en stor platta i ett rum i hemmet (!) kan han se rörliga bilder med glimtar från roliga och underliga världar. Men barnböckerna med varsam orientering av mor eller far har ändå hög status. Men sagoböckernas (som man sa!) betydelse var nog större för Kornknarren, som inte kunde uppleva allt det andra, som är vardag för Tore.


 
Det här är Selma, som är Tores storasyster och som fyller sex år om någon månad.
Om det fotograferas, när Selma leker – inne eller ute – så är det okej. Men ett foto rakt av på anvisad plats är inte populärt.
”Det är svårt att hitta ett, där hon inte ser plågad ut” säger hennes mamma. Godkänt här i alla fall!



 















Dagis – liksom nu förskolan – har nog gett henne mer stimulans än hon annars skulle ha haft, äldsta barnet som hon är. Tore, också van vid dagis, tjänar nog en del på den förebild hon utgör.
Selma har förmågan att kunna koncentrera sig tillräckligt länge för att lära sig ett och annat ganska tidigt.
Bland annat gillar hon att rita och måla.




 
Bilarna har just mötts. Detaljer finns med – inte minst på traktorerna längre bort.






Små berättelser i bild produceras utan större besvär. 
Stavning – ja det blir en senare fråga – men att göra sig förstådd går bra.

onsdag 13 september 2017

Tur och otur


Uddeholm, UHB, var en av Sveriges största koncerner rörande skog och stål. 
Ledningen, förankrad i samhället Uddeholm (utan någon dithörande industri), hade en bilpool med några chaufförer, som beställdes vid behov. Men de flesta hade också egna bilar för mera privata körningar.
Personkemin och den sociala biten gjorde att cheferna höll sig mest till samma chaufför (och bil).
En av chaufförerna körde (och skötte om) en sjusitsig Buick 90 Limited 1938 med den stora raka åttan.

Ja, hur såg bilen ut egentligen?
Det var alltså en Buick Serie 90 som på nedre bilden, men med ett ovanligt akterparti, s k slant back, som på den övre bilden. 
De flesta köpare ville ju ha den utbyggda kofferten för mera bagage.

Kornknarren nu 'på landet' har inte resurser att hitta ett foto av ett sådant ekipage.
Men skall återkomma senare om möjlighet gives. 

(Google-foton)





Med denne nämnde chaufför hade Kornknarren nått en viss bekantskap, som räckte till att få en provtur vid ratten. Det skedde i Karlstad och vi var på väg in till stan på den raka infarten norrifrån via Råtorp. Hastighetsmätaren visade över 70. Chauffören påpekade att det gick litet för fort, när vi närmade oss skylten ”Tättbebyggt samhälle”, dvs försiktighet - men ingen fartgräns.
Aldrig - vare sig förr eller senare – har känslan av upplevd hastighet varit mera diffus . . . det var nämligen miles-mätare! 75 miles motsvarar 120 km. Det blev till att bromsa, förstås. 
Körkortet var bara någon månad gammalt och vanan vid 'gången' (dvs – i detta fall – märkbar hög fart)) hos tyngre bilar med tystare motorer, ja, den saknades ännu.
En viktig erfarenhet!

JAP 500 cc 1931
Sonen till ovan nämnde, mycket förstående, chaufför, sysslade med att trimma de gamla motorcyklar han kom över. Att själv trimma motorcyklar var vanligare bland det yngre folket än nu. Och enklare! Det fanns lättviktare (det var väl upp till 125 cc ? även om 98 cc var vanligast), men det var ingen utmaning. 500 cc Husqvarna, JAP och kanske Panther låg bättre till.
Här handlar det om en JAP (enligt fotot).
Grabben hade avslutat maskinjobbet och det skulle provköras. Eftersom det var strax före jul var Rådasjön tillfrusen men väntade fortfarande på den första snön (så var det förr, nämligen). Sjön erbjöd en dryg mils raksträcka med blank is. Att köra rakt fram gav inga problem och att vid över 100 susa förbi en pågående bandymatch (litet ”show”!) - det var avsikten.
Allt gick bra så långt, men mitt för bandyn låg en förlupen timmerstock fastfrusen i isen. Att gira – ja, stocken undveks på centimetern när – innebar, att ekipaget välte och kanade i evighet liggande på isen, till slut utom synhåll. Brännsåret på benet under avgasröret ökade på känslan av total antiklimax. Men bandyspelarnas råa skratt hörde han nog inte.
Frampå vårkanten, när det var snö på isen och bandyplanen var skyfflad, var det dags för en ny uppvisning. JAP'en var vackert lackad i gult och blått med någon kromad detalj. När han stannat vid planen, kom spelarna fram för att beundra. Men med så många tätt inpå, brast isen och långsamt försvann både grabb och mc under ytan.
Han drogs upp, blåfrusen redan innan efter ditresan, medan cykeln fick bärgas senare.
Oturen kan vara envis ibland!

torsdag 7 september 2017

Två tänkbara

                        Alternativ 1:  " -  Varför har vi stannat?"      Räddade.

                        Alternativ 2:  " -  Dra i nödbromsen!"           Rädda.