lördag 27 augusti 2016

Ett roligt retromuseum!

Lasse Åberg är en folkkär skådespelare och författare men även en av världens främsta samlare på allt som kan relateras till Musse Pigg.
Han har skapat ett storartat (och stort!) retromuseum - naturligtvis mycket om Musse, men också om alla möjliga gamla seriefigurer. Och tillfälliga utställningar för några månader. Den som googlar på 'Åbergs Museum' får veta allt.

Få muséer lämpar sig så bra för ett familjebesök för alla åldrar. Har man litet tur, så kan man växla några ord med Lasse själv, som finns där ganska ofta.
Adress Bålsta – några mil väster om Stockholm längs E18.

Ja, det var en del beröm – men till det krävs ingen ansträngning!

Några halvbra egna (mobil)foton fick jag med mig. Men det finns en trevlig shop, förstås, där sortimentet är mycket inbjudande. Och en restaurang!

Musse Pigg - en internationell företeelse.



             Tusentals kronor är den säkert värd, denna gamla 
                modell med glada Musse och Mimmi.

söndag 14 augusti 2016

En tung amerikansk motorcykel

En mini-historik om HENDERSON

William och Tom Henderson, Detroit, tillverkade motorcyklar med 4-cylindriga radmotorer (900 cc), Tom drev mestadels företaget - William (Bill) var konstruktören. 1912, efter en massa utprovningar under året innan, erbjöds en första modell (A) till den tidens oförvägna köpare.

William, troligen, visar den första salumodellen 1912.

För varje år noterades förbättringar i en ny modell. Det gällde bromsar, smörjning, hjulbas, antal växlar, cylindervolym, m m. När första världskrigets nedgång var över, skulle en uppryckning ske genom en rad spektakulära rekord, var det tänkt.

Henderson 1917

År 1917 knäckte Henderson ett tidigare rekord genom att köras tvärs över USA från LA till NY på 7 dagar, 16 timmar och 15 minuter – på primitiva vägar över berg, slätter och öknar. Det var Indian Twins tidigare rekord från 1915, som suddades ut. Ett 24-timmarsrekord gav också genljud.

Försäljningen borde ha blivit succéartad efter alla stora rubriker. Men kanske var den för dyr.

Fabriken köptes 1917 av Schwinn, som bl a tillverkade Excelsior mc och även trampcyklar. Det innebar flytt till Chicago. Därmed började en avsevärd export till Europa och Australien. Där finner man idag fler bevarade exemplar än i USA.

HD ilsknade till efter alla rekord, som satte konkurrenterna i skymundan,  och krävde en duell på bana: upp till bevis! Av tolv heat på Dundee Road i Chicago vann Henderson elva. Det var i april 1922. Motorn var nu på 1300 cc och gav 28 hkr utan trimning.
I maj samma år sattes flera rekord på Tacoma Speedway, Washington. Ett solorekord – 24-timmar utan avbytare - gav 104 km/tim i snitt och stod sig till 1937. Man hade nått fram till en fullfjädrad, förnämlig maskin med många stolta ägare.

Så här såg den ut 1930, en potent maskin.

Men ingenting hjälpte, när depressionen slog till 1929-31. Man kastade in handduken -31, trots fulla orderböcker. Man visste att betalningarna skulle utebli. Det fanns inget kapital i reserv - inga pengar till löner. Allt bestämdes över en dag - en chock!
HD och Indian överlevde – men USA's berömda trio hade spruckit till slut!

fredag 5 augusti 2016

Blandaren igen - det var två år sedan sist!

KTH's skämttidning Blandaren (2 nr per år, Vår- och Jul-) har redan fått ett utförligt inlägg den 16 juni 2014 – med beröm och historik (klassiker!) m m.
Nu har Julblandaren från 1970 plötsligt skymtat i bokhyllan. Det krävde en närmare koll. Prövade några av skämten/ordvitsarna/toklogiken på en grupp av såväl närstående som bekanta.
Skulle det vara för nattståndet eller på annat sätt oroligt (norrl.)?
Skulle den utvalda gruppen ha sinne för Blandarens signum – den absurda, förvrängda logiken?
Här följer resultatet.


Man går in på Åhléns, går fram till 'Information' och säger:
– Jag har hittat en påse, som det står Åhléns på, är den er?
// Fördröjd reaktion, eftersom alla måste yrvakna titta upp från sina mobiler. Men efter omläsning några skratt, faktiskt, och flera leenden.

(Snabbt till nästa!)
Polisen indelas i hemliga poliser och synliga poliser, SÄPO och SYPO.
// Leenden och några skratt, varav ett mycket högt.


Apropå Nobelpriset, så skall man inrätta ett litet mindre pris, som heter Novell-priset.
”Mitt livs novell”-pris . . .
// Glatt sorl och flera instämmanden.

Ni som inte tror på ett liv efter detta, skulle ni vilja komma till kyrkogården i morgon natt . . .
// Mera fundersam reaktion, men också utrop som ”Aldrig!”


Man diskuterar simhopp som tävlingsgren. Diverse varianter från trampolinen:
- - Dubbelt självmord med skruv.
- - Halv mollbergare med stående pik.
- - Dubbel mollbergare utan vatten i bassängen. (Eller är det en drink?)
// Det hade slunkit med en moralens väktare i gruppen. Några skratt men också en tydlig fnysning.

Idrottsmuséet tänker ha löpande utställningar. - - Stockholms gångmuseum har en vandringsutställning. - - Sekretessmuséet får inte öppnas förrän om 50 år.
// Tillbaka till det glada sorlet igen. Någon hoppades på levande löpare.


Det finns underliga gatunamn. Men ibland är förrådet på upphällningen. Man stannar vid
Karl den lite krummes gata. – Ont om gatunamngatan. – Kan inte komma på meragatan. – Försvinnandet i intets gata. – Slut på fantasingatan.
// Oj! Gruppen exploderade i ännu mera udda förslag, som dock inte passar in i en seriös analys.

Den som seglar för sitt bröd skall väja för den som seglar för sitt liv.
// Denna gång tolkas sorlet som ett instämmande.


Slutligen detta replikskifte:

--- När man simmar, använder man armarna.
--- Och benen.
--- Åh, fan?!

// Vid det här laget hade kaffe med dopp (dumt nog) börjat serveras. Ljudnivån var irriterande hög, varför en bedömning av de olika simsätten bortföll. Höga skratt, visserligen, men utan egentlig härledning.

Kornknarren hoppas självklart på viss blandarkänsla hos läsaren - kanske mera utpräglad än hos testgruppen!

fredag 22 juli 2016

Semesterläsning med något makabert inslag.

Som avslutning på Kornknarrens militärtjänstgöring kom sex månaders utbildning på Krigsskolan Karlberg. Den tiden är beskriven i inlägg ”Militärt förflutet . . . tja?” (maj 2011) och ”Allt enligt order! Del 9.” (2014 nov 3). Relevant är också ”Krig på nära håll . . .” (2015 april 9).
Nedanstående handlar om en kadett (så kallas en elev på Krigsskolan) och hans personliga, dramatiska öde under andra världskriget och åren efteråt - hans sista. Den som vill veta mera om utbildningen på den tiden kan ju inleda med de nämnda inläggen.


Efter tre månader på Krigsskolan fick vi en ny (svensk) kamrat, som deltagit i kriget som armésoldat. Här följer - i korthet - hans historia. Vi kan kalla honom Edwin.

Tyskarna angrep Norge 9 april 1940. Under några månader fick Norge hjälp av brittiska trupper – men förgäves. Vår man, Edwin, led med norrmännnen och beslöt sig för att ansluta sig till den brittiska styrkan. Men denna var på väg att lämna Norge. Edwin och ytterligare några svenskar blev fångar hos tyskarna. Utan brittiska eller norska uniformer betraktades de som sabotörer och fraktades till Tyskland.
Där fick de välja mellan fångläger i Sibirien (Sovjet var Tysklands partner – än så länge) eller två års utbildning i Waffen SS (ett tyskt elitförband). Edwin valde det senare – med baktanken att kunna fly när tillfälle erbjöds.
Efter två år, färdigutbildad, kom Edwin att ingå i de tyska trupper, som ockuperade det som då hette Jugoslavien. Ledaren för motståndet mot tyskarna hette Tito, som senare skulle komma att diktatoriskt leda landet i många år.
Edwins förband höll till i en välbefäst by utanför en mindre stad. Det förekom att de betalade för sig vid besök på krogar och caféer och i affärer. Erwin gick in i en affär och provade ett par skor. Han frågade om priset. Expediten svarade ironiskt, att det väl hade mindre betydelse för honom – det var väl bara att lägga beslag på dem som tyskarna hade gjort med så mycket annat. Han menade att han var tvingad att tjänstgöra i SS och bra mycket hellre skulle vilja pröva något annat. Hans vidare antydningar om att eventuellt byta sida ledde till hennes besked ”att det skulle nog kunna ordnas”.

Unga kvinnor besökte den tyska 'basen' – inte för att de gillade tyskarna utan för att tillskansa sig vad de kunde bli erbjudna: cigarretter, mat och kanske pengar. Det liknar prostitution men det var det inte enligt Edwin. Deras avsikter var att i minnet kartlägga basens uppbyggnad – speciellt var befälen bodde och vilka hus som verkade vara mest bevakade.
Hans bekantskap från skoaffären skulle hjälpa honom att fly från basen, var det tänkt. Han spelade berusad och stödd av henne lyckades de passera de flinande vakterna, förbi alla värn och in i skogen bredvid. Just där blev han en desertör och avrättning väntade om han blev fast.

När de nådde Titos partisaner längre upp i bergen, möttes han av misstänksamhet. Var han en spion, som bara låtsades byta sida? Som test gavs han uppgifter som t ex att delta i sprängandet av järnvägsräls så att ett tyskt trupptransporttåg förolyckades.
Partisanerna räknade med att ingen tysk var oskyldig till blod och död. Därför avrättades alla fångar – helst långsamt. En fånge ställdes på en trave tunna brädor, bakbunden och om halsen en snara, fäst vid en trädgren. Med kanske en halvtimmes mellanrum tog man bort en bräda (i taget). Till slut stod fången på tåspetsarna den sista halvtimmen. Sådana makabra uppgifter fick Edwin till att börja med. I den mån fångarna var från Sverige tog han deras adresser för att (enligt deras önskan) kunna skicka brev med en sista hälsning.
Det kunde finnas samhällen, berättade han, som inte bevakades av tysk trupp. På en plats fanns ett större badhus. Med en erövrad terrängbil tog man sig dit, cirka tio partisaner, för tvätt och bassängbad – med vapnen liggande på bassängkanten! Deras spanare kom inrusande och skrek att två lastbilar med tyskar höll på att avlasta på torget intill. De hann bara få med sig vapnen – inga kläder!
Spritt nakna fick de igång bilen, som de parkerat på baksidan – och lyckades undkomma via en trång gränd.

Partisanerna blev efter hand mera organiserade och i deras beväpning ingick även kanoner. Men någon utbildning på dessa var de ingen som hade. Men Edwin hade klarat den svenska realskolan och kunde därmed en del matematik. Bland annat att räkna ut hur kanonerna borde riktas för att en granat i sin båge kunde komma något så när rätt. Han blev chef för kanonernas besättningar.

I slutet av kriget hamnade han i närstrid med ett tyskt kompani. Det var gles tallskog med många fallna träd. Edwin tog skydd bakom en liggande stam. Han kände att det stack till i ryggsidan, men fortsatte att skjuta. Sen minns han inget mer förrän han vaknade på ett fältsjukhus. Han hade opererats och klarat sig, men kriget var slut för hans del.

När freden kom, tog han sig till Sverige tillsammans med kvinnan som hjälpt honom att fly.
En bekant kunde ordna en lägenhet åt henne i Göteborg.
Han slapp den svenska värnplikten, men placerades på Krigsskolan i samma grupp som jag. Vid övningarna frågade officerarna honom ibland, om det var tillräckligt verklighetstroget. Det tyckte han faktiskt.

I duschrummet hade jag lagt märke till alla röda streck – som efter piskrapp – som fanns över hela hans kropp. ”Det är märken och rispor efter kulor som snuddat mig under mina år i Jugoslavien” blev svaret.

Apropå illusoriska övningar, så hade Krigsskolan ett övningsområde vid Rösjön norr om Stockholm. Där fanns ett läger med stora tält och en meterhög cementmur runt om. Edwin och jag utsågs till måltrupp i detta läger – för nattens övning – ett överraskande eldöverfall. 
Vi gjorde upp flera eldar (i tälten fanns soldatfigurer av papp, som skulle kollas efteråt, huruvida de 'överlevt' eller inte. Vi satte oss med ryggarna mot cementskyddet och väntade.
Edwin hade en bra sångröst och sjöng vilda, serbiska krigarvisor medan jag skrålade i största allmänhet. Så gavs plötsligt eld med automatgevär och kulsprutepistoler från kanske 20 man samtidigt. Det ven och small över våra huvuden rätt in i tälten, som började trasas sönder. Då gjorde vi något icke inplanerat. Vi beslöt oss för att spela sårade och började skrika på ett sådant sätt. Det gjorde att allt skjutande tvärdog. Hade vi blivit träffade? Men officeren som ledde överfallet röt: ”Men skjut, då, för faan!” - och så började det igen.

Det äkta lidandet under världskrigets sex år låg bara fyra år bakåt. Och nu när jag skriver detta, så känns det nästan naivt med tanke på vad som nu händer av värre slag i Syrien, Irak, Afganistan med flera länder – även i Afrika!
Men det var faktiskt en annan världdet skulle aldrig mera bli ett storkrig! Vi gjorde så gott vi kunde med de order vi fick.

Hur gick det med Edwin? Inte bra. Hans partner från Jugoslavien orkade inte med Sverige. Det var nog olyckligt att hon inte följt med till Stockholm. Men det gällde ju bara några månader. Hon återvände ändå till Jugoslavien.
Edwin drabbades av en depression. Han försökte begå självmord, men skottet gjorde honom 'bara' rullstolsbunden. På sjukhuset fann han till slut en möjlighet att tumla ut genom ett fönster från femte våningen.
Därmed slut för Edwin - och även på denna glimt av kriget och av livet på Krigsskolan Karlberg.



Jugoslavien efter WWII med delstaterna Kroatien, Slovenien, Serbien, Makedonien, Bosnien-Hercegovina och Montenegro.





















Josip Broz med diktatornamnet Tito hade lett ansträngningarna mot den tyska ockupationen. De olika länderna enades däri och Tito spann vidare på den sammanhållningen. Han skapade en socialistisk stat, uppbackad av Stalins Sovjet. Detta samröre avbröts till förmån för den inre enigheten och det sovjetiska inflytandet avtog.
När Tito avled 1980, började delstaterna vädra en självständighet, som de tidigare endast upplevt periodvis. Kroatiens väg till självständighet (1995) innebar fem års krig med de övriga delstaterna. Serbien, den starkaste delstaten försökte förhindra en allmän splittring. Men resten av 90-talet innebar blodiga frigörelser. Så här i efterhand är det svårt att förstå att Tito kunde skapa ett enigt Jugoslavien, som trots allt existerade under flera decennier.

 
Josip Broz ”Tito” - Jugoslaviens ledare efter WWII till 1980. Namnet Tito kan härledas på flera sätt. Relaterat till framgång och ära är namnet i alla fall.
'Jugo' i ordet Jugoslavien betyder 'syd' och illustrerar många tidigare ledares försök att ena alla sydslaviska folk. Tito lyckades för en tid – men nu lär sådana tankar vara helt djupfrysta.

torsdag 14 juli 2016

En pionjär på nära håll m m.

Min barndoms Uddeholm låg inte under någon flygled, tyvärr. Utom under andra världskriget, när tyskarna hade ockuperat Norge. Då var det tillåtet att med obeväpnade flygplan frakta kurirer, diplomater och dito post mellan Oslo och Stockholm T&R. Den rutten gick över Uddeholm. Det handlade om lågt flygande plan, oftast tyska Junkersplan, tremotoriga, av typ 52 – kanske en gång per vecka.
Det blev en påminnelse om krigsläget, ganska nära oss.
Junkers Ju52. Ett robust och driftsäkert flygplan.

Tidigare, under 30-talet och senare, under 50-talet, om ett flygplan (sällan!) hördes närma sig, så var det nog fråga om rundflygningar, dvs en tur över trakten för någon tia. Det förekom också nedsläppande av 'flygblad', som det kallades. De gjorde reklam för något evenemang, t ex en travtävling på någon sjö (kalla vintrar och tjock is!) - eller någon större marknad. Dit hörde Råda marknad med såväl kreatur och hästar som spåkvinnor och trollkarlar. Mera spektakel än nu för tiden! 

Klemm 35 användes för flygbladsreklam.
Uddeholmsbolagets, UHB, huvudkontor fanns i samhället och det hände att någon affärskontakt beslöt sig för taxiflyg i stället för tåg eller bil.
Rådasjön intill är ju nästan 15 km lång (och som bredast 1 km), så start och landning fanns det utrymme för. Sjöflygplan var ju också de vanligaste.

Apropå rundflyg etc så kan inte Kornknarren avstå från några rader om Kurt Björkvall, en av våra flygpionjärer.
Innan han bildade ett bolag, Björkvallflyg AB, för post-, ambulans- och rundflygning, hade han 1936 försökt sig på en flygning över Atlanten från USA till, om möjligt, Bromma. Det var bara nio år efter Charles Lindberghs motsvarande bravad med landning i Paris. Björkvall valde också ett enmotorigt plan men ett annat fabrikat, en Bellanca Pacemaker.
Efter problem med bl a propellerinställningen tvingades han tyvärr nödlanda i havet strax utanför Irlands kust. Det var inte mörkt, som tur var. Han hade observerat en båt och satte ned planet i närheten och räddades.
Det var en fransk trålare med namnet Imbrim.
Därför kan som en kuriositet nämnas, att vid en rundflygningsturné, då han 1938 landade på Rådasjön, var hans maskin döpt till Imbrim II, som en hyllning till trålaren, förstås.
Kornknarren, som ung grabb, var den förste som hann fram till planet, när det lagt till vid en brygga. Och kunde svara på frågan var närmaste bensinstation fanns.
Redan på eftermiddagen bar det iväg till nästa sjö. Men för Kornknarren hade en gardinspringa just öppnats mot äventyrens värld!
Kurt Björkvall omkom två år senare vid en förödande explosion i ett vapenförråd, som låg intill hans hangar på F6 Karlsborg. Han hade deltagit som frivillig pilot för Finland i 'Vinterkriget' 1939-40 mot Sovjetunionen. Väl hemma igen hade han med företaget åtagit sig uppdrag för Flygvapnet.


Så här såg Björkvalls Bellanca Pacemaker ut. (Samtliga foton från Google.)

fredag 8 juli 2016

Hänt i veckan. 2.

För det första 
har vi begåvat oss med en robotgräsklippare, en efterlängtad avlastning.(Teknisk beskrivning får hämtas i annat forum.) Den klipper i stort sett överallt, t o m under ett av trädgårdsborden (med fasta bänkar, tungt).

 
Kornknarren fascineras av att dess vägar över tomten (begränsade av en ledning i marken) sker totalt slumpmässigt, vilket innebär att det redan klippta oupphörligt korsas. Strödda m², 50 'nya' per timme, följs av lika långt stillastående för laddning. Denna station uppsöks automatiskt, sedan den speciella 'hemvägen' nosats upp.
Nattvila har inprogrammerats, vilket i vårt fall innebär, att det tar två dagar att klara tomten (sex timmars arbete med sex laddningsstimmar emellan ger 300 m² – därefter nattvila lika länge). Den hinner alltså under 12 gångtimmar slumpvis besöka alla platser – bakom buskar, uthus etc.

Varje brukare har förstås sina önskemål. För större ytor har vi märkt att den bara vilar, när den laddas.
Elkostnad för vår del c:a 250 kr per sommar.
Roboten känns mänsklig (!) och är döpt till Wallin efter husets förste ägare. Man sitter och läser i solstolen och plötsligt buffar den mot stolen eller ens fötter – för att vända och sikta åt annat håll. Fast den är blind, förstås. Säger dom.

 Så till en annan 'nyhet'!
En dotter (45 år) har tagit körkort för tung mc (bilkörkort sedan många år). Motorcykeln köptes i förväg, en HD Dyna Street Bob 2012.
Kornknarren som aldrig gillade att behöva tvärbromsa en mc till stopp (många grusvägar då) har givit ett enda – men kanske livsavgörande – råd, nämligen Håll alla avstånd!.
Säkert ännu viktigare än med bil.
Stockholmsområdet ger ju återkommande eldprov varje dag – så med tiden blir det väl en enkel match att hantera denna förhållandevis lågbyggda mc.


Den tredje nyheten 
är en lyckad SBP-besiktning av familjebilen - Opel Vectra Combi Enjoy, 150 hk diesel.

Ett år till, alltså! Med allt hanterande av fyra hjul och en kaross – i ljus och mörker, sol och regn, is och snö, på landet och i stan. Minst 1000 gånger skall nyckeln vridas och startdrevet kopplas in. Körning och åter körning - och möten med minst en miljon andra fordon . . . 
Sen, bästa SBP, är det dags igen!

Se där en vecka som inte kopierats utan är helt original!

torsdag 7 juli 2016

Vad har jag gjort?

Jo, jag har skrivit ett krigshistoriskt tillägg under "Allt enligt order. Del 3."
Gå till Bloggarkiv här i högerspalten och välj 2014. Klicka på den lilla pilen vid året. Välj sedan oktober och scrolla neråt till Del 3.

Historia är alltid allmänbildande - så tag chansen!

tisdag 28 juni 2016

Tanken var god - eller var den inte?

Kornknarren njuter av boken 'Skruvade bilar', utgiven av bokförlaget Max Ström efter en brittisk förlaga av BBC Books Ltd. Rekommenderas varmt! Författaren, som verkligen tar ut svängarna, heter Matt Master.

Det handlar om bilar, som visserligen blev prototyper, men aldrig nådde en större produktion. Drygt 60 bilar beskrivs i bild och text – en text fylld av brittisk, bitande humor och välfunna liknelser. Hårda omdömen mot en del bilmärken – men när man läser, förstår man varför.
När engelsmän analyserar med glimten i ögat – oberoende av ämne – är det alltid underhållande läsning. 
 
Eller vad sägs om följande:
Att plocka bort all individualitet och karaktär från bilar – det är väl Vauxhalls jobb?

Det är lika roande analyser vilken bil man än väljer. De står under speciella rubriker som t ex 'Med obegränsad kredit' eller 'Gudomlig inspiration' - alla med en bildsida och en textsida per bil.
Här följer några smakprov med Kornknarrens korta sammandrag (KS) av resp textsida och Matt Masters slutomdöme (MM), som visar hur det fortgår boken igenom.

Renault Espace F1
 KS: Renault placerade en Formel 1-motor i en familjebuss – tja, varför inte litet maskinell lyx också? 0 – 100 på 3 sekunder, minsann.
MM: Bara det finns en schysst racerdepå på ICA Maxi.

Citroën Berlingo Coupé de Plage
 KS: En ombyggd skåpbil skall plötsligt utstråla äventyr och flykt från vardagen. Det gick inget vidare.
MM: När det gäller Citroën är ingenting uteslutet. Ju onödigare, desto troligare.

Citroën Osmose
 KS: Tanken var att framtill skulle en skylt visa, vart bilen var på väg. Hågade personer kunde då få följa med. En sorts interaktivitet för fotgängare eller samåkning som projekt. Ständigt oväntade besök . . .
MM: Bara om du vill vakna naken på en öde parkering med en njure mindre.

Toyota POD
 KS: En bil med egen personlighet. Genom vad pedalerna får utstå, liksom ratten (svett och puls!), känner POD av hur föraren mår och hur körningen stämmer med det önskvärda hanterandet med hänsyn till väglag och trafik. Utvändigt visas i neon (liksom invändigt, får man hoppas) hur bilen mår i förhållande till förarens tillstånd, avspeglat i körningen. Orange är okej, rött är bekymmersamt, etc. - Och blått betyder uppgivenhet, suckar eller slut på bensin.
MM: En bil med depressiva tendenser. Begår den självmord, om man byter upp sig?

Boken handlar även om bilar, vilkas fatalitet var, att de var för tidiga för marknaden. Eller kunde hamna bredvid kundkretsen, som en Mustang med mittmotor, som körde ifrån allt som fanns.
 
( Bilderna är inte hämtade ur boken.)

söndag 19 juni 2016

De riktigt stora segelfartygen

Tidskriften LONGITUDE (1966-99, 36 nummer) var en påkostad tidskrift av yppersta kvalitet om båtar, segling och sjöfart. Den var ett livsverk av Jan-Erik Carlstedt, hyllad som "härstammande i rätt nedstigande led från de sju havens äventyrliga värld" (Kornknarrens formulering).
Kornknarren, som från utgivningens början ”mönstrat på”, som det kallades, sålde beklagligtvis alla nummer t o m nr 20, av numera bortglömd orsak (kanske det erbjudna priset).
Men mönstringen fortfor ännu en tid, så i bokhyllan finns kvar fyra nummer i sina skyddsfodral.

När Kornknarren blev tonåring handlade många ungdomsböcker om segelfartygens tid.
Den gamla sortens sjöfart låg då inte längre tillbaka än vad palmemordet eller Tjernobyls härdsmälta gör idag. Exempelvis skeppades från Australien spannmål till Europa, ibland med mer eller mindre iscensatta kappseglingar – mest kända under 1910-talet. Det tog i allmänhet c:a fyra månader, så mycket spännande kunde hända längs vägen. Man kanske aldrig såg sin medtävlare på hela tiden. Olika vägval gav andra vindförhållanden.
Det fanns förstås också böcker om äldre tiders stora sjöslag och deras skickliga amiraler och kaptener. Det fanns sjörövarromaner - även om s k kapare, som ofta hade kunglig befallning att störa fiendens handel. En av dem var Lasse i Gatan – adlad Gatenhjelm, från Onsala, numera en del av Göteborg - med kaparbrev från Karl XII.

Kornknarrens erfarenhet av segling begränsar sig till någon mindre båt på en tysk insjö och några turer i Stockholms skärgård med något som kallas Nordisk folkbåt, för övrigt en mycket säker segelbåt.
Det motsvarar ju knappast det gamla intresset, som just väckts till liv vid förnyad bekantskap med LONGITUDE.

Ett av de bevarade numren handlar delvis om
hur hela världens 4- och 5-mastade råtacklade skepp slutade sin levnad.

Tusentals segelfartyg med bara tre eller två master ligger utanför denna story. Dit hör de hypersnabba klipperskeppen, byggda för transport av immigranter under guldrushen i USA. 

 
Barkskeppet POMMERN har bevarats som flytande museum i Mariehamn på Åland. På 60-talet var hela skeppet fortfarande tillgängligt. Man kunde gå in i kaptenshytten och studera sjökorten, dra ut byrålådorna för navigation för olika världsdelar etc. Fascinerande!

Men det höll förstås inte i längden. Det mesta under däck är numera avspärrat. De öppna dörrarna är ersatta av fast glas, så man kan se in i hytterna – punkt och slut.

 
Betydligt större fraktskepp började byggas redan på 1870-talet. Det handlar om 436 skepp, de flesta dock byggda på 1890-talet – och de sista på 1920-talet. De allra flesta hade fyra master varav tre med råsegel och den aktre masten utan sådana (som Pommern, se bild). De kallades barkskepp (annars fullriggare). Det rörde sig om 2000 till 3500 tons nettovikt. Lastens vikt var omkring det dubbla. 
Nackdelen var förstås den svårbedömda restiden. 

Konkurrensen med ångbåtarna kom efter hand. Ångmaskinerna var i början mycket bränsleslukande. Den första ångbåten över Atlanten var till 99% lastad med kol för ångpannan. Övrig last var några säckar post.
Ångbåtar med betalande last i lastrummen var tvungna att bunkra kol i speciella hamnar gång på gång mellan Europa och Fjärran Östern - eller Australien. Detta slapp segelfartygen, som dessutom vid god vind kunde hålla i stort sett samma fart som ångbåtarna.
Segelfartygens rederier drog sig för den utrymmeskrävande ombyggnad, som ett hjälpmaskineri skulle innebära. Dessutom krävdes ju maskinister. Det förekom tvärtom, att några som levererats med hjälpmaskin, lät montera bort den för att få större lastutrymme – en riskfylld bedömning.


Slutet för de 436 skeppen kan delas upp i kategorier.

Numera skolskepp 2
Bevarade, så sent som 1990-talet 5
Konverterade till maskindrift 9
Sjunkna efter kollision 10
Förstörda genom eld 25
Sjunkna till sjöss 26
Konverterade till pråmar 35
Saknade 54
Sänkta av tyska krigshandlingar 69
Upphuggna 74
Strandade 121
Under ”upphuggna”, dvs skrotade, finns orsaker som ålder, större skador m m – men även till slut olönsamheten. När regeln om åtta timmars arbetsdag infördes, blev bemanningen mycket dyrare.
Långa sträckor med bogsering p g a dåliga vindar fördyrade också.
Och ända sedan Suezkanalen öppnades 1869, hade ångbåtarna (obs krigsfartygen!) sluppit runda Afrika.



 
De individuella slutvinjetterna för de stora skeppen, exemplifierat med en del av en större tabell från A till Ö.

Lägg märke till hur de har bytt namn, vanligen i samband med ny ägare.

Klicka gärna på bilden för bättre läsbarhet!
















  


Felnavigering eller stiltje i kombination med starka havsströmmar var vanliga orsaker till strandning.
Så gott som alla saknade vattentäta skott. Det var ett enda stort lastrum från för till akter. En stor läcka blev ofta ett fatalt öde.
Kornknarren återkommer nog med några specifika händelser från segelfartygens tid.

 Diverse fakta och foton ur Longitude, en av världens förnämsta tidskrifter för äldre sjöfart.

onsdag 1 juni 2016

Att samla ger identitet

När retrovärlden slog till mot vårt land avslöjades en grupp, som man inte lagt märke till så mycket – nämligen samlarna. Reportagen duggade tätt om dessa människor och ridån gick upp för en företeelse, som visserligen funnits hela tiden men nu fick en mer eller mindre närgången
uppmärksamhet. Oftast visades med stolthet upp alla sorters samlande. Den som börjat tidigt kunde äga varianter av föremål, nu omöjliga att få tag i.


Här ser vi 'Karlskrona Blå Stoffering'.
Ett allmänt använt porslin i Kornknarrens föräldrahem.
Ingen samling, precis, men koppar, fat, kanna, snipa och sockerskål finns.

Köper gärna mera om någon säljer eller tipsar!














Det har naturligtvis betydelse vad man samlar på. Allt från nålar eller pennor, frimärken eller bokmärken, glas eller porslin, planscher/affischer eller böcker, vin eller dragspel – ja vad det vara månde – samma glädje, samma intresse men med helt olika utrymmesbehov.
Man får heller inte glömma fordonsssamlingarna – apropå att ta plats.



Packard! - "Fråga en som äger en!" löd mottot. Hr Kihle, norsk skeppsredarson, visste vad han skulle svara.

Drygt 30 st 1:43 finns kvar. Men alla Viking (några här intill, för järnväg H0) finns kvar efter sonens unga år.







De flesta serier av retroobjekt har fyllts eller börjar närma sig sin fullbordan. Och medelåldern ökar obönhörligt bland alla samlare.
Vårt kära internät har gett samlarna nya möjligheter. För det var inte länge sedan Gula Tidningen var den enda möjligheten för köp&sälj i dessa kategorier, bortsett från månadstidningar som Antik & Auktion och en del specifika ämnestidningar, exempelvis veteranfordonstidningarna.
Programmet Antikrundan (m fl) har gett säljarna mycket pengar – men vart tar loppisfynden vägen?


Det bör ligga en s k motbok i vinkällaren, eller hur?
Än finns dom på en och annan loppis, men det börjar tunna ut.

(Klicka gärna på bilderna för större format.)












Törs man anta att det är männen som står för det största antalet samlingar? Deras större rörlighet i sina yrken ger större chans till att stöta på åtråvärda objekt. Kvinnorna lever i allmänhet längre och kan som änkor bli rådvilla inför samlingars avyttrande eller gallring.
Kornknarren föreslog en gång MHS (Motorhistoriska Sällskapet) att producera en handbok för medlemmarna, där goda råd gavs om värdering och kanske advokatkontakter inför försäljning – med tanke på hustru eller barn som stått utanför hobbyn i dessa avseenden.
Och som ofta vill avsluta allt så fort som möjligt.


En person i bekantskapskretsen 'lever på' affischer/posters etc köp&sälj.
Men det kräver resor till mässor, även på kontinenten. Minsann!







 Bland mina vänner finns några som (fortfarande lever men) vill sälja allt eller reducera sina innehav. Det kan gälla (som ovan berörts) en förändring till mindre utrymme. Sämre hälsa kan också vara ett skäl, där t ex förmågan att hålla bilparken i hyfsat skick har avtagit. Men en samlings ökade försäljningsvärde kan ju ge plåster på såren.

För det behövs nog!
Nedanstående rader är bra formulerade, tycker Kornknarren.

Saker har ofta behandlats som identitets- eller statusmarkörer. 
Men vad som sällan diskuteras är att de också skapar en identitet.
Och sin identitet gör man sig inte av med så lätt!