måndag 23 april 2012

Ett vykort som returnerades

Klicka för större bild!
















 Det är som synes Järntorget i Örebro, som blivit avfotograferat  (antagligen) 1930. Någon bilmodell senare än det året hittar jag inte. I trädskuggorna till höger blänker de gamla 20-talarnas kylarmaskeringar.

Jag har alltid mera intresse för ett vykort, om det har använts och man av det på baksidan skrivna kan få fram, vad som då tycktes angeläget att berätta. Om det nu inte bara är en hälsning.

Det här vykortet (då minst tio år gammalt) postades först då världskriget brutit ut och Norge ockuperats (1940) av tyskarna. Många hade blivit inkallade och gömts bakom de militära fältpostnumren. Att skriva till en soldat med angivande av en adress av typ 3:e kompaniet, 1:a bataljonen, I 2, VANSBRO var förbjudet. Var trupperna befann sig skulle förstås vara hemligt. (I 2 var Kungl. Värmlands Infanteriregemente, normalt förlagt i Karlstad.) Ingen visste heller något, eftersom ideliga förflyttningar var det vanliga. Fältpostnumren (Fp) blev lösningen.

Beträffande texten på vykortet ska nämnas, att Hälsingeflickorna var en grupp tjejer, som spelade och sjöng på turnéer över landet. Anna Öst var en känd medlem. Men vilka som var medlemmar tidigare än 1950 har jag inte fått fram. Det året fanns inte adressaten - Marianne Granberg - med längre. Men tydligen ingick hon i teamet tidigare.

Konstigt nog finns ingen avsändare angiven. Marianne skulle ändå förstå vem som skrev till henne. Han antog, att hon befann sig i Stockholm.
Här är vykortets text.
 
(till) Fröken Marianne Granberg, Hälsingeflickorna, Box 12074, Stockholm.
Hjärtliga hälsningar från Örebro. Tyvärr måste jag stanna här till den 21/9 under Fp 24111. Kommer du norröver?

Avsändaren tycker tydligen att Örebro ligger norr om Stockholm. Värre är att fröken Granberg inte gick att nå på den angivna adressen – för Hälsingeflickorna hade rest vidare!

Men kortet är returnerat trots att det saknar underskrift!
Någon har väl kontaktat frk G per rikstelefon och frågat vad som skulle göras med kortet. ”Äsch, returnera det bara. Jag vet vem det är. Jag bryr mig inte. Han heter Berglund, 162 Berglund. Skriv bara det och fältpostnumret. Och stryk över Stockholm.”

Nya turnéplatser med nya öden och äventyr väntade på Marianne!

lördag 14 april 2012

Idoler utan kappor

Mest tänkt som en kommentar till Larssons Blogg - Algots 1961 
- om bättre stil och hyfs förr.

 Visst håller jag med om det mesta, men allt som beskrivs vad beträffar tjejerna/kvinnorna – som jag ju upplevde som en självklarhet – allt det gjorde, att man fäste sig vid uppstickarna eller vad dom ska kallas.

Det var lätt att beundra de stora rubrikernas kvinnor, t ex Sally Bauer, som sam över Engelska kanalen. Eller Eva Dickson med sina äventyr i Afrika (”buffeln är det farligaste djuret att jaga”).
 
Att flyga var en gång det stora äventyret. Charles Lindbergh flög ensam över Atlanten 1927 och både män och kvinnor försökte i många år göra något ännu bättre. Amelia Earhart satte flera rekord, bl a tvärs över USA, men försvann för alltid i Stilla Havet under ett försök att slå rekord jorden runt. Elly Beinhorn, Sheila Scott (jorden runt, ensam över Stilla Havet), Jacqueline Cochran, Jean Batten, Beryl Markham (London-Sidney) blev alla berömda för sina rekordflygningar. 
Elly Beinhorn nödlandade vid en oas i Sahara. Inte lätt att få tag i reservdelar!  – ingen där hade sett vare sig ett flygplan eller en vit kvinna. Och många herrans mil för en budbärare. Men hon klarade sig alltid - livet igenom.








 





Elly Beinhorn

Bilder ur Folk och Flyg av Erik Bratt.













Sheila Scott












Nere på marken kördes det bil. Vår första stora kvinnliga motorstjärna blev Greta Molander, som vann allt som gick att vinna i Sverige och Europa, däribland Monte Carlo-Rallyt, som hon vann 1937.

Vi lämnar de stora rubrikerna och går till vardagslivet. Alla vet att det var hårdare bud förr, speciellt för flickor. Men det fanns ”byxflickor”, som jag (nu) kallar dem. De som bröt mot det vanliga. Min första bekantskap med detta fenomen var en syssling på besök i mitt barndomshem i Värmland. Hon var väl 14-15 år (något år äldre än jag) och kunde (i långbyxor förstås) steppa! Hur många kunde det då? Hon steppade på vårt stora trädgårdsbord – det var väl den enda yta som passade. Klart man föll i trans! Svartvita filmer med steppdansöser hade nog inspirerat henne.
 
Vi var ett gäng (av båda könen) som hade satans roligt utan allt det som nu tycks nödvändigt. Vi var för unga för att tänka på parbildning. Ibland bildade vi lag för t ex roddbåtskrig, där vi snodde årorna från ”fienden” – sen fick dom driva redlöst i vinden (bara en insjö, dock). Vi promenerade över höga brobågar. Vi lyssnade på stenkakor, som kommit med lejdbåt från USA. Vi cyklade alltid (inga mopeder än). OCH – apropå Larssons Blogg – vi var artiga och vänliga mot vuxna. Ett schysst uppträdande gav dessutom bättre framgång i livet än motsatsen, det visste vi.
Malin fotograferad - något ovillig.






Vad visste tjejerna om Elly Beinhorn? Eller Beryl Markham? Knappast något. Men de gjorde sin egen revolt  - kanske tog de efter pojkarnas större frimodighet. En sådan flicka var Malin. Hon kunde kasta sten längre än de flesta av oss grabbar, som hon dessutom lätt sprang ifrån, om det behövdes. Hon sköt skadedjur med sin pappas halvautomatiska salongsgevär (importerat från Kanada), som jag fick låna ibland. Hon var humoristisk och påhittig och – annorlunda. Men nog hade hon en varm kappa vintertid - vår tids härliga vinterjackor fanns ju inte. Hon gifte sig med en godsägare i södra Sverige, men rycktes tidigt bort i en svår sjukdom.
 Malin har undersökt fågelboet i björken. Äggens utseende talar om vilken fågel som bor där.















Malin med dotter på trappan till godsets annex.
(1950-talet)

måndag 2 april 2012

1930-talet - ett återbesök

Sveriges första rally för veteranbilar från 1930-talet ägde rum 1969. Då började vad som under lång tid kom att känneteckna dessa rallyn.   Man försökte nämligen återskapa 1930-talet! Arrangör var Motorhistoriska Sällskapet.

Vägvalet var det viktigaste. Inga uppvisningar för publik på stora torg! I stället kurviga grusvägar (vanligen c:a 10 mil) i skogar och på fält – hela tiden långt från den nutida trafiken.
Kända artister från svensk film, till vänster Cotti Chave, i mitten Georg Rydeberg  – men till höger? Lösningen finns – men vad tror läsaren?
För att kunna nå en bra placering i Lopp 30 (som rallyt kom att kallas) krävdes en hel del.
30-talets teknik, kläder och musik- och filmartister skulle man känna till.
Manöverprov förstås, svåra med den tidens oftast sämre sikt från förarplatsen.
Att kunna ringa i en gammal telefon med vev, så att man fick ett svar (allt uppriggat som förr med live-röster som svarade med stationsnamn etc).
Att kunna ro för att fiska upp en sak (på tid) - eller kasta smörgås med flata stenar. Överfart med färja – bara en kort tur, men man fick vänta som förr.

En vägens gentleman skulle man också vara. En dam med trasig cykel fick naturligtvis inte passeras utan att man erbjöd hjälp, annars blev det poängavdrag. I en walkie-talkie fick hon veta, när hon skulle agera - dvs när en deltagare närmade sig. För en ”vanlig” bilist (om det kom någon) skulle hon förstås vara gömd.

Liknande tidstypiska kontroller överraskade kanske deltagarna år 1969, men kom under lång tid att bli kännetecknande för MHS-rallyna.

Efter kontakt med vägföreningar om marktillträde m m var allt klart. Start i Jordbro söder om Stockholm – mål i Trosa. Det skulle bli en minnesvärd retrodag – och det blev det också.
 Men inte på det sättet som det var tänkt! 
Vädret förstörde lunchuppehållet. Bekymrade funktionärer! En värmande eld (nere t höger) gick om intet. En ovanlig bil bortom Buicken – en Hupmobile 1934
Det var i mitten av maj, men vintern sparkade bakut och gav isande vindar, regn och leriga (skogs)vägar. Vid matuppehållet, där man fick korv med bröd och kaffe, retirerade man till bilarna. I stället för trevlig samvaro lyssnade man till de gamla kupéelementens gnisslande.
En deltagare (Horch) tvingades av en mötande till dikeskörning, en annan krockade i en slirig kurva (Citroën) och en försvann i regnet (A-Ford) och hördes aldrig av mera. Startlistan upptog endast namn plus bilmärke. Det dröjde ett halvår innan jag vid en tjänstemiddag råkade hamna (!) intill den som helt enkelt kört vilse i den dimma som hade kommit frampå dagen. Så var den gåtan äntligen löst.

Rallymiddagen ägde rum på ett värdshus i Trosa. Kontrasten mellan strapatsglada deltagare och skärrade arrangörer var märkbar.
 
Ingen charmtävling men Bodil Sjöberg kom med väninna i tidstypiska kläder
i en Ford -39.
Härmed efterlyser jag Bodil Sjöberg (enligt fotot)! Det vore roligt att få veta vad hos minns av Lopp 30 1969. Fortsatte hon att intressera sig för de gamla bilarna? Ställer hon upp på en intervju? Finns det kvar foton av Ford 39:an? Osv. – Vad vet läsarna? Knappast heter hon Sjöberg idag! Eller? Ganska troligt är det att hon (1969) bodde i Stockholm med omnejd.