torsdag 31 december 2015

Nyårshälsningen


Inför 2016
illustreras här en varning för slapphet i tänkandet.
Ungefär som Peter Dalles slutreplik i Lorry: ”Jag tänkte inte på det.”

Alltså - om något stort är på gång, tänk ett steg längre!
Kolla på internätet efter alla konsekvenser – och allt löser (upp?) sig!

GOTT  NYTT  ÅR  till alla läsare!


(Cartoon from The Far Side)

onsdag 23 december 2015

En upplyftande händelse

Lasse H med några vänner hade köpt båten, nära att sjunka vid kaj. Det handlar om Årstaviken på 60-talet. Stockholmska Södersjukhuset i bakgrunden.

Den länspumpades (se bild) så gott det gick. Sen skulle den upp på land för koll och tätningsjobb. Block och talja anskaffades, för 12 ton, visserligen - alltså en rejäl marginal. Ett grovt träd fick bli fästpunkt. Men dragvajern, som fästes vid båten, var klenare.

Vajern, spänd som en fiolsträng, drog båten ur vattnet, decimeter efter decimeter. Vad man inte brytt sig om var den knappt skönjbara gångstig, som följde stranden. Den korsades nu, på en meters höjd, av den vibrerande vajern.
Man drog sig undan så gott det gick – alla vet vad en vajer som brister kan orsaka.
Plötsligt stod det gamla paret där på stigen, komna från ingenstans – han med käpp, som han ilsket slog mot vajern!
Men till slut fick grabbarna undan paret.
Båten fick sin plats på land, alldeles intill stranden. Det var i slutet av oktober.
Men så kom november med alla båtklubbars båtar vinterförvarade. Lastbåtarnas fartbegränsning på två knop upphörde. Ännu en miss i planeringen.
Rejäla svallvågor makade båten tillbaka där den hörde hemma. Ingen tätning verkställd, så den sjönk till och med – och försvann! Man letade med dykare, men den var spårlöst borta.
Oförsäkrad.

En händelse, som kittlar fantasin. Händer sådant nuförtiden i vår uppsäkrade värld? Jag undrar det.

Till sist en riktigt
GOD JUL TILL ALLA RETROBLOGGARE OCH ANDRA LÄSARE!

måndag 14 december 2015

Hollywood Guldåldern

Rubriken ovan avser en bok med samma namn, det - säkert – bästa, som utgivits bland historiska återblickar på vår aldrig sinande, magiska värld – nämligen FILMEN.
Två stiftelser och ett engagerat förlag (Norstedts) ligger bakom detta verk, suveränt skrivet och regisserat av Lasse Bergström, vår – i mitt och mångas tycke – bäste filmvetare. 470 sidor och nästan lika många foton ger en antydan om materialet.

Bokens indelning bygger i huvudsak på skådespelarna och regissörerna. I flera fall löpte deras insatser hela vägen från stumfilmens 10- och 20-tal, genom ljudvallen runt 1930 och vidare genom 40-talet. Andra, som började senare, hängde med förbi färgfilmens genombrott.

Hundratals namn, förstås, men aldrig utan väl hanterade sammanhang. De fina illustrationerna är lika stumma som en stumfilm (det är ingen talbok!). Man dröjer litet längre med blicken, när det gäller den epoken!

Edna Purviance, Chaplins främsta moatjé.






En tillgång är alla episoderna, ur skådespelarnas verklighet eller från filmernas manus, insprängda i en flyhänt pådrivande text, som bjuder till läsning och åter läsning – och njutning!

Buster Keaton i en av filmhistoriens bästa järnvägsfilmer.










 Alla resuméer av manus, som flimrar förbi, får man 'gratis' – boken igenom.
 Nedan följer sådant angenämt inkråm, som man inte får nog av . . .

Så här kan en film inledas (citat från sid 255):
 ”En nervös ung brud i full utstyrsel får en sista putsning av två sömmerskor, innan hon med vita liljor i famnen ledsagas ut till en väntande allé av högtidliga tärnor i förrummet. Men det leder inte till en kyrka utan till en bankettsal med gäster, som röker och dricker vin.”
Vi har presenterats för filmens unga hjältinna på väg in till en mannekänguppvisning!

I en operaföreställning har en av sångarna under en av akterna en framträdande roll. Han retar sig på att en person reser sig, tränger sig förbi de sittande i raden och går ut ur salongen. Föreställningen ges ett antal gånger och varje gång – samma sak. Vad vi vet - men inte han - är, att den som stör har en affär med operasångarens hustru och söker lämpliga tillfällen.


Det går att tröttna på nutidens ilskna dialoger och eviga 'oneliners'. När jag erbjuder någon vän en stund med en gammal stumfilm – eller en film med t ex Bröderna Marx, kan de bli rent av lyriska – fastnat som de har gjort på allt det moderna.

Harold Lloyd - med roller, där folk kände igen sig.




Ljudfilmen fanns på scenen redan i slutet av 20-talet. Men ridån drogs inte helt ifrån förrän 1930 och åren därpå, för det dröjde ett bra tag innan allt fanns på plats - inte minst på landsbygden. Många stjärnor gallrades bort beroende på för mycket dialekt eller något annat.
Ibland, vid ljudfilmens entré, gjorde man strax en ny version med dialoger, musik, etc. Ofta med en annan stjärna i huvudrollen - med bättre röst.
Där (citat) ". . . kan man ana vad filmkonsten förlorade . . . ett bildspråk, som kunde sjunga utan ord."

Det blev nya grepp för de kvarvarande. Rörelserna på scenen måste förhålla sig till var mikrofonen var utplacerad. Det kändes stelt och onaturligt.
Med ljudet kom också Hollywoods begränsning till den engelskspråkiga världen. Medan en stumfilm med separata, inbakade men lätt utbytbara läsplattor kunde få stor spridning internationellt.

















Allt var nytt och (minnesvärda!) repliker och dialoger - tidigare hänvisade till teatrarna och i viss mån tidningarna - fick stort gensvar.

T ex med Greta Garbo (sid 320) i ”Ninotchka”, Sovjets sändebud till Paris. Konfiskerade juveler skall säljas.
En i välkomstkommittén frågar:
- "Hur är läget i Moskva?"
-  "De senaste massavrättningarna var en stor framgång. Det kommer att bli färre men bättre ryssar."
Hon föredrog bajonetten hellre än jobbet på bondgården, berättar hon senare för en beundrare.
Hon blev sergeant i en kavalleribrigad.
- Vill ni se mitt ärr? frågar hon.
- Mycket gärna.
- Det var en polsk lansiär. Jag var sexton.
- Stackars Ninotchka!
- Tyck inte synd om mig. Beklaga den polske lansiären. Det är jag som lever.

Vi lämnar boken och går vidare för en titt på biograferna. Vad mötte biopubliken?  (Klicka för panorama!)

"Pariserbiografen", öppnad 1911, ombyggd 1930 (ljudfilmen!) och omdöpt till "Dixi".
(Stockholm 1914.)




 "Rex", Stockholm, 1920. Här fanns det plats för en orkester med följsam musik till stumfilmen. Juldekorerad.



"Jazzsångaren", en tidig ljudfilm. Sådana installationer dröjde, varför här behövdes både orkester och en sångare, skokrämssminkad, som sjöng nedanför bioduken. Inte lätt med koordinationen, förstås.
Till Sverige 1929.
















Rialto, Sveavägen, Stockholm. Öppnades 1921.










Men affischerna var anslående i sina färger.
Hjärtekrossaren Valentino nådde snudd på Elvis' nivå - efter den tidens mått.

fredag 4 december 2015

Gamla bilar . . .


Litet suggestiv spänning. Det tycks gå undan, när man bara ser det närmaste rusa förbi. Snart blir det möte.



1930. - Cleveland, Ohio, USA - vid Lake Erie. 70.000 bilar per dygn över bron (och förbi denna bekanta skylt). Inte många till fots. En bärgare en bit bort, faktiskt. Och att placera en säck eller ett paket mellan framskärm och motorhuv var inget problem.