Två stiftelser och ett engagerat förlag (Norstedts) ligger bakom detta verk, suveränt skrivet och regisserat av Lasse Bergström, vår – i mitt och mångas tycke – bäste filmvetare. 470 sidor och nästan lika många foton ger en antydan om materialet.
Bokens indelning bygger i huvudsak på skådespelarna och regissörerna. I flera fall löpte deras insatser hela vägen från stumfilmens 10- och 20-tal, genom ljudvallen runt 1930 och vidare genom 40-talet. Andra, som började senare, hängde med förbi färgfilmens genombrott.
Hundratals namn, förstås, men aldrig utan väl hanterade sammanhang. De fina illustrationerna är lika stumma som en stumfilm (det är ingen talbok!). Man dröjer litet längre med blicken, när det gäller den epoken!
Edna Purviance, Chaplins främsta moatjé.
En tillgång är alla episoderna, ur skådespelarnas verklighet eller från filmernas manus, insprängda i en flyhänt pådrivande text, som bjuder till läsning och åter läsning – och njutning!
Buster Keaton i en av filmhistoriens bästa järnvägsfilmer.
Alla resuméer av manus, som flimrar förbi, får man 'gratis' – boken igenom.
Nedan följer sådant angenämt inkråm, som man inte får nog av . . .
Så här kan en film inledas (citat från sid 255):
”En nervös ung brud i full utstyrsel får en sista putsning av två sömmerskor, innan hon med vita liljor i famnen ledsagas ut till en väntande allé av högtidliga tärnor i förrummet. Men det leder inte till en kyrka utan till en bankettsal med gäster, som röker och dricker vin.”
Vi har presenterats för filmens unga hjältinna på väg in till en mannekänguppvisning!
I en operaföreställning har en av sångarna under en av akterna en framträdande roll. Han retar sig på att en person reser sig, tränger sig förbi de sittande i raden och går ut ur salongen. Föreställningen ges ett antal gånger och varje gång – samma sak. Vad vi vet - men inte han - är, att den som stör har en affär med operasångarens hustru och söker lämpliga tillfällen.
Harold Lloyd - med roller, där folk kände igen sig.
Ljudfilmen fanns på scenen redan i slutet av 20-talet. Men ridån drogs inte helt ifrån förrän 1930 och åren därpå, för det dröjde ett bra tag innan allt fanns på plats - inte minst på landsbygden. Många stjärnor gallrades bort beroende på för mycket dialekt eller något annat.
Ibland, vid ljudfilmens entré, gjorde man strax en ny version med dialoger, musik, etc. Ofta med en annan stjärna i huvudrollen - med bättre röst.
Där (citat) ". . . kan man ana vad filmkonsten förlorade . . . ett bildspråk, som kunde sjunga utan ord."
Det blev nya grepp för de kvarvarande. Rörelserna på scenen måste förhålla sig till var mikrofonen var utplacerad. Det kändes stelt och onaturligt.
Med ljudet kom också Hollywoods begränsning till den engelskspråkiga världen. Medan en stumfilm med separata, inbakade men lätt utbytbara läsplattor kunde få stor spridning internationellt.
Allt var nytt och (minnesvärda!) repliker och dialoger - tidigare hänvisade till teatrarna och i viss mån tidningarna - fick stort gensvar.
T ex med Greta Garbo (sid 320) i ”Ninotchka”, Sovjets sändebud till Paris. Konfiskerade juveler skall säljas.
En i välkomstkommittén frågar:
- "Hur är läget i Moskva?"
- "De senaste massavrättningarna var en stor framgång. Det kommer att bli färre men bättre ryssar."
Hon föredrog bajonetten hellre än jobbet på bondgården, berättar hon senare för en beundrare.
Hon blev sergeant i en kavalleribrigad.
- Vill ni se mitt ärr? frågar hon.
- Mycket gärna.
- Det var en polsk lansiär. Jag var sexton.
- Stackars Ninotchka!
- Tyck inte synd om mig. Beklaga den polske lansiären. Det är jag som lever.
"Pariserbiografen", öppnad 1911, ombyggd 1930 (ljudfilmen!) och omdöpt till "Dixi".(Stockholm 1914.)
Till Sverige 1929.
Rialto, Sveavägen, Stockholm. Öppnades 1921.
Men affischerna var anslående i sina färger.
Hjärtekrossaren Valentino nådde snudd på Elvis' nivå - efter den tidens mått.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar