Den länspumpades (se bild) så gott det gick. Sen skulle den upp på land för koll och tätningsjobb. Block och talja anskaffades, för 12 ton, visserligen - alltså en rejäl marginal. Ett grovt träd fick bli fästpunkt. Men dragvajern, som fästes vid båten, var klenare.
Vajern, spänd som en fiolsträng, drog båten ur vattnet, decimeter efter decimeter. Vad man inte brytt sig om var den knappt skönjbara gångstig, som följde stranden. Den korsades nu, på en meters höjd, av den vibrerande vajern.
Man drog sig undan så gott det gick – alla vet vad en vajer som brister kan orsaka.
Plötsligt stod det gamla paret där på stigen, komna från ingenstans – han med käpp, som han ilsket slog mot vajern!
Men till slut fick grabbarna undan paret.
Båten fick sin plats på land, alldeles intill stranden. Det var i slutet av oktober.
Men så kom november med alla båtklubbars båtar vinterförvarade. Lastbåtarnas fartbegränsning på två knop upphörde. Ännu en miss i planeringen.
Rejäla svallvågor makade båten tillbaka där den hörde hemma. Ingen tätning verkställd, så den sjönk till och med – och försvann! Man letade med dykare, men den var spårlöst borta.
Oförsäkrad.
En händelse, som kittlar fantasin. Händer sådant nuförtiden i vår uppsäkrade värld? Jag undrar det.
Till sist en riktigt
GOD JUL TILL ALLA RETROBLOGGARE OCH ANDRA LÄSARE!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar