fredag 22 juli 2016

Semesterläsning med något makabert inslag.

Som avslutning på Kornknarrens militärtjänstgöring kom sex månaders utbildning på Krigsskolan Karlberg. Den tiden är beskriven i inlägg ”Militärt förflutet . . . tja?” (maj 2011) och ”Allt enligt order! Del 9.” (2014 nov 3). Relevant är också ”Krig på nära håll . . .” (2015 april 9).
Nedanstående handlar om en kadett (så kallas en elev på Krigsskolan) och hans personliga, dramatiska öde under andra världskriget och åren efteråt - hans sista. Den som vill veta mera om utbildningen på den tiden kan ju inleda med de nämnda inläggen.


Efter tre månader på Krigsskolan fick vi en ny (svensk) kamrat, som deltagit i kriget som armésoldat. Här följer - i korthet - hans historia. Vi kan kalla honom Edwin.

Tyskarna angrep Norge 9 april 1940. Under några månader fick Norge hjälp av brittiska trupper – men förgäves. Vår man, Edwin, led med norrmännnen och beslöt sig för att ansluta sig till den brittiska styrkan. Men denna var på väg att lämna Norge. Edwin och ytterligare några svenskar blev fångar hos tyskarna. Utan brittiska eller norska uniformer betraktades de som sabotörer och fraktades till Tyskland.
Där fick de välja mellan fångläger i Sibirien (Sovjet var Tysklands partner – än så länge) eller två års utbildning i Waffen SS (ett tyskt elitförband). Edwin valde det senare – med baktanken att kunna fly när tillfälle erbjöds.
Efter två år, färdigutbildad, kom Edwin att ingå i de tyska trupper, som ockuperade det som då hette Jugoslavien. Ledaren för motståndet mot tyskarna hette Tito, som senare skulle komma att diktatoriskt leda landet i många år.
Edwins förband höll till i en välbefäst by utanför en mindre stad. Det förekom att de betalade för sig vid besök på krogar och caféer och i affärer. Erwin gick in i en affär och provade ett par skor. Han frågade om priset. Expediten svarade ironiskt, att det väl hade mindre betydelse för honom – det var väl bara att lägga beslag på dem som tyskarna hade gjort med så mycket annat. Han menade att han var tvingad att tjänstgöra i SS och bra mycket hellre skulle vilja pröva något annat. Hans vidare antydningar om att eventuellt byta sida ledde till hennes besked ”att det skulle nog kunna ordnas”.

Unga kvinnor besökte den tyska 'basen' – inte för att de gillade tyskarna utan för att tillskansa sig vad de kunde bli erbjudna: cigarretter, mat och kanske pengar. Det liknar prostitution men det var det inte enligt Edwin. Deras avsikter var att i minnet kartlägga basens uppbyggnad – speciellt var befälen bodde och vilka hus som verkade vara mest bevakade.
Hans bekantskap från skoaffären skulle hjälpa honom att fly från basen, var det tänkt. Han spelade berusad och stödd av henne lyckades de passera de flinande vakterna, förbi alla värn och in i skogen bredvid. Just där blev han en desertör och avrättning väntade om han blev fast.

När de nådde Titos partisaner längre upp i bergen, möttes han av misstänksamhet. Var han en spion, som bara låtsades byta sida? Som test gavs han uppgifter som t ex att delta i sprängandet av järnvägsräls så att ett tyskt trupptransporttåg förolyckades.
Partisanerna räknade med att ingen tysk var oskyldig till blod och död. Därför avrättades alla fångar – helst långsamt. En fånge ställdes på en trave tunna brädor, bakbunden och om halsen en snara, fäst vid en trädgren. Med kanske en halvtimmes mellanrum tog man bort en bräda (i taget). Till slut stod fången på tåspetsarna den sista halvtimmen. Sådana makabra uppgifter fick Edwin till att börja med. I den mån fångarna var från Sverige tog han deras adresser för att (enligt deras önskan) kunna skicka brev med en sista hälsning.
Det kunde finnas samhällen, berättade han, som inte bevakades av tysk trupp. På en plats fanns ett större badhus. Med en erövrad terrängbil tog man sig dit, cirka tio partisaner, för tvätt och bassängbad – med vapnen liggande på bassängkanten! Deras spanare kom inrusande och skrek att två lastbilar med tyskar höll på att avlasta på torget intill. De hann bara få med sig vapnen – inga kläder!
Spritt nakna fick de igång bilen, som de parkerat på baksidan – och lyckades undkomma via en trång gränd.

Partisanerna blev efter hand mera organiserade och i deras beväpning ingick även kanoner. Men någon utbildning på dessa var de ingen som hade. Men Edwin hade klarat den svenska realskolan och kunde därmed en del matematik. Bland annat att räkna ut hur kanonerna borde riktas för att en granat i sin båge kunde komma något så när rätt. Han blev chef för kanonernas besättningar.

I slutet av kriget hamnade han i närstrid med ett tyskt kompani. Det var gles tallskog med många fallna träd. Edwin tog skydd bakom en liggande stam. Han kände att det stack till i ryggsidan, men fortsatte att skjuta. Sen minns han inget mer förrän han vaknade på ett fältsjukhus. Han hade opererats och klarat sig, men kriget var slut för hans del.

När freden kom, tog han sig till Sverige tillsammans med kvinnan som hjälpt honom att fly.
En bekant kunde ordna en lägenhet åt henne i Göteborg.
Han slapp den svenska värnplikten, men placerades på Krigsskolan i samma grupp som jag. Vid övningarna frågade officerarna honom ibland, om det var tillräckligt verklighetstroget. Det tyckte han faktiskt.

I duschrummet hade jag lagt märke till alla röda streck – som efter piskrapp – som fanns över hela hans kropp. ”Det är märken och rispor efter kulor som snuddat mig under mina år i Jugoslavien” blev svaret.

Apropå illusoriska övningar, så hade Krigsskolan ett övningsområde vid Rösjön norr om Stockholm. Där fanns ett läger med stora tält och en meterhög cementmur runt om. Edwin och jag utsågs till måltrupp i detta läger – för nattens övning – ett överraskande eldöverfall. 
Vi gjorde upp flera eldar (i tälten fanns soldatfigurer av papp, som skulle kollas efteråt, huruvida de 'överlevt' eller inte. Vi satte oss med ryggarna mot cementskyddet och väntade.
Edwin hade en bra sångröst och sjöng vilda, serbiska krigarvisor medan jag skrålade i största allmänhet. Så gavs plötsligt eld med automatgevär och kulsprutepistoler från kanske 20 man samtidigt. Det ven och small över våra huvuden rätt in i tälten, som började trasas sönder. Då gjorde vi något icke inplanerat. Vi beslöt oss för att spela sårade och började skrika på ett sådant sätt. Det gjorde att allt skjutande tvärdog. Hade vi blivit träffade? Men officeren som ledde överfallet röt: ”Men skjut, då, för faan!” - och så började det igen.

Det äkta lidandet under världskrigets sex år låg bara fyra år bakåt. Och nu när jag skriver detta, så känns det nästan naivt med tanke på vad som nu händer av värre slag i Syrien, Irak, Afganistan med flera länder – även i Afrika!
Men det var faktiskt en annan världdet skulle aldrig mera bli ett storkrig! Vi gjorde så gott vi kunde med de order vi fick.

Hur gick det med Edwin? Inte bra. Hans partner från Jugoslavien orkade inte med Sverige. Det var nog olyckligt att hon inte följt med till Stockholm. Men det gällde ju bara några månader. Hon återvände ändå till Jugoslavien.
Edwin drabbades av en depression. Han försökte begå självmord, men skottet gjorde honom 'bara' rullstolsbunden. På sjukhuset fann han till slut en möjlighet att tumla ut genom ett fönster från femte våningen.
Därmed slut för Edwin - och även på denna glimt av kriget och av livet på Krigsskolan Karlberg.



Jugoslavien efter WWII med delstaterna Kroatien, Slovenien, Serbien, Makedonien, Bosnien-Hercegovina och Montenegro.





















Josip Broz med diktatornamnet Tito hade lett ansträngningarna mot den tyska ockupationen. De olika länderna enades däri och Tito spann vidare på den sammanhållningen. Han skapade en socialistisk stat, uppbackad av Stalins Sovjet. Detta samröre avbröts till förmån för den inre enigheten och det sovjetiska inflytandet avtog.
När Tito avled 1980, började delstaterna vädra en självständighet, som de tidigare endast upplevt periodvis. Kroatiens väg till självständighet (1995) innebar fem års krig med de övriga delstaterna. Serbien, den starkaste delstaten försökte förhindra en allmän splittring. Men resten av 90-talet innebar blodiga frigörelser. Så här i efterhand är det svårt att förstå att Tito kunde skapa ett enigt Jugoslavien, som trots allt existerade under flera decennier.

 
Josip Broz ”Tito” - Jugoslaviens ledare efter WWII till 1980. Namnet Tito kan härledas på flera sätt. Relaterat till framgång och ära är namnet i alla fall.
'Jugo' i ordet Jugoslavien betyder 'syd' och illustrerar många tidigare ledares försök att ena alla sydslaviska folk. Tito lyckades för en tid – men nu lär sådana tankar vara helt djupfrysta.

torsdag 14 juli 2016

En pionjär på nära håll m m.

Min barndoms Uddeholm låg inte under någon flygled, tyvärr. Utom under andra världskriget, när tyskarna hade ockuperat Norge. Då var det tillåtet att med obeväpnade flygplan frakta kurirer, diplomater och dito post mellan Oslo och Stockholm T&R. Den rutten gick över Uddeholm. Det handlade om lågt flygande plan, oftast tyska Junkersplan, tremotoriga, av typ 52 – kanske en gång per vecka.
Det blev en påminnelse om krigsläget, ganska nära oss.
Junkers Ju52. Ett robust och driftsäkert flygplan.

Tidigare, under 30-talet och senare, under 50-talet, om ett flygplan (sällan!) hördes närma sig, så var det nog fråga om rundflygningar, dvs en tur över trakten för någon tia. Det förekom också nedsläppande av 'flygblad', som det kallades. De gjorde reklam för något evenemang, t ex en travtävling på någon sjö (kalla vintrar och tjock is!) - eller någon större marknad. Dit hörde Råda marknad med såväl kreatur och hästar som spåkvinnor och trollkarlar. Mera spektakel än nu för tiden! 

Klemm 35 användes för flygbladsreklam.
Uddeholmsbolagets, UHB, huvudkontor fanns i samhället och det hände att någon affärskontakt beslöt sig för taxiflyg i stället för tåg eller bil.
Rådasjön intill är ju nästan 15 km lång (och som bredast 1 km), så start och landning fanns det utrymme för. Sjöflygplan var ju också de vanligaste.

Apropå rundflyg etc så kan inte Kornknarren avstå från några rader om Kurt Björkvall, en av våra flygpionjärer.
Innan han bildade ett bolag, Björkvallflyg AB, för post-, ambulans- och rundflygning, hade han 1936 försökt sig på en flygning över Atlanten från USA till, om möjligt, Bromma. Det var bara nio år efter Charles Lindberghs motsvarande bravad med landning i Paris. Björkvall valde också ett enmotorigt plan men ett annat fabrikat, en Bellanca Pacemaker.
Efter problem med bl a propellerinställningen tvingades han tyvärr nödlanda i havet strax utanför Irlands kust. Det var inte mörkt, som tur var. Han hade observerat en båt och satte ned planet i närheten och räddades.
Det var en fransk trålare med namnet Imbrim.
Därför kan som en kuriositet nämnas, att vid en rundflygningsturné, då han 1938 landade på Rådasjön, var hans maskin döpt till Imbrim II, som en hyllning till trålaren, förstås.
Kornknarren, som ung grabb, var den förste som hann fram till planet, när det lagt till vid en brygga. Och kunde svara på frågan var närmaste bensinstation fanns.
Redan på eftermiddagen bar det iväg till nästa sjö. Men för Kornknarren hade en gardinspringa just öppnats mot äventyrens värld!
Kurt Björkvall omkom två år senare vid en förödande explosion i ett vapenförråd, som låg intill hans hangar på F6 Karlsborg. Han hade deltagit som frivillig pilot för Finland i 'Vinterkriget' 1939-40 mot Sovjetunionen. Väl hemma igen hade han med företaget åtagit sig uppdrag för Flygvapnet.


Så här såg Björkvalls Bellanca Pacemaker ut. (Samtliga foton från Google.)

fredag 8 juli 2016

Hänt i veckan. 2.

För det första 
har vi begåvat oss med en robotgräsklippare, en efterlängtad avlastning.(Teknisk beskrivning får hämtas i annat forum.) Den klipper i stort sett överallt, t o m under ett av trädgårdsborden (med fasta bänkar, tungt).

 
Kornknarren fascineras av att dess vägar över tomten (begränsade av en ledning i marken) sker totalt slumpmässigt, vilket innebär att det redan klippta oupphörligt korsas. Strödda m², 50 'nya' per timme, följs av lika långt stillastående för laddning. Denna station uppsöks automatiskt, sedan den speciella 'hemvägen' nosats upp.
Nattvila har inprogrammerats, vilket i vårt fall innebär, att det tar två dagar att klara tomten (sex timmars arbete med sex laddningsstimmar emellan ger 300 m² – därefter nattvila lika länge). Den hinner alltså under 12 gångtimmar slumpvis besöka alla platser – bakom buskar, uthus etc.

Varje brukare har förstås sina önskemål. För större ytor har vi märkt att den bara vilar, när den laddas.
Elkostnad för vår del c:a 250 kr per sommar.
Roboten känns mänsklig (!) och är döpt till Wallin efter husets förste ägare. Man sitter och läser i solstolen och plötsligt buffar den mot stolen eller ens fötter – för att vända och sikta åt annat håll. Fast den är blind, förstås. Säger dom.

 Så till en annan 'nyhet'!
En dotter (45 år) har tagit körkort för tung mc (bilkörkort sedan många år). Motorcykeln köptes i förväg, en HD Dyna Street Bob 2012.
Kornknarren som aldrig gillade att behöva tvärbromsa en mc till stopp (många grusvägar då) har givit ett enda – men kanske livsavgörande – råd, nämligen Håll alla avstånd!.
Säkert ännu viktigare än med bil.
Stockholmsområdet ger ju återkommande eldprov varje dag – så med tiden blir det väl en enkel match att hantera denna förhållandevis lågbyggda mc.


Den tredje nyheten 
är en lyckad SBP-besiktning av familjebilen - Opel Vectra Combi Enjoy, 150 hk diesel.

Ett år till, alltså! Med allt hanterande av fyra hjul och en kaross – i ljus och mörker, sol och regn, is och snö, på landet och i stan. Minst 1000 gånger skall nyckeln vridas och startdrevet kopplas in. Körning och åter körning - och möten med minst en miljon andra fordon . . . 
Sen, bästa SBP, är det dags igen!

Se där en vecka som inte kopierats utan är helt original!

torsdag 7 juli 2016

Vad har jag gjort?

Jo, jag har skrivit ett krigshistoriskt tillägg under "Allt enligt order. Del 3."
Gå till Bloggarkiv här i högerspalten och välj 2014. Klicka på den lilla pilen vid året. Välj sedan oktober och scrolla neråt till Del 3.

Historia är alltid allmänbildande - så tag chansen!