söndag 25 november 2012

Pontiac Tempest






































Som alltid - härligt med bilar i rörelse – även om det inte är en film!
Den här annonsen ur Motor Trend 1968 följer en gammal genre ända från 20-talet.
Att annonserna oftast satsade på ax och fart var en självklarhet - samma sak även i Sverige med vår fria hastighet.


Pontiac Tempest kom 1961 och hade under de första två åren Corvairs bottenplatta - dock motorn fram men fortfarande växellådan bak. Man skapade en mångomskriven bågformad  kardanstång. Denna första serie hade en viktfördelning på i stort sett 50% över fram- resp bakaxel. En markant skillnad jämfört med Corvair, som med sin tunga bakvagn blev kallad ”ständigt osäker”. (Har dock alltid gillat Corvair, särskilt Corsa, tyvärr!) 
Men sen fick Tempest ”normal” kraftöverföring.

Styrka och lyx blev kännetecknen, direkt riktat till unga köpare. Fast de enda Tempest, som jag sett i trafiken, kördes av äldre män, medelålders plus som det heter numera.



Mera Tempest-info
Tempest – utseendemässigt en något mindre Pontiac med samma typ av delad grill och skulpterade sidor – kom 1961 med en fyra (en halverad 389:a), som hade 110 hkr (120 m automat), femlagrad vevaxel, gjutjärnsblock, Rochesters dubbelförgasare. Anmärkningsvärt var också att det var (liksom Corvair) fråga om en självbärande kaross (utan separat ram) med individuell fjädring runt om. Nästan 320.000 fyror byggdes1961-63 plus c:a 3500 med  aluminium-V8:an från Buick Special.
Det fanns också (utöver normal coupemodell) en Tempest Le Mans Coupe med nämnda V8 och separata framsäten – bucket seats – plus en del annan lyx. Tycks vara första gången som namnet Le Mans dyker upp i Pontiac-produktionen.
60.000 sådana LM Coupe byggdes.

Allt rullar på till 1964, då motorbyte skedde till en av Chevrolets raka sexor – dock ihopplockad av Pontiac - och experimentet med den självbärande karossen övergavs för återgång till separat ram med motor/växellåda framtill.
Le Mans var kvar men nu hade en starkare och ännu mera utrustad variant kommit, nämligen GTO (Grand Turismo Omologato) med den gamla hederliga 389:an. Beteckningen GTO kom att gälla Tempest, medan storebror sedan några år hette Grand Prix.

Ja, sen blir Tempest-storyn inte lika intressant längre. Sexan fick leva kvar ett tag – t o m Firebird hade ju sexor först.

Som sagt - jag gillar annonsen ovan - men den visar ju inte den Tempest, som jag först skriver om. Ändå kul med sin typiska amerikanska jargong. Det är en vanlig Coupe som avbildas och som man berömmer – ”nästan/närapå en GTO”   … men vad skulle det annars vara (som vore närmare)?
Svåröversatt med den rätta klämmen – men dock.

söndag 18 november 2012

Stockholmsutställningen 1930 - 3:e gången gillt

Se etikett ”utställningar” för tidigare inlägg om denna utställning, som innebar funktionalismens genombrott i vårt land (fast man sa vanligen ”funkis”). Modernism är ett annat använt uttryck med större omfång.


Varför är jag så insnöad på Stockholmsutställningen? Tja – det är i alla fall sällan som en specifik händelse har åstadkommit en så snabb och genomgripande förändring inom så många områden. Mycket av det vi har omkring oss tog faktiskt sin början just där.
Allra sist på detta inlägg finns en annan anledning, där det kanske skulle behövas en Einstein-formel för att lyckas.

Utställningen var en otrolig satsning med den tidens mått. En så allomfattande uppgradering mot framtiden är svår att uppnå idag. Nyhetsflödet går nu omlott och matas vidare hela tiden.
Att stanna upp och göra en liknande satsning idag skulle innebära att det vore en retroutställning innan den var färdigbyggd. 


Men år 1930 kunde man hämta andan tillräckligt för att ge en framtidsvision på plats. Vilket i och för sig innebar nödvändigheten att göra ett besök! Ingen television, inga videokameror, inga mobiler med mms – men nog gjordes väl någon journalfilm av Svensk Filmindustri? När får vi se den i SVT? Finns en sådan skatt på Stockholms Stadsmuseum?
  
Men den som hade råd att resa till Stockholm med utställningen som mål, blev inte besviken. Minst tre dagar kunde behövas för att tillägna sig allt. 


 Åter vill jag dröja vid den enorma besökssiffran – fyra miljoner! – under maj-september 1930, inte ens ett halvår. Sverige hade då sex miljoner invånare. Det verkar som om alla som kunde verkligen gav sig iväg till detta ”besök i framtiden”. Det gavs ekonomisk hjälp till anställda vid större företag. SJ ordnade extratåg. Tiotusentals kom också från utlandet.




















Här syns hela utställningsområdet på Djurgårdsbrunnsvikens norra sida. Lägg märke till det lilla luftskeppet nästan längst bort!
Klicka för större bilder!

Inspirerande, stiliserade affischer och presentationer gav ett spännande lyft innan allt var klart.







Fotografen på Bredablick (tornet på Skansen) gjorde nog sitt bästa. 








Luftskeppet är förankrat till höger. ”Zeppelinaren” (efter konstruktören Zeppelin) var modeaffären Sidenhusets idé (tillsammans med några flygbolag). Man köpte biljett för uppstigning över området. 

Men snart uppstod diverse fel och den monterades ned. Efter reparation, på dess väg tillbaka över Östersjön till Tyskland, nödlandade den och sjönk.
Ändå intressant - för luftskeppen var framtiden. De blev större och större – och snart flög man över Atlanten i komfortabel lyx. Men de få åren med reguljär sådan trafik fick ett abrupt slut, när tyska Hindenburg (245 m långt) brann upp på 37 sekunder under landning vid Lakehurst i USA. Dock omkom endast 35 av de 97 ombord. På en film hoppar folk ur och springer som galningar för att hinna undan eldhavet, som nalkas uppifrån…


Där fanns en mast/pelare med reklam för den tidens välbekanta företag. För alla besökarna fanns (tidigare påpekat av ”Anonym”) en tillfälligt utsträckt spårvagnslinje (nr 22) med vändslinga en bit från entrén. Se första fotot nederst t v. Från London hade NK hyrt in en dubbeldäckad buss, som gav gratistransport från City. För besökare med bil fanns 1500 p-platser.

Utställningens kaj nåddes med färja eller med privata båtar. Det visar sjöperspektivet nedan.





















Vilken kontrast! En av de idoga lastbilarna dröjer sig kvar – verkligen från en äldre tid … Många bensinstationer från 30-talet har drag av vad som här visades, eftersom den nya stilen fick ett oerhört genomslag. Det fanns också en ”samfärdshall” med bil- och bussutställning. Svenska Amerikalinjen visade sina moderna fartygshytter med specialkomponerade möbler. 




Ett halvdussin villor i olika prislägen fanns att beskåda, anpassade till årsinkomst och familjestorlek. Något liknande hade aldrig skådats förut. 
En tioårig villa tycktes plötsligt urgammal. Inomhus satt elementen i taket, de golvplacerade köksskåpen hade hjul för att underlätta städning, halmbalar som isolering inuti väggarna osv.
Ett femtontal inredda lägenheter med samma gradering visades också – från ettor och uppåt. I många fall hade köket reducerats till en kokvrå utan fönster, vilket möjliggjorde ännu ett rum. En inte särskilt uppskattad nymodighet.
Man kunde få se en strikt kubistisk radiogrammofon och klockor med streck i stället för siffror.














Restaurang Funkis. Arkitekter och formgivare hade jobbat hårt med ett annorlunda sätt att ge utställningen belysning både utom- och inomhus. Det här förefaller kanske inte så konstigt för oss idag – men det var en nyhet 1930, som vi har tagit till oss sedan dess.




Som besökare visste man att flera arkitekter varit inblandade och satt sin prägel på de olika byggnaderna. Det gällde även inredning, belysning, rummens funktion och förstås presentationen av alla nya produkter. Mottot var ju att skapa en vacker vardagsvara och göra allt både praktiskt och tilltalande – och modernt. Därför ville man verkligen insupa ALLT – även innanmätet i de olika byggnaderna och paviljongerna.

En komplett redovisning skulle innebära ett inlägg per dag fram till jul. Ändå revs allt efteråt! Souvenirjägarna tog påpassligt hand om ett och annat för att sälja dyrt längre fram.

Tänker ”Tillbaka till framtiden” - sett filmen, väl? – och att få uppleva juni 1930. Jag skulle gå där och peka på vad som kom att föras vidare – och vad som skulle stanna vid en vision. Dom skulle förstås undra över mina jeans, min T-shirt med X2000-motiv, min Cannonkamera med foton på vår nutid - och mitt nynnande på Waterloo eller Mr Wonders
I just called to say I love you.
(Kom gärna med egna förslag till lämpliga prylar & låtar…)

TILLÄGG  november 2014  - - - - ytterligare två foton från utställningen!

















Högt över det myllrande folklivet reser sig reklammasten med utställningens logga "Rakkniven" överst och därunder kända tidningars namn som VJ (Veckojournalen), Hela världen, Husmodern - och förstås Läkerol m fl. Man märker närheten till vattnet med båtar till och från.

Vy från Diplomatstaden på Djurgårdssidan.  Alla flaggor i färg - det hade varit något!



















 Ett litet nöjesfält med en bergochdalbana! Togs ned efteråt och monterades upp på Gröna Lund.

 En funkisrestaurang i ordets sanna bemärkelse. Moduler på pelare varvas med träden som fått stå kvar. Vetskapen om kommande rivning spelade in. Böljeblick! Ett fyndigt namn. 

fredag 16 november 2012

Från hallonrött till svart






































Le rouge baiser – den röda kyssen! - Okej, men borde inte den, som ska jämföra med andra läppstift, ha förbundna ögon i stället? För att testa kvaliteten? Känslan? Smaken?

Eller vad är det hon inte ska veta – hon som redan vet vad hon har på sin mun? Onekligen har man trasslat in sig.
Inte så enkelt, kanske - när det är en svartvit annons om något, där just färgen är viktig.
(1958)

tisdag 13 november 2012

Sällsynta bilar idag



Två tuffa tjejer från Stockholm har kört en Hupmobile 1934 trettio mil till en bilträff i Jönköping.  Pilot är Irene Kramer.



Året är 1965. Bilar från 30-talet skall komma att dra folk vid möten, uppvisningar och utställningar under 15-20 år framöver. Det handlar om Sveriges kanske första riksomfattande träff för veteranbilar.
Som ett resultat börjar Motorhistoriska Sällskapet i Sverige (MHS) att skymta vid horisonten. Klubben bildas senare samma höst med 35 medlemmar – nu över 5000.

Hupmobile (1908-40) hade 1934  raka sexor eller åttor med 60 resp 80 hkr. Den här modellen hette Aerodynamic med en för tiden avancerad formgivning. Det hade funnits pionjärer i bilars linjeföring tidigare, kanske mest i Europa. Men man hade endast nått fram till en prototyp eller några få exemplar.

Chrysler (liksom De Soto) hade också hakat på och byggde under flera år sin motsvarighet – Airflow. Men där hade man gått längre - med bl a självbärande kaross och en mera genomförd strömlinjeform, som ökade topphastigheten med 20 km (till 160) med samma motor - och minskade bensinförbrukningen vid 120 med 25%. Vårt svenska försök till motsvarighet hette Volvo Carioca.

          

Airflow med sitt ramverk i stål. Ingen  träram som brukligt var.








               Att det nya sättet att bygga tålde det mesta visas i ett spektakulärt prov. Efteråt kunde Airflow startas och köras iväg som om ingenting hänt. Motsvarande test med träram gav bara en skrothög.

















Men efter några år var allt ”back to basic” igen. De svepande strömlinjeformerna återkom först efter andra världskriget – och då i den vanliga serieproduktionen.
(Ill. från Petersens Book of Chrysler)

lördag 10 november 2012

Vegagatan och en moderiktig moder

Att söka sina rötter är populärt. Det syns både i tidningar och TV. Vi har en stamtavla bakåt till 1742 (en mässingsgjutare i Gränna). Det får räcka med det.

Att gräva mera närliggande kan också vara givande. Gamla album och fotolådor gav grunden för den här lilla återblicken.

Vykort av Vegagatan, Stockholm, nära Odenplan. Med krysset har min goda moder markerat, var hon bodde
  



Det handlade om några år på 1920-talet, när hon gick på ett lärarinneseminarium. Sen hamnade hon i Uddeholm i Värmland, där hon gifte sig och blev bofast. Hon hade växt upp i Hallsberg och senare i Örebro.


På stan – klädd enligt 20-talsmodet.
En gatufotograf tog kortet (nämnde hon en gång). Fast med inte så bra skärpa, konstigt nog. Det var gott om sådana fotografer förr i tiden.


Paus vid Stadshuset, på sjösidan. Även om det är samma klänning, så är det nog en annan dag och en annan fotograf. Byggnaden invigdes 1923.





Hon fotograferade mycket livet igenom. Där finns mycket att hämta. Senare gav hon pianolektioner bredvid lärarjobbet. Hon målade fina akvareller.
Hon tog körkort först 1938. Då var hon 35 år. Sen kom kriget. Det blev ingen körvana. Gengasaggregat var inte hennes grej. Det fanns ju också järnvägar överallt. Att åka tåg var en självklarhet. Dessutom var hennes far lokförare, så det låg väl i blodet. Lokförare (ånglok) räknades då som ett höjdaryrke. Det dröjde länge innan en läkare tjänade mer än en lokförare.

När hon väl började köra igen, var bilarna i familjen både större och starkare, Chevrolet -47 och senare Ford -55.  Med Forden gick det nog ganska fort ibland. När vägarbetarna ilsket viftade, vinkade hon glatt tillbaka. ”Så snälla dom är…” 
Men allt gick bra. Den sista bilen hon använde sig av var en Mercedes 219.

 
















Samma gathörn 2012 (Vegagatan-Observatoriegatan).
De flesta husen har ersatts efter hand.

tisdag 6 november 2012

Båtliv då också

Det finns som bekant s k grosshandlarvillor, stora, med diverse snickerier vid balkongerna, fönstren och entréerna. De flesta byggdes på 20-talet.

Men då fanns det också grosshandlarbåtar. De var långa och smala med rejäla motorer. Ibland kojer men alltid soffor med bord för groggen eller punschen, när man ankrat. 



















Det går rykten om denna båt.

Att den fortfarande möjligen är vid liv.
Att den i så fall har en modernare motor.
Att man fräste över ett grund och en läcka uppstod.
Att den då räddades genom att raskt köras upp på en badstrand, varvid de badande fick maka på sig.
Att denna snabba åtgärd, om den är sann, måste betraktas som en båthistorisk välgärning, eftersom beståndet annars hade minskats med denna klenod.
Att dess ursprungliga namn var Vitesse.
Ett foto utan anknytning till båtarna ovan eller nedan.





















Så här skönt kan man väl ha det även på moderna båtar. Men på den tiden, antagligen 1918-19, kändes det väl litet mera exklusivt. En ganska lång klänning, mössa med spetsbräm, en bok, en fin plåtburk för kakorna, en korg för drycken och kikaren på bordet. Ganska rymligt med bord och korgstolar.


Vi får väl anta att Örebro II  trafikerade Hjälmare kanal. Några intressanta rykten florerar inte om denna ångbåt, tyvärr.




.Foton värda att klicka på! från Lars Henriksson, en gång ägare till Sveriges äldsta salongsbåt i drift.

fredag 2 november 2012

Cheva Streetrod

En ovanligt trevlig (och tidig) streetrod – det måste jag medge, trots att jag mest vurmar för originalare. En uppiffad Cheva 39:a.












Lägg märke till behållaren ovanför högerdörren. Där fick isbitar smälta. Fartvinden drog in den kylda luften i bilen genom en ventil. Smart så länge det räckte.







    

Dessa säkert unika foton stötte jag på hos en kompis, som på 50-talet bodde nära hamnen i självaste Liverpool.

Problem med skärpan, tydligen.















Ja, hm - så kunde det ha varit!
Men – äsch – det är en av mina modellbilar, längst ut på en bordskant med en sida ur en bok som bakgrund.


Men det såg väl alla?