onsdag 31 december 2014

Nyåret 2015

Inför 2015 - nytt år igen! - söker vi oss förstås till Martin Ljungs motto ”Vi ska klara av'et”!
Hans budskap får denna gång en inramning genom peppande amerikanska affischer.
Världskriget pågick och det gällde att klara av'et, minsann.

Nu är folk tröttare än förr – av jobbet eller av att söka jobb, av vårdköer och kanske också av allt som det går att oroa sig för. Det ständiga uppdaterandet i mobilerna ger såväl ro som oro.
Nyheterna vi får i TV och radio är mestadels av oroande typ, speciellt om det inte handlar om det nära vardagliga.

Därför serveras nu litet uppmuntran inför 2015 – ett urval av många i samma stil.
Ett försök att samla tankarna och styra dem åt rätt håll.
























En hyllning till kraft och kunskap hos kvinnorna – som måste till när samhället utmanas!
(Männen gjorde krigstjänst – kvinnorna övertog deras jobb.)

























 För mera kunskap i flera ämnen – besök ditt bibliotek!
(Den moderna människan googlar de gamla biblioteken till döds och e-böckerna ökar. Det blir lätt översiktlig kunskap i stället för fördjupning.)

























Och du som har ett arbete – tänk efter!
Du är behövd som du är, men du belastar alla andra om du skadar dig och måste få vård. Undvik olyckor!
(Byt ut America mot ”Ditt land”, så låter det rätt bra även här.)

Till sist
Det som ska fram renodlas förstås till några snärtiga formuleringar, som lätt ska märkas. Kanske fem gånger tio meter på en husvägg . . .

Det är konst, det också!    GOTT NYTT ÅR!

(hämtat ur 30 international postcards for hard times)

lördag 27 december 2014

En Buick i Norrtälje

Norrtälje, nära hamnen, för 55 år sedan.

















Det är 50-tal med en fläkt av 30-tal. Men då hade hon nog haft en hatt eller en basker.
Buick 1939, ny sufflett à 250:-, rött originalläder, 105 hk rak åtta, gick perfekt.
(Klicka för större bild!)

Överlät senare bilen till min bror. Körde öppet till Karlstad, där han bodde. Tog reguljärflyget tillbaka till Stockholm (Bromma) med Douglas DC3.
Örebro såg inte mycket ut för världen där uppifrån, minns jag.

Behövde rymligare bil, hade köpt en De Soto Sedan 1947 med Fluid Drive för 1100 kronor. En synnerligen välvårdad direktionsbil från Nydqvist & Holm (NOHAB), loktillverkare i Trollhättan. Litet billigare än Buicken, som hade kostat 1300 (sufflettbytet tillkom).

tisdag 23 december 2014

God Jul 2014!

Om någon av Kornknarrens läsare tänker sig fira någonstans på Afrikas savanner - så tag ett råd av denna bild. De stora kattdjurens jaktmetoder får man verkligen se upp med!
Kornknarren vill inte att ni läsare ska ha det annat än gôtt å trivsamt.
Så ta det lugnt och duka julbord i någon lämplig oas!

tisdag 16 december 2014

Ford V8 Coupe 2+2 1936 - vi kliver in i 30-talet!



















Bilen har s k svärmorssäte. Det avslöjas genom handtagets placering nära bakfönstret. Det fönstret är nedvevbart för att möjliggöra samtal med dem som åker öppet. Vid bakskärmens högra sida finns nog fotstöd för lättare insteg.
Reservhjulet är då förstås placerat utvändigt.
Hydrauliska bromsar kom tre år senare. Här kanske en uppgradering har skett för säkrare körning.

Hur som helst (fotot är säkert 30 år gammalt) så har jag inte tagit reda på vem som äger bilen idag. Men vem det än är, så hoppas jag att han/hon är lika belåten som jag skulle vara om bilen var min.
Det är en aura kring dessa modeller, som är svår för andra märken att nå upp till – även om de dignar av lyx.

Det njutbara, ångmaskinsliknande axet
med de 85 hästarna, när Forden lämnar de andra bakom sig . . . sedan kanske fullbordat med Columbia Over Drive.

En löftesrik, självklar robusthet på alla vägar och i alla väglag – den finns där - och rena anblicken tycks som en bekräftelse . . .

Svart är den också – den ursprungliga färgen från 20-talet . . .
Och på fotot skymtar på kylarlocket ”Gorham Silver Greyhound” i fullt språng . . .

När Forden lämnar oss, hörs avgasljudet med den djupa ton, ”som tyder på en riktig montering”, som gamla Newhouse Motor Catalog alltid skrev.

 Quattro, Cayenne, SL, XK - ni kommer aldrig ikapp - inte i tiden . . .

torsdag 11 december 2014

Olycksbilen i Dallas

Klicka och se skylten 'All the way with JFK' och allas glädje!















U.S. President John Fitzgerald Kennedy har bara en kort stund kvar att leva. Han besöker Dallas i Texas. Hans bil ligger mitt i den långa kortegen genom stadens centrum. Två bilar bakom åker hans vicepresident, Lyndon Johnson. På bilden svänger presidentbilen in på Main Street. Snart är han framme vid Dealey Plaza, där mördaren Lee Harvey Oswald väntar på sjätte våningen i en magasinsbyggnad med sitt gevär med kikarsikte.
Med de mördande skotten förändras USA - och hela världen får sig en tankeställare.
Det är den 22 november 1963.

Presidentens kortegebil, en förlängd Lincoln Continental Convertible, ingår i Vita Husets bilpark sedan tillverkningsåret 1961.
Bilen är obepansrad, har inte skottsäkert glas och körs utan någon av de hardtops, som fanns att välja på. Det var tal om den av plexiglas, för det fanns risk för regn.
Men man valde att låta presidenten exponeras helt öppet. Det är inte troligt att han hade undgått sitt öde bakom plexiglaset, men lite svårare att träffa hade det nog varit genom ljusreflexerna.
Hitom honom ser vi hans hustru Jacqueline och på en sits på bakre stötfångaren sitter en livvakt från FBI, Clint Hill.
Här har man hunnit en bit på Main Street. Bara några minuter kvar.
















Efter dådet flögs bilen till S:t Andrew's militära flygplats för vidare transport till Vita Husets garage. Där blev allt dokumenterat och analyserat, såsom skottvinklar etc. Vissa delar togs om hand och blev museiföremål.

Under fem månaders arbete uppgraderades denna Lincoln och gjorde tjänst i parader under ytterligare fyra år. Den fick bepansrat golv, tak, sidor – allt. Skottsäkra fönster och däck som kan användas trots beskjutning.
Det blev alltså en heltäckt modell. Den ingick i Vita Husets bilpark ända till 1978. Motorn, en handbyggd 350 hk V8, trimmades ännu starkare efter ombyggnaden, som gav en dubbelt så tung bil.

Lyndon Johnson, som övertog presidentskapet och som ju åkt med i kortegen i Dallas, krävde en annan färg, nämligen svart i stället för den mörkblåa originalfärgen. Ändå mådde han aldrig riktigt bra, när han tvingades åka i kortege i samma (fast ombyggda) bil och på Kennedys plats på sätet.

Varför begravde man inte bilen för alltid 1963?
Svaret är att Vita Husets bilpark behövde den. Ombyggnaden kostade nästan 4 miljoner dollar i dagens penningvärde, och efter fem månader var bilen klar att använda igen.
Att i stället konstruera och bygga en ersättare skulle ta minst tre år och kosta ännu mer.

Bilen hyrdes hela tiden från Ford Motor Company. Den finns nu på Fords museum, där den stått stilla i 36 år.
Lincoln Continental Conv 1961, i produktion efter 8 års uppehåll. Bakhängda bakdörrar!



















Tillägg
En händelse av sådan dignitet ger personliga anknytningar. De flesta, födda 1950 eller tidigare, minns var de befann sig, då dödsbudet nådde dem. Jag var under en tid extraförare i Sthlm Taxi för att bättra på lärarlönen en smula. Sent på kvällen den 22 november 1963 hade jag stannat till vid en kiosk för att köpa en varm korv. Då hörde jag på bilradion om skotten i Dallas.
Kiosken finns fortfarande kvar (större och förstås modernare) på Råsundavägen i Solna, inte långt från fotbollsstadion med samma namn. Som förresten är riven, försvunnen och omöjlig att relatera till idag!
Där byggs nu bostäder, för dyra för att flytta in i för alla som inte har det gott ställt. Unga, som vill sätta bo, får leta någon annanstans. Som hittills.


fredag 5 december 2014

Packardmöte 1984


Nordic Packard Owners' Club träffas en gång om året, där Sverige, Finland och Norge turas om med värdskapet.
1984 stod Sverige för arrangemanget, den gången i Värmland i Älvsbacka, 5-6 mil norr om Karlstad.
Där låg tidigare en yrkesskola, som alltid andats kvalitet. Det gällde alla de gamla yrkesskolorna, förresten. Men den hade nu transformerats till ett konferenscenter i kombination med viss hotellrörelse och vandrarhem i de gedigna elevhemmen. En badplats intill (vid sjön Gräsmången) med camping och stugby iordningställdes - och i de gamla verkstäderna kunde man finna t ex husvagnsförsäljning.
Samlingsnamnet blev Bäverland. Det fanns/finns? ju bävrar i åarna i skogen och i sjön.
Herrgården i anslutning till skolan blev under ett antal år säte för Tur-Teatern.

Men så blev alltsammans för säkert 25 år sen en invandrarförläggning. Idag nog ännu mer eftertraktad för det ändamålet – och flera gånger mer lönsam än konferensverksamhet.


Med allt ovanstående i bagaget ägnar vi oss nu åt en del foton från 1984. Med de uppgifter som står till buds. 
Packardbilarna ser ut att trivas bra i Värmland – detta gästfria landskap!
Clipper Panama -55. Johan Berg, Järfälla. Äger även en ZIS.

120 CD -37, John Walentin, Norge. 120 = hjulbasen och här även antalet hkr. 8 cyl.
Serie 733, 1930, 90 hkr.
Serie 645, 1929, 106 hkr. Ägare: Kurt Sjöberg, Ljungby.
(Nuvarande ägare Sture Andersson, Ljungby.)
Super Eight Touring Limousine 1937, 135 hkr, Lars Löwgren. Nuv. ägare Ninni Idner, Danderyd,  Kör någon gång denna stora bil, nu med snobbringar, till ICA och handlar.

Mod 1501 1937 Super Eight, 135 hkr, Knut Ulwin. Mycket dyr restaurering från fyndskicket. Till vänster Caribbean Convertible -56, dåvarande ägare Kjell Edding. I bakgrunden värdshuset.

Rättelse har skett 21/12 -14 i texterna under bild 3 och bild 4.  Övriga uppgifter saknas.


Mera Packard?  T h  finns 'Bloggarkiv'. Gå med de små pilarna till - 2014 - juli - 01 och läs "Packardpicknick".
Eller välj  2014 - december - 05  om en avregad V-12:a - - -  köpa eller inte köpa?


fredag 28 november 2014

Duesenbergannonsanalys

"Fantastisk båt - den ska jag köpa!"




































Dagens stillbildsannonser (obs!) om bilar ser inte ut så här.
Ingenting får numera distrahera betraktaren, dvs den tänkta spekulanten. Inga tankeutflykter om en vacker båt, t ex. Man visar bara bilen.

Men i TV's reklamfilmer, däremot, ser man en massa udda grejer i början, där man inte kopplas till vad som skalll säljas. Det skapar förväntan på helt andra saker än - i detta fall - bilar.
Först fiskar folk (köpa fiskedon? – ja, det kanske man borde . . .), sedan ordnas en  picknick med goda pålägg (ser gott ut - är det Scan?) vid en härlig strand (ser ut som Siljan – dit måste vi!).
Nej, det är VOLVO det handlar om, visar det sig till slut.
Utan den kan du visst varken fiska eller äta gott eller köra till en vacker strand.
Många har säkert stängt av innan Volvon dyker upp – för det tar ju en stund.
Fel ordning, tycker jag!

Bättre vore att börja med bilen - ”så har dom åtminstone sett Volvon, innan dom stänger av . . .”
Sedan kan man visa allt kul som man kan uppleva när man köpt den. Kanske med specialfack för fiskedon och kylbox för maten och Gps, så man hittar till Siljan – allt i grundutförande.

Förresten
– vart tog humorn vägen?
Låt oss säga att det rör sig om en (annan) bil, vars image bygger på fart och sportighet – men inte den värsta och inte den dyraste. TV-reklamen visar när den står främst vid ett rödljus med tre filer. Alla har stannat. Det blir grönt och vår bil drar ifrån dom andra utan problem. Speakerrösten konstaterar det och påpekar att de andra bilarna var familjebilar med svagare motorer.
Då ser man i närbild 'vår' bils belåtne förare vid ratten, vänd mot kameran, sägandes (med glimten i ögat):
”Visst – men man väljer väl sina offer . . .”
Det skulle åtminstone resultera i att man kom ihåg vilken sportbil det var fråga om - och ett gott skratt dessutom.


Duesenberg tillverkades 1921-37 i Indianapolis, bland de dyraste i USA, från 1926 i en 'trio-koncern' med Auburn och Cord, där Auburn (nu en mycket dyr veteran, om man hittar någon) var en billig bil. 
Minifakta om Duesenberg 1928 (som i annonsen).
Modell X. Rak åtta, 100 hkr, topphastighet 150. Förstärkt bränsletryck om så behövdes. Hydrauliska bromsar.  
Dito 1929-37.
Rak åtta, 265 hkr.
Topphastighet varierande, beroende på vikt och utväxling, men den gjorde i alla fall 120 på tvåan.
Modell med kompressor (från 1932) 'SJ' eller utan, 'J'.
Bilar från samma år kunde se olika ut, eftersom välkända karossbyggare anlitades, t ex Barker och Murphy.

En kvalitetsbil rätt igenom med få medtävlare och naturligtvis prismässigt oåtkomlig för de flesta.
Och en härlig slogan - som rimmar t o m!

lördag 22 november 2014

Mercedes 170 S - en förfinad arbetshäst

. . . har fått två nya bilder inlagda - allra sist.
Se Etikett 'Tyska bilar' i spalten här till höger!

Detta inlägg är nr 300 från begynnelsen i februari 2011. Firar genom att lyssna till en ljudinspelning från kupén i Buick 38:an, när det bär iväg från 0-80 på bruksbilsvis. Det var 1981. 
Yeehaah !! 

onsdag 19 november 2014

En körglad liten racerbil!


EFFYH
hette en körglad midget racer från 40-talet.
Namnet är taget efter konstruktörernas initialer - Folke och Yngve Håkansson.

Chassie i krommolybden, kaross i aluminium.
Motor JAP 1 cyl 500 cc, 42 hkr v 6000 varv. Placerad baktill.
Växellåda Norton eller Burman.
Hjul från FIAT.
Bilens vikt 210 kg.
Ovanstående specifikation avser när bröd. Håkansson byggde en egen miniserie med start 1947.
Det kom sedan ”kloner”, eftersom bröderna även sålde ritningar. Mindre avvikelser kunde dock få finnas. Vi har t ex Bardahl Special, Hult, R1500 och några till.
Litet mera utvecklade var Swebe, KG Special och Silverbird.
Det blev till slut c:a 50 stycken.
Vi hamnar på 1952 med alla ex inräknade.

Förtroendet att köra för Håkanssons fick Åke Jönsson,
 som här pysslar om 'sin' EFFYH.
 

























Omfattningen av det som nu för tiden kallas Formel 3 är oklar för mig. US och GB har en beteckning, s k ”midget racing” - och dit hör i alla händelser Effyh.

Nedanstående foto är från 1952 på Solvallabanan. Som vanligt beklagar jag, att jag inte kunde se in på 2000-talet, då bilden tydligen skulle blogg-publiceras. Större koncentration, bättre skärpa!
Men kameran var en gammal bälgkamera, där man höll kameran på magen och glodde ner i en liten sökare, stor som ett halvt (dåtida!) frimärke. 
Ett minnesvärt besök på Solvalla, troligen 1952.




























Det finns ju nu Retro Racing och andra rubriker för tävlingar med äldre bilar. Men på 70-talet var inte racerbilen EFFYH, 20 år gammal, det första märke som man tänkte på bland äldre racers. 
Men i Motorhistoriska Sällskapets styrelse fanns då Peter Kumlin, en riktig Effyh-fantast. Hans entusiasm för gamla bilar räckte gott till att renovera en EFFYH. 

Hans tävlingshistoria vet jag inte så mycket om längre, men på Google hittade jag nedanstående foto.
Det ser proffsigt ut, när han drar iväg ur en av kurvorna på Goodwoodbanan (i England).
Till slut fick han fason på grejorna – verkligen!






















Idag undrar jag varför jag inte hängde på Peters EFFYH-intresse (utanpå alla gamla 30-talare, som då gällde för mig). Roligt hade det varit – det begriper man nu!

måndag 17 november 2014

Stockholmsutställningen 1930 - 3:e ggn gillt!

- - - - -  har fått ytterligare två bilder inlagda, allra sist!
Se under Etikett Utställningar i spalten här till höger.

Detta inlägg har haft ett antal besökare per vecka hela året sen det skrevs.
Känns bra!

fredag 14 november 2014

Stockholm - igen!

Klicka för större format!






















Operan 1950.
Strömbron i bakgrunden byggdes 1949. 

Man kan se på bilparkeringen, att förkrigsbilarna fortfarande är vanliga. Någon efterkrigsmodell syns väl, t ex en Cheva Fleetwood, kanske en 46:a eller 47:a.  (Nedersta raden med grillen delvis utanför kortet.)

Intressant är också mannen som pysslar med karossöverdraget. Tydligen kunde man ställa bilen där så länge, att det blev aktuellt med en övertäckning.

Det var gott om förlängda modeller bland Stockholms taxibilar. Någon kan vi se i vänstertrafiken runt parkeringen. Den ljusa Ford 34:an är nog den äldsta bland förkrigarna.

Idag finns där bara en stor rondell.
Punkt och slut.

måndag 10 november 2014

Vackra Stockholm - före kriget

















Här är Slussen bara tre år gammal!
Detta trafikens klöverblad invigs i oktober 1935.
Ett skönt flygfoto, som ger en bra bild över ett nytt trafikmaskineri. Det finns under all trafik en öppen del med en verklig sluss för förbindelsen Mälaren – Saltsjön.

Nu är vi över ett decennium in på 2000-talet och fortfarande finns inget slutligt avgörande beträffande ombyggnad eller bevarande (fast förstärkt i så fall). En arkitekttävling om det nya är avgjord. Det var väl en söndagsmorgon, medan skönhetsrådet sov just en sådan sömn.

Modeller har byggts och visar på dålig verklighetsförankring. Exempelvis hus som skymmer utsikten över vattnen och breda avenyer med markant stigning. Förtrollande vackert solsken på ytor som kommer att ligga i skugga. Och vart tog båtarna vägen?
Vissa förberedande arbeten har påbörjats. 
Men nu föreligger ett överklagande med så mycket i bagaget, att det kanske blir en genomgripande reparation i stället. Men slitaget finns där varje dag i evighet, amen, så det hastar med beslutet.
Ett beslut som jag - och många med mig - hoppas ger en reparation av det vackra i stället för en förfulande nybyggnad.

tisdag 4 november 2014

Allt enligt order! Del 10 = sista delen.





































Bilden talar för sig själv. T h kadett Weslien. T v en blivande yrkesofficer, faktiskt.
I albumet står det ”Bara ett bloss – det är den sista jag har.”

Ingen antipropaganda än på många år. Kornknarrens lungor har dock aldrig fått besök av detta gift.

Tillägg
Om man tänker sig en trägen, 40 år gammal, rökares lungor uppskurna vid obduktion, fotograferade - och fotokopiorna, starkt förstorade på en filmduk tvångsvisade för skolelever - då skulle nästan alla dra sig för att att börja. Andra skulle sluta. För så hemskt är det.
Under 60-talet kunde sådant beställas från försäkringsbolaget Skandia. Det använde jag mig av. Sen fick man hjälpa en del likbleka elever upp från golvet, där de ramlat ihop. Några hade rusat till toaletten. En del flickor, som inte själva rökte, grät öppet å sina mödrars vägnar: 'Mamma kommer att dö!'






































Denna enkla matsäck gjorde gott under många pauser i övningarna. Det var sällan kaffe i termosen – mest mjölkchoklad, faktiskt. Två släta bullar utan smör. Kallades de kommunalarbetare? Svagt minne av det.

Det får bli seriens slutvinjett!
---------------------------------------------------------------------------------------

Tja - funderar på ett PS.
I så fall en faktiskt sann men ganska tragisk historia från den tiden utanpå det vanliga. (Men det är komprimeringen, som är det jobbiga.)

måndag 3 november 2014

Allt enligt order! Del 9.

Kadettskolan på Karlbergs Slott i Stockholm innebar en sex månaders vidareutbildning med vpl officer som slutmål. Dvs lägsta graden = fänrik (i händelse av krig), förutsatt att man tjänstgjorde en månad vid regementet efter kadettskolan.
Det fanns en sommarvariant med sköna dagar nära Tylösand i Halland ELLER en stenhård vinterlinje, inkl några veckor i Vännäs nära Umeå. Övningar på skidor i 30 graders kyla – jojo!
Den linjen var ett måste för dem som skulle bli yrkesofficerare. Där halkade jag med – obestämd, som jag var, om kommande yrkesval.
Tiden på kadettskolan har jag skrivit om i ett inlägg 2011-maj-22 (se Bloggarkiv längre ned till höger).

Men på bilden nedan är allt över, och vi marscherar på Torsgatan en marsdag 1949 (efter Vännäs) i snömodd och töväder från Sth Central tillbaka till Karlberg. Kornknarren, svettig i väderomslaget, nr 2 på trottoarsidan.
Muck inom en vecka!




































Tillägg
Dagarna innan hade jag fått veta att min far just köpt en Chevrolet Stylemaster -47, visserligen för flera tusen mer än vad den kostade ny – men ändå. Det var ont om U.S Cars, vill jag lova. Redan 3000 mil betydde föga i sammanhanget.
Och så är en sådan modell av Chevrolet med på bilden - just då - av alla Stockholms bilar!!
Nästan mer än tillfälligheternas spel. Engelskans ”weird” passar bra, tycker jag.


Men i januari hade det varit en bal på slottet.
Allt var inte bara ansträngande!
Klicka för större format?
























Fotot är nedskuret till en tredjedel– nån måtta får det vara. Kornknarren framme till vänster. Medbjuden dam (med blomma i håret) var Ulla Palmqvist. Hon var från Karlstad, men jobbade i Falun. Undrar om hon fortfarande mår bra?
Långt hår tillhörde inte damernas mode. Möjligen har dock någon håret 'uppsatt'.
Tillställningen var strikt som attan – t o m arméchefen var där. Ingenting fick gå snett.
En låååång måltid, tal av skolchefen och litet dans på slutet. Fosterländska sånger också, minsann. Slut kl 24.

Tillägg
En kamrat hade druckit för mycket och kräkts ner sin fina uniform. Ett par av oss lyckades få in honom i det stora duschrummet (10 takduschar i rad). Vi ställde honom där med uniformen på. Den blev mycket ren, men hade, genomblöt, antagit en mörkare nyans. Vilket inte märktes i det stämningsfulla ljus, som rådde, när vi uppsträckta samlades inför ”Du gamla, du fria” och taptot. Kanske droppade det litet sakta nere vid skorna.
En skandal i hans CV hade därmed undvikits. Han gick vidare i sin officersutbildning och blev en bland de bästa.

söndag 2 november 2014

Allt enligt order! Del 8.

 GRUPPEN SOM ALDRIG DÖR
– det är texten under fotot i det gamla albumet.

Kamratskapet i plutonchefsskolans tredje grupp – ja, det var totalt, kan man säga!
Skriver nedan några rader om dem som jag minns bäst.
























Bakre raden
Nr 2 fr vänster – Östen Andersson från Karlstad. Tävlade i brottning. Lyckades efter några månader få byta regemente från ett i Norrland efter depression, orsakad av intensiv hemlängtan. Han var gift och frun bodde i Karlstad, där ju vårt regemente var beläget. Men väl hos oss gick allting bra!
Minns en lustig grej om Östen. Han slog vad med oss andra (25 öre per man), att han kunde klara en plutonsuppställning inför en övning, klar för strid med vapen och hjälm – med knallgula, civila skor! Alltså utan att befälet anade, att det var fråga om ett vad.
Han upptäcktes förstås – och större häpenhet inför anblicken av egna skor har aldrig visats, varken förr eller senare! Befälet gick på hans spel och hans blixtsnabba byte till marschkängor, som naturligtvis stod redo innanför kasernporten. För det antogs ju, att han rusade till sitt skåp på logementet för att byta.
Deras överseende kunde kanske bero på en tveksamhet om Östen verkligen hämtat sig från sin tidigare mentala svacka.

Nr 3 är Ulf Wikman från Stockholm. Han gisslade ofta officerarna med intrikata frågor – och kom ibland helt fräckt med bättre förslag.

Nr 4, Kornknarren, och nr 5, Stickan Hansson från Åmål, försökte ofta komma i samma patrull. Vi var fysiskt jämbördiga. Vi hängde med i samma tempo, vilket var viktigt. Det fanns alltid en bortre tidsgräns.

Främre raden
Först till vänster Åke Johansson från Värmlandsnäs. Han köpte en mc när allt var över och hälsade på i Uddeholm några gånger. Han tog flygcertifikat också – skulle kanske bli trafikpilot. Det berättade han, när vi något år senare satt i hans rum på Karlbergsvägen (Sth) och drack ljummet, saftsmakande Nyköpings brännvin.
En patrull skulle skickas ut en gång och ledas av Åke - Det började skymma och skogen var tät. Av kompanichefen Hellman fick han frågan "Är ni skogsmänniska?". Bäst att svara ja, tänkte Åke. - Vi hade roligt åt denna förmodade, nya människotyp!  

Näst längst till höger Rune Jonsson, sedermera Björshammar, som redan hade en lärartjänst (i Sunnemo?), vilket medgav tjänstledighet med 60% av lönen i behåll för militärtjänst eller studier.
Så när vi hade 2 kr per dag, levde han ett behagligt liv - utöver "gratis mat och husrum” som vi andra.

Slutligen längst t h  Öberg från Säffle (hette han Kjell? Var han kanske från Grums?) - aldrig trött!
Bar även andras vapen (utöver sitt eget) ibland – t ex vid vintermanöver och andra dagen utan sömn. Plockade ris och stubbved i skogen intill (om det var en längre paus och långt till fienden) och gjorde upp en rejäl, värmande eld, när de flesta av oss satt i snön med skidorna på och bara stirrade.  
Kanske kan han själv eller hans barn googla på Öberg från Säffle/Grums? - och känna sig stolta!

Namn på övriga i samma följd:  Sjöberg, Ståhl och Gullborn.

lördag 1 november 2014

Allt enligt order! Del 7.

























Man kunde se Karlstad med kyrka och allt från logementsfönstret. Men det förutsatte, att man avlägsnat all is på insidan, för någon nämnvärd värme tillhandahölls inte.
Forsgren har sett packlistan!
























Ibland skulle vi öva tre-fyra dygn miltals från regementet och bo i tält, max 20 man i varje. Oftast medfördes extra tält, så det blev mindre trängsel.
Någon gång var det fråga om s k manöver, som varade c:a 10 dagar och täckte stora områden.
Helge West stretar på som alltid. Det egna gevärets kolv syns hitom den nedre väskan.
























Om granatkastare skulle medföras, måste någon bära granaterna - plus den egna packningen.  Övningsgranaterna i sina plåtväskor var i stort sett lika tunga som de ’riktiga’.

Men vår pluton var alltid en spaningspluton med lätt utrustning - dvs kpistar - ifall vi blev upptäckta och inte hann undan. Helst skulle vi ta oss långt bakom fiendens linjer med bärbar radiosändare, där generatorn drevs med vev.  
Ett läger i djupa skogen med patruller utskickade i lämpliga riktningar. En fördröjd patrull kunde finna lägerplatsen tom! Man räknade med högst tre timmar innan platsen var avslöjad genom pejling av vår radiotrafik. Betydde ny lägerplats, alltså, och långt från den gamla.

torsdag 30 oktober 2014

Allt enligt order! Del 6.

Vi bestods med en kulturell utflykt.
Det var lastbil som gällde. "Det var sommar, så vi slapp cykla." Som vintern innan, då det var 25 grader kallt och vi cyklade runt sjön Rottnen för att till slut sova i tält utanför Sunne. Egentligen skulle vi då ha tolkat efter lastbilar, men det blev för kallt – fartvind osv.

Nåväl, det ser inte särskilt upplyftande ut på fotona, men vi trivdes bra – inga övningar på några dagar. Jag hade uttagits till att köra en av lastbilarna. Hade aldrig kört lastbil förut. Satt på en stol i logementet och ”torrväxlade” i förväg – för det var dubbeltrampning som gällde. Vid provet sedan körde jag något bättre än instruktören, som själv ville pröva. Så det fick duga.

Vi besökte Ingesunds (musik-)folkhögskola utanför Arvika. Två timmars föredrag av pratglade rektorn Valdemar Dahlgren.
Sen bar det av till norska gränsen vid Eda – med ett freds/unions-monument. Där höll en av oss, Henry Magnusson, ett tal om Sverige-Norge under unionstiden 1814-1905.

Fyra Volvo last och en Cheva 39:a räckte för oss. Ser litet trist ut, men vi njöt i fulla drag av "ledigheten", särskilt Kornknarren som chaufför.








Nehlin på en stubbe och Segerberg på stänkskärmen. Monumentet i fonden.
(Klick på bild ger större format!)








Tyskarna hade lämnat Norge, men alla stridsvagnshinder fanns kvar på svenska sidan - kilometervis!














 Tillbaka till övningarna!

En militär vaktpost råder över liv och död – mer än en polis, faktiskt.
Om man får höra ”Halt - eller jag skjuter skarpt!” - så är det bäst att tvärstanna.


















Vpl korpralen 714 Johansson ser inte så farlig ut – inget skydd, vapnet i vila – men även i fredstid kan det handla om t ex ett ammunitionsförråd eller stridsklara fordon.

Vid ett tillfälle (vid ett annat regemente) testades en post av två civilklädda officerare. De var obegripligt slarviga och okunniga. De ignorerade postens varning – och blev nedskjutna. Naturligtvis ingen påföljd för posten.

Det var ingen övning för honom, som var ovetande om 'inspektionen' – det var allvar, eftersom han ensam vaktade ett stort förråd med utrustning för 1000 man.
Så se upp för 714 Johansson och gör som han säger – eller hans nutida mortsvarighet.

måndag 27 oktober 2014

Isabelle Ståhl analyserar retro - och Kornknarren kommenterar!

Isabelle Ståhl har ett och annat att säga, minsann. Hon skriver en kulturspalt ibland i Svenska Dagbladet.

Vad sägs om detta?
Att vara modern idag är att vara retro. (Allt vad Isabelle skrivit får här nedan kursiv stil.)
Håller med – såtillvida som det verkar sprida sig till både stad och land och rusar iväg decennierna bakåt. Det är – som hon nämner – 20-40-åringar, som nu snöar in mer och mer på retro. Och det är något nytt.

Vår tid är uppbyggd på referenser till det förflutna.
Dock, påstår jag, ofta ganska diffusa sådana. Därför att det förflutna i form av 'historia' blir allt tunnare i vår tillvaro. Det trängs mer än förr med enormt mycket annat, som inte är så lätt att undgå. Skolorna erbjuder inte samma möjligheter som tidigare. Kunskap om äldre tider har skurits ned i läroplanerna. Så det blir intresse och självstudier som avgör, även för åldersskiktet, som nämndes ovan.

Kännetecknet för vår tid tycks vara nostalgi – en nostalgi som ofta riktar sig till något vi aldrig upplevt.
Det där är mycket intressant. Har man själv upplevt 60-, 50- och kanske 40-talet, så blir förstås anknytningen mer reell. Sen är det nog så, att retrokänslan kan vara starkare hos den som bygger på en vision – än hos den som upplevde den krassa verkligheten i det s k folkhemmet.

Därför att, som Isabelle skriver:
det är något förföriskt med tanken på det enklare livet i folkhemmet, där världen var liten och begriplig … bara två TV-kanaler … inget självförverkligande på gym eller resor.
Ja, så är det verkligen. Rentav ett botemedel att sjunka in i.
För psykiska, stressrelaterade sjukdomar är många gånger vanligare nu än då. Livet av idag bäddar för det, om ens läggning är det minsta åt det oroliga hållet, kvittar vilket.
Ingen vattenscooter?! - Nej, tyst och lugnt.


















Vidare om
 . . . föräldrarnas barndomsfotografier och berättelser om kvällarna . . .
De som är 20-40 år idag, har ofta föräldrar som upplevt andra världskrigets tid, så fjärran från vår moderna tillvaro! Så funderar man på hur det var, kan man dyka ned i den tiden. God hjälp får man av alla filmer och TV-program, som omhuldar WWII och visar den tillvaro och de intryck som föräldrarna bestods med och som formade dem. Menar Isabelle.
Nåja, så gamla föräldrar har inte många 20-åringar, men låt gå f ö.

De gamla bilarna (här Buick 1939) hängde med länge ibland!
För redan då (här 1961) fanns det nostalgiker. 














Isabelle skriver också att
 . . . det ligger en liknande känsla i vurmen för teak och femtiotalsdesign. Man vill komma åt föräldrarnas tid, nu förlorad även för dem (dvs om de fortfarande lever).
En intressant formulering, som jag vill utveckla.
Nostalgikerna hugger in på allt – möbler, kläder, livsstil – med en skön känsla av ett hopp in i 'bubblan'. Ett svar på en vision!
Inte för alla - men alltid täckning!













Jag bedömer mig numera som en nostalgiker, som hamnat i den moderna tillvaron och sugit upp det mest matnyttiga. När jag ger utlopp för nostalgi i denna blogg eller i brev eller mail till mina kontakter – upplever jag alltid ett visst vemod, som de yngre slipper. Men det är svårt att förmedla – och lika bra är det, kanske.
De yngres visioner är förstås värda all respekt – och genom det bevarande som ingår, kan man faktiskt se på det som en kulturgärning.

Numera gäller yttringarna av allt detta oftast en sak i taget. T ex gamla möbler (ev hela hus), gamla bilar, motorcyklar, mopeder, båtar, flygplan, litteratur, konst, kläder, musik, matlagning, kuriosa – you name it!

Vi gamlingar hade allt på en gång – och hur skall det förmedlas? Till och med ens egen blogg måste behandla en sak i taget i stort sett.


Suktar man efter 40-talet, då lär det bli vevgrammofon med sköra stenkakor.









 NÄSTA INLÄGG  återgår till ytterligare några avsnitt av (min vemodsbestänkta) militära nostalgi. För det finns litet mer att berätta.

Och Isabelle Ståhl skall jag återkomma till (kanske mer) än en gång. Då handlar det om hur (alldeles för?) lätt det är att 'deleta' i livet – och börja på nytt och på nytt.
Var nu det kan komma ifrån?


En nyhet (i alla fall för mig) inom fenomenet nostalgi (något som verkligen verkar roligt) - är 'Bike in tweed'.
En trampcykelepok, som med små medel kan återupplivas.
Massvis med illustrationer finns på bloggen
gunilladeluxe.blogspot.com

tisdag 21 oktober 2014

Allt enligt order! Del 5.


MINOR för stridsvagnar och andra fordon och förstås trampminor för trupp eller enskilda fiender är effektiva vapen.
Bara vetskapen om att de kan finnas framför en fördröjer all framryckning på marken. De kamoufleras förstås och de större och tyngre måste förstås grävas ned en bit.

S k larmminor behöver inte ha så stark laddning. Trådar göms i gräset, så att de kommer emot en fiendes ben eller fötter. En säkringssprint rycks ur sitt läge och minan exploderar. Resulterar i full beredskap och en spänd väntan. Kan det ha varit ett rådjur?
Nog så nervöst, speciellt om det är mörkt och vinden rasslar i alla löv. Mörkerkikare var det ont om på den tiden.
Men numera finns det ju möjligheter till avkänning utan ’snubbeltrådar’.

Marksoldater måste ha stridsvagnsminor – det gällde då och det gäller nu. ”Våra” minor var av plåt och innehöll 5 kg trotyl. Tändaren utlöstes genom minst 200 kg tryck på minans centrum, eller genom tidsinställning. Vägde 8 kg och hade ett bärhandtag.
Kruxet är att man måste i förväg ha kontroll över de vägar, fält etc, där stridsvagnarna väntas komma. Och gott om tid.

I dagens rörliga krig har man inte alltid det. Då är det (förutom flyganfall) pansarvärnsgranater och raketgevär, som gäller (bazookas sägs det ibland). Men sådana vapen hade vi inte.

Vår trevliga lilla mina på 8 kg.
























Moderna minor av glasfiber (med dubbelt så mycket trotyl) går inte att hitta nedgrävda utan en minkarta – om de, osprängda, skulle behöva plockas upp igen. Kartan hade förr ett rutsystem med varje ruta = t ex 5x5 meter och med markerade punkter att utgå från, kanske ett stenröse.
Numera gps förstås, antar jag.
Om fred har inträtt, nu för tiden, skördar minor av olika slag många offer i efterhand. Särskilt de mindre, som lagts ut spontant, ibland i form av en leksak, som barn på drift blir jätteglada över – innan de har rört dem, vill säga.
Men i den mån minkartor finns, borde motparten lämna över dem för säker röjning. Fred, ju – eller?

Tillägg ett.
Under ryska anfallet mot Finland 1939 oskadliggjordes de ryska stridsvagnarna på ett mycket omtalat sätt. Man tog sig nära eller alldeles inpå stridsvagnen, utnyttjande en död vinkel för vapnen ombord. En glasflaska, fylld med bensin (eller likn) och med en brinnande bit tyg som stubin (instoppat i flaskans mynning) kastades mot ventilationsgaller, luftintag för motorn eller annan öppning. Flaskan sprack och brinnande bensin rann in. (se bild)
Fett, oljor, ammunition - ja, allt - gör en stridsvagns inre till det mest lättantändliga som finns.
Besättningen hoppade ur och sköts ihjäl. Stridsvagnen flög ofta i luften till slut, så det gällde att veta vart man själv skulle ta vägen. Det gick bra i städer, på vägar och i skog - men naturligtvis inte på stora fält.
Detta sätt att bekämpa stridsvagnar förekom sedan ofta i WWII.
Molotov Cocktail kallade finnarna sin brännflaska för. Molotov var Sovjets utrikesminister.




















Tillägg två.
Vi skulle spränga skarpladdade stridsvagnsminor för övnings skull, tidsinställda, tack och lov. Vi retirerade till ett värn, 150 meter därifrån. Eftersom ingen stridsvagn eller motsvarande fanns för ”dämpning”, kunde splitter färdas ett bra stycke. Avståndet oroade inte en kamrat, som nödvändigtvis skulle kolla med huvudet ovanför värnets kant. Smällen var rejäl, det kan jag lugnt påstå.
Inom ett ögonblick visslade ett splitter förbi värnet, kanske en meter från hans huvud. Det borrade in sig i ett träd bakom, så vi kunde se att det strukit precis över värnet. Det var 15 cm långt och vasst åt alla håll. Med huvudet kvar sjönk han blek ned bredvid oss.
Nära ögat, bokstavligen!
Jojo . . .

(forts följer nog -  litet mindre dramatisk, litet mer roande)

måndag 20 oktober 2014

Allt enligt order! Del 4.

Svenska armén hade hundratusentals på lager.
Andra vapen som vi bekantade oss med var handgranter och minor.


(Om minor i nästa inlägg.)















”Våra” handgranater var importerade från Tyskland. De var av s k skafttyp (se bild).
Vid strid skulle man snabbt dra ut ett snöre i skaftändan. Då brann en tändsats i 4,5 sekunder, varpå granaten exploderade. Man skulle alltså kunna kasta iväg den utan risk, när man fått loss snöret.

Att fienden skulle hinna kasta tillbaka granaten, innan den exploderade, var faktiskt en möjlighet om avståndet till fienden var kort.
I så fall dröjde man någon sekund, innan man kastade, så att sekunderna inte skulle medge ett återkast. Vanligen handlade det dock om kast på 30-50 meters håll (jag hade kompanirekordet på över 60 meter). Då kastade man så snabbt det gick.
De flesta av oss övade flera gånger med skarpa granater. För det var egentligen frivilligt, eftersom nervositeten fanns där. Kanske bränntändaren var för snabb? Det hade vi hört talas om. Någon sekunds apatisk tvekan, så . . .
Samtliga deltagande låg i skydd några meter bakom den grop, varifrån kastet skulle ske.

Vid ett tillfälle, då vi andra förstås låg skyddade, brast koncentrationen totalt hos kastaren. Han försökte kasta snöret i stället för granaten.
Övningsledaren, en sergeant vid namn Ramström, slet granaten ur handen på kastaren, fick iväg granaten över kanten på kastgropen i samma veva som han vräkte omkull kastaren med sig själv ovanpå. Explosionen var kraftig, tyckte vi, som låg i skydd där bakom. Allt handlade om några sekunder!
En  snabbtänkt sergeant och modig livräddare!
Klicka gärna för större bild(er)!
















Alla verkar vakna, trots att det är rast. Men den var nog kort, för vi blev experter på att ta en lur, om det så bara var för tio minuter.
Främst till höger Sten Berner - en lyckans ost, eftersom han fått överta - eller var det en studentpresent - en spritt ny Nash Ambassador -47. - Wärneryd, nr 3 från höger är väl professor emeritus vid något universitet vid det här laget, skulle jag tro. Längst bort Åke Johansson från Värmlandsnäs. Vi blev verkligen goda vänner och hade kontakt några år efteråt. - Kwart (Ruben?), nr 2 från vänster, lyckades oavsiktligt reta en kapten till låtsad ilska.

Låter knepigt men så här var det.
Vid övningsskjutningar drogs en telefonledning mellan skjutvallen och
markörgraven. Den telefonlinjen var förstås ytterst lokal – helt separerad från det vanliga nätet (batteridriven). Vanligen sköttes kommunikationen av någon av oss värnpliktiga. ”Markera det sista skottet en gång till – var det uppe till höger?” etc. Man ringde upp med en vev och kom naturligtvis bara till 'graven'. Kwart var chef för alla tavlorna.
Vi fick oväntat besök på skjutvallen av kompanichefen
, kapten Hellman. Han kollade all säkerhet osv – och ringde till markörerna. Linjen var okej. Kwart, som inte visste att Hellman ringde, svarade på skoj ”NK – parfymavdelningen.” Vilket ju var en omöjlighet på denna direktlinje.
Kapten Hellman röt om brist på disciplin, men den varnande röda ansiktsfärgen uteblev, så vi visste att Kwart skulle slippa påföljd. Allt annat hade ju varit till belåtenhet!

 Markörgraven, där man i timmar hörde de snärtiga ljuden från kulorna som gick igenom tavlan 3 meter ovanför och in i sluttningen bakom.













Två tavlor i samma ställ besköts växelvis. På den neddragna tavlan syntes alla kulhål. Träffarna markerades, med en spade med långt skaft, på den andra ’fräscha’ tavlan, som då var i det övre läget. Alla kulhål täcktes med klisterremsor i det nedre läget. Så att nya kulhål skulle synas, när den sköts upp igen. Rationellt system, faktiskt.

lördag 18 oktober 2014

Allt enligt order! Del 3.

Kulsprutepistolens inlärning krävde större säkerhet, eftersom den så lätt kan råka vändas hit eller dit av misstag.
Från början tilldelades vi en finsk modell med ett magasin för 50 patroner.
Dess problem var eldhastigheten, som var alldeles för hög. Att hålla fingret på avtryckaren det minsta för länge betydde att alldeles för många skott avfyrades. Obehövliga för målet i fråga. Men med en knapp på sidan kunde omställning ske till ett skott för varje avtryckning. Skönt att veta. För i närstrid hade man inte så mycket tid att byta till ett fulladdat magasin, även om man bar det tillgängligt.

Om avtryckaren inte släpptes i tid, försvann de 50 patronerna i en eldskur på mindre än fem sekunder. Samtidigt ett kännbart tryck uppåt för hela vapnet, om man inte pressade nedåt. Många kulor kunde annars försvinna upp i det blå. Och magasinet tomt = avbrott för byte.
Med andra ord ett knepigt vapen för dem som aldrig skjutit förut (nedan).
Kulsprutepistol mod 37-39















  
Under 1948 fick vi en ny modell (svenskt fabrikat) med lägre eldhastighet, där man nästan kunde räkna skotten vid automateld. Och det var nog säkrast, för där fick man hushålla med endast 20 skott i magasinet. Ett försiktigt tryck gav i alla fall bara ett skott. Men att hålla reda på det i stridens hetta - hm.
Den modellen hade ett framåt vikbart axelstöd - verkligen ett plus (nedan).
Kulsprutepistol mod 45b










Ibland kunde 10-mannagruppen tilldelas ett kulsprutegevär (bild nedan) med utfällbart stöd under pipan, betydligt tyngre att bära. Men alla magasin i reserv bars oftast av en s k ersättare, som tur var (dock med eget vapen, förstås).
Jag minns en ljumskskada en gång när jag tog ett hopp över ett brett dike med vapnet i höger hand. Sjukskriven under en helg (förstås!) - inklusive min födelsedag, till råga på allt.
Detta gevär skall inte förväxlas med en kulspruta, som hade tre mans 'besättning' och krävde särskild utbildning, som gavs i de 'tunga' grupperna.














Några i gruppen kunde tilldelas ett s k automatgevär, ag, som det kallades.  Där behövdes inget handgrepp som med mausern mellan varje skott. Bekvämt och snabbare. Men med knepigare vapenvård. Efter alla övningar, väl hemma på logementet, skulle nämligen sådan vård ske med inspektion av allt, isärplockat i sina delar, rengjorda och (tunt!) insmorda. Sen var övningen avslutad och vi var lediga, viket var efterlängtat.
Kanske väntade middagen i den enorma matsalen.
Vapenvården var enkel med mausern och kpisten, men ag-killarna, lika hungriga, kunde hålla på länge, innan deras vård blev godkänd.
Automatgevär, mod 42.








Mycket jobb lades ned på att göra oss bekanta med samtliga vapen, som infanteriet bestods med.
I ett skarpt läge med såväl vapen som kamrater satta ur spel, skulle vi förstås kunna överta en skadads vapen, även om det var av annan typ.
Och som befäl skulle vi klara av eldavbrott på samtliga vapen, helst även de tunga kulsprutorna, som vi aldrig övade skjutning med.
Jag minns hur vi satt två och två i en sal med en kulsprutas alla delar framför oss på bordet. Allt skulle plockas ihop till en fungerande mekanism. Men vi visste inom oss att ute i terrängen skulle det aldrig gå. Det kunde t ex vara vinter. Kanske 10 grader kallt. Delarna kunde vara heta och bli blöta i snön. Fukten blev sen till is i mekanismen och allt måste isär igen. Under tiden ryckte fienden fram . . .
Övningarna i salen var en formsak, helt enkelt.

Krigshistoriskt tillägg med återknytning.
Den finska kulsprutepistolen, som här kortfattat beskrivits, kom till skarp användning av finska armén under två spektakulära krig med Ryssland (dvs Sovjetunionen). Först kriget under vintern 1939-40, som allmänt kallas just ”vinterkriget” och som var ett anfallskrig från rysk sida. Och sedan det s k fortsättningskriget 18 månader senare, då Finland med tysk hjälp försökte återta bl a gränsområdet Karelen, som blivit ryskt 1940. Det misslyckades – och i den fred som följde, skärptes villkoren från 1940. 
Finland förlorade bl a sin kust mot Ishavet och ålades ett mycket stort krigsskadestånd, som inte var betalt förrän 1972. Det gällde inte pengar utan bestod av produkter från tung industri, t ex maskiner, lokomotiv, fartyg osv. En export under 25 år, utan inkomster, vilket fördröjde Finlands återhämtning.

Under vinterkriget fick Finland (begränsad) hjälp från Sverige. Ett antal stridsflygplan, diverse vapen – men framför allt frivilliga män och kvinnor. Så många att det bildades en svensk bataljon, som med avsevärt engagemang bidrog till de skyhöga ryska förlusterna. Inget ytterligare land bistod Finland i samma grad, även om det finska motståndet beundrades över hela Europa. För det fanns annat att tänka på. Världskriget hade börjat.
De ryska förbanden var otränade, speciellt i vinterkrigföring. Med mörka uniformer var de lätta mål för de finska i sina vita snökåpor, som aldrig upptäcktes förrän det var för sent. Man anföll längs vägarna och omringades lätt av finska trupper på skidor. Efteråt var några ryska kompanier förintade. Det tog kanske en halvtimme. Men nästa dag kom nya kompanier – igen och igen. 
Den ryska, numerära övermakten blev till slut omöjlig att bemästra. Det blev en hård fred våren 1940, vilken som sagt förvärrades efter fortsättningskriget.

En del svenska officerare, som deltagit, föreläste sedan på de svenska regementena. Vad jag minns bäst från dessa besök är att de som verkligen strider rent konkret, är så få, jämfört med det antal som strateger och taktiker räknar med, när alla planer görs upp.
Låt oss anta att 20 man ska (på skidor) överraska en fientlig transport med s k eldöverfall.
Några är sjuka och beordras till annan uppgift. Några är uttröttade redan från början och blir efter. Totalt 14 kan aktivt delta i anfallet efter några kilometers skidande i skogig terräng. Men strax är antalet bara sju. De övriga sju ligger i skydd bakom och laddar magasin till de främres kulsprutepistoler.
50 patroner plockas in i varje magasin, som sedan kastas fram. Tomma kastas tillbaka. Efter kanske fem minuter är allt över. Det är helt tyst från fiendesidan. Man tar en överblick för att kunna rapportera. Man hinner förstöra fordonen. Sen på skidorna igen och så fort som möjligt tillbaka till förbandet – tunga pulkor med ammunition slipper man nu.
Själva eldgivningen sköttes av sju soldater med laddningshjälp av de övriga. Så blev det i praktiken.
Det var dit jag ville kommaapropå den finska, ammunitionsslukande 'k-pisten'.

 

Kan inte låta bli . . . .

 . . . . att ta upp några aktuella saker mitt i all militärnostalgi.
Förtrollningen bryts alltså för några minuters info.

Ett  (bra att veta)
Dagens Svenska Dagblads bilaga Näringsliv innehåller två hela textsidor om Linux (som konkurrerar med Microsoft m fl) - framför allt om dess grundare Linus Thorvalds. De läsare, som funderar på att byta från Microsoft till ett icke-kommersiellt system, borde vara intresserade. Rusa till kiosken! Tror att samma artikel på svd.se kräver inloggning.

Två  (onödigt vetande - tja . . .)
Den mycket dyra elbilen TESLA som med sin räckvidd är den enda verkliga konkurrenten till vanlig drift kan få problem. Det finns ju en allmän rädsla för vad s k hackare kan ställa till med. Teslas konstruktörer hävdar att bilen är immun mot sådant. Men nu har det utlysts en tävling bland hackare att hacka  
systemet i Tesla Model S. Priset är SEK 70000.
Man kan tänka sig uppgivenheten - och faran - när bilen plötsligt lägger av eller aldrig startar eller axar utan varning eller inte går att svänga åt höger eller . . . 
Kan det bli ett allmänt elbilsproblem på sikt?  Hackarna har roligt, men följderna kan bli dramatiska. Vem tar risken?

fredag 17 oktober 2014

Allt enligt order! Del 2.


Värnpliktstiden var efter kriget nio månader. De som - liksom jag - hade tagit studenten placerades i s k studentkompanier. På Karlstads regemente (Infanteriregemente nr 2 = I 2.), som jag kom att tillhöra, bestod detta kompani av bara två plutoner med trettio man i varje, varav den ena tilldelats s k tunga vapen (kulsprutor och granatkastare). Den andra kallades gevärspluton (min placering) – med lättare vapen, som jag återkommer till.

I slutet av de nio månaderna började för vår del s k plutonchefsskola. Men sådana som straffat ut sig eller på annat sätt visat sig olämpliga – eller hade fått ”skrivbordstjänst” från början av fysiska skäl - fullföljde bara dessa nio månader. För oss andra blev det alltså ytterligare ett halvår tillsammans. 
Sen väntade eventuellt kadettskolan. (se Bloggarkiv 2011 maj)

Vi ryckte in i juni. Året var 1947. Följande år, när plutonchefsskolan började, blev vi alltså decimerade. Luckorna fylldes av värnpliktiga som gjort bra ifrån sig bland alla dem som inte hade studentexamen. Då blandades alltså studenter med icke studenter huller om buller i alla grupper och plutoner. Där började den sociala skolning, som fick betydelse långt efter värnpliktstiden. Diverse fördomar från båda håll raderades snabbt!

Ganska snart fick vi bekanta oss med våra tilldelade vapen. Alla fick lära sig att skjuta med kulsprutepistoler (”kpistar”), mausergevär och vanliga pistoler.

Vi fick börja med mausergeväret, döpt efter konstruktören och väl beprövat redan under väldskriget 1914-18. Ett skott i taget – sedan flyttade man ett handtag bakåt för att få bort den tomma hylsan och därefter framåt för att få en ny patron i skottläge. Det handgreppet övades ofta utan patroner i ett sträck kanske upp till en halv timme för att det skulle sitta i ryggmärgen. Ens liv hängde mycket på snabbhet i allt, om det vore allvar.
2000-talets värnpliktiga skulle nog ha undrat över både det ena och andra, om de förflyttats i tiden till vår version. Vi hade ideliga skjutövningar med skarpa skott – hela eller halva dagar, ofta ett par gånger i veckan. Mausern var/är ett pricksäkert gevär. Kikarsikte förekom inte. Men trots ringa eller ingen skjutvana hos de flesta blev det goda resultat – naturligtvis mest beroende på övningsfrekvensen.
Nedan skjutövning från 200-metersvallen. Den breda baken tillhör "tretton-nolltvå" som han kallades för. Det fanns nämligen flera som hette Johansson. Befälet använde våra nummer eller efternamn. Det överfördes till oss mellan varandra också. Det är inte många förnamn som står angivna i det gamla fotoalbumet! 
Det var en stekhet sommar. Ofta beordrades en svalare uniform än här.
Längre bort ligger Sunnerholm och läser en deckare. Avslappat, visst, men det tog tid att skjuta alla serier. Närmaste i tur sitter på bockar och väntar.
 
Här ovan skjuter Ulf Wikman från Stockholm en som vanligt god poängserie. Hans långa hår fick inte bli längre, fick han veta. Mausern gör vad den skall!
Ett utmärkt vapen för sin tid. För något år sen sålde Sverige bortåt 400 tusen sådana till USA's vapensamlare. Som det ju finns gott om, har vi förstått.


På den tioringade tavlan på 200 m avstånd hade tian i mitten en yta bara som ett skottkärrhjul. Titt som oftast kunde markören bakom skyddsvallen med den långa spaden markera fullträffar. Träffbilden (där de flesta kulorna hamnat) markerades också, så att siktet kunde justeras litet åt höger/vänster eller uppåt/nedåt.
Viss vana vid mausern hade jag sedan medlemskapet i gymnasiets skytteförening. Jag var vänsterskytt, egentligen, och därför svårt att skjuta snabbt, eftersom slutstyckets mekanism med handtag för ny patron var avsett för högerhänta. Därför beslöt jag mig för att låtsas vara total nybörjare – och högerhänt – för att till slut kunna behärska vapnet på rätt sätt. Det blev en liten fördel i skarpa lägen, när man från en skyddad plats kunde skjuta från såväl höger som vänster sida.

På studentkompaniet fanns väl ett halvdussin stockholmare (konstigt nog) och minst lika många göteborgare. Men de flesta var från Värmlands län.

(fotrtsättning följer)



fredag 10 oktober 2014

Ett förflutet - allt enligt order!

Vår värnplikt fanns kvar ända till 2008, på slutet allt mer förenklad och avkortad.  Att den upphörde var en del i den allmänna nedrustningen, där utförsäljning eller skrotning av försvarets materiel och vapen ingick.  Arméns fordon var fullt brukbara men föråldrade. Ingen avgasrening (!) heller, apropå övningar i fredstid. Vapen fanns i stora mängder och det skulle förvåna mig om denna försäljning berördes av de begränsningar som gäller våra nytillverkade vapen.

Alla som gjort värnplikten har en minnesbank, som inte delas med resten av den svenska befolkningen.  Det har förstås kommit folk utifrån med allvarliga, värre saker i bagaget – än vad vi fick med oss. Men från det bortser jag här.

Att ”göra lumpen” (= värnplikten) var det gängse uttrycket. Betydelsen, som ligger i detta egentligen nedvärderande slang-ord, är redan okänd för många.  Allt färre har hört ordet och ännu färre vet vad det är/var.

Men att det ändå fortfarande finns hundratusentals svenskar, som är väl förtrogna med hanterandet av alla möjliga vapen – det är ändå tänkvärt. Man kanske kan tala om en skuggarmé, som - rätt utrustad och efter en kortare repetitionskurs, inriktad på de vapen, som de lärde sig – skulle kunna sättas på fötter inom rimlig tid. Förutsatt att moderna vapen snabbt kunde importeras. Att starta en egen tillverkning i så stor skala skulle nog ta för lång tid.
Nog om detta.

I slutet av 40-talet innebar värnplikten till att börja med en veckas förbud att vistas utanför det inhägnade regementet.
Många regler om uppförande gentemot alla med högre grad skulle präntas in och övas. Honnör, förstås.

Ideliga uppställningar gruppvis (10 man) eller plutonsvis (vanligen fyra grupper, alltså 40 man).
Och vår utbildningsofficers ständiga mantra: ”Armbågs lucka en meters avstånd! Uppställning!” och sedan ”Bra - men det kan bli bättre!” osv gång på gång med likartade kommandon.
’Avstånd’ gäller till framförvarande och ’lucka’  är avstånd i sidled, hade vi lärt oss den första dagen.

Ovanpå fanns kompaniet, vanligen 4-5 plutoner, varav en med sk tunga vapen, dvs kulsprutor och granatkastare.  Det innebär kanske 250 man, eftersom s.k tross måste inräknas. Trossen – ja det var i princip ammunition, mat och de snabbmonterbara tälten, vart och ett för c:a 20 man.
Förbindelsepersonal fördelades på kompanierna – det gällde radiosändare på den tiden och telefon med tillfällig tråddragning.

Fyra kompanier (minst) bildade en bataljon. Då hamnar vi på närmare 1000 man.
Till sist regementet, med flera bataljoner.
Allt detta gäller INFANTERIET med förflyttning till fots, per cykel eller med lastbilar.
Sen fanns specialregementen, dvs ingenjörstrupper för röjande av väg, brobyggen etc och regementen för stridsvagnar, artilleri eller luftvärn.
Och ett ännu ej nedlagt truppslag – kavalleriet!
(fortsättning följer)
Ett land värt att försvara . . . eller?