Allt enligt order! Del 4.

Svenska armén hade hundratusentals på lager.

Andra vapen som vi bekantade oss med var handgranter och minor.


(Om minor i nästa inlägg.)















”Våra” handgranater var importerade från Tyskland. De var av s k skafttyp (se bild).
Vid strid skulle man snabbt dra ut ett snöre i skaftändan. Då brann en tändsats i 4,5 sekunder, varpå granaten exploderade. Man skulle alltså kunna kasta iväg den utan risk, när man fått loss snöret.

Att fienden skulle hinna kasta tillbaka granaten, innan den exploderade, var faktiskt en möjlighet om avståndet till fienden var kort.
I så fall dröjde man någon sekund, innan man kastade, så att sekunderna inte skulle medge ett återkast. Vanligen handlade det dock om kast på 30-50 meters håll (jag hade kompanirekordet på över 60 meter). Då kastade man så snabbt det gick.
De flesta av oss övade flera gånger med skarpa granater. För det var egentligen frivilligt, eftersom nervositeten fanns där. Kanske bränntändaren var för snabb? Det hade vi hört talas om. Någon sekunds apatisk tvekan, så . . .
Samtliga deltagande låg i skydd några meter bakom den grop, varifrån kastet skulle ske.

Vid ett tillfälle, då vi andra förstås låg skyddade, brast koncentrationen totalt hos kastaren. Han försökte kasta snöret i stället för granaten.
Övningsledaren, en sergeant vid namn Ramström, slet granaten ur handen på kastaren, fick iväg granaten över kanten på kastgropen i samma veva som han vräkte omkull kastaren med sig själv ovanpå. Explosionen var kraftig, tyckte vi, som låg i skydd där bakom. Allt handlade om några sekunder!
En  snabbtänkt sergeant och modig livräddare!

Klicka gärna för större bild(er)!

Alla verkar vakna, trots att det är rast. Men den var nog kort, för vi blev experter på att ta en lur, om det så bara var för tio minuter.
Främst till höger Sten Berner - en lyckans ost, eftersom han fått överta - eller var det en studentpresent - en spritt ny Nash Ambassador -47. - Wärneryd, nr 3 från höger är väl professor emeritus vid något universitet vid det här laget, skulle jag tro. Längst bort Åke Johansson från Värmlandsnäs. Vi blev verkligen goda vänner och hade kontakt några år efteråt. - Kwart (Ruben?), nr 2 från vänster, lyckades oavsiktligt reta en kapten till låtsad ilska.

Låter knepigt men så här var det.
Vid övningsskjutningar drogs en telefonledning mellan skjutvallen och
markörgraven. Den telefonlinjen var förstås ytterst lokal – helt separerad från det vanliga nätet (batteridriven). Vanligen sköttes kommunikationen av någon av oss värnpliktiga. ”Markera det sista skottet en gång till – var det uppe till höger?” etc. Man ringde upp med en vev och kom naturligtvis bara till 'graven'. Kwart var chef för alla tavlorna.
Vi fick oväntat besök på skjutvallen av kompanichefen, kapten Hellman. Han kollade all säkerhet osv – och ringde till markörerna. Linjen var okej. Kwart, som inte visste att Hellman ringde, svarade på skoj ”NK – parfymavdelningen.” Vilket ju var en omöjlighet på denna direktlinje.
Kapten Hellman röt om brist på disciplin, men den varnande röda ansiktsfärgen uteblev, så vi visste att Kwart skulle slippa påföljd. Allt annat hade ju varit till belåtenhet!

 Markörgraven, där man i timmar hörde de snärtiga ljuden från kulorna som gick igenom tavlan 3 meter ovanför och in i sluttningen bakom.













Två tavlor i samma ställ besköts växelvis. På den neddragna tavlan syntes alla kulhål. Träffarna markerades, med en spade med långt skaft, på den andra ’fräscha’ tavlan, som då var i det övre läget. Alla kulhål täcktes med klisterremsor i det nedre läget. Så att nya kulhål skulle synas, när den sköts upp igen. Rationellt system, faktiskt.