Bara vetskapen om att de kan finnas framför en fördröjer all framryckning på marken. De kamoufleras förstås och de större och tyngre måste förstås grävas ned en bit.
S k larmminor behöver inte ha så stark laddning. Trådar göms i gräset, så att de kommer emot en fiendes ben eller fötter. En säkringssprint rycks ur sitt läge och minan exploderar. Resulterar i full beredskap och en spänd väntan. Kan det ha varit ett rådjur?
Nog så nervöst, speciellt om det är mörkt och vinden rasslar i alla löv. Mörkerkikare var det ont om på den tiden.
Men numera finns det ju möjligheter till avkänning utan ’snubbeltrådar’.
Marksoldater måste ha stridsvagnsminor – det gällde då och det gäller nu. ”Våra” minor var av plåt och innehöll 5 kg trotyl. Tändaren utlöstes genom minst 200 kg tryck på minans centrum, eller genom tidsinställning. Vägde 8 kg och hade ett bärhandtag.
Kruxet är att man måste i förväg ha kontroll över de vägar, fält etc, där stridsvagnarna väntas komma. Och gott om tid.
I dagens rörliga krig har man inte alltid det. Då är det (förutom flyganfall) pansarvärnsgranater och raketgevär, som gäller (bazookas sägs det ibland). Men sådana vapen hade vi inte.
 |
| Vår trevliga lilla mina på 8 kg. |
Moderna minor av glasfiber (med dubbelt så mycket trotyl) går inte att hitta nedgrävda utan en minkarta – om de, osprängda, skulle behöva plockas upp igen. Kartan hade förr ett rutsystem med varje ruta = t ex 5x5 meter och med markerade punkter att utgå från, kanske ett stenröse.
Numera gps förstås, antar jag.
Om fred har inträtt, nu för tiden, skördar minor av olika slag många offer i efterhand. Särskilt de mindre, som lagts ut spontant, ibland i form av en leksak, som barn på drift blir jätteglada över – innan de har rört dem, vill säga.
Men i den mån minkartor finns, borde motparten lämna över dem för säker röjning. Fred, ju – eller?
Tillägg ett.
Under ryska anfallet mot Finland 1939 oskadliggjordes de ryska stridsvagnarna på ett mycket omtalat sätt. Man tog sig nära eller alldeles inpå stridsvagnen, utnyttjande en död vinkel för vapnen ombord. En glasflaska, fylld med bensin (eller likn) och med en brinnande bit tyg som stubin (instoppat i flaskans mynning) kastades mot ventilationsgaller, luftintag för motorn eller annan öppning. Flaskan sprack och brinnande bensin rann in. (se bild)
Fett, oljor, ammunition - ja, allt - gör en stridsvagns inre till det mest lättantändliga som finns.
Besättningen hoppade ur och sköts ihjäl. Stridsvagnen flög ofta i luften till slut, så det gällde att veta vart man själv skulle ta vägen. Det gick bra i städer, på vägar och i skog - men naturligtvis inte på stora fält.
Detta sätt att bekämpa stridsvagnar förekom sedan ofta i WWII.
Molotov Cocktail kallade finnarna sin brännflaska för. Molotov var Sovjets utrikesminister.
Tillägg två.
Vi skulle spränga skarpladdade stridsvagnsminor för övnings skull, tidsinställda, tack och lov. Vi retirerade till ett värn, 150 meter därifrån. Eftersom ingen stridsvagn eller motsvarande fanns för ”dämpning”, kunde splitter färdas ett bra stycke. Avståndet oroade inte en kamrat, som nödvändigtvis skulle kolla med huvudet ovanför värnets kant. Smällen var rejäl, det kan jag lugnt påstå.
Inom ett ögonblick visslade ett splitter förbi värnet, kanske en meter från hans huvud. Det borrade in sig i ett träd bakom, så vi kunde se att det strukit precis över värnet. Det var 15 cm långt och vasst åt alla håll. Med huvudet kvar sjönk han blek ned bredvid oss.
Nära ögat, bokstavligen!
Jojo . . .
(forts följer nog - litet mindre dramatisk, litet mer roande)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar