tisdag 29 september 2015

Torslanda Airport

Torslanda flygplats, Göteborg, i slutet av 30-talet.  Foto med text om flygplanen ur Allt om hobbys Trafikkalender 1982.

(Klicka på bilden för större format!)

Från vänster MONOSPAR, de Havilland 60 Moth och Rearwin 9ooo. Det sistnämnda en prototyp till Götaverkens GV-38, ett robust och mycket användbart flygplan.
(Piloterna ej namngivna.)
 
Torslanda, som då kallades Göteborgs Flygstation (eller Flygplats), invigdes 1923. Intill fanns sedan tidigare en flyghamn för sjöflyg. Tidigare hade flera mindre flygfält använts, främst Kvibergs Hed – ända sedan 1911.

Vid invigningen pågick en internationell luftfartsutställning i Göteborg. Till festligheterna invigningsdagen, den 5 augusti 1923, hörde en flygtävling om vem som skulle bli den förste piloten, som landade på det nya fältet.
Man startade i Rotterdam och flög via Bremen och Köpenhamn. Dåligt väder kom att innebära en påfrestning – vindstyrka 17 m/sek, molnhöjd 100 m och hällregn!

Platsen öppnades officiellt kl 16.00. 
Först att anlända efter en tydligen mycket jobbig flygning var fältflygare Nils Söderberg (sedermera generalmajor i Flygvapnet m m) i en Bréguet med 300 hkr Renault-motor. Han landade kl 16.01.36 och vann därmed tio tusen kronor – en stor summa på 20-talet.

 
Hittade inget foto på just Söderbergs plan, men så här kan det ha sett ut, när han mellanlandade i Bremen. 

 
Torslanda byggdes ut efter hand.

1952 hade man kommit ikapp Bromma betr antalet starter och landningar. Då fanns SAS på plats liksom British European Airways (BEA).
1960 (efter förlängning av banorna) kom jetåldern med franska Caravelle (se Bloggarkiv 2012, dec 2 eller scrolla under etikett Flyg) – i början med bromsfallskärm, tills banorna utbyggts ännu mera.
1967 stängdes hamnen för sjöflyget.

1977 ersattes Torslanda av Landvetter. Men de asfalterade banorna låg kvar i många år. Containeruppställning, biltester, golfbana och numera en ny stadsdel, Amhult, med en motorled tvärsöver.
Så kan det gå.

PS
Kommer ihåg en landning på Torslanda 1971 - bland de få gånger jag nyttjat inrikesflyget. Alltid turbulens, dvs gungigt och vingligt, vid inflygning till Torslanda, sa piloten. Ja, det var kyttigt i överkant och alla höll sig fast någonstans. Men ner kom vi till slut.
Biluthyrningen erbjöd en ny Opel Ascona. Den var kvickare än jag hade trott.
Det blev några trevliga mil.

  

tisdag 15 september 2015

Vykort - men inte så roliga

Hamrånge vid gamla E4.
















Många fina vykort finns det. Ett åldrat sådant kan ju var intressant, även om det som visas inte är av hög klass. Halvgamla eller moderna vykort, som bara skall visa ”hur det ser ut”, bedömer man nog litet mera kräset.

Ibland är t ex en nybyggd stadsdel väl värd att fotograferas. När så sker, hänger det på fotografens bildseende. Vid brister i det avseendet kan resultatet få en oönskad effekt, särskilt om vykortet sprids som turistpropaganda. Å andra sidan finns det vanligen en beställning, t ex från kommunen, så fotografen fullföljer bara uppgiften.


Camping, Skellefteå.



















 
Vykortsproduktionen når nog sitt tak under 50- och 60-talen. 
Nu finns de dessutom i färg! Sverige mår bra, folk köper bil och vill se sig omkring. Mail och Mms låter vänta på sig. Vykorten finns där – och visst vill man visa var man stannar till under semestern.



Oknöbadet.





















Jeppe Wikström har studerat detta fenomen och givit ut två böcker med exempel på vad som producerades. Det visade sig att konstnärligheten, livfullheten – och det turistmässiga –  har ibland besegrats av tråkigheten. Hans tänkvärda bok om tråkiga vykort har nu följts av ytterligare en - ”Fler tråkiga vykort” - med bortåt 150 exempel.
Här ser vi några av dem.



I Mönsterås har jag varit. Det var bättre än så här.  

onsdag 9 september 2015

Gutentag, Herr Neubauer!

En god vän har bekräftat det! Mercedes-muséet är enastående bland Europas bilmuséer – inte bara utförandet utan även kostnaderna. Byggnaderna erbjuder i stort sett en våning för varje aspekt av märkets historia.
Annat var det ju på 60-talet, när jag var där - en bit utanför Stuttgart. Ändå sevärt, tyckte jag, som inte var bortskämd i dessa saker.
Minns att i filmsalen visades krocktestande och voltande med fenmersor, där karossen efteråt medgav att dörrarna kunde öppnas och stängas utan problem.


1966. Del av hallen för 30-talare. 
Obs den stora raka åttan nära kameran - säkert 7,7 litersmotorn för de stora MB 770 (1930-43).













 
1966. Del av hallen för 50-talare.
















Muséet hade lagt stor vikt vid presentationen av alla segerrika racerbilar - i vissa Grand Prix hade det handlat om samtliga pallplatser t o m. 
Racerförarna hyllades också – Carraciola, von Brauchitsch, Fangio, Lang och Kling – dessa namn, som ingen fartälskare kan glömma!
Och Rudolf Uhlenhaut, både konstruktör och testförare, dvs en vinnande kombination, som inget annat fabrikat kunde uppvisa. Han sades köra ifrån dem alla, men var för dyrbar för Mercedes för att få riskera livet i en tävling. Dyrbar även för hustrun, som sa blankt nej.

Nu till något oväntat!
Vid mitt besök på muséet (1966) var jag utan sällskap. En grupp japaner guidades bland bilarna av – läs och häpna – Alfred Neubauer
Han var märkets tävlingsledare från alla de gyllene Grand Prix-segrarna från 20-talet till 50-talet. 
Han var nu museiguide några år på sin ålders höst.

Han basade förstås över all info till förarna. Alltid i hatt och kostym och med tidtagaruret i handen.






















Japanerna spratt iväg åt alla håll med sina kameror. Kanske deras språkkunskaper inte inkluderade tyska. Jag tvekade inte utan närmade mig Herr Neubauer. Jag berömde muséet, särskilt raden av GP-vagnar. Då sken han upp – det var ju hans gebit. Vi gick mot dessa bilar och därmed fick jag legendaren Neubauer som personlig guide under mitt besök!
Ett minne, som har svårt att förblekna.
Jag hade ju sett nästan alla Grand Prix-loppen på film (många gånger), där den enväldige Neubauer alltid förekom i mercedesdepån. Bensinbolaget Shell lånade gratis ut dessa gamla reportage. Det var halvtimmeslånga filmer på 16 mm remsa. Tonvikten låg ju mest på det vinnande laget, dvs ofta just Mercedes. 
Att i levande livet få höra Neubauer berätta och visa detaljer på bilarna kändes nästan overkligt!
Skulle möjligen motsvaras av ett besök på U.S.Space Museum med Buzz Aldrin som guide.


W 125, en konstruktion från 30-talet, rak åtta, 5,7 liters motor, 595 hkr (en siffra som inte överskreds förrän på 60-talet). 
Ca 300 km/tim.












   






















W154, som ersatte W125 pga nya regler för cylindervolym. V12, 2,7 liters motor, 480 hkr. Ca 300 km/tim men drog minst tolv liter per mil = krav på nästan 500 liters tank = potentiell brandbomb! Dock många segrar.


Nöjsamt tillägg 
En god vän till mig fick en gång lift med en ny Mercedes 220. Året var 1952 och det handlade om sträckan Köping – Västerås. Föraren, som var i dryga medelåldern, körde fortare än min vän någonsin upplevt. De snäva omkörningarna gjorde honom allt blekare - han kasade längre och längre ned på sätet. Då lämnade föraren över ett visitkort med texten Hermann Lang, Daimler-Benz AG. I händerna på en av MB's racerförare blev det till att torka pannan och sätta sig mera upprätt - och försöka njuta av precisionen, körglädjen . . . och farten.

onsdag 2 september 2015

USA - en Marmon i Mellanvästern.


Marmon 1930.
På stången, som binder samman strålkastarna läser man Kansas City – och nederst på nummerplåten står det 1931 Missouri. 
Delstaterna Kansas och Missouri gränsar till varandra. Kansas City ligger där floderna Kansas River och Missouri River förenas. Staden ligger på båda sidorna om detta möte.
Så bor man i Kansas City, kan man bo i staten Missouri – men också på andra sidan, i staten Kansas.
Så nu vet vi.

Kornknarren har tidigare behandlat konstnären och ingenjören Allan Löthmans äventyrliga illustrationer i tidningen Levande Livet. Se Bloggarkiv mars 2011 och februari 2014. Han tillbringade en del år i USA på 30-talet.
Men även hans bror Torsten tog steget över Atlanten – och blev kvar där för gott. De var båda min mors kusiner.


Torsten ägde denna Marmon och bredvid står väl hans fru och möjligen någon svärmoder. 
Konstigt nog är hon till vänster mycket lik Allans fru – så det kan ju tänkas att Torsten hälsar på sin bror Allan vid fototillfället. Det stod säkert att läsa i brevet med fotot – inte så lätt att hitta idag, om det nu finns kvar. Det är i alla fall inte fråga om ett hyreshus i bakgrunden, så en viss standard har man nått. Trots den djupa ekonomiska svacka, som USA då befann sig i.


Ibland fångas Kornknarren in av funderingar om (vanligen) okända personer på gamla foton. Vad blev det av dem – om de är unga på fotot? Eller hur har livet varit – om de är äldre? 
Gamla klassfoton från 20-talet, t ex. Det är inte bara 25 ansikten - det är 25 (kommande) livsöden! Blicken dröjer sig kvar . . .

En gång beslöt jag mig för att försöka ta reda på vem som kollar kylarvattennivån på ett foto av en gammal De Soto. Litet fuskigt var det kanske, för jag visste vem som hade ägt bilen en gång på 60-talet. Alla ägare fick jag från bilregistret – men var det just en av dem som kollade nivån? Etc, osv.
Se Bloggarkivet för 2011, november 28.
(Till slut blev det napp!)


Tillägg om Marmon 1930.
Första året med stålekerhjul. Rak åtta, treväxlad (återkommer m hk-antal, men det var drygt 25 'skattehästar', vilket bygger på cylindervolymen). Välutrustad med alla dåtidens instrument.
En kvalitetsbil.
(klicka gärna på fotot för större format)