 |
| (Klicka på bilden för större format!) |
Från vänster
MONOSPAR, de Havilland 60 Moth och Rearwin 9ooo. Det sistnämnda en
prototyp till Götaverkens GV-38, ett robust och mycket användbart
flygplan.
(Piloterna ej
namngivna.)
Torslanda, som då
kallades Göteborgs Flygstation (eller Flygplats), invigdes 1923.
Intill fanns sedan tidigare en flyghamn för sjöflyg. Tidigare hade
flera mindre flygfält använts, främst Kvibergs Hed – ända sedan
1911.
Vid invigningen
pågick en internationell luftfartsutställning i Göteborg. Till
festligheterna invigningsdagen, den 5 augusti 1923, hörde en
flygtävling om vem som skulle bli den förste piloten, som landade
på det nya fältet.
Man startade i
Rotterdam och flög via Bremen och Köpenhamn. Dåligt väder kom att
innebära en påfrestning – vindstyrka 17 m/sek, molnhöjd 100 m
och hällregn!
Platsen öppnades
officiellt kl 16.00.
Först att anlända efter en tydligen mycket
jobbig flygning var fältflygare Nils Söderberg (sedermera
generalmajor i Flygvapnet m m) i en Bréguet med 300 hkr
Renault-motor. Han landade kl 16.01.36 och vann därmed tio tusen
kronor – en stor summa på 20-talet.
Hittade inget foto
på just Söderbergs plan, men så här kan det ha sett ut, när han
mellanlandade i Bremen.
Torslanda byggdes ut
efter hand.
1952 hade man
kommit ikapp Bromma betr antalet starter och landningar. Då fanns
SAS på plats liksom British European Airways (BEA).
1960 (efter
förlängning av banorna) kom jetåldern med franska Caravelle (se
Bloggarkiv 2012, dec 2 eller scrolla under etikett Flyg) – i början
med bromsfallskärm, tills banorna utbyggts ännu mera.
1967 stängdes
hamnen för sjöflyget.
1977 ersattes
Torslanda av Landvetter. Men de asfalterade banorna låg kvar i många
år. Containeruppställning, biltester, golfbana och numera en ny
stadsdel, Amhult, med en motorled tvärsöver.
Så kan det gå.
PS
Kommer ihåg en
landning på Torslanda 1971 - bland de få gånger jag nyttjat
inrikesflyget. Alltid turbulens, dvs gungigt och vingligt, vid
inflygning till Torslanda, sa piloten. Ja, det var kyttigt i överkant
och alla höll sig fast någonstans. Men ner kom vi till slut.
Biluthyrningen erbjöd en ny Opel Ascona. Den var kvickare än jag hade trott.
Det blev några trevliga mil.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar