onsdag 30 oktober 2013

Att lista gamla LP

























Det är ”Little Feat” som spelar och sjunger på denna LP. För mig ganska ointressanta namn i bandet, men jag fäster mig vid att den numera superkända Emilou Harris finns med bland de s k ”background vocals”. Utgivningsåret är enligt fodralet 1974, i Kanada.

Tyckte också att de visar viss klass, eftersom de accepterar en Lincoln Continental i en dramatisk situation på omslaget, men paret i bilen är förstås helt anonymt. Design Neon Park.

De sex medlemmarna i bandet finns i alla fall med på baksidan, där de syns både inuti och utanför en avskuren bilkaross. Egentligen, tycker jag, en ganska kul idé (av Mary Lowenbach).
























LP:n köptes för omslagets skull för bara 10 år sedan. Försökte nyligen lyssna rätt igenom., men avbröt efter tre låtar. En hette Long Distance love. Kanske fann dom varandra tack vare en häftig tur med Lincoln 47:an.

Denna skiva dök upp vid en genomgång av vad som finns på hyllorna. Jag hade sett en annons om ”Vinyl LP/EP/singlar köpes” och ville veta värdet. Det stod att eftersökta ex kunde ge upp till 5000. Tänkte att div. Beatles-album, Elvis, Tommy Steel kunde vara säljbara. Inte för att vi skulle, men roligt att veta. Det tog ett par timmar att skriva upp alla.  

Jodå, visst kunde det bli affär, även ett Pat Boone-album kunde tänkas. Electric Light Orchestra och Jerry Williams också.
Men till rena (i mitt tycke) skampriser! Fick veta att dom som gillar de nämnda
”egentligen redan har vad dom behöver. Efterfrågan styr allt. Speciella inspelningar av modernare artister, däremot, suger”.
 Dessutom finns allt att lyssna på ”på nätet”. Och ladda ner.
Att rent konkret hålla i låtarna (med sina omslag) - en sån önskan tycks på väg att dö ut.

Men vinyl blir populärt igen, ju? Visst – men inte med de urgamla artisterna!
Mina gamla jazzinspelningar var lika med noll. Jag tycks vara den enda överlevande.

Men kanske det ändå finns några till! För på söndag ska jag på träff för 78-varviga stenkakor med DJ och allt. Fast han kallas ”kusk”. Man får önska också (till nästa gång?). Våfflor med sylt serveras.
Ska återkomma med en recension.

Men nu har vi en förteckning över vad som finns i alla fall.

söndag 27 oktober 2013

En övertygande seger

På uret kan man läsa 24 timmar!






































24-timmarsloppet Le Mans 1926.
Lorraine-Dietrich 1:a, 2:a, 3:a – vad sägs om det? Motorerna som gjorde jobbet var 3,4-liters raka sexor. Motorn hade redan använts några år. Man visste vad den gick för. En beprövad, tillförlitlig motor är ju ett måste i ett 24-timmarslopp. Den var också känd för sin tysta gång, delvis beroende på att kylarfläkt saknades. (Funderingar kring detta - se tillägg nederst.)
Lorraine-Dietrich tillverkade bilar från 1896 till 1935.

En av bilarna detta år, nr 6, slog rekord för Le Mans med 106 km/h i medelhastighet (för första gången över 100). Något som man kan förvånas över med tanke på att stora delar av loppet kördes på vanliga, grusbelagda landsvägar med 20-talets standard, dvs lerigt vid regn och oerhört dammigt vid torrt väder. Dessutom var förstås vägegenskaperna en skugga av dagens.
Vinnarbilen kördes av Robert Block och André Rossignol. Summan av alla varven under de 24 timmarna blev 255 mil. Tänk om de med sin skicklighet och sitt mod fått köra dagens bilar i vår tids biltävlingar! En enkel match, skulle jag tro – vilka stjärnor!





















År 1926 hade det regnat innan loppet. Här jobbas det före start med suffletterna, som förstås ger skydd mot både regn och lerstänk, men ger större luftmotstånd. Andra foton visar att de flesta körde uppfällt.

Kylningstillägg
En rejält tilltagen kylare (allra främst och utan täckande plåtar) plus vattenpump räckte tydligen. Dessutom fanns inte all den isolering, t ex på undersidan av huven, som tillkommit. Det var mera friska fläktar kring motorerna då. I köer fick man väl slå av tändningen, om det någon gång behövdes.
Senare motorer med lättmetalltoppar blev ju mycket känsligare. I garaget, där jag jobbade med kolbilskörningar (se etikett bilkörning), fanns en Ford V8 av tidig stepsidemodell. Jag beordrades att ta den för ett ärende. Efter en mil började det lukta konstigt. Verkstaden hade glömt fylla kylarvatten efter reparation. Mig ovetande hade den gått snustorr hela tiden - men sådant tålde gjutjärnstopparna!


tisdag 22 oktober 2013

Man kan aldrig vara säker . . .


















Men att halvsova en stund efter maten törs man tydligen. Hur exponerad viloplatsen är framgår inte, men räkna med att carporten är tillgänglig direkt från gatan. Då vilar man vid husets baksida – kanske med snubbeltråd till ett larm en bit bort.
(Vardag i Texas - även nu?)

onsdag 16 oktober 2013

U.S. Memories 1


Som jag nämnt – det ska bli egna foton då och då från USA -
the Kornknarren Show!

Jag skriver detta bara en gång.
Det hade nog aldrig blivit någon USA-resa, om inte en av mina styvdöttrar (sedan två års ålder!) fått ett tvåårigt  Wallenbergstipendium för forskning på MIT - Massachusetts Institute of Technology. Ett av USA’s mest välrenommerade universitet, med säte i Boston.
De ekonomiska villkoren för en ung forskare i Sverige är inget att hänga i julgran. Men som forskare på MIT – fastän längst ned på rankingen – blev det 50 tusen per månad efter skatt. Med en hyrestrea för 13 tusen i en närförort försvann ju en del, men resten räckte gott. Lilla dottern i treårsåldern fick följa med. Kunde en hel del engelska efter två år på ett Boston-dagis.
Hennes man fick motsvarande stipendium, fastän i New York, på ett sjukhus med högt rankat forskningslaboratorium. Hans lön var någon tusenlapp lägre men med bostad på Park Avenue(!). En bussresa mellan NY och Boston tar c:a fyra timmar, så det gick ju för dem att träffas då och då.

På så vis kunde vi åtnjuta gratis boende i båda städerna. Av resans 14 dagar gick två dagar bort på dit- och hemresa. Biljetten kostade allt som allt 6400 SEK T&R för oss två med stopp för planbyte i Reykjavik. Det var när kriget i Irak pågick, något som illustreras med ett foto så småningom. 
Alltså, Boston - here we go! 
/klicka på bilderna för större format!/ 


Boston har också en sky line! En hamnstad vid Atlanten med vindar från havet och regn ganska ofta. Saltvattendoften var märkbar i stan, faktiskt.




Ledningar ovan jord överallt! En rulle tråd som inte gick åt, får vänta.

 

En välmående närförort med färgglada villor. Men trädgårdens utseende mot gatan ger ett uppgivet intryck.

Till MIT hör förstås en del byggnader. Här verkar arkitekten, Frank Gehry, världsbrömd, ha haft svårt att bestämma sig – men charmigt är det.
Flyttbil med charm!  Företagets namn är sällan så framträdande hos oss.

måndag 14 oktober 2013

Rickenbacker - ett reklamtips






































Edward ”Eddie” Rickenbacker var Förenta Staternas främste stridspilot under första världskriget, som ägde rum 1914-18. Men USA gick med i kriget först 1917, så hans meritlista på 26 nedskjutna fiendeplan spände bara över drygt ett år. Efter kriget byggde han bilar under sitt eget namn 1922-27. Han var framgångsrik på racerbanan också - och till slut köpte han Indianapolis Motor Speedway, som han ägde under mer än tio år. Han drev också ett flygbolag – Eastern Airlines.

Rickenbackerbilarna var ganska snabba, vilket framhålls i annonsen. Som för övrigt ger en och annan tanke.
Som att det vore mycket angenämt, att någon gång i våra dagar få se en liknande annons på t ex Chrysler 300 eller varför inte Ford Mondeo. Har faktiskt sett en och annan - men alltid med ett finstilt stycke nedanför med massfakta, kontantinsats etc.
En bilannons, alltså, med avslappat folk intill, kanske med dörren öppen. En lyrisk beskrivning av köregenskaperna och den kraftiga motorn. Samt priser för några modellvarianter. Uppräkning av utrustning kan väl kvitta, för alla ligger på ungefär samma nivå idag. Den infon kan man få i bilhallen. Liksom betalningsvillkoren.

Så varsågoda, bästa reklammakare – kör igång bara!

(Överst under namnet står ett motto att läsa: En bil värdig sitt namn.) 

lördag 12 oktober 2013

ESSO petrol U.S.

(J Rune: U.S. on the Road - klicka för större format)

















Svårt att inte gilla denna retrobild från sena 40-talets USA!
Varför?

1)      Esso-skylten som ger minnen av bemannade stationer, där pumparna gav billig bensin.
      2)   De anspråkslösa – men slagkraftiga - skyltarna på väggen.
3)   Jeepen i fredlig form – slut på alla krig, förstås.
4)   Mannen (säkert ägaren) och hunden –  lugn tro på framtiden.
5)   Namnet!
6)   Rubbet sammantaget!

torsdag 10 oktober 2013

Retroformer plus trottoarprydnad


”Om vi skulle gå på bio i morgon – det skulle väl vara roligt!”
dvs
Om vi ginge på bio i morgon – det vore väl roligt!”

Två sätt att skriva när man tänker framåt – förbi nuet – och samtidigt än så länge ovisst.
Här förordar jag bestämt det senare och kortare.

I stället för jämt och ständigt detta tråkiga ’skulle’, så använder jag  (konjunktiv-)former såsom
ginge = skulle gå
finge = skulle få
vore (oftast!) = skulle vara
vunne = skulle vinna
bleve (mera sällan, kanske) = skulle bli
m fl.

”Om jag finge en presentlott och vunne en USA-resa, så ginge jag direkt till resebyrån.”
Tänk dit ett ’skulle’ på tre ställen – ’skulle få’ etc -  så mycket trögare det vore!

Det här har jag - obs! ännu mera, tror jag,  i talspråk - försökt köra med i många år.
Till att börja med förstås inte som en självklarhet utan med en medveten språklig tanke (det gäller att få in vanan).
Det är alltid roligt att hitta det hos någon annan! Som senast hos bloggvännen Larsson, där jag plötsligt läste vore som en självklar del av texten.

Många använder dessa former – men utan att veta om det.
Skulle vara/vore! bäst om vi reste i morgon, tycker du inte?” Det skrivs som dåtidsformen ’reste’. (vi reste igår) fastän det handlar om i morgon. I de flesta fall är det nämligen samma form för både (tänkt) framtid och dåtid.
Inte många säger ”--- bäst, om vi skulle resa i morgon”.

För att övergå till något mindre komplicerat (kanske – vad vet jag), så förvarnar jag om diverse inlägg med foton från min hustrus och min USA-resa, mest foton fjärran från resebroschyrernas upplägg – och en och annan bil, förstås!
Här ett exempel på uppiggad gatumiljö – i Boston, faktiskt.

tisdag 8 oktober 2013

I luften och på marken



Å, dessa fransmän! Inte brydde man sig om en massa data om motorcykeln – i stället en fantastisk annons, som stack av från många andra.
Vive la France! 

Men som svensk vill man ju veta mer - eller hur? Fåglarna får sin förklaring genom företagets tillverkning av stridsflygplan och flygmotorer under första världskriget. Men från 1920 till c:a 1951 licensbyggde man de brittiska ABC mc. Dock förfinade och uppborrade till 500 cc. Växelspaken fick lägen i H-form som på en bil. Även oljekylare tillkom, varvid dess öknamn 'lysmasken' försvann. Tidigare kunde man vid mörker se de rödglödgade cylindrarna, eftersom motorn lätt överhettades.

lördag 5 oktober 2013

Brittisk nostalgi duger också!

Bentleys modeller från tidigt 30-tal var eleganta bilar med imponerande fartresurser.


















Hur ofta hittar vi inte både äldre foton av flotta bilar med någon attraktiv(t klädd) kvinna intill bilen eller sittande vid ratten. Blickarna ska väl så småningom stanna vid bilen, är det meningen. Ibland ska den köpas också!
Men nu är det sällsynt med sådana PR-foton, om man undantar de moderna bilmässorna - men även där i avtagande.  Feministerna ondgör sig över en sådan kvinnlig exploatering.

Sen finns det andra foton, där bilen är ett tillbehör för den rätta imagen – t ex alla schlagersångerskor, presenterade vid kanske en cabriolet. Då är oftast bil(d)en beskuren. Det ska märkas vad som är viktigt. Där hörs förstås inga ovan nämnda protester.

Bentley, en ovanlig bil i svenska medier då - och ännu mera nu. Här imponerar bilen, man förstår vad det gäller.
Tycker ändå att färgklicken med den välklädda damen ger ögat ett viloläge. Den som vill kan ju tänka bort eller maskera det icke önskvärda. Vilket jag inte gör.

Det är inte ett foto från tiden  Att hitta en pampig byggnad, vidtala damen ifråga och att köra fram Bentleyn - inte så svårt! Ingen kappa från 30-talet, dock.
Dessutom -1930-talet innebar ju svartvita foton. Men i motortidningar förekom flotta helsidesannonser av bilar i färg redan på 20-talet!