Under många år utgavs länsvis ett register över länets bilar och deras ägare. Det hade olika namn i olika län. Ibland hette det t ex ”Vems är bilen?”. För Stockholms del kallades det ”Bilkalender för Stockhoms län”. I mitten på 60-talet använde jag mig av denna kalender från år 1947 för att försöka leta reda på om någon fin gammal bil fortfarande var registrerad även om den kanske var undanställd av en ålderstigen ägare – tanken var förstås att köpa den gamla klenoden.
Om ägarens namn fortfarande fanns kvar i telefonkatalogen, så fanns det ju hopp. I kalendern stod tyvärr ingen årsmodell angiven, men de lägre numren borde ju tillhöra de äldre bilarna. Över 30000 nummer fanns i kalendern. De lägsta tillhörde förstås Hovstallet. Det ansågs finare ju lägre nummer ens bil hade. Om t ex en Cheva 29:a med nr A 88 skulle bytas mot en ny bil, så kunde ägaren behålla det eftertraktade låga numret, om han sålde bilen utanför länet. Då fick Chevan ett annat (läns-)nummer – och den nya bilen kunde ståta med nr A 88, som ju då blev ”ledigt”. Det är litet skillnad mot ex A 21234, som det ju annars kunde ha blivit.
Att kolla på bilar med fyrsiffriga nummer eller lägre föreföll ge den bästa chansen. Men många försök gick om intet. Bilen var skrotad eller såld utan att man visste var den nu fanns.
Jag missade bl a en Lincoln 1930, som skrotats veckan innan jag ringde! ”Den var väldigt fin” enligt den gamla ägarinnan, ”men det började bli ont om reservdelar”.
Men till slut fick jag napp – en Buick Century Sedan 1938, privatimporterad det året men i malpåse till 1951 (en Packard skulle först slitas ut). Sedan 1951 körd 4000 mil av en ägare, nu 87 år – som ändå tänkte behålla bilen. ”Ring nästa år, så får vi se.” Samma svar fick jag då, men tredje året (1968) var det klart för försäljning. Priset var efter en KAK-värdering satt till 7500 kr (bruksvärdet, påstods det) – ganska högt för 40 år sedan.
Bilen stod på nedersta våningen i Katarinagaraget på Södermalm, täckt av ett vitt dammskydd av lakansväv. Det var allt jag kunnat kolla, innan kontraktet skulle skrivas i en lägenhet högt upp i huset bredvid Katarinahissen. Jag mumlade något om provkörning. ”Litar inte herr Dahlgren på mig, då blir det ingen affär”, fick jag veta. Ägarens måg följde med mig ner i garaget, vek ihop dammskyddet, som jag fick behålla, och började plocka bort ett specialsytt överdrag av finaste linne, som skulle användas på hans egen bil.
Därunder fanns den amerikanska överdragsklädseln, påsatt trettio år tidigare vid köpet i New York innan färden till Sverige med Svenska Amerikalinjens Gripsholm. 7500 kr kändes plötsligt inte så dyrt längre. Jag körde upp genom alla garagets våningar till gatunivån för att tanka. Där blev bilen beundrad av många, bl a av Sven-Bertil Taube!
 |
Min snabba Buick från det sena trettiotalet. Platsen är Gärdet i Stockholm. Foto 1968.
|
Att för en stund ta bort det amerikanska överdraget och (efter 30 år) vara den första att sitta på originalklädseln – det kändes nästan högtidligt.
Century med 141 hkr och (original) femton tums hjul var den accelerationssnabbaste av Buicks modeller. Roadmasterns stora motor i den mindre karossmodellen (Special) gjorde susen. Jag brukade jävlas med Volvo Sport-ägarna genom att vid grönt ljus starta på tvåan och dra på till 100. Där var jag alltid först – jag lade då in trean och lät mig omköras till slut. Det var ju bara en demonstration. Sånt där skedde förstås vid stadsgränsen, där ”fri fart” började på den tiden!
 |
Senvintern 1968 på Hellasgårdens fritidsområde öster om Stockholm. Sommardäckens Goodyear-mönster verkar tillräckligt trots den oplogade p-platsen. Den raka åttans tomgång ger trygghet i vinterkylan. In i bilen igen!
|
Trevligt inlägg.
SvaraRadera