Mercedes 170 S 1950 - en förfinad arbetshäst

Bland mina hobbybilar har stora, tunga (gamla!) amerikanare dominerat. Men det har funnits utrymme för kontraster, t ex VW och M.G.  Det har också funnits ett par motorcyklar – en tung militär mc från kriget och en BMW från 1955. Förresten också en Matchless G 80S.

Vad bruksbilar beträffar har jag mest kört Mercedes. Det handlade alltid om runt tio är gamla exemplar, naturligtvis utvalda med omsorg – det skulle vara välvårdade exemplar helst med ett lågt miltal. Modellmässigt alltså ständigt minst tio år efter – så än idag!

Mercedes tidiga 50-talsmodeller var av tre typer. 170 Va/Vb var en tung bil med kvardröjande konstruktion sedan trettiotalet - tvärställda framfjäderblad som Ford V8, fallförgasare och bara runt 40 hkr. För gaspedalen gällde i praktiken bara två lägen – full gas eller tomgång. Under en kortare tid prövade jag en Va, faktiskt!

Sedan fanns 170 S och 220, den senare med en rak sexa med överliggande kamaxel.

MB 170 Va 1950  (fr Google)

MB 170 S 1950. Familjerally. Lidsjön i mitten av Värmland -57.

Efterkrigsmodellen 170 S (1950-51, med golvväxel) blev min favorit under ett antal år. Motorn var på 51 hkr (en sidventilfyra som V-modellerna), och karossen var modernare – dock med många retrodrag. 1952-53 kom 170 Sb med litet mera krom och rattväxel. Avslutningsvis kom en bastard av det som fanns i lager – 170 SV med V-modellens chassie och S-modellens kaross och motor. Bortsett från cabrioletmodellerna  och en sällsynt skåpbilsversion är denna bastard den mest eftersökta bland dagens samlare! Dieselmotorer förekom på samtliga 4 d-modeller.

Det var lätt att fascineras av det genomgående fina detaljarbetet när det gällde reglagen, den lyxiga inredningen och komforten. Motorstyrkan var inget att skryta med, men den fjärde (högsta) växeln gav alltid tillräcklig marschhastighet utan ett alltför högt motorvarv. Det fanns s k central-smörjning, där alla smörjställen oljades med ett tryck på en pedal på golvet. Det blev för många en akilleshäl, eftersom det inte gjordes tillräckligt ofta, varvid speciellt framvagnen kärvade ihop och slets ut.

Passagerarna i baksätet kunde njuta av ett av bilhistoriens bekvämaste baksäten, dessutom med god sikt framåt p g a sätets höjd över golvet. Sikten var viktig för att undvika åksjuka på de alltid kurviga grusvägarna. Bakaxelns pendelkonstruktion med varierande spårvidd i takt med fjädringen har många belackare. Att hantera detta, speciellt i vinterväglag (det var före dubbdäckens tid), blev något av en sport. Att köra ikapp en amerikanare var inte så svårt, men det var värre med Citroën B 11/B 15 och Panhard Dyna Z och – konstigt nog – Volvos 7-sitsiga ”Sugga”.

Man kan ju alltid hävda att i de andra bilarna satt sämre chaufförer. Faktum är dock att på 50-talets kurviga och isiga vintervägar såg man inte till så många dåliga chaufförer!

Bland mina 170 S blev den på fotona i början ett misslyckande. En för kort provtur med iskall motor och tjock olja dolde det klapprande ljudet från motorn, vilket så småningom hördes allt bättre och bättre (efter köpet förstås). Bäste läsare, tag lärdom av detta, som gäller än idag (nåja, se tillägg nedan!). Jag for till verkstad för en diagnos. Verkmästaren lyssnade och ville inte riskera att gasa motorn för att kolla bättre. ”Motorn är slut”, sa han och vägrade att ens köra in bilen i verkstaden. En utbytesmotor från Mercedes var inte gratis. Usch nej, det där har jag lyckats förtränga ….

Tillägg 2014 - nr 1
Det där "gäller än idag" - om en iskall motor med tjock olja - är väl inaktuellt numera. De moderna oljorna är lättflytande hur kalla de än är - och smörjer redan någon sekund efter start, kan jag tänka mig.
Tillägg dito - nr 2
Motormännens Riksförbund utgav från slutet av 50-talet och in på 60-talet små instruktiva häften, separerade, om bilars styrsystem, bromssystem, växellådor osv. De valde då ut en vanligt förekommande bilmodell. som de tyckte var den mest väl avvägda och genomtänkta representanten för vad som skulle presenteras.
Vad elsystemet beträffar, så blev 170 S 1950 utvald som det allra förnämsta exemplet. Det var perfekt avvägt för modellen i fråga. God generatorkapacitet, ingen risk för överhettning, kortslutning etc och allt synnerligen väl uppsäkrat.
Så var det alltså - och det njöt jag av - med litet lyxkänsla varje dag!

Tillägg 2014 - nr 3

Den här bilen blev helt fräckt omlackerad från sin tråkiga, blekta maroonfärg till en läckert ljusgrå lack, hämtad från VW:s sortiment, och strålkastarkåporna blev kromade, som på Cabriolet A.
Ett fint resultat år 1961.

Här har vi hunnit till 1964. I förrådsbyggnaden vilar sig en avställd Buick Conv Coupe 1939.
Min dåvarande hustru vräker sig in på grusvägen, som leder förbi byggnaden till sommarvillan, med sin svarta 170 Sb 1953 (m kromad bakrutelist och rattväxel).

(År 1964 - ja, då körde jag La Salle -37 som bruksbil
- se Bloggarkiv 2011-augusti-24.)