Bil A är Rover 2000. Vägegenskaperna hos denna familjevagn är något alldeles extra. Jag fick en gång låna en sådan och höll gladeligen 120 i kurvor, där min egen Cheva 53:a med möda klarade runt 80. En bekant gissade på Jaguar, som (så vitt jag minns) dock inte hade den speciella spärren till backväxeln (och inte likadan bakfjädring). Bagageutrymmet är litet just på grund av att den speciella De Dion-fjädringen därunder tar stor plats. Många ägare har därför monterat reservhjulet utanpå luckan.
Bil B. Framhjulsdriven, trång bil med fina vägegenskaper och låg vindruta m m leder till SAAB 96.
Bil C, dvs Opel Kapitän, var med sin mjuka styrning och dito fjädring ändå överraskande snabb. En gång (1958) skulle jag med en U.S. Ford -55 köra om en Kapitän-femtisexa. Den höll hårt undan i evigheter (varsågod och kör om!) - krängande och gungande i alla gupp, håligheter och lagningar längs dikeskanten.
Vid 150 på mätaren gav jag upp - trots slät vägbana för min del – helt förundrad över vad jag upplevde!
Bil D är en Studebaker Power Hawk. Raymond Loweys skapelse och en fröjd för ögat. Men med bara två dörrar och begränsat utrymme i baksätet blev den aldrig en riktig familjebil. Det var väl inte meningen heller. Den enda Studebaker jag ägt i mitt liv var en President State Coupe -55 med samma linjeföring.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar