måndag 18 februari 2013

Mera om den osannolika flykten

Scrolla nedåt c:a sex inlägg för hela storyn!


För äventyrslystna bloggare/läsare följer nedan spännande tillägg om flykten med flygbåten Dornier 24 från Tyskland till Sverige.hösten 1944.
(Inlägg nr 1 var den 27 jan, någon vecka bakåt, alltså )




De tyska arméerna höll på att duka under för den ryska övermakten. Att försöka undvika rysk fångenskap var en tanke som grodde hos många.
Så även hos den flygmekaniker, som blev pilot för första gången i sitt liv. Han hette Heinz Roesch.

SFF:s intervjuare G Liliebäck lyckades 1980 nå den estniska kvinna, som modigt och aktivt deltog i flykten. Hon hette Rita och ville vid intervjun ha sitt efternamn skyddat. Allt visade sig vara mer nervkittlande än man förut vetat. Här följer något av vad hon berättade (med viss korrigering av det tidigare inlägget). 
 
Heinz hade någon dag tidigare placerat hennes bagage på flygbåten. Han lät påskina att hon snart skulle förflyttas till en annan flygbas. Allt hängde på att han själv hade hela ansvaret för Do 24:an, som han ”kvitterat ut”. Den skulle hållas tiptop rätt över – och det krävde litet pyssel.
I mörkret kvällen innan hade de rott ut för att gömma henne ombord i en liten sovhytt. Med sig hade hon en kasse med en kulsprutepistol och en karta över den svenska sydkusten - båda stulna vid hennes städning av ett befälsrum samma dag.

Men de visste inte, att på natten skulle andra flygplan öva start och landning på vatten i mörker. Några tyskar klev ombord för att montera varningslampor på flygbåten! De klev omkring ”utanpå” och de kände på instigningsluckan, men den var låst inifrån. Någon nyckel hade de inte.
På morgonen samma spänning, när lamporna skulle monteras av. Gissa om hon var nervös!

Hon hade instruktionsboken för start av flygbåten som lektyr nätterna innan flykten.

När de förberedde startförsöken, hade en motorbåt kommit ut till ankringsplatsen – men den skulle till en annan flygbåt. Puh!
De lyckades nästan genast få igång den vänstra motorn men inte de andra två. Det gjorde att de i en vid båge snabbare närmade sig bryggan än om de bara hade drivit.
Den högra motorn gick igång i sista stund och med fullgas på dessa två kunde de lätta.

När sedan fartvinden mot propellern plötsligt drev igång mittmotorn, kändes det som en ”åsnespark” för Rita, som ramlade omkull – just då utan stöd.
Hon fick själv sköta spak och pedaler under en del av färden. Hon hade aldrig någonsin tidigare ens varit ombord på ett flygplan.

När de nådde svenska kusten, skickade de upp röda ”hjälpljus” för att visa att de inte kom i onda avsikter.


De hade lärt sig hantera Do 24:an, så de kunde vända runt och finna den bästa viken för landning.
Sedan anropade de mycket riktigt en roddbåt för bekräftelse att de var på svenskt vatten. Flygbåten stannade till slut nära stranden vid ett badhotell.
Rita halkade på några stenar, när hon skulle vada i land, och blev dyblöt.
Båda togs om hand på bästa sätt. Rita fick tvätta sig och fick torra kläder.

Ritas vidare öden
Efter internering någon månad fick hon plats som hembiträde i Djursholm och senare jobb i en trikåfabrik. Efter giftermål (ej m Heinz) blev det arbete på en bank några år och sedan 20 år på en patentbyrå.
Så allt gick bra för ”den modiga estniska flickan"!

(Tack, Georg, för att du delgav mig Ritas berättelse)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar