Gränsbevakning!

Det har alltid funnits bilskrotar längs svensk-norska gränsen, faktiskt ända tills helt nyligen. Miljöbestämmelser passar inte riktigt ihop med gamla bilskrotar, så läget har blivit prekärt för skrotälskarna. Jag vurmade aldrig för bilskrotar. Men för många blev vandringen bland de gamla vraken som ett besök i paradiset. Det förekom t o m att veteranbilklubbarna kunde ha familjeutflykter med en bilskrot som mål. För det var inte så lätt att hitta reservdelar till bilar före andra världskriget. Redan på 60-talet började firmorna fasa ut sina gamla lager. Skrotarna blev nästan den enda utvägen. En och annan beställde från USA (det handlade mest om amerikanare). Men det var ju ingen sport, precis.

Skrotarna var inte alltid inhägnade. Bilarna kunde stå i buskage, ofta överväxta av sly. En matsäcksstund bredvid en gammal Cheva -38 utan dörrar men kanske med alla instrument i behåll blev till en ibland något motvillig högtid för hustrun och de små barnen (det var lätt att rispa sig på utstickande delar och spruckna glasrutor). Något som min familj slapp, eftersom jag alltid undvek längre besök på en sådan kyrkogård. Krockade bilar med fläckade ryggstöd knäckta mot ratten gav inga goda vibbar. Dessutom bemödade jag mig att köpa välvårdade, kompletta bilar, litet körda och därför driftsäkra. Jag har alltid njutit av att köra - mera än att tvingas reparera!  De få skrotbesöken var eftergifter till entusiastiska kompisar.

Utanför skrotarna ställdes ibland kompletta bilar till salu, som utan alltför mycket besvär kunde återregistreras. Kanske var de bara ”avställda” inför den slutliga avregistreringen och skrotningen. Forden nedan ser ju inte så tokig ut. - Vad sägs om 300 spänn? - Taget!

Ibland fanns det en och annan raritet i virrvarret. Buick (sedd framifrån ) och La Salle (bakifrån) är fina exempel.

Accisen (extraskatten) på privatimporterade bilar var hög i Sverige – och skyhög i Norge. Där tvingades man sköta om de gamla bilarna, som fortsatte att brukas långt senare än här. Men det fanns en möjlighet att undgå detta skattekomplex.  Smuggling!  På närmast ofarbara småvägar i skogarna längs gränsen kördes A-Fordar och andra veteraner under mörka nätter över till Sverige. Det handlades med avregistrerade bilars chassie- och karossnummer för att ge bilarna ett svenskt ursprung. 

Gå in på Bloggarkiv --- 2012 --- december 26  -'Preskriberad etc'! 
(Om sanna smugglingsäventyr, spännande!)

Från Sverige kom det mest avregistrerade ”reservdelsbilar”. Med vitala delar, som t ex motorn urplockad (men på samma lass) räknades allt som skrot – skattefritt.

Vid ett besök i Oslo blev jag förtjust i en A-Ford Phaeton (1931?). En mysig bil i gott skick, som såg ut att ha hjul från en -36:a. Såg ut att klara en och annan skogsväg....

Lappen på vindrutan innehöll mitt hemtelefonnummer i Sverige. Året var 1963. Inga mobiler än! Snart kom ett svar med förslag om direkt byte med en ”bättre begagnad” SAAB 92. Men som med så många andra idéer stannade det hela just där.