Lugnare med flottörer

Till min flygnostalgi hör absolut sjöflygplanen. Ett sportflygplan (upp till sex passagerare, tänker jag mig) var förr ofta utrustat med flottörer (eller pontoner, som man först sa).

Det kändes (och känns för min del än idag) säkrare än med hjul. Först på 1950-talet började hjulförsedda plan att dominera.

Sverige har 90.000 sjöar, varav de flesta kan användas för landning i trängda situationer. Man läser ju om hjulförsedda plan – vanliga mindre plan eller t o m ultralätta – som brakar ner i en skog efter motorstopp. 

I det senaste fallet skulle man ÖVA motorstopp – men sen vägrade motorn att starta. Ajöss – för det där med fallskärm är det ingen som bryr sig om längre. Det är däremot mycket länge sen man kunnat läsa om ett sjöflygplan, som kraschat. Fast antalet sådana är å andra sidan inte så stort numera - apropå statistik.

Man behöver i vårt land inte ens flyga så högt som 1000 meter för att se en eller två sjöar att nödlanda på – ifall. På vintrarna monterade man på skidor i stället för flottörer. De isbelagda sjöarna dög ju gott.

Visserligen gör väl flottörernas större luftmotstånd att bränsleförbrukningen ökar. Men nog kan det vara värt en extra hundring eller två att alltid – från tillräcklig höjd – kunna nödlanda!

I Kanada förekommer i nutid nästan bara sjöflygplan. (När det inte handlar om de vanliga kommersiella flyglinjerna över hela landet eller till utlandet.)

Inga dyra flygfält – bara att landa och taxa in till bryggan.

En tid fanns när s k rundflygningar var mycket populära. Det var flottörförsedda plan, som flög från plats till plats – dvs från sjö till sjö – med affischer uppsatta i förväg. För någon tia fick man en tur över hembygden. En gång var vi några tonåringar  - just i en Norseman (se bild).

Hemma i trägårn stod den goda modern och vinkade, iförd röd badkappa – lätt att upptäcka!