Peugeot 203 - en positiv överraskning!

Mitt bilägande har inneburit några avsteg från diggandet av alla amerikanare och det eviga kapitlet Mercedes. Dels VW-bubblor (se inlägg 14 april 2011), dels M.G. och Jaguar (dom dyker upp framöver) – men också Peugeot.

Peugeots efterkrigsmodeller sålde bättre än förkrigsmodellerna. Femtiotalsmodellen 203 blev populär. Den kördes även i tävlingar, t ex Skarpnäcksloppet (på plan yta med en massa åttor och andra siffror).

Sen kom 403 och den med tanke på motorstyrkan mycket snabba 404.

Foto:  P Haventon

Hur som helst - jag köpte en 203:a från 1954, avställd i garage sedan något år. Man ska ju helst inte med bogsering försöka starta en bil, som inte körts på länge. Vi tog med oss ett laddat batteri med rätt voltantal. Till slut gick den igång.

Efter litet uppfräschning av underredet, var den klar för träffar och rallyn men även för bruksbilskörning, om man ville. Sollucka, fin inredning, fina linjer (tycker jag) med ganska lång motorhuv. Inte så många körda mil. På instrumentbrädan ett dragreglage till startmotorn – det ger en skön, litet robust känsla. Fyrväxlad låda med fyran något överväxlad ger låg bensin-förbrukning.

Men bäst av allt – vägegenskaperna!

Både bilen och jag skulle få vara med i biltidningen CAR, som tyvärr blev alltför kortlivad. Med i produktionen var Peter Haventon, en på många områden framstående person – inte minst som bilskribent men också som fotograf. En fartfylld bild skulle ingå – förstås i en kurva med sladd och i ett moln av grus och vägdamm. Ungefär som bilder av Tom Trana eller Björn Waldegård – så skulle det se ut, tyckte jag. Ett bra fotoställe rekades på en gammal kurvig grusväg.

Men hur fort jag än körde, ville inte 203:an släppa greppet! Till slut blev det något som ser ut nästan som en glidarbild . . .

Men det var blixtsnabb körning av en då ännu fräckare och modigare förare än nu för tiden. Litet fortare och det hade nog blivit en volt in i skogen . . .

Att köra snabbt och dessutom länge med en gammal orenoverad motor har sina risker. Sådana tankar finns ju inte, när man rycks med av körningen och sitter där och njuter. På hemväg på en resa Skåne T & R hände det. Den plåtskiva, som fördelar kylarvattnet till vardera sidan av blocket gav upp, så att vattnet hamnade mest på ena sidan. Motorn blev för varm – det gick bara att köra långsamt. Skivan (sönderrostad) byttes mot en av mässing.

Men en viss osäkerhet hade infunnit sig. Dessutom hade vi två MB 220 S att sköta om. Jag sålde 203:an till en person, som idag efter 30 år fortfarande har den kvar. Den fick nog ett lugnare liv – men kanske inte lika kul.

Den tidens ombonade inredning med tygklädsel, gott utrymme även i baksätet och dessutom tacklucka, gav en känsla av vardagslyx.

Bild två och tre inlagda i februari 2016 - utlovade tre år tidigare enl kommentarerna nedan. Värst vad det tog tid . . .