Att studera i Karlstad - förr (forts 1)

2.  Kroppsliga övningar.

Vår gymnastiklärare (hette det alltid) hade tre preferenser: orientering, gymnastik av elittyp och mycket simning. På gymnastiksalens väggar fanns stora tavlor med listor på de redskaps- och fristående krav i gymnastik, som krävdes för respektive betyg. Det var bara att öva, visa upp och bli godkänd på den nivå man valt. Där ingick även olika distanser för simning (även under vattnet!). En god simmare kunde balansera detta mot mindre god redskapsgymnastik osv. Att med händerna på golvet utan ansats med raka ben och vrister låååångsamt bryta sig upp till handstående – ja, kunde man det, då låg man bra till för ett högt betyg - tillsammans med allt det andra, förstås! 

För att kunna nå de högsta nivåerna krävdes oftast (frivilliga) övningar med skivstång, som ägde rum i Karlstads Atletklubbs lokaler. Vår instruktör där var faktiskt vår teckningslärare! Han omkom dock vid en flygolycka på Karlstads flygplats på väg till en tävling. Han inspirerade mig till erövringen av Svenska Atletklubbförbundets guldmärke. Men allt hade bara varit för att nå ett toppbetyg i gymnastik. Det fick räcka med det.

För flickorna (egen lärare) var kraven i ämnet genomgående lägre. Det var mycket bollspel för deras del. Basket hette korgboll - medan handboll faktiskt behållit samma namn.

Fotona visar idrottstävling med tillrest pojklag från Bromma läroverk. Jag fick hoppa in som otränad reserv på 400 m och låg faktiskt bland de främsta, då en ljumske sa ifrån med tvärstopp som följd. 

Fri idrott var inte särskilt prioriterat för oss. Bromma vann stort.

Lägg märke till Brommas fina uppställning och vår typiskt ostrukturerade samling längre bort!

3.  Hygien

Offentligt bad med simhall fanns förstås. Schemalagd simning – i regel en gång i veckan – gav goda möjligheter att göra sig ordentligt ren. Annars var det ’eget’ besök på badhuset, som gällde. Och så hade man ju sitt tvättställ hemma på rummet dessutom.

4.  Matfrågan

De som var inackorderade åt i allmänhet i de privata skolhushåll, som kompetenta familjer eller dito ensamma kvinnor anordnade.

Tillsammans med ett tiotal andra på ett sådant hushåll åt jag mig genom de tre åren. Genom sina tidigare kontakter kunde vår värdinna få fram både det ena och det andra i matväg. Men ransoneringen var märkbar – det dröjde innan det blev fredstid på riktigt.

Betalning per månad för morgonmål, lunch (på skolans längre rast), mjölk och frallor (ibland mjölkchoklad) på e.m. samt middag vid sextiden och vid niotiden kvällsfika för den som ville. Inte dåligt!

 

Matvärdinnan var en godsägarfru från Närke, vars make slarvat bort hela godset på spel, sprit och dåliga affärer. Vi åt i en s k matsal = våningens största rum. Två rum hyrde hon dessutom ut till elever – förstås vänner till mig. I hennes egna rum fanns utsökta, antika möbler – det lilla hon fått med sig från godset. Hennes man grävde diken och krattade löv i parkerna. Han var en skumraskfigur, som någon gång skymtade vid köksbordet.

Varje år försvann några elever från matlaget (gymnasiet var avklarat), men nya trädde till – det var roligt att varje dag så nära frotteras med både äldre och yngre. – Vi ’lördagsbesökte’ caféer också – men det sorterar under (kommande ) rubrik ’Nöjen’.

Nöjsamt tillägg.

Flickan längst till höger lärde sig spela tennis, studerade (bl a) italienska vid Uppsala universitet, blev bjuden på en fest på italienska ambassaden för alla som studerade det språket, träffade där en läkare från Italien, som hon senare gifte sig med. Han blev en av Italiens mest framgångsrika kirurger på ansiktsskador. Hon fick en lyxtillvaro, spelade ännu bättre tennis, vann flera turneringar och fick en tennisstadion uppkallad efter sig.

Så kan det gå!

Flickan längst till vänster återkommer jag till.