Att studera i Karlstad - förr

En skolkamrat dök plötsligt upp. Diverse gemensamma minnen, understödda av foton, skapade gnagande retrokänslor med envisa frågeställningar från åren 1944-47.

Hur levde vi livet i allmänhet som gymnasieelever i Karlstads Högre Allmänna Läroverk? 

Hur höll vi koll på varandra utan sms?

Hur bodde vi – vi landsbygdselever?

Hur roade vi oss?

Varför var vi så nyktra?

Varför respekterade vi lärarna trots alla deras egenheter?

Hur höll vi oss rena och fräscha?

Fanns det något ytterplagg – förutom trenchcoat?

Fred i Europa – vad tänkte vi?

Kornknarren drar igång med att i ett par inlägg något så när besvara dessa frågor.

1.  Boende                      

De statliga gymnasierna (Högre Allmänna Läroverk hette det) låg alltid i de större städerna och de flesta eleverna bodde i stan. Men de som kom från landsbygden var inte så få. De hade gått i realskola eller flickskola i en mindre stad eller ort.

Men nu gällde det gymnasiet. De hyrde ett möblerat rum, ofta - som jag - med egen toa med tvättställ. Inackorderad kallades det. Många med mig hade haft det så redan under realskoletiden. Där hade vi tagit hand om oss själva med skola, läxläsning, kamratliv från 14 års ålder.

Längs Herrgårdsgatan  bodde ett tiotal gymnasister. Två trappor upp i en av portarna fanns ett privat skolhushåll för tolv elever, där även jag ingick. Huset på fotot är likadant idag.

2.  Kontakter per telefon      

Man kunde någon gång låna telefonen, där man bodde. Hyrestanten, ofta en (ensam) änka hade säkert en telefon. Man fick artigt be om att få låna den – men bara för samtal till föräldrahemmet. Ville man prata mera ostört, kunde man besöka en telefonstation med betjäning och talhytter med dörrar. Man beställde samtalet och väntade på uppropet, t ex ”Örebro hytt nummer två”. Efteråt betalade man och gick. Med begränsad kassa kunde man beställa ’max 4 minuter’ - varvid telefonisten ingrep i ens öra, när det var dags, med info om ”20 sekunder kvar”. 

Om man ville nå en viss person kunde man för några ören beställa ’personligt samtal’ med uppgivande av dennes namn (och förstås numret). Då skötte telefonisten om efterforskningen och ringde upp, när den man sökte var anträffbar. Vederbörande skulle kanske ropas in från trädgården och samtalstid för detta slapp man undan. Eller meddelades det att personen var oanträffbar. Samtalet – om det blev något – blev då litet dyrare. Praktiskt i alla fall. 

Ett samtal från Karlstad till Örebro hörde till s k Rikssamtal. Om ett lokalt samtal pågick på numret i Örebro, gick telefonisten in och sa ”Rikssamtal, får vi bryta?” – ”Visst, det går bra” blev det vanliga svaret – det blev hej då - och rikssamtalet tog över.

Utanför telestationen fanns vanligen ett rum med väntsoffor och med talhytter för betjäning av telefonisterna.

Inga mobiler, inga sms, mms eller snack med ständiga positionsangivelser. Avsaknaden av telefon i allmänhet betydde, att alla löften måste hållas. Kompisen, som kanske redan var på plats, kunde inte lämnas åt sitt öde. Numera info hela tiden – ”Jag måste ta nästa buss …jag glömde en sak… ” etc.

Men detta löstes elegant genom att man först möttes hos varandra, innan man satte planerna i verket. Det kunde gälla träffar eller bio, som bestämts under skoldagen. Fick man ändå vänta på någon, fanns ju alltid de ständigt närvarande läxorna till hands!

(fortsättning följer)