torsdag 19 juli 2012

Mexican Road Race kap 6. Vinnaren och hans bil - och dramatiken på slutet.


(Du som är intresserad - börja med kapitel ett . . .)

Segraren hette Hershel McGriff, 22 år, från Portland, Oregon, i norra USA. Han körde en 2-dörrars 1950 Oldsmobile V8 Futuramic 88, femsitsig med litet kupéstuk. Det hör till saken, att endast femsitsiga bilar var tillåtna. I amerikanska produktionskataloger kallas ibland en 2-dörrars femsitsig bil för ”coupe”. Men en äkta sådan var det alltså inte frågan om här. Co-driver var Ray Elliott.

I kap 3 (andra stycket) skrev jag om hur teamet testade Oldsen innan tävlingen. De hade en lastbilsfirma som sponsor och hade fått racet rekat innan med ett litet sportflygplan. Så ekipaget kunde räknas in bland dem som tog loppet på stort allvar.

McGriffs resultat sträcka för sträcka och totalt:

Sträcka nr 1 2 3    4 5     6 7 8 9
Plac.          7 8 8    8 14   9 5 9 3
Totalt        7 5 4    4 4     4 3 2 1

Man ser i mellanraden hur McGriff höll sina konkurrenter väl inom skotthåll. På sträcka 5 dock nere på en 14:e plats. Men det spelade ingen roll! Det visade sig nämligen, att den som ledde totalt (dagen innan) kom in som nr 31, totaltrean som nr 20, fyran misslyckades helt och kom in som nr 68 osv.
Efter sträcka 6, då han blev 9:a, var det samma sak. De främsta placeringarna växlade hela tiden, så fastän han blev 9:a igen på näst sista sträckan, så gav det ett avancemang till andraplatsen totalt (!).

Den nionde och sista sträckan blev dramatisk.
Läget på morgonen (totalplac) – och vad som hände.

Tom Deal, Cadillac -50 (se bild kap 3) låg etta. MEN han sinkades av en (annan deltagares) olycka och kom in som !0:a. Protesterade och ville ha fullt tidsavdrag men fick bara halvt (för dröjsmålet). Blev totaltvåa i alla fall!
Slutsegraren McGriff låg tvåa (se tab.). Mera om honom nedan!
Al Rogers från Colorado, Cadillac -49, låg trea – behöll sin placering totalt.
Johnny Mantz, vars insats med hög feber och trasiga bromsar beskrevs i kapitel 4, låg fyra vid denna sista start, MEN fick stora däckproblem, kom i mål som 36:a! Han blev nia totalt.

Detta förlopp gav förstås McGriff i sin Olds en skjuts mot segern. Men han slog Tom Deal med bara en minut totaltefter 350 mil. Hade Deals protest gett full utdelning, hade det sett annorlunda ut.
Allra mest bidrog dock McGriffs körskicklighet.

I McGriffs vardag handlade det nämligen om transporter och bilbärgning på avkrokar i Oregons berg. Den sista, avgörande, sträckan var en bergig grusväg med serpentinvägar, där några avsnitt förstås var färdiga men inte helt tävlingsmässiga. Tala om tajming!















Här följer plus och minus om Olds-teamets 350 mil genom Mexico från USA-gränsen i norr till Guatemala i söder.
McGriff berättar:
-” Jag har kört rundbanetävlingar och vunnit flera gånger, så kurvtagning är min specialitet. Men det var tiotals mil med bara raksträckor ibland.
-” Egentligen skulle vi ha kört Oldsen i såna race, men jag lyckades övertala min sponsor att köra Mexico i stället
-” Det var många fördelar att få starta bland de tio första varje dag. Det blev färre omkörningar och när etappen var slut, kunde man i lugn och ro välja bland de bästa hotellen.
-” Vi var livrädda för den mexicanska maten. Och vi drack bara ur flaskor med obruten kapsyl. Vid en av deltagarmiddagarna – det var dag fem – åt vi litet kyckling och det gick bra. Vi fick ett par burkar med tomatsoppa av en annan deltagare, som tur var. Men i princip var vi utsvultna under alla de sex dagarna. När vi kom till slutmålet, åt min co-pilot litet fläsk och måste fraktas till sjukhus efter en timme.
-” Vi bar hjälmar hela tiden - och bälten också, annars hade vi slagit våra huvuden i taket många gånger. Guppen kom ibland överraskande och vi höll sällan under 150.
-” Vi hade bara tre punkteringar. Vi bytte olja en gång och torkade av tändstiften en gång.
-” Vi såg på håll en häst stå mitt i vägen. En vakt kastade en stor sten på hästen, men den träffade olyckligt, hästen föll pladask. Jag hann bromsa till 130 och snuddade bara hästen. Men det var nära ögat.
-” Tom Deal ledde loppet totalt med drygt 8 minuter till godo mot mig inför den mycket tuffa sista sträckan. Men jag litade på min erfarenhet av dåliga vägar.
-” Med bara en futtig men guppig halv kilometer kvar till målet skrapade Oldsens underrede mot den steniga vallen i mitten av vägen. Det hade hänt hundra gånger förut. Nu sprack både oljetråget och bensintanken. Men det märkte vi inte! Vid den tekniska inspektionen vid målgången upptäcktes att det inte fanns vare sig olja eller bensin kvar. Nära ögat igen! Om det hänt någon mil tidigare, så.... hade jag missat 17000 dollar!
-” Särskilt på sista sträckan var jag tacksam för att vi hade manuell låda, så jag kunde motorbromsa och avlasta våra slitna bromsband.
-” Nästa gång vet jag vad det mesta av vår packning ska bestå av. Mat och dryck!

Till sist några ord om de tuffa grabbarna från Italien.
Alfa-teamet, alltså. Deras två Alfa Romeo 1950 hade bara halva cylindervolymen mot genomsnittet av de andras. Alfornas vägegenskaper kom till sin rätt först på slutet, då de efter hand klev uppåt i prislistan. Den ena bilen vann den besvärliga nionde och sista delsträckan. Totalt blev de 4:a och 8:a.
De lämnade in en protest efter den första och snabbaste sträckan, som vunnits av en Cadillac 1950 med snittet 160 km/tim. De menade att ingen amerikansk standardvagn (om ens något trimmad) kunde gå så fort. Fel på tidtagningen! Protesten avslogs förstås.

Om inte det blir ett PS någon gång längre fram, så har Mexican Road Race nu gått i mål.
Tack till alla diggare, särskilt till dem som orkat med alla sex kapitlen! 

2 kommentarer:

  1. Efter att ha läst denna otroliga berättelse om en biltävling som jag tror få skulle klara av idag så kan jag bara säga...Tack för att du delat med dig av ett spännanade tidsdokument.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Roligt att du gillar min följetong! Där är du nog rätt ensam bland tjejer av idag. Men vi är väl av ett särskilt släkte - vi retrobloggare.

      Radera