Mexican Road Race Kap 4. Personliga öden del 1.

”Det största i historien är det personliga” sades det redan för 200 år sedan. Jag undrar hur mina decennier av historieundervisning hade sett ut, om jag inte knutit an till personligheternas inflytande på allt som skett – och inte bara utvecklingen som sådan. Att eleverna mindes och lärde sig lättare – det var förstås avsikten.

Därför känns det mera levande att kolla också på hur det gick för några enskilda förare. Inte bara allt det andra.

Som tidigare nämnts var det bara några få av dem, som krigade om att vinna delsträckorna, som nådde en bra totalplacering. Med något undantag slogs de ut efter hand.

En annan Lincoln 49:a!

Vi ska titta närmare på Johnny Mantz i sin Lincoln 1949, från Californien, med jobb inom AAA (American Automobile Association, ungefär som M i Sverige). Han blev 2:a eller 3:a på de fem första sträckorna. Sträckorna fyra och fem kördes samma dag, "den längsta dagen", 104 svenska mil. Men allt gick bra, även sträcka 6 (av nio) med mål i Pueblo - bara 13,5 mil - men ibland på 3000 m höjd. Det blev en fjärde placering.

Nu låg han etta totalt med bara tre sträckor kvar. MEN han kände sig febrig och – förstås – totalt dödstrött.

Nästa dag, inför den sjunde, återigen bergiga, sträckan på 41 mil, hade han fortsatt feber och dessutom svåra magproblem. (Vad f-n gjorde co-drivern?) Bromsarna på den tunga 49:an tog slut, och han tvingades köra (nedför) långsamt och med endast motorbroms. Dystert resultat på sträcka 7 – plats 69 (!) med ett ras totalt från plac 4 till 9.

En verkstad gjorde under natten en komplett bromsrenovering, medan Mantz låg till sängs med 40-gradig feber.

Morgonen därpå, inför sträcka 8, den näst sista, 54 mil, blev han buren till sin Lincoln (var co-drivern också sjuk?) - men, som vi alla vet, så mår man bättre bakom en ratt! Skulle han nu kunna bli bland de tre bästa, som ju skulle dela på prispengarna? Då måste han återigen prestera som på de första fem sträckorna. Otroligt men sant – han körde om 30 bilar och vann sträckan! Åter tillbaka på sin fjärdeplats totalt – hurra!

Så återstod sista sträckan – 27 mil. Med en sparad uppsättning racingdäck skulle han ta hem spelet – säkert. Särskilt som febern gått ned. Men de nya däcken var en felbedömning och small av det ena efter det andra på den steniga och kurviga vägen! Han kom i mål som 36:a – och föll återigen ned till 9:a totalt. Spelet var över.

Men han fick sex delsträckspriser i alla fall. Det räckte till två nya Lincoln, om han ville.